www.ettorakel.blogspot.com
- - -

NY SKRIVBLOGG:
ELDVARELSE.BLOGSPOT.COM
Visar inlägg med etikett Fantasy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fantasy. Visa alla inlägg

söndag 17 mars 2019

Var är Trolla nu då?!

Ur mina berättelser om (nya) Trixie & Truls.
Finns även här Trixie & Truls tecknad serie.

- - -

Var är Trolla nu då?!

Ur en springa i dörren kan Trixie se att Trolla inte är där hon hade lämnat henne. Det vill säga, ute på gården.
"Var är den där ungen nu då?" säger hon högt och ser till sin lättnad och Trolla stod bakom henne.
"Jag är här!" piper hon och ser mycket belåten ut.

Trixie springer runt och letar i de stora skåpen. Hon försöker att springa ordentligt för det ligger ju grejer precis överallt.
"Vad letar du efter?" undrar Trolla nyfiket och guppar upp och ner på stolen.
"Efter nåt vi kan sysselsätta oss med, så du inte försvinner".

Hon behövde inte sagt meningen, för sekunden därefter var stolen tom.
"Åååh, det är hopplöst med barn", suckar Trixie och stänger alla skåpdörrar och börjar plocka i alla grejer som ligger nedanför skåpen.
"De är ju inte stilla en nanosekund".

Dagen går och Trixie springer runt mellan alla rum på Kilroy's manor. Det är många rum, nästan hundra stycken, om man räknar med alla otaliga förråd. En arg röst hörs från trappan bakom.
"Du hade ETT jobb! ETT! Varför är du så.. ja, varför är du såååå.."
Truls står där och hittar inte orden.
"Sååå?" upprepar Trixie och ser trixig ut.
"Ja, så." svarar Truls.
"Du hade ett jobb, det var att vakta Trolla, vart är hon nu?"
"Öh, jag vet inte" svarar Trixie och tittar spontant ut genom fönstret. Trolla leker för fullt upp-och-ner i ett träd. Det är något med den där trollungen och träd?! Förra gången hade hon sett till att fastna i ett, men nu verka hon vara bättre vän med trädet.

"Där är hon!" pekar Trixie och Truls tittar på vad som ser ut som ett träd med ett troll i.
"Ja hon hänger upp och ner, du har ansvaret för om hon ramlar och landar på huvudet"
Nu är det Trixie som plötsligt försvunnit, snarare sprungit iväg, snabbt som attan.


Illustration till berättelsen.

En time-lapse illustrations-video.


Trixie & Truls soundtrack:
"The Change" komponerad av mig.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 17/3-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Springa"

- - -

/Oraklet

onsdag 13 februari 2019

Otrolig känsla

Ur mina berättelser om Avoranic.
Finns även under Planeten Norphor och Cassidy och Castor.

- - -

Otrolig känsla

Det var en otrolig känsla. Av nedstämdhet. Hon kunde inte urskilja mörkt från ljust och ljust från mörkt. Allt kändes hopplöst nu.

Cassidy tittade på Noria.
"Jag vet att det kan kännas så just nu" sa hon.
Noria tittade upp och nickade till svar.

Just nu, det känns alltid såhär. Hon vet inte varför och kanske slutar hon även bry sig. Men hon var glad att hon hade en vän i det hela.
"Du älskade honom eller hur?"
Noria nickade till svar igen. Cassidy visste precis allt hon kände. Hur kunde hon veta det?
"Älskade du någon, du vet, när du bodde på Jorden?" frågade Noria och Cassidy tittade genast ner i marken.
"Ja".
"Hur gick det med den personen?"
Noria ångrade lite att hon ställde frågan när hon såg Cassidys ansiktsuttryck. Nu såg hon också nedstämd ut.
"Hon dog".
Noria ångrade att hon frågade nu. Nels var i alla fall inte död. Han var bara rent omöjlig. Avoranic må vara en värld med mycket som Jorden aldrig hade. Men kärlek fungerar alltid den samma. Det gör ont, en otrolig känsla man inte kan mäta med något. Avoranic har tre blodröda månar på nätterna. Jorden har en vit lysande måne. Det finns många olikheter. I Avoranic är det inte ovanligt att små barn utvecklar konsten att kunna förflytta saker med tankekraft. Sådant kan inte jordiska barn göra. Men kärleken är densamma överallt.

"Får jag fråga om det var därför du flyttade hit?" frågar Noria.
"Åh nej, verkligen inte. Hit kom jag av en ren slump faktiskt".
"Så du vill inte vara här?"
"Jo såklart. Jag saknar jorden ibland, men jag vill vara här mer än där. Jag hade inget liv som var värt att leva där".

Kärleken är den samma överallt. Men även livslusten. Otroliga känslor.

Noria.


SOUNDTRACKS:
Dark musings - komponerad av mig:

En gammal video där jag spelar delar ur "Can you feel the love tonight" (från Lejongkungen) på viola och piano:


- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 13/2-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Otrolig"

- - -

/Oraklet

torsdag 3 januari 2019

Gigantiskt

Två små texter idag. Den ena om Pepp och Sickan och den andra om Trixie, Truls och Trolla.

- - -

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

Du liknar en gigant

Pepp letar kläder och finner absolut ingenting. Vänder upp och ner på låda efter låda. Allt ligger i tvätten och allt hon finner är sådant som är helt omaka. Till slut sätter hon på sig alla kläder i hela rummet och ser sig i spegeln. Mest i ren frustration.

Det är lager på lager av koftor och tröjor, tights, byxor, linnen och skarfer.

"Hihi, du ser ut som en gigant" hörs en röst ifrån dörren.
Pepp vänder sig snabbt om - hon som trodde hon var ensam - och där står givetvis Sickan.
"Sicksten! Varför knackar du aldrig och hur kom du ens in?"
"Jag gick in genom dörren.." funderade han men ändrade sig; "När förresten jag klev in genom det öppna fönstret i källaren".
"Va?"
"Ja?"
"Du ser hur som helst gigantiskt stor ut med alla kläder som du har lager på lager, vad är du utklädd till? Liksom tre jackor och två tjocktröjor och fem par brallor, behöver du så mycket kläder?!"
"Äsch inget", surar Pepp och vet egentligen inte varför hon ens letar efter kläder till att börja med.
"Okej, vi säger väl så, stora versionen av Pepp!" kvittrar Sickan och hoppar ut ur rummet.

- - -

Ur mina serier om Trixie och Truls.

Universum är gigantiskt!

Trolla och Trixie sitter vid köksbordet och sitter alldeles alldeles tysta. Plötsligt får Trolla något sorgset i blicken.
"Saknar du dina föräldrar?" undrar Trixie och ser lite oroad ut. Ibland känner hon sig som en storasyster till Trolla. 

Trolla ramlade en dag ner på jorden, efter att ha tippat över gränsen på hennes hemplanet. Och sedan dess har Trixie tagit hand om henne. Eller tagit hand och tagit hand... Trixie kan knappt ta hand om sig själv (även om hon hävdar envist att det kan hon visst det!) och då och då har hon glömt bort Trolla i källaren, råkat låsa ute henne i trädgården och på andra sätt varit slarvig med sin adopterade lillasyster.

"Nej då", svarar Trolla, även fast hon vet att Trixie vet att hon ljuger.
Trixie tittar med ett höjt ögonbryn och ser skeptisk ut.
"Visste du att universum är evigt? Enormt? Oändligt? Gigantiskt! En gigantisk gigant!" utbrister Trixie som genast har tankarna på annat håll.
"Ja", svarar Trolla. "Det vet jag. Precis som våra hjärnor och vårt medvetande"
Det blev plötsligt djupt detta.

På Kilroy's Manor, där Trixie och Trolla bor, så finns också en stor och svart katt som kan prata. Han heter Truls och i vanliga fall mest intresserad av att äta sill och vara en besserwisser som kan allt. Nu går han in i köket och svassar runt, där de andra två sitter och har det trevligt. Trixie tänker att nu ska hon svara något spydigt när Truls säger något, för han avbryter faktiskt detta filosofiska samtal!

