Hjälp mig nå min dröm!

Nu har jag (äntligen) fått hem första exemplaret av "Heltidsdrömmaren" (min bok), och såhär ser den ut:

Jag tänker ge ut den här boken, så att den kommer finnas i nätbokhandlar, bibliotek - och om jag har tur: i affären. För att nå det målet så vill jag se om den här boken är något som intresserar andra, och därför vill jag tipsa om dess existens: den finns att köpa på Solentro.se för ca 114kr. Boken innehåller min självbiografi, två av mina bästa noveller/berättelser, tips, tankar om psykiatri och även svar på en del av frågorna som jag fått på den här bloggen!

KÖP BOKEN (ELLER LÄS MER) PÅ BOKENS EGEN SIDA PÅ SOLENTRO.SE, KLICKA HÄR!
Glöm inte att du ska beställa boken i bindningstypen "Pocket (s/v inlaga)" för att det ska bli rätt!

Jag uppskattar även kritik, beröm, åsikter, tankar, reaktioner och allt annat som kan förväntas dyka upp. Maila mig gärna på kontakt@tricia.se . Boken kommer alltid att finnas länkad i min meny här på sidan, så ni inte missar den!

Vem vet? Om ett par månader kanske du råkar få syn på den i ditt lokala bibliotek?

Tillägg: det kan hända att boken ser annorlunda ut beroende på när du beställt den. Jag har ändrat en rubrik, samt justerat en del småsaker, och i böcker som beställs efter 26 maj, så kommer sista sidan med mina olika böcker inte längre finnas. Detta är för att boken redigeras emellanåt, om jag finner sådant som jag vill ändra på innan boken väl hamnar på bibliotek och "officiellt" publiceras. Notera att det bara för den sakens skull INTE är någon skillnad på själva innehållet, och böcker som beställts innan inte på något sätt saknar något eller är "sämre". Det KAN dock finnas småfel i text, men det är kanske bara sånt jag själv tänker på... Allt detta är bara finjusteringar inför den kommande "lanseringen". Så om det finns skillnader, så vet ni varför!

Förresten så har jag bestämt att den här boken ska ersätta "Glasmurar", och därför finns inte den boken att köpa längre. Böckerna "Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen och andra noveller", och "Wow, du är död!" finns inte heller tillgängliga som "fysisk" bok längre. "Wow, du är död!" finns dock fortfarande kvar som e-bok!

/Tricia.

Heltidsdrömmaren

Nu finns min bok "Heltidsdrömmaren" att köpa för 113kr på Solentro.se (köp med bindningstypen "Pocket (s/v inlaga)"). Boken innehåller tips, tankar, åsikter, och självbiografin så att det tillsammans blir en positiv, peppande bok!

Här kommer bakgrundstexten:

"Detta är en bok som jag hoppas ska kunna peppa dig att hjälpa dig själv. Men det är också en bok som jag hoppas ska kunna ge förståelse, och ge en syn på ämnen som psykiatri, mobbning, självkänsla och liknande ämnen ur en drabbads synvinkel.

Den här boken innehåller 9 delar:
- Tricias självbiografi
- Må bra-tips
- Novellen "Wow, du är död!"
- Novellen "Ingrid den udda"
- Frågor & svar om psykiatri, självskänsla m.m
- Vad är ångest? ADHD? Depression?
- Tricias tankar om psykisk ohälsa
- De bästa novellerna
- Hur man kan förändra sitt eget och andras liv"

Den här boken är lite mer som en "riktig" bok (den är 200 sidor), och det är därför den skiljer sig en aning från de förra böckerna i pris. Boken trycks på beställning och levereras därför inom 2 veckor.

Här är länken: http://www.solentro.se/publish/218

Om det går bra för boken så kanske jag kommer ge ut den på riktigt!

/Tricia

Mina böcker går att köpa nu

Jag har väntat med att skriva offentligt om mina böcker, i alla fall inte mer än bara länkat dem i bloggens sidomeny eller nått. Nu kan jag i alla fall säga att det går att köpa dem för mellan 60-85kr på solentro.se eftersom jag nu fått böckerna hem idag och vet hur dessa ser ut (och därför officiellt "vågar" göra liiiite reklam för dem...). För att "fira" detta, har jag gjort en liten video om det, där jag bl.a läser upp inledningen till "Glasmurar" (självbiografin). Böckerna kan köpas på Solentro.se, klicka på någon av titlarna här:
Glasmurar (70kr)
Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen (83kr)
Wow, du är död! (67kr)

Eftersom de trycks på beställning så är leveranstiden ca en och en halv vecka.

Mina böcker ser ut såhär.

