Well, detta ska vara en positiv blogg, men jag känner att jag måste skriva av mig lite just nu. Jag har fått ganska svåra darrningar i händerna pga litiumet som jag börjat med. Har inte tänkt på det tidigare, men nu inser jag varför mina händer inte riktigt "hänger med" och trycker på fel tangenter när jag spelar