"Jag vill ha ost", säger Truls och sen var det liksom inget mer med någonting. För ost hade de inte hemma och Trixie har dåligt korttidsminne och glömde varför de ens sitter i köket när de varken ska äta eller göra något annat som kräver ett kök. Så var det med den eftermiddagen och inget vettigt hände egentligen idag heller.




Inspirerad av dagens Skrivpuff 3/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Gigant".

/Tricio (Oraklet)


tisdag 8 november 2016

Cassidy & Castor - The Flashback series Part 1

Notis: Eftersom jag vill öva mer på att skriva på Engelska så kommer här första texten i en ny "serie" på sidan av de vanliga följetongberättelserna om Cassidy och Castor. Serien kommer innehålla tillbakablickar om karaktärerna, skrivna på Engelska. Jag försöker skriva så att eventuella Engelskspråkiga läsare ska kunna förstå dessa texter, utan att ha läst den svenska originalserien. Självklart är Flashback-serien bara ett komplement till de huvudsakliga berättelserna om Cassidy & Castor.

Disclaimer: Since I want to practice my English writing, I decided to start this new "Flashback-series" based on my Swedish writings about Cassidy & Castor. The "Cassidy & Castor" series are originally written in Swedish. I won't translate the main tale though. This is only a small writing project in which I wanted to start beside my main writings on this tale. However, I will try to write this English "Cassidy & Castor flashback series" as independent as possible, so the English audience will understand it without reading the main tale. Grammatical mistakes may appear though (since English isn't my first language). Advices are appreciated. The flashback-series will be pretty short in length, at least in the beginning.

- - -

CASIDY & CASTOR - THE FLASHBACK SERIES PART 1.


The night sky was dark blue. Cassidy thought blue was the color of anxiety. She felt angry, which made her feel even more sad. Then she thought about the entire journey she had been in for so long. The improvement she had been doing as the Queen of Avoránic. Even though she was thinking quite alot about planet Earth the first year after she arrived.

She was anything but brave when she became the Queen. She thought it was a joke, that day they revealed the result of the election. She was convinced they were trying to make fun of her. But then she realized it was nothing else but the truth. The government told her they've elected her as the queen.
"You can see all the aura's in the world. Nobody can hide from your sight. Of course a person with an ability of interpret the aura of all living creature would be useful. We had that in mind while taking the decision", one of the oracles said.
If she hadn't that gift – the gift of seeing things other people can't – would they still elect her? Probably not.


Castor was hard working, but too shy. His sister was the leader Avoránic needed at that point, and still needed these days. She was the most hard working at the time, but she worked in complete silence. Of course he felt left behind sometimes. That's a quite natural feeling. It's human nature. Cassidy and Castor – the only human beings alive at Avoránic. Sometimes he missed planet Earth. It's like he and his sister has switched places. Castor is the one who misses Earth now; the one who thinks about the silver coloured moon light and the fruits they won't be able to taste again. Cassidy had difficulties accepting her new life earlier, but now she seems have forgotten where she came from.

The Castle was light, perhaps a bit overwhelming. On the other hand everyone felt welcome. Everyone but Nels, Castor's best friend who betrayed them earlier this year. Castor was wondering if his suspicious thoughts about Nels acutally were true. He hoped to be the leader of Avoránic, but failed. He wasn't even meant to be anything else than a staff member of the Castle. Everyone knew he didn't fit the role of a leader. He was too weak. Leaving the Castle for working with the enemies was proof enough.

"The magicians". That's the phrase Cassidy used for her biological family. That's how she refers to them. They were somewhere. On another planet, perhaps they're all still alive. They will never know their twins are.

"You have to flee the country. You have to believe in your own courage. You have to gain knowledge, and you have to work hard", Sarphira said. The mother of the one with the incredible gift of seeing the truth and her brother who was named "beaver" in latin.

- - -


/Oraklet (the oracle)

lördag 15 oktober 2016

Huset

Jag inser att detta blir sista natten vi är här. Jag går ut från utedasset och in i stugan igen.
"Äntligen är vi klara med det här stället! Jag kan inte vänta tills vi får det sålt. Ingen människa kan släpa mig tillbaka till det här gamla rucklet igen"
Jag ler mot dig och nickar instämmande. Huset lämnas i mörker och vi börjar gå mot bilen. Du sätter i startnyckeln och bilen brummar. Men inget händer. Du testar att åter starta bilen men den vill inte ge med sig. Klockan är långt över midnatt och jag börjar bli trött.
"Det verkar som vi får stanna här tills i morgon ändå" suckar du och vi går tillbaka mot huset.

På väg mot huset hör vi fotsteg bakom oss. Släpande, tunga, tröga steg. Vi vänder oss om precis samtidigt, ser ingenting. Vi tittar på varandra och springer snabbt mot huset.

Du snubblar och du känner att någon drar i din fot. Du får panik, skriker, lyckas sparka dig loss ur det som höll dig nere. Jag tar din hand och vi springer i full fart mot huset. Vi öppnar dörren, men innan vi hinner stänga igen dörren, så stänger sig dörren av sig själv med en smäll. Som om någon annan drämt igen den. Du tänder ljuset. Det är bara vi som är här.

Vi pustar ut, men hinner knappt göra detta innan vi hör fotsteg bakom oss igen. Denna gången i huset. Golvplankorna knarrar. Darrande vänder vi oss om, skräckslagna. Vi fasar inför det vi kommer få se.

Men där står ingen.

- - -

Dagens skrivutmaning från Skrivpuff 15/10-16: "Släpa" 

- - -


Liten pianotrudelutt med "Hedwigs theme" från Harry Potter-filmerna. Passar bra när det snart är Halloween :)


Av någon anledning passar cello till såna här lite mystiska berättelser...


/Oraklet

torsdag 28 juli 2016

Sveket mot Avoránic

PLANETEN NORPHOR / SAGAN OM AVORANIC - DEL 3

De tidigare delarna av denna berättelse finns HÄR.

"Det var längesedan vi kunde gå såhär och snacka", tyckte Cassidy och log.
"Ja, det var tur att du kom och styrde upp mötet där i rådsalen. Jag är så stolt över dig. Avoránic kunde inte ha en bättre ledare; du är osjälvisk, ödmjuk och du lyssnar på alla."
Cassidy gav Castor en anfallskram och började fnissa.
"Du är snäll. Och så poetisk, visst är du på kreativt humör just nu?"
"Haha, din förmåga att tolka folks auror slår aldrig fel. Vår skogspromenad kommer förvandlas till en vacker dikt ikväll."
Cassidys svarta lockar vajar i vinden.

De gick och spankulerade tyst när plötsligt ett gällt skrik skar genom luften. Det lät som Noria.
"Vad var det?" Viskade Castor ängsligt.
Cassidy tog tag i honom:
"Fort, vi måste tillbaka till slottet!"

De sprang genom skogen, de lila fruktträden glittrade i solen. Avoránic var så vackert på sommaren, så färgglatt, så magnifikt. Träden slingrade sig i den täta skogen, en liten grönblå flod ringlade längstmed Yuwruna skogen. Om inte allt plötsligt blivit så jäktat hade detta varit en ljus och vacker dag. Ljusare än förr. Även om livet i Avoránic inte hade blivit lättare för någon. Avoránic har blivit ljust, fast fortfarande lika komplicerat som tidigare.

Noria satt på trappan till den stora ingången och såg förvirrad och skräckslagen ut.
Cassidy slog sig ner bredvid henne.
"Vad har hänt?" Frågade hon och drog Noria till sig.
"Jag hittade denna i Nels rum" svarade Noria och sträckte fram en smutsig och skrynklig pergament.
Cassidy vecklade ut lappen och såg på symbolen på den. En triangel över en pilbåge.
"Kanske Nels är hemma hos Bern och Rigny? De brukar ju ofta träffas och öva bågskytte", sa Castor fundersamt.
Är det verkligen något som Noria behöver reagera så starkt för?, tänkte han för sig själv.
"Förstår ni inte? Det där är symbolen för ondska. Och hämnd. Symbolen för att ha vänt sida"
Noria förklarar att lappen säkert inte var tänkt att bli hittad av någon på slottet. Lappen var säkert ett meddelande som skulle skickas som en bekräftelse till Avoránics motståndare, från Nels. För det var helt klart Nels handstil, och lappen hittades i Nels rum. Hur kunde lappen ens ha hamnat där?