Det finns även en menylänk med mer info om mina böcker nu. Klicka här för att se den, eller klicka på "Böcker" i menyn under headern.

/Tricia

Wow, du är död! - del 1

HANDLING
Parava Shikosan är 14 år och bor i ett familjehem med 3 andra barn. Hon trivs inte, och de andra barnen fryser ut henne. Inte heller blir det lättare när Paravas fosterföräldrar, Adela och Rolf, bestämmer att de ska flytta till en ny stad. Väl i den nya staden börjar hon skolan där hon blir utsatt av skolans mobbare, flera killar som inte accepterar henne för den hon är. Det gör för den delen inte hennes fosterfamilj heller.

Parava kommer från Japan. Alltså ser hon annorlunda ut. Och när ingen i hennes närhet vill acceptera henne som hon är, så gäller det för Parava att stå på sig. Och det visar sig vara det absolut svåraste hon varit med om...

DEL 1.
Oron stiger i magen, huvudet, händerna, och hela dig. Alla har vart i den situationen någon gång. Man känner hur oron tar över förståndet helt. Och man bara sitter där, stel som en pinne. I alla fall känns det så. Om man står där själv, första dagen den dagen man ska lämna allt jobbigt bakom sig och börja om på nytt. Så är det för 14-årga Parava Shikosan. Hon slår undan de jobbiga minnena, och försöker verkligen att passa in, och se framåt istället för bakåt. Ja, namnet är mycket underligt. Men det beror på hennes bakgrund. Hennes pappa Jaquma var Japan. Mamman, Florence var svensk, men de behöll det japanska efternamnet, även fall de bodde i Sverige, och Parava fick ett japanskt namn, det hörs ju. Men tragiskt nog dog Jaquma, och Florence i en bilkrash, och Parava kom till ett fosterhem på en förort till Stockholm. Parava kan både japanska, engelska, och svenska flytande, fast hon växt upp i Sverige. Hon har kritvit hy, fast samtidigt syns hennes japanska rötter tydligt.

-Parava? Har du packat upp åtminstone skolkläderna än?

-Ehrm, nej? Jag har inte hunnit så långt. Hurså?

-Vadå hurså? Klockan är fan halv elva. Och du börjar ju i skolan i morgon.

-Ja, men vi kom ju för en timme sen, jag har inte hunnit!
Parava hör Adela, och Rolf stöna inne i deras arbetsrum. Hon måste vara ett otroligt jobbigt fosterbarn. Amy Sanders, Lovata Sambero (eller Lova som alla kallar henne), och Sicksten (Sickan) Moberg, måste vara värdens underbaraste barn i gemförelse med Parava Shikosan. Amy, Lova, och Sickan är i och för sig också fosterbarn, med olika bakgrunder till deras fosterhemsplacering, men de verkar inte vantrivas lika mycket som hon. Amy med sitt lockiga, blonda hår, och rosa klädstil, och Lovas skatekläder, är i alla fall mer accepterat än Paravas J-rockstil. Och Sickan går omkring i skjorta och byxor, och ser så prydlig ut, att ingen kan ogilla honom mer än mobbarna i skolan.

-Alltså, nu får du väl fan ta och ge dig?
Orden kommer från Amy, och Lova som står i dörren, och blänger på Parava.

-Vad är det? Frågar Parava irriterad. Vad vill ni? Mucka gräl?

-Alltså, vi har vart här i två timmar, och du sitter och inte har packat upp än? Det va tant Adela, som sa till oss att slå ihjäl dig om du inte packat upp.

-Jag är på gång! Sluta tjata någon jävla gång.
Amy och Lova går ut, och en hyfsat arg Parava, vänder flyttkartongen med böcker upp och ner, så att böckerna landar i sängen. Där ramlar det ut. Hon hade glömt att hon gömt det i en av böckerna. En av de många jobbiga lappar hon fått i sitt skåp från hennes förra skola. Det va någon som hade skrivit "Jävla emo. Gå och skär dig!", och Parava hade visat lappen för tant Adela, och farbror Rolf, men de hade bara synat hennes armar och sagt att det va hennes eget fel, eftersom hon faktiskt skadade sig medvetet på riktigt. Parava funderar på hur fasen hon kan sluta skära sig, om de kritiserar henne. Dessutom är hon inte emo. Hon lyssnar inte ens på emocore. Hon lyssnar på J-rock. Det är bara japan som är viktigt i hennes liv. Musiken, mangan, och animefilmerna, böckerna, tecknarstilen, kläderna, livsstilen... och så förstås hennes största intresse: fotografering. Hon har en hemsida där hon lägger upp fotona. Det känns bra. Folk kommenterar positiva saker i hennes gästbok, och hon får hyfsat många besökare både till bloggen, och hemsidan.

