Var är Trolla nu då?!

Ur mina berättelser om (nya) Trixie & Truls.
Finns även här Trixie & Truls tecknad serie.

- - -

Var är Trolla nu då?!

Ur en springa i dörren kan Trixie se att Trolla inte är där hon hade lämnat henne. Det vill säga, ute på gården.
"Var är den där ungen nu då?" säger hon högt och ser till sin lättnad och Trolla stod bakom henne.
"Jag är här!" piper hon och ser mycket belåten ut.

Trixie springer runt och letar i de stora skåpen. Hon försöker att springa ordentligt för det ligger ju grejer precis överallt.
"Vad letar du efter?" undrar Trolla nyfiket och guppar upp och ner på stolen.
"Efter nåt vi kan sysselsätta oss med, så du inte försvinner".

Hon behövde inte sagt meningen, för sekunden därefter var stolen tom.
"Åååh, det är hopplöst med barn", suckar Trixie och stänger alla skåpdörrar och börjar plocka i alla grejer som ligger nedanför skåpen.
"De är ju inte stilla en nanosekund".

Dagen går och Trixie springer runt mellan alla rum på Kilroy's manor. Det är många rum, nästan hundra stycken, om man räknar med alla otaliga förråd. En arg röst hörs från trappan bakom.
"Du hade ETT jobb! ETT! Varför är du så.. ja, varför är du såååå.."
Truls står där och hittar inte orden.
"Sååå?" upprepar Trixie och ser trixig ut.
"Ja, så." svarar Truls.
"Du hade ett jobb, det var att vakta Trolla, vart är hon nu?"
"Öh, jag vet inte" svarar Trixie och tittar spontant ut genom fönstret. Trolla leker för fullt upp-och-ner i ett träd. Det är något med den där trollungen och träd?! Förra gången hade hon sett till att fastna i ett, men nu verka hon vara bättre vän med trädet.

"Där är hon!" pekar Trixie och Truls tittar på vad som ser ut som ett träd med ett troll i.
"Ja hon hänger upp och ner, du har ansvaret för om hon ramlar och landar på huvudet"
Nu är det Trixie som plötsligt försvunnit, snarare sprungit iväg, snabbt som attan.

Illustration till berättelsen.

En time-lapse illustrations-video.

Trixie & Truls soundtrack:

"The Change" komponerad av mig.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 17/3-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Springa"

- - -

/Oraklet

Hoppa av och allt vad det innebär

Ur min berättelse om Ingrid den udda.
Finns även under Den udda och Aline.

- - -

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.

Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

"Aline!" nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

"Men Ingrid, vad har hänt?"

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

"Inget, det är bara en sån där dag, du vet", svarar Ingrid.

"Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv". Aline tittar vädjande på Ingrid.

"Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på", säger Ingrid med ett leende.

Aline funderar och säger sedan:

"Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint"

"Äsch, så säger du bara"

"Nej, det är säkert!"

Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

"Jag var tvungen att säga förlåt", sa Konrad tyst.

"Va?"

Ingrid bara gapar.

"Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig"

"Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp" svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

"Så farligt var det inte" försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. "Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet..."

"Jaha". Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

En illustration jag inte blev helt nöjd med, men den får representera Ingrid ändå.

En liten Art progress video.

Soundtrack till berättelsen om Ingrid:

Låt komponerad av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 18/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Hoppa av"

- - -

/Oraklet

Mirandas ambition

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Mirandas ambition

Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

"Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna" säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

"Ja det gör vi!". Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

En illustration av en orolig Samantha (Sam).

Den här videon heter "The demon boy", men I min berättelse så föreställer bilden en tjej. Det är för att det ju kan va vilket som egentligen. Jag visste inte att jag skulle använda bilden till denna berättelsen när jag skapade bilden, nämligen.

Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 14/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Ambition"

- - -

Igår spelade jag altfiol i kyrkan och det har tagit mycket av min tid att öva till det. Jag tycker det är väldigt roligt att spela i kyrkan och på ställen där jag får möjlighet. Men idag behövde jag meditera över en text om Samantha och Miranda, och vila lite från övandet. Även om jag planerar att ta fram altfiolen lite senare och öva ändå haha. Men just i detta nu, så kändes det avkopplande att skriva.

/Oraklet

Hur hamnade du där uppe?

Ur mina serier om Nya Trixie och Truls.
Här finns även Gamla Trixie och Truls.

- - -

Hur hamnade du där uppe?

Trixie försöker städa, men det är lika jobbigt att städa en stor herrgård som det låter. Och ingen har hon som kan hjälpa henne heller. För Trolla är ute på vift och Truls är Truls. En evighet, en evighet, en evighet... Och dammsugare-sladden räckte inte genom ens halva korridoren för det är ju så stort överallt.