Cassidy såg med stora ögon på Noria som drog det långa blå håret från ansiktet.
Hon vågar inte tänka på vad som nyss skett.
"Så Nels har vänt sig emot oss och tänker förråda oss", säger hon långsamt, som om hon prövar orden. Det var ord hon aldrig någonsin trodde att hon skulle yttra.
"Castor, spänn för hästarna. Noria, lås slottsportarna. Vi ska ut och resa"
Cassidy vänder på klacken och den röda manteln lyser som eld i solen.



Foto som jag tog vid Gudhems klosterruin. Tyckte det passade till berättelsen.

- - -

Skrivpuff 28/7-2016: "Allt blev ljusare, men inte så mycket tydligare".

- - -
/Oraklet

tisdag 12 april 2016

Pepp, Sickan & Krusberth - Den Flygande Kontrabasen

Skrivpuff 12 April 2016; "Stämma"

- - -
Detta är en episod i följetongen "Pepp, Sickan & Krusberth"
- - -

DEN FLYGANDE KONTRABASEN

"Detta kan inte stämma!" utropade Pepp misstroget när hon satt hemma i sin morfars hus med Sickan nere vid fötterna. Sickan tittade upp från kortspelet som han spelade med Pepps morfar. Han skrattade melodramatiskt och rättade till sin keps som hamnat för högt på huvudet.
"Jo, men han har berättat om den där jäklarns basen själv", svarade Sickan och fortsatte bekymmerslöst spela kort.
"Ha! Där fick jag dig!" gormade Sickan och började hoppa upp och ner. "Jag vann!"
"Du är en dålig vinnare" muttrade Pepps morfar och bestämde sig plötsligt för att köra ut ungdomarna i det fina vårvädret. Han tryckte en mössa över Pepps tomatröda hår och schasade iväg dem.
"Ja ja, vi är på väg. Stressa inte", gnällde de båda ungdomarna när den äldre mannen skyndade på dem.
"Vad var det med honom?" frågade Sickan förnärmad. "Gillar han inte mig?"
Kan det vara för att jag är så mästerligt magnifik och helt utomordentlig på kortspel?
"Jo då, men han är lite... skev i huvudet ibland. Han får hjärnmos" svarade Pepp lugnt.
"Hjärnmos..?"
Pepp funderade och svarade:
"Ja, han får för sig att vi måste uppskatta naturen och yada yada, du vet hur dagens gubbar är"

Efter en stunds hängande i kvarteret så började det obligatoriska grälet. Denna gången handlade det om en vankelmodig och trevsam diskussion om änderna som cirkulerade i dammen bredvid. Dessa människor kan verkligen bråka om vad som helst. För att avleda bråket så började de gå i riktning mot Krusberths avskilda torp i skogsdungen utanför den lilla byn.
"Jag ska fråga Krusberth om den där basen... Men jag tror inte på den" sade Pepp plötsligt från ingenstans.
"Jaså du, men minns du inte den gången vi reste till Nordpolen med en magisk bjällra han hade? En flygande kontrabas låter väl inte konstigare än det eller?"
Pepp begrundade vad Sickan nyss sagt.
"Visserligen sant, men du brukar också ofta ha hjärnmos."

"Kommer ni och stör mig nu igen?!" hörs Krusberths sura stämma precis som de två ungdomarna klampat in i hans hus, Krusberth står för övrigt och geggar med jord i en kruka. Gissningsvis försöker han omplantera någon av hans hundrafemtiofjorton blommor och växter. Det brukar alltid tjatas och gnabbas men efter en stund brukar Krusberth på något konstigt vänster ändå uppskatta besöket. Mitt i en diskussion om blåbär och cykelpumpar som av okänd anledning ledde in på disktrasor och Krusberths gamla jazzband, så reste sig Pepp från bordet och riktade stegen mot vinden. Hon visste precis vart hon skulle leta eftersom hon sett den där gamla kontrabasen innan. Hon borstade av den och skulle precis ta med den ner och konstatera för de två blåbärshuvudena i köket att det minsann bara var en vanlig kontrabas, när den plötsligt började vibrera. Det dröjde inte länge innan den började sväva och Pepps grepp om basen hårdnade. Hon tänkte inte släppa den -.för då skulle väl Krusberth också få hjärnmos - så det resulterade i att hon höll kvar greppet och började således även hon sväva i luften!
"Hjälp mig!" vrålade hon förskräckt men hann inte mottaga någon hjälp innan basen flög iväg med henne genom staden. Hon hade nu lyckats sätta sig gränsle över basen, och på långt håll skulle hon gissningsvis se ut som en häxa på en kvast.

Efter en stund kom hon till andra änden av stan och vägen delade sig i tre uppfarter där det fanns tre olika hus vid varje uppfart.
Oj då, nu kom vi visst hem till allihopa, tänkte Pepp och blev nervös. Hur skulle hon ta sig ner? I skogsdungen såg hon en grotta, och när hon just började fundera på vad det är för spännande hål så tappa hon fokus och flög in i en buske. Kontrabasen var nu kaputt och låg i en hög i busken. Krusberth kommer bli vansinnig, tänkte hon. Varför var jag tvungen att leta upp hans fördrumliga kontrabas?

"Tror du att hon någonsin kommer tillbaka?" flinade Sickan och sneglade på Krusberth som höll på att omplantera sin femtiosjunde blomma.
"Ja ja, men stör mig inte hela tiden..."
"Hoppas hon slår i tårna någonstans under flygturen,"
"Sadist..."
Pepp släntrar in genom dörren.
"Bli inte arg nu, men din kontrabas är kaputt" erkänner Pepp och sätter sig på golvet bredvid Krusberth. Hon funderar på hur hon alltid lyckas råka ut för konstiga saker.
"Jaha" svarar Krusberth ointresserad.
"Är du inte arg?"
"Nej"
"Jaså... Men varför började din kontrabas flyga från första början?" frågar Sickan nyfiket och börjar hoppa upp och ner på sin stol så den tippar omkull.
"Jag antar att den lärde sig flyga för att den ville flyga iväg, för att den inte längre kände för att spela Jazz" svarar Krusberth som om det var det mest normala i världen.

Den kvällen frågade Pepps morfar om hon lärt sig någonting av vårvädret och naturen.
"Ja, jag lärde mig att kontrabasar kan flyga om de inte vill spela jazz, att det finns en konstig grotta i skogen bredvid Krusberth och därför krockade jag och den jazzhatande flygande kontrabasen in i en buske"
Morfadern skakar på huvudet och tänker att detta inte kan stämma. Hon umgås väl för mycket med den dåliga vinnaren Sickan helt enkelt och så är det med det.

söndag 31 januari 2016

Låt mig få slippa känna såhär (forts. "Planeten Norphor")

Skrivpuff 31/1-16: "Slippa"

- - -

PLANETEN NORPHOR - DEL 2
(Del 1 - Länk!)

Castor sneglade på sin kompanjon, Nels, när de hade lämnat slottet bakom sig.
"Jag vet vad du tänker, låt mig slippa höra det högt!" muttrar han till Nels som bara fnyser.
"Som du vill, du vet säkert vad jag tycker så ser ingen anledning att trycka ner det i halsen på dig"
Castor kände Nels alltför väl vid det här laget, han visste att han tyckte att Castor borde prata med sin syster och ta reda på felet med henne. Avoránic var så mycket mer överlägset än Jorden: teknologin var mer avancerad, planeten mer tålig, och folket visade mer respekt för varandra. Vad kunde möjligtvis Jorden ha, som var bättre än Avoránic och Norphor?

Castors svarta lockar ramlar ner i hans ansikte för att dölja missmodet. Nels knuffar rentsamt till honom.
"Ni kommer fixa detta, ska du se". Nels gröna ögonen och det busiga långa lingula håret passar utmärkt för att muntra upp Castor, för Nels har ett sådant där lustigt och bekymmerslöst utseende.
"Kom så går vi till rådsalen"

Nels och Castor gick in i salen där rådet satt, mötet skulle precis börja.
"Var är Cassidy? Vi kan inte börja utan henne. Inget illa menat Castor, men vi röstade fram henne som ledare för det här landet..." började ett av oraklen, men Castor avbryter:
"Jo det vet jag mycket väl! Hon är den som lämpar sig bäst för det uppdraget. Men jag vet faktiskt inte var hon är?" svarade Castor som började bli orolig för sin tvillingsyster. Alla i rummet visste att orden han nyss sagt kom från hjärtat, Castor var ingen ledare. Han trivdes bakom Cassidy. Men nu började hela rådsalen undra vart Cassidy tagit vägen.