Hej alla bloggare. Idag har vi flyttat till en av alla slitna förorter till Stockholm. Imorgon börjar jag i den slitna skitskolan, i här, och vad ska jag mer säga för att ni ska fatta hur pestigt det är? Amy är som vanligt en liten puderdocka, Lova är en liten tyken unge, och Sickan är... perfekt, och det gör mig fullständigt galen! Dessutom vet inte folk va de ska sätta mig i för fack när det gäller utseende. De kallar mig emo, men det är ju uppenbart: De kallar ALLA de inte kan placera i fack, för emo.

Parava slår upp ögonen, och sätter sig upp i sängen. Hon är trött, och väldigt utmattad. Idag börjar den pestiga skoldagen, i hela hennes deppiga liv. Hon stiger upp, och masar sig iväg till toaletten, och borstar tänderna, samt sköljer ansiktet. Sen går hon tillbaka till sitt rum igen, och tar på sig sina kläder. Svarta leggings, vita benvärmare, rutig old school-kjol, grön kofta, lite svettband och armvärmare, och Hello Kitty-linnet,. Sen sätter hon upp håret i två toffsar högt upp på huvudet, men luggen, och lite hår på sidorna sticker ner på var sida på huvudet. På sidan av luggen sätter hon två färgglada spännen. Hennes svarta hår är långt, böljande och når ned till midjan. Hon är vacker. Men ingen ser det för att hon har annorlunda kläder. Hon suckar. Parava går ner och äter frukost.


-Måste du gå klädd sådär varje dag? Säger Adela surt.

-Ehm, ja?

-Ska du inte göra ett bra intryck när det är första dagen på skolan...?

-...som någon annan person jag inte är? Ska jag ge folk ett intryck av någon jag inte är?
-Du gör som du vill, men det var bara ett råd. En vacker dag råkar du illa ut.
Parava suckar. Detta va hon van vid. Så sa Adela varenda gång hon skulle till ett nytt ställe. Adela, och Rolf, samt deras "hopplösa fosterungar" (som de kallar dem), Lova, Sickan, Amy och Parava, flyttade ofta. Det va Adelas jobb, som professor som fick dem att flytta hit och dit. Parava går till hallen och tar på sig skorna, det är ett par olikfärgade converse. Den ena är svart, och den andra är grön. Illgrön. Adela tjatar alltid om hur skabbig hon ser ut med två olikfärgade skor. Men det skiter hon i. Det ingår ju hennes klädstil.

Rolf svär högt.
–Fan i helvete! Den här biljäveln funkar ju aldrig!
Parava ställer sig bredvid honom och synar bilvraket.

-Vad är problemet?

-Bilen ger bara ifrån sig ett rossligt ljud när man försöker starta den!, muttrar Rolf.

-Ska vi åka någon gång? Hörs en röst från ytterdörren.
Det va Sickan. Lova klämde sig förbi Sickan och ställde sig bredvid Parava.

-Vi två ska gå i samma klass på BackThuna Skolan va?

-Ja.

Lova log, och satte sig i bilen som äntligen gick igång. Parava satte sig i sätet bredvid henne, och Sickan och Amy satte sig på sätena i bak. Bilen va en minibuss, med sex sittplatser, för annars skulle de ju inte få plats. Rolf svär lite lätt, och sätter sig själv i bilen också, och ska just starta, när han vänder sig om mot de fyra ungdomarna i baksätena.

-Har ni med er allt?
Amy håller sin makeup-spegel, och puderdosa högt över huvudet, så hon kan förbättra sminket, men i den stund hon hörde Rolf tjata, så höjde hon blicken och väste:

-Hallå? Vi är ju inte precis 3 år längre!
Nej. Parava, är 14, Lovata är 15, men har gått om en klass, så hon går i samma klass som Parava. Sickan, och Amy är båda två 13 år. Rolf säger aldrig emot Amy när hon snäser. Men alla andra läxar han upp om de beter sig tjurskalligt. Han tittar bara extra länge på Amy, och vänder sen uppmärksamheten mot Parava.

-Ska du verkligen ha på dig det där? Varför kan du aldrig vara prydlig?

-Låt mig va!
Parava känner vreden bubbla inom henne. Varför ska Rolf ha sån jäkla respekt för Amy, men inte för henne? Men hon hinner inte få nått utbrott, för Rolf har redan startat bilen, och de skulle nog hinna vara framme vid skolan innan bråket skulle vara över. Och det är ju ett himla fint intryck hennes blivande klasskompisar får om henne, om hon kommer alldeles röd i ansiktet, och mitt i ett bråk.
Rolf svänger in på skolgården, och Amy och Sickan kliver ut, och går till deras klassrum. Lova och Parava svänger åt vänster.