Det är inte som att Trixie är otacksam över att ha ärvt ett så stort hus och relativt trevligt från sin morbror, men det är så jobbigt att städa stora hus. Särskilt när resten av familjen aldrig hjälper till. Visst, Trolla är ett barn så hon kanske kan få bli lämnad i fred, men Truls?

Trixie kikar ut genom fönstret och ser Truls stå och balansera en sill på nosen. Vad gör den där katten egentligen? "Han är ju galen", funderar Trixie för sig själv. Kanske för galen för att man ska kunna begära att han ska vara till nån som helst hjälp.

Samtidigt som hon kikar ut genom fönstret får hon syn på Trolla. Hon hänger och dinglar i ett av de många döda träden som finns i trädgården. Hur tusan hamna hon där uppe? Och den frågan ställer hon till Trolla när hon springer till hennes undsättning också.

"Hur hamna du där uppe, människa?" undrar Trixie och är både oroad och arg på samma gång.
"Jag är inte ens en människa, utan ett troll, men skitsamma.. jag vet inte! Det började blåsa så mycket att jag flög iväg och fastnade!"
"Ja du kom ju långt innan du fastnade. Skulle inte du ner till hamnen och leka med din barkbåt?" lägger sig Truls i och ler irriterande, fortfarande koncentrerad på sin sill och att den ska balansera på nosen.
"Men om du visste att Trolla satt fast i ett träd, varför hjälpte du henne inte?" frågar Trixie förargad och blänger på Truls och hans evinnerliga sill.
"Jag är också kort, jag kan inte göra något"
"Men jag är lång och du kunde sagt till mig så kunde jag gjorde något för att hjälpa till", svarar Trixie och så börjar de tjafsa om saken.

"Ja såvida jag inte var upptagen med att äta pannkakor... annars hjälper jag alltid troll i nöd!", var Trixies ord innan Trolla avbryter:
"Ska du hjälpa mig nån gång då?"
"Jaha, ja, för jag äter ju inte pannkakor!" garvar Trixie och lyfter ner Trolla från trädet.
"Jag kan inte bestämma mig för om jag gillade att hänga i trädet eller inte" filosoferar Trolla, "för det var lite trevligt att bara dingla och se en bit längre över marken än jag brukar göra". Trolla skrattar och skuttar ner för kullen med sin barkbåt i högsta hugg.

En liten Trixie & Truls serie/illustration

En liten video med soundtrack till texten + illustration progress video

Hela soundtracket till texten:

Låten heter "The Change" och är komponerad och gjord av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 11/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Annars"

- - -

/Oraklet

Kort sagt, enligt Sickan

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

- - -

"Ja kort sagt, så var min väns resa till Japan fantastiskt! Han började med att inte hitta toaletten på sitt hotellrum och sen..."
Sickans mun gick i ett och det gick inte att få stopp på honom. Krusberth och Pepp tittade irriterat på varandra - irriterade över att de ens lät honom berätta sin historia igen - och sedan ännu mer irriterat på Sickan. Han kunde inte vara kortfattad, någonsin. "Kort sagt hit, och kort sagt dit", tänkte Pepp men satt ändå kvar och lyssnade.

"... och diskbänken gick av på mitten!", avslutade Sickan nöjt sin berättelse. Sickan hade inte ens varit med på denna resan till Japan, så varför han var så nöjd kunde ingen av de andra förstå. Kort sagt, var alla förvirrade och Sickan mest glad över att få öppna munnen, trots att det inte direkt var en raritet.

"Varför ser ni så buttra ut?" frågade Sickan efter en monolog av diskbänkar som gått av på mitten, toaletter folk inte hittat och om robotar som vägrade konversera med en.
"Nä då, vi avundas bara dina vänner!" svarar Pepp. Innerst inne var hon nog lite avundsjuk att hon bara hade varit i Danmark som längst. Sickan hade inte ens vart så långt, men hela hans huvud är ju fullt av färger och glada erfarenheter så han behöver liksom inte åka nånstans för att uppfylla sina drömmar eller "finna sig själv". Pepp tänker att hela Sickans huvud består av färgglada virvlar som bara virvlar runt och kort sagt är hon faktiskt lite avundsjuk på de också.

Kombinerat soundtrack till texten (i videoform) och video för illustrationen och hur jag gjorde den haha. Allt i ett. Så smart. Eller inte, men det var roligt i alla fall!

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 6/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kort sagt"

- - -

/Oraklet