"Borde vi gå ut och leta efter henne?" frågar ett annat av oraklen som står och väntar misstroget i ena hörnet av salen.
"Nej, ni vet hur hon är..."
Castor vet inte hur han ska avsluta meningen riktigt. För hur är hon, hans syster? Hur är hon egentligen? De som brukade vara så nära, nu vet han inte ens längre vem hon är.

Låt mig få slippa känna såhär, tänkte Cassidy, som satt i slottsparken och tittade ner på några fågelliknande varelser som sprang runt fötterna på henne. Hon tvinnade en svart hårlock runt fingret och med den andra handen fingrade hon på den rödskimrande drottningkronan som fanns på hennes huvud. Hon såg Noria komma mot henne, och Cassidy kunde genast se på Norias aura att hon var orolig.

"Vad är det du minns från Jorden den här gången?" frågar Noria nyfiket.
"Vid den här tidpunkten brukade det vara snö, där jag kom ifrån"
Cassidy fick något dimmigt i blicken. Sen log hon och sa:
"Äsch, jag har aldrig gillat snön ju! Vem försöker jag lura? Klart Norphor, och i synnerhet landet Avoránic är bättre än Jorden"
Cassidy kollade ner på sig själv. Hon var klädd för en vinter i sina tjocka stövlar, långa svarta kappa och den röda manteln som hade samma nyans som hennes krona.

Noria log och drog håret bakom sina jättelika alvöron.
"Du har fått en svår start, men ingen kan styra vårt land bättre än du. Kom nu, Drottning, mötet väntar på dig"




söndag 10 januari 2016

Drottningen och Herr Larsson

Skrivpuff 10/1-16: Skriv om ordet "Slarvig".

Pepp, Sickan och Krusberth i "Drottningen och Herr Larsson"

Pepp, Sickan och Krusberth är en humoristisk följetong och detta är novell nummer fyra om dem.

- - -

Pepp sneglade på Sickan som satt kutryggig i solstolen. Nu tror ni förstårs att det är sommar eftersom jag skrev "solstol" men så är det minsann inte. För det är höst och Sickans moster har precis flyttat till ett nytt torp i skogen och hade ännu inte fått dit flyttlasset. Så de fick sitta på ett par gamla solstolar tills vidare.

Luften i torpet var fuktig och Sickan tycker det luktade surt. Men han kände sig ändå ganska vankelmodig över flytten då deras gamla hem hade luktat marshmallows, vilket även den lukten kunde bli tröttsam i längden!

"Nä men kom igen nu, så illa luktar det inte", försökte Pepp och tvinnade sitt röda hår runt lillfingret. Hon hade en vemodig uppsyn. "Nu bor du ju närmare Krusberth också. Du har ju bara flyttat tvåhundra meter, det är väl inget och känna sig vankelmodig över?! Fast lite surt luktar d.."

"Jaja, nu räcker det med att försöka muntra upp mig!"

I samma stund hade Krusberth vaknat. Pepp och Sickan är de enda vänner Krusberth har. De är förstårs bara små ynkliga och klenbenta tonåringar, men eftersom Krusberth är den griniga gubbe han är, så får han nöja sig med detta sällskap. Gubben satte sig på sängkanten och borstade bak sina fyra hårstrån medan han slirade lite i tanken och kände sig tvehågsen när han kom på att han ej fått någon frukost på sängen idag heller. Klart han bor själv, och de klenbenta ungdomarna bor på andra sidan byn, men folk är så småaktiga som inte kan göra frukost åt andra, eftersinnade Krusberth där han satt.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var Pepp och Sickan.
För dig som inte vet är Pepp en flicka på 13 år som nog kan betraktas som trions huvud. Inte mycket till huvud, men får ta vad man har... Sickan är 14 år  och hans signalament är en sliten beige basker-keps. Krusberth är en grinig 50-åring som de gillar att hänga med för att det inte finns så många andra att förbrödra sig med i området.

"Jaha, och nu kommer ni? Varför fick jag ingen frukost på sängen?"
"Va? Jag vill ha kaffe", svarar Pepp och rotar sig genast fast i hans soffa medans hunden Buster slemmar ner hennes strumpor.
"Ha och ha..." muttrar gubben och slår på kaffekokaren. "Ni ska bara ha och ha och ha och ha och..."
"Jaja vad är detta?" svarar Sickan utan att egentligen svara och håller fram en tavla på en proper kvinna i medelåldern. Hon hade silvergrått, långt, lockligt hår, skrattrynkor och log med ett självsäkert men ödmjukt leende mot fotografen.
"Är det din flickvän?"
"Va? Nej du vet väl att jag bara haft pojkvänner?" grymtar Krusberth från köket och sneglar pillemariskt på Sickan. "Dessutom är hon kunglig. Aldrig att jag skulle orka ha att göra med kungligheter..."
"Va?" utbrister Pepp förundrat och hoppar ut till Sickan i vardagsrummet där han står och trycker i ett hörn med bilder på kungligheter.
"Varför har du ens bilder på kungligheter?" början hon spörja ihärdigt medan Krusberth kommer ut med kaffe.

Nu blev Krusberth sådär tvehågsen igen.
"Ja hur var det nu... Min ingifta fasters faders... erhm farbror..? Var bror till.. Hmm Herr Larsson..."
"Vem är Herr Larsson?" frågade ungdomarna och såg bortkomna ut.

Plötsligt hördes en sträv och lite smått näsvis röst i bortre änden av rummet:
"Nej nej nej, det var din ingifta fasters faders morbrors bror. Om jag får be!"

De två ungdomarna och den gamle mannen tittade förskräckt mot dörren och såg den propra damen i silverlockar stå där.

"Va? Men vad är detta... Ah jag bugar å det ödmjukaste.." börjar Krusberth och bockar för damen.
"Det där är väl inte nödvändigt unge herr Krusberth", fnyser Damen, "Vi är ju släkt".
Bakom damen står en liten böjd farbror och tittar fram.
"Nej men det var längesen!" tjuter Krusberth och springer fram till paret.
"Vem pratar han med?" viskar Sickan till Pepp.
"Ingen aning.."
"Barn, låt mig presentera Drottning Smaragda, min gammelgammelfaster och.. erhm.. Herr Larsson. Han fick ingen kunglig titel för han kände inte för't helt enkelt..."

Ungdomarna stirrar framför sig, de förstår ingenting.
"Ja men var inte oförskämda, hälsa nu på ers höghet!" tjatar Krusberth och tänker att den här generationens ungdomar är ovanligt otursamma när de tänker. Tänk att bara sitta där och dega när de har en kunglighet i rummet! Så slarvigt uppfostrade de är!
"Det gör ingenting", skrockar Drottningen och klappar Krusberth på axeln. "Jag är bara ytterligare en av dina förnimmelser".

"Varför hänger vi med dementa gubbar?" frågar Sickan och ställer tillbaka kortet på byrån.
"Jag är inte dement! Visa lite vördnad om jag får be!"
"Låt honom hållas..." försöker Pepp men det bryter ut i bråk.
Gubben tjatar om slarvig uppfostran ända tills Sickans flyttlass kom, tolv timmar senare.

- - -

Idéer av Tricia Furtado och Per-Anders Johansson (min käre fader). Författad av mig, Tricia. Vissa detaljer fick farsan i alla fall bidraga med som inspiration till denna berättelse, för att det är lite kul att fantisera far och dotter/son emellan! Det är min och farsans favoritsysselsättning nämligen...

/Oraklet

onsdag 25 november 2015

Planeten Norphor

Vad finns där inne?
Hon mindes hur det hade gått föregående gång som hon hade varit nyfiken, den gången hade hon och hennes bror lyckats släppa lös något ohyggligt på slottet. Men nu var ju den tiden förbi. Den tiden man fick kämpa för allt. Hon styrde Avoránic och var tillfreds med det.

Men vad finns där inne?

Hon öppnade dörren och fann att det bara var ytterligare ett rum i slottet hon inte upptäckt ännu. Samma som de 499 andra rummen. Det var vad hon hade trott i alla fall.

"Åh, där är du ju! Jag har letat efter dig!"
Castor gav mest ett jäktat flåsande ifrån sig, medan hans syster Cassidy vände sig om.
"Oj, förlåt ärade broder, jag glömde visst bort dig..."
"Väldigt taskigt av dig!"

En lång stund stod de bara och tittade in i rummet.
"Längtar du hem någon gång? Jag får den känslan ibland..."
Castor tittade på sin syster som fick något dimmigt i blicken. Hon ruskade på huvudet.
"Nej då absolut inte" svarade Cassidy lite väl snabbt.
De visste båda att hon ljög.
"Eller... Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi aldrig kommit hit. Visst, det må vara ett högteknologiskt och klanderfritt ställe här, men... Vissa saker som finns på Jorden finns ju inte här på Norphor. Det jag saknar mest är nog att Jordens månljus är mycket starkare än Norphor's. Och att det är silverfärgat istället för ljusrött. Jag saknar också Jordens frukter. Särskilt apelsinerna..."

Medan Cassidy drömmande beskrev vad hon saknade med Jorden så var hennes bror redan borta. Hon märkte knappt att han givit sig av, utan först när Noria kom fram till henne och gav henne en kram. Det blåa håret hamnade över hela Cassidy och de mandelformade gula ögonen som Noria hade tittade ödmjukt på henne.

"Det låter som ett fantastiskt ställe. Jorden. Jag hade velat se det med mina egna ögon. Menar du verkligen att månens ljus är silver istället för rött som det är här?"

Noria hade fått Cassidy att få mindre hemlängtan. Det hjälpte att prata om Jorden. De satt båda och åt på varsin Madina ­ en frukt som bara växte i landet Avoránic, Cassidy's kungarike ­ och pratade om Cassidys gamla jordeliv. Madinan var god och påmindre om en syrligare version av jordgubbar, tyckte Cassidy. Noria kunde givetvis inte relatera till den jämförelsen.

onsdag 12 november 2014

Den dödliga orgeln

Christine hade varit försvunnen i flera timmar. Hennes föräldrar började bli oroliga. Bara Christine själv visste var hon befann sig. Om det inte hade varit för den där uppseendeväckande orgeln...

Först ska vi nog backa tillbaka några timmar. Christine satt på en parkbänk utanför skolan och funderade på om hon skulle skolka från första lektionen. Det fanns ändå inget intressant i ämnet Historia. Hon tog ett bloss av cigaretten och blåste sakta ut ett par rökringar. Hennes mörkbruna hår vajade lätt i vinden och de gröna ögonen tårades i novemberkylan.

"Nej, nu måste jag nog gå någonstans innan jag fryser fast på bänken", tänkte Christine. Hon vred händerna mot varandra för att få dem varma igen. Hon ställde sig upp och gick i riktning mot.. Ingenstans.

När hon gått runt i stan en stund så kom hon att tänka på att hon glömt sin svarta basker i kapellet bredvid kyrkan efter att hon hjälpt stadens kyrkokör med deras musikanläggning. Christine började styra stegen mot stadens enda kyrka.

Hon öppnade den tunga porten till kapellet. Det kändes som om utrymmet där inne hade åldrats. Hon tyckte att det var kusligt för hon hade ju varit där och hjälpt kören för bara nån dag sedan. Nu såg där ut som om ingen varit där på flera år. Christine började känna sig illa till mods. 

Lager på lager av damm prydde golvet, spindelväv fanns i alla vrår. Hon rös till. Samtidigt som hon grubblade över allt detta så fick hon syn på baskern. Den låg prydligt placerad på den jättelika, gammaldags orgeln. Christine gick med snabba steg mot den och tog upp baskern.

I den stund hon råkade vidröra en av tangenterna på orgelns klaviatur, så hände något väldigt oförutsägbart. Hon satte sig ner framför orgeln och började spela. Det var som om händerna spelade av sig själva och hon kunde inte sluta. Ju mer hon försökte slita sig loss från orgeln, ju mer kände hon sig fastklistrad. Orgeln tvingade henne att spela.

Christine satt och spelade till långt in på natten. Hennes föräldrar började bli vansinniga av oro. Deras flicka var alltid punktlig och ringde om hon var sen. Detta var inte likt henne!

"Det finns en anledning till att vi aldrig använder den orgeln!", hörde Christine en röst bakom sig säga. Det var pastorn som stod där.
"Du förstår, det är ju så svårt att slita sig loss från den när man väl börjat spela. Många människor har mist sina liv på grund av det där instrumentet. Tro mig, vi har försökt göra oss av med den men den dyker alltid upp här igen förr eller senare.."

Pastorn vänder sig om och går.
"Det finns inget mer jag kan göra", säger han lågt.
Christine får panik mitt i tonerna av orgeln.
"Nej hjälp mig!" skriker hon, men finner rätt snart att mannen är borta. 
Hon tittar ner på sina händer medan hon maniskt och forcerat fortsätter spela. Händerna börjar bli täckta av blod. Men inte ens det får henne att sluta spela.

Christine börjar gråta. Vad ska hon göra nu? Hon vrider på huvudet och tittar mot fönstret bredvid henne. Hennes ansikte speglas i rutan och det hon får se ger henne en chock. Hon har åldras något otroligt. En bild av en mycket gammal kvinna möter henne. Grått hår, djupa rynkor. Hon ger ifrån sig ett hest skrik innan huvudet landar med en duns på orgelns tangenter. Döden hämtade henne. Musiken från orgeln fortsätter dock strömma ur kapellet.

lördag 11 oktober 2014

Cassidy & Castor - Del 3

“Castor?”
Cassidy försökte ruska liv i sin bror, samtidigt som hon spejade runt omkring sig, ingen dålig bedrift att göra det samtidigt. Hon kunde inte se exakt var hon befann sig, det kändes nämligen som om ögonen skulle falla ihop hela tiden, som om hon fått i sig något starkt sömnmedel.

När hon äntligen fått ögonen att vänja sig vid det sömniga tillståndet, och faktiskt kunde se sig omkring, så fick hon sig en smärre chock. Hon befann sig nämligen i en skog, men inte en vanlig mörkgrön och barrig syn som hon var van vid att se, utan en skog där allt var som i en dröm. Vissa saker - träd, stenar, växter - var till och med upp och ner! De hade onaturliga färger, ja det fanns till exempel ett träd där varje blad hade olika färger: rosa, guldiga, blåa, lila, som en regnbåge. Växterna hade former som stjärnor, och himlen var grönfärgad. Cassidy kikade omkring för att se om det fanns någon mer där. Det fanns det inte. Inte som hon kunde se i alla fall. Alltihop kändes plötsligt så absurt. Det sömniga tillståndet förstärkte hennes känsla av att hon sov. Men det var ändå något som klamrade sig fast vid henne. En känsla av verklighet.

"Var är vi?" hördes Castors röst bakom henne. Äntligen hade han vaknat!
"Jag vet inte.."
De gick runt en stund utan att veta vad de skulle göra när de plötsligt fick syn på en mörkblå ananas ligga på marken.
"Vad står det där?" undrade Cassidy och Castor vände på frukten.
"Kärlekens frukt" läste han.
“Den kan vi ju ge till våra förmyndare!” skrattar Cassidy och ler vid tanken.

fredag 18 oktober 2013

Cassidy & Castor - 2a delen

Här kommer fortsättningen på Cassidy & Castor. Skrev den igår kväll.

CASSIDY & CASTOR DEL 2
När Cassidy kom till skolan kände hon genast på sig att något var fel. Hennes förmåga att tolka auror sade henne att det var något som inte riktigt stämde. Inte för att det någonsin var särskilt roligt att vara i skolan, hon var lika osynlig där som hemma. Men hon hade en ihållande känsla att något var fel. Att något skulle hända.

I vanliga fall höll hennes klasskamrater sig en bit ifrån henne. Tack vare sitt aura-seende, så vet hon när folk just har pratat om henne, då det syns i auran. Hon vet därför att de tycker att hon ser ut som ett levande lik, och att hon är läskig. “De är ju i alla fall inte öppet taskiga”, brukar hon trösta sig med. De är inte så elaka att de går till attack. Men om sanningen ska fram hade hon ju velat vara som dem, och vara en i gemenskapen. Men man får väl ta det man får…

När skolan är slut så bekräftades hennes tankar om att något är fel. I sitt inre hörde hon Castor skrika på hjälp. Det kändes som om han kallade på henne. Hon började därför röra sig i riktningen mot hans klassrum. Castors klassrum låg i ett annex, när hon kom till porten som ledde in till klassrumssalarna så såg hon honom stå och kura ihop sig bakom några buskar bredvid ingången.

“Castor!”, utropade hon nervöst. “Castor? Vad har hänt?”.
Hon blev uppriktigt rädd när hon såg sin bror i ansiktet. Han hade fullt av djupa rivmärken i ansiktet, det såg ut som han varit i ett slagsmål där målet var att klösa honom i småbitar! En blålila märke bredde ut sig under ögat.
“Jag kan inte gå hem såhär!”, grät han, “jag vet att det var fel, men jag tål inte när andra pratar illa om dig. Jag blev så arg när några killar sa att man kunde hitta på en skräckfilm baserad på dig. Så jag hoppade in i ett slagsmål, men det gick inte så bra som du ser… Vad fan ska jag göra nu?! Faster Annie kommer slå ihjäl mig om hon ser mig såhär!”
Cassidy fick tårar i ögonen. Inte för att hon ville att hennes bror skulle råka ut för olyckor, men det kändes bra att han brydde sig om henne. Att hon hade en enda person i världen. Hon slog armarna om honom, och brast i gråt. Där stod dem som två överlevande från en katastrof.

När Castor lugnat sig en aning, så hade de ännu inte kommit på vad hur de skulle lösa situationen. Nu när jag berättar förstår jag att det jag nu ska säga faktiskt bara berodde på desperation. Hade inte Castor haft problem, hade de aldrig syltat in sig själva i detta som nu ska sägas…

Men i väntan på att blodet skulle sluta rinna, och att en plan skulle dyka upp i huvudet, så gick de förbi kyrkogården. Castor var mer uppmärksam - Cassidy gick bara och grubblade och skulle därför inte ens sett om en meteor kom farande - och fick syn på något som glimtade mellan träden.
“Vad är det för något där borta?”, viskade Castor och ryckte liv i Cassidy. Han vet inte varför han viskade, för de var helt ensamma.
“Vilket?”
Castor pekade på ljusskenet bakom träden, så även Cassidy fick syn på det. Nyfikna som de var gick de dit. Kyrkogården de var på var en sådan där perfekt skräckfilmskyrkogård, du vet med slitna gravar, slingriga träd och ordentligt slitna stenstatyer. Ljusskenet forsade fram lodrätt upp från en gravsten som nog inte tillhörde kyrkogården. Det var den sortens gravsten som inte står upprätt, utan ligger som en platta på marken. Större delen av plattan hade blivit övervuxen av mossa och gräset hade nästan helt begravt den. Det enda man såg av namnet var “..sid”.

Innan varken Cassidy eller Castor visste ordet av hade de hamnat i ett surrealistiskt och overkligt tillstånd. Som när man drömmer ungefär. Det hände så fort de kom inom räckhåll för ljusskenet.

Cassidy & Castor - 2a delen

Här kommer fortsättningen på Cassidy & Castor. Skrev den igår kväll.

CASSIDY & CASTOR DEL 2
När Cassidy kom till skolan kände hon genast på sig att något var fel. Hennes förmåga att tolka auror sade henne att det var något som inte riktigt stämde. Inte för att det någonsin var särskilt roligt att vara i skolan, hon var lika osynlig där som hemma. Men hon hade en ihållande känsla att något var fel. Att något skulle hända.

I vanliga fall höll hennes klasskamrater sig en bit ifrån henne. Tack vare sitt aura-seende, så vet hon när folk just har pratat om henne, då det syns i auran. Hon vet därför att de tycker att hon ser ut som ett levande lik, och att hon är läskig. “De är ju i alla fall inte öppet taskiga”, brukar hon trösta sig med. De är inte så elaka att de går till attack. Men om sanningen ska fram hade hon ju velat vara som dem, och vara en i gemenskapen. Men man får väl ta det man får…

När skolan är slut så bekräftades hennes tankar om att något är fel. I sitt inre hörde hon Castor skrika på hjälp. Det kändes som om han kallade på henne. Hon började därför röra sig i riktningen mot hans klassrum. Castors klassrum låg i ett annex, när hon kom till porten som ledde in till klassrumssalarna så såg hon honom stå och kura ihop sig bakom några buskar bredvid ingången.

“Castor!”, utropade hon nervöst. “Castor? Vad har hänt?”.
Hon blev uppriktigt rädd när hon såg sin bror i ansiktet. Han hade fullt av djupa rivmärken i ansiktet, det såg ut som han varit i ett slagsmål där målet var att klösa honom i småbitar! En blålila märke bredde ut sig under ögat.
“Jag kan inte gå hem såhär!”, grät han, “jag vet att det var fel, men jag tål inte när andra pratar illa om dig. Jag blev så arg när några killar sa att man kunde hitta på en skräckfilm baserad på dig. Så jag hoppade in i ett slagsmål, men det gick inte så bra som du ser… Vad fan ska jag göra nu?! Faster Annie kommer slå ihjäl mig om hon ser mig såhär!”
Cassidy fick tårar i ögonen. Inte för att hon ville att hennes bror skulle råka ut för olyckor, men det kändes bra att han brydde sig om henne. Att hon hade en enda person i världen. Hon slog armarna om honom, och brast i gråt. Där stod dem som två överlevande från en katastrof.

När Castor lugnat sig en aning, så hade de ännu inte kommit på vad hur de skulle lösa situationen. Nu när jag berättar förstår jag att det jag nu ska säga faktiskt bara berodde på desperation. Hade inte Castor haft problem, hade de aldrig syltat in sig själva i detta som nu ska sägas…

Men i väntan på att blodet skulle sluta rinna, och att en plan skulle dyka upp i huvudet, så gick de förbi kyrkogården. Castor var mer uppmärksam - Cassidy gick bara och grubblade och skulle därför inte ens sett om en meteor kom farande - och fick syn på något som glimtade mellan träden.
“Vad är det för något där borta?”, viskade Castor och ryckte liv i Cassidy. Han vet inte varför han viskade, för de var helt ensamma.
“Vilket?”
Castor pekade på ljusskenet bakom träden, så även Cassidy fick syn på det. Nyfikna som de var gick de dit. Kyrkogården de var på var en sådan där perfekt skräckfilmskyrkogård, du vet med slitna gravar, slingriga träd och ordentligt slitna stenstatyer. Ljusskenet forsade fram lodrätt upp från en gravsten som nog inte tillhörde kyrkogården. Det var den sortens gravsten som inte står upprätt, utan ligger som en platta på marken. Större delen av plattan hade blivit övervuxen av mossa och gräset hade nästan helt begravt den. Det enda man såg av namnet var “..sid”.

Innan varken Cassidy eller Castor visste ordet av hade de hamnat i ett surrealistiskt och overkligt tillstånd. Som när man drömmer ungefär. Det hände så fort de kom inom räckhåll för ljusskenet.

onsdag 16 oktober 2013

Cassidy & Castor (Utdrag ur på ny berättelse)

Är inne i en skrivperiod just nu, och här kommer en del av en berättelse som jag för tillfället skriver på. Tror det kommer bli en lite längre novell, kanske som "Wow, du är död" eller så (inte innehållsmässigt, utan jag pratar om "längden" på berättelsen nu). Jag kan avslöja redan nu att det kommer blandas in en massa fantasy, äventyr och sånt, hehe. Och ja, det måste blandas in sorg i mina berättelser. Annars blir ju karaktärerna för "svaga". Mina karaktärer går alltid igenom en massa och blir sen starka och gör modiga saker. Det ni!

CASSIDY & CASTOR
Hon vaknade blek. Det var morgon, och drömmen hade inte varit en mardröm. Eller jo, på sätt och vis var det en mardröm - den hade skrämt livet ur henne! Men det var inte den typen av dröm som är surrealistisk och overklig, det hon drömt hade varit en flashback, alltså ett minne av något som hänt på riktigt.

Men det faktum att hon vaknade kändes inte som en befrielse. Nej, det liv hon levde var en mardröm bara det. Det var som att bli utsläppt ur en tortyrkammare, bara för att sedan bli inlåst i en cell - det lättade en aning, men blev inte bättre.

Hon heter Cassidy. Ett ovanligt namn, men då passar det ju henne utmärkt! För hon var ovanlig. Utmärkande. Jag som berättar, kan vara okänd när det gäller namn. Jag kommer gå under namnet Sagoberättaren genom denna konstiga saga. Ni vet säkert vem jag är - åjo, det gör ni - men det blir bättre om allt får vara mystiskt. Ni kan ju låtsas bättre då!

Nu ska jag försöka beskriva Cassidy. Hon är ovanligt liten och tunn. Ingen vet exakt vad det beror på, men hon ser ut att vara minst 3 år yngre än vad hon är, och i det här fallet är hon 15. Hon har inte vad man skulle kunna kalla ordinärt eller obeskrivligt utseende, nej, hon har midjelångt, lockligt, kortpsvart hår - det ser färgat ut fast det inte är det - likblek hy, och går alltid klädd i en långärmad, knälång, omönstrad klänning. Jag överdriver inte när jag säger att hennes ögon är enormt stora, och dessutom har en smaragdgrön färg. Vad är speciellt med henne? Om ni inte redan fått en bild i huvudet och redan där kan se att hon märks, så har hon även en förmåga att se folks aura. Yep, hon vet hur du är som person även om hon inte ens pratat med dig. Ingen vet om det, förutom ni som läser, ingen i denna saga i alla fall.

“God morgon”, säger Cassidy trött till sin farbror när hon sätter sig vid frukostbordet, men får inget svar. Hon upprepar samma hälsning till sin faster, men får inget svar där heller. Fast vad hade hon väntat sig? De lägger fram mat, kläder och gör allt praktiskt men kör med någon psykisk tortyr: de behandlar henne som om hon inte fanns.

Nu ska jag beskriva hennes hem. En lätt uppgift. Huset är stort, så stort att man kan gå vilse där. Ett gammalt gods är det, och inte är det renoverat heller. Inredningen går i vitt, svart, rött och grått, likt ett övergivet museum. Fast när jag säger “övergivet” menar jag inte dammigt och trasigt och med kackerlackor överallt, nej det är skinande rent men med gammaldags och lite smygpampigt utseende, även om det i vissa fall kan vara lite slitet och använt. 


Cassidy har förresten en bror som jag glömt nämna. Han heter Castor. Jag vet, skumt med så lika namn, men föräldrarna hade väl dålig fantasi (Eller om det var jag som hade det? Fast det är ju fint i alla fall, det är vad jag sa till föräldrarna och då blev det så!). Han ser ut precis som hon, fast kille istället, så jag behöver inte ge någon beskrivning. Enda skillnaden är väl att hans korpsvarta hår är axellångt och rakt istället. De är tvillingar. Märkligt nog behandlas han aningen bättre av fastern och farbrorn, även om han inte var önskad heller. Fast det är en knapp skillnad, även han får sin beskärda del av hatet. Fast syskonen står varandra mycket nära. Det är ju tur att de har varandra när de inte har någon annan.

En liten röst sa till mig att jag kanske borde förklara varför de bor hos sin faster och farbror? Enkelt, föräldrarna gav bort dem när de själva hellre ville flytta till en okänd stad i ett okänt land utan sina barn. Väldigt stort svek tycker jag!

Efter frukosten - en tyst och ouppäten måltid för Cassidy - så beger hon sig iväg till skolan. Det är snö på marken, men himlen är vindstilla och inga flingor seglar ner för tillfället. Hon knuffar upp den stora porten som håller ihop galler-staketet runt huset, och med ett gnisslande läte öppnas det. De har inga grannar på flera kilometer och det kommer sällan folk i närheten. Det är väl ett skräckinjagande ställe de bor på.
“Vänta Cassidy!” hörs en röst bakom henne.
“Castor! Jag trodde du redan gått, för jag såg dig inte vid frukosten.”
“Nej, jag har börjat strunta i det och tar en macka på vägen. Jag är så lite med faster och farbror som möjligt…”, svarar Castor och flåsar efter det smärre maratonloppet från huset. Det bildas vita moln i luften.
“Jag borde också göra det. De märker väl ingen skillnad för deras del i alla fall”

_____________________________________________

Som sagt, detta är ett utdrag. Har inte kommit så värst mycket längre (inte som jag kan visa på bloggen i alla fall). Vad tror ni?

Förresten, Castor är namnet på en ung kille i ett tvillingpar i romersk mytologi. Det är också det latiska ordet för bäver. Haha! Vilket passande namn jag valde...

Cassidy & Castor (Utdrag ur på ny berättelse)

Är inne i en skrivperiod just nu, och här kommer en del av en berättelse som jag för tillfället skriver på. Tror det kommer bli en lite längre novell, kanske som "Wow, du är död" eller så (inte innehållsmässigt, utan jag pratar om "längden" på berättelsen nu). Jag kan avslöja redan nu att det kommer blandas in en massa fantasy, äventyr och sånt, hehe. Och ja, det måste blandas in sorg i mina berättelser. Annars blir ju karaktärerna för "svaga". Mina karaktärer går alltid igenom en massa och blir sen starka och gör modiga saker. Det ni!

CASSIDY & CASTOR
Hon vaknade blek. Det var morgon, och drömmen hade inte varit en mardröm. Eller jo, på sätt och vis var det en mardröm - den hade skrämt livet ur henne! Men det var inte den typen av dröm som är surrealistisk och overklig, det hon drömt hade varit en flashback, alltså ett minne av något som hänt på riktigt.

Men det faktum att hon vaknade kändes inte som en befrielse. Nej, det liv hon levde var en mardröm bara det. Det var som att bli utsläppt ur en tortyrkammare, bara för att sedan bli inlåst i en cell - det lättade en aning, men blev inte bättre.

Hon heter Cassidy. Ett ovanligt namn, men då passar det ju henne utmärkt! För hon var ovanlig. Utmärkande. Jag som berättar, kan vara okänd när det gäller namn. Jag kommer gå under namnet Sagoberättaren genom denna konstiga saga. Ni vet säkert vem jag är - åjo, det gör ni - men det blir bättre om allt får vara mystiskt. Ni kan ju låtsas bättre då!

Nu ska jag försöka beskriva Cassidy. Hon är ovanligt liten och tunn. Ingen vet exakt vad det beror på, men hon ser ut att vara minst 3 år yngre än vad hon är, och i det här fallet är hon 15. Hon har inte vad man skulle kunna kalla ordinärt eller obeskrivligt utseende, nej, hon har midjelångt, lockligt, kortpsvart hår - det ser färgat ut fast det inte är det - likblek hy, och går alltid klädd i en långärmad, knälång, omönstrad klänning. Jag överdriver inte när jag säger att hennes ögon är enormt stora, och dessutom har en smaragdgrön färg. Vad är speciellt med henne? Om ni inte redan fått en bild i huvudet och redan där kan se att hon märks, så har hon även en förmåga att se folks aura. Yep, hon vet hur du är som person även om hon inte ens pratat med dig. Ingen vet om det, förutom ni som läser, ingen i denna saga i alla fall.

“God morgon”, säger Cassidy trött till sin farbror när hon sätter sig vid frukostbordet, men får inget svar. Hon upprepar samma hälsning till sin faster, men får inget svar där heller. Fast vad hade hon väntat sig? De lägger fram mat, kläder och gör allt praktiskt men kör med någon psykisk tortyr: de behandlar henne som om hon inte fanns.

Nu ska jag beskriva hennes hem. En lätt uppgift. Huset är stort, så stort att man kan gå vilse där. Ett gammalt gods är det, och inte är det renoverat heller. Inredningen går i vitt, svart, rött och grått, likt ett övergivet museum. Fast när jag säger “övergivet” menar jag inte dammigt och trasigt och med kackerlackor överallt, nej det är skinande rent men med gammaldags och lite smygpampigt utseende, även om det i vissa fall kan vara lite slitet och använt. 

Cassidy har förresten en bror som jag glömt nämna. Han heter Castor. Jag vet, skumt med så lika namn, men föräldrarna hade väl dålig fantasi (Eller om det var jag som hade det? Fast det är ju fint i alla fall, det är vad jag sa till föräldrarna och då blev det så!). Han ser ut precis som hon, fast kille istället, så jag behöver inte ge någon beskrivning. Enda skillnaden är väl att hans korpsvarta hår är axellångt och rakt istället. De är tvillingar. Märkligt nog behandlas han aningen bättre av fastern och farbrorn, även om han inte var önskad heller. Fast det är en knapp skillnad, även han får sin beskärda del av hatet. Fast syskonen står varandra mycket nära. Det är ju tur att de har varandra när de inte har någon annan.

En liten röst sa till mig att jag kanske borde förklara varför de bor hos sin faster och farbror? Enkelt, föräldrarna gav bort dem när de själva hellre ville flytta till en okänd stad i ett okänt land utan sina barn. Väldigt stort svek tycker jag!

Efter frukosten - en tyst och ouppäten måltid för Cassidy - så beger hon sig iväg till skolan. Det är snö på marken, men himlen är vindstilla och inga flingor seglar ner för tillfället. Hon knuffar upp den stora porten som håller ihop galler-staketet runt huset, och med ett gnisslande läte öppnas det. De har inga grannar på flera kilometer och det kommer sällan folk i närheten. Det är väl ett skräckinjagande ställe de bor på.
“Vänta Cassidy!” hörs en röst bakom henne.
“Castor! Jag trodde du redan gått, för jag såg dig inte vid frukosten.”
“Nej, jag har börjat strunta i det och tar en macka på vägen. Jag är så lite med faster och farbror som möjligt…”, svarar Castor och flåsar efter det smärre maratonloppet från huset. Det bildas vita moln i luften.
“Jag borde också göra det. De märker väl ingen skillnad för deras del i alla fall”

_____________________________________________

Som sagt, detta är ett utdrag. Har inte kommit så värst mycket längre (inte som jag kan visa på bloggen i alla fall). Vad tror ni?

Förresten, Castor är namnet på en ung kille i ett tvillingpar i romersk mytologi. Det är också det latiska ordet för bäver. Haha! Vilket passande namn jag valde...

/Tricia

lördag 16 februari 2013

Den gula grodan

Liten berättelse på max 200 ord.

Det var en gång en gul groda som ville få en vän. Han gick ner till dammen för att hitta en lekkamrat, men fann där att alla de andra grodorna var gröna. "Kolla på den gula paddan!", skrek dem. Den gula grodan blev arg ooch skrek: "jag är en groda och inte en padda!", men de andra grodorna hade redan försvunnit.

En kväll smög en räv i buskarna och grodorna sov på sina näckrosblad i dammen. Men inte den gula grodan. Det var mörkt och man kunde inte se räven, men den gula grodan hörde honom.

När den gula grodan väckte de andra grodorna, så hörde de räven också. Men de kunde inte se den för att det var så mörkt. Men när den gula grodan hoppat upp ur vattnet så lyste hans gula färg som en ljusfackla och alla grodor kunde därför se att det låg en liten grotta under en sten, som var för liten för räven att komma in i. På så sätt kunde grodorna gömma sig.

Den gula grodan blev en hjälte som det berättades om länge om, i generation efter generation. Han var grodan som räddade hela grodornas släkte.

(Ely Raman)

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.

Den gula grodan

Det var en gång en gul groda som ville få en vän. Han gick ner till dammen för att hitta en lekkamrat, men fann där att alla de andra grodorna var gröna. "Kolla på den gula paddan!", skrek dem. Den gula grodan blev arg ooch skrek: "jag är en groda och inte en padda!", men de andra grodorna hade redan försvunnit.

En kväll smög en räv i buskarna och grodorna sov på sina näckrosblad i dammen. Men inte den gula grodan. Det var mörkt och man kunde inte se räven, men den gula grodan hörde honom.

När den gula grodan väckte de andra grodorna, så hörde de räven också. Men de kunde inte se den för att det var så mörkt. Men när den gula grodan hoppat upp ur vattnet så lyste hans gula färg som en ljusfackla och alla grodor kunde därför se att det låg en liten grotta under en sten, som var för liten för räven att komma in i. På så sätt kunde grodorna gömma sig.

Den gula grodan blev en hjälte som det berättades om länge om, i generation efter generation. Han var grodan som räddade hela grodornas släkte.


Elaka Evert

Det var en gång en jätte som kallades för "Elaka Evert". Han bodde i ett stort berg med sin pappa Rupert. Pappa Rupert hade sedan Elaka Evert vart liten haft en strikt uppfostran i elakhet. Han hade lärt Elaka Evert hur man kunde vara elakast på bästa sätt genom att sätta honom på prov. Elaka Evert fick då visa sina kunskaper i att stjäla höns, kasta sten på ekorrarna och täppa igen kaninhål med trästockar, för att klara de olika prövningarna som pappa Rupert satt upp för sin son.

Rupert brydde sig inte om det dåliga rykte han fått, men Elaka Evert blev mycket ledsen. Han gick till ekorrarna för att säga förlåt, men de fnös åt honom och gick in i deras bon. Då gick Elaka Evert till kaninerna för att säga förlåt, men de sprang in i sina hål och försvann. Elaka Evert satte sig på en sten och började gråta. Han hade aldrig gråtit i hela sitt liv så han visste inte att tårarna var magiska och ner kom en fé.
"Jag ser att du är mycket ledsen, Elaka Evert", började hon, men Evert avbröt henne: "Jag vill inte vara 'Elaka' Evert längre!". Fén såg på honom och såg brevid stenen att kaninerna, ekorrarna och de andra djuren kommit fram. Fén sa inget, för hon ville inte bryta förtrollningen, utan sade "Bara att du kommer på en sådan sak utan att någon sagt det till dig tyder på en stor, enastående godhet". Elaka Evert såg att fén nickade åt hans axel, så han vände sig om och såg djuren som plötsligt tyst stod vid hans sida. Fén avslutade besöket med orden: "De andra djuren kommer behandla dig som du behandlar dem. Nu när du förstått det så kommer du få ett nytt liv som Enastående Evert", och försvann sedan i tystnaden.


Elaka Evert

Det var en gång en jätte som kallades för "Elaka Evert". Han bodde i ett stort berg med sin pappa Rupert. Pappa Rupert hade sedan Elaka Evert vart liten haft en strikt uppfostran i elakhet. Han hade lärt Elaka Evert hur man kunde vara elakast på bästa sätt genom att sätta honom på prov. Elaka Evert fick då visa sina kunskaper i att stjäla höns, kasta sten på ekorrarna och täppa igen kaninhål med trästockar, för att klara de olika prövningarna som pappa Rupert satt upp för sin son.

Rupert brydde sig inte om det dåliga rykte han fått, men Elaka Evert blev mycket ledsen. Han gick till ekorrarna för att säga förlåt, men de fnös åt honom och gick in i deras bon. Då gick Elaka Evert till kaninerna för att säga förlåt, men de sprang in i sina hål och försvann. Elaka Evert satte sig på en sten och började gråta. Han hade aldrig gråtit i hela sitt liv så han visste inte att tårarna var magiska och ner kom en fé.
"Jag ser att du är mycket ledsen, Elaka Evert", började hon, men Evert avbröt henne: "Jag vill inte vara 'Elaka' Evert längre!". Fén såg på honom och såg brevid stenen att kaninerna, ekorrarna och de andra djuren kommit fram. Fén sa inget, för hon ville inte bryta förtrollningen, utan sade "Bara att du kommer på en sådan sak utan att någon sagt det till dig tyder på en stor, enastående godhet". Elaka Evert såg att fén nickade åt hans axel, så han vände sig om och såg djuren som plötsligt tyst stod vid hans sida. Fén avslutade besöket med orden: "De andra djuren kommer behandla dig som du behandlar dem. Nu när du förstått det så kommer du få ett nytt liv som Enastående Evert", och försvann sedan i tystnaden.