-Alltså... Egentligen tycker jag bra om dig! Lyssna inte på Amy, som alltid ska va så bitchig, säger Lova, och drar upp axelväskan en aning längre upp på axeln.

-Varför är du alltid med på hennes små pikar då?

-Alltså... Hon manipulerar ju folk!

-Hon lyckas ju inte manipulera mig? Säger Parava stört.

-Äh, skit i det då! Jag försökte bli vän med dig lite mer. Jag menar, vi har alltid stått varandra hyfsat nära, men nu när vi är nya är det ju lätt om vi har varandra, om vi inte får några vänner i början.

-Äh, va inte så känslig. Jag har ju inte direkt något emot dig, även ifall vi inte är precis bästa kompisar heller!

-Nej, men vem hindrar oss från att försöka bli det?
Parava funderade en stund.

-Ingen!

Parava och Lova går in genom skolporten, och in på rektorsexpeditionen.

-Vi skulle be att få tala med, rektor Parrik Wednedy, Sa Lova till sekreteraren

-Ett ögonblick, varsågod och sitt så länge.

-Tack.
Lova, och Parava satte sig i fåtöljerna utanför rektorn rum, men hann knappt mer än slå sig ner innan rektorn kom ut ur sitt arbetsrum, och fick syn på flickorna.

-Hej. Är ni de nya eleverna här på Back Thuna? Parrik synar sitt anteckningsblock, och
säger sen ostadigt: - Lovata Sambero, och Parava Shik.. saan..?

-Shikosan. Parava Shikosan, rättar Parava honom. Hon är van vid att folk inte kan
uttala hennes namn.

-Oh, förlåt. Det va mig ett svårt namn du hade! Skrattar Parrik glatt,
utan att inse att det faktiskt gav ett litet sårande intryck på Parava. Hon hatar att ha ett udda namn, som inte jäkla människa kan lära sig uttala. Men hon gillar sitt namn, så hon tänker aldrig byta det.

-Det är ett japanskt namn! Häver Parava ur sig, en aningen kaxigt.

-Jaha, så du är japan?

-Ja, 50 procent japan.
-Okej, låter spännande! Ska jag vi gå till ert klassrum?
"Nej".. säger Parava tyst, men ändå så högt att det nästan hörs. Hon är livrädd för att se alla ögon som glor på henne, när hon stiger in.

-Ursäkta? Frågade Parrik förvånat, samtidigt som han synade sin klocka för att se så inte visarna sprang iväg. Det gjorde de tydligen.

-Det va inget, jag sa inget, muttrade Parava snabbt.
Lova knuffar till henne med armbågen, och väser:

-Kan du inte va tyst? Du gör det värre!

-Jaja, förlåt!

Parava och Lova, följer efter Parrik Wednedy till andra våningen, och fram till ett stort klassrum. Eller ja, det är en mycket stor dörr, och där inne bör det nog dölja sig ett stort klassrum. Parrik knackar på dörren, och en mörk kvinna öppnar. Parrik vänder sig mot tjejerna.

-Flickor, detta är er nya klassföreståndare, Monica Saleen.

-Så, ni är Lovata Sambero, och Parva Shikosaan?

-Jag heter Parava Shikosan, säger Parava stött.

-Oj, förlåt, det va ett besvärligt namn du hade, sa Monica entusiastiskt.

-Det är faktiskt japanskt!

-Oh, va häftigt, då kan du väl japanska?
Klassen viskar. Parava tittar ner i golvet, och känner hur Lova tittar på henne.

-Kan du inte hålla käft någon gång? Säger Lova nu, ännu argare än förut. Fast hon
säger det i form av en viskning så att ingen hör.

-Jaha, detta är Lovata och Parava, våra nya elever, säger Monica till den viskande
klassen. Monica vänder sig mot tjejerna: - Och ni kan sitta i de tomma bänkarna där nere i hörnet!
Alla tittar på de två tjejerna när de lite osäkert sätter sig på sina nya platser. De viskas, tisslas, tasslas, och tittas åt deras håll. I denna stunden är Parava glad att hon inte är ensam i den här situationen, utan att Lova är med. Att hon inte är ensam. Utan att de är två!

Slut på del 1. 

Hela berättelsen finns som e-bok. Läs mer under "Bibliografi"-fliken. (Direktlänk till e-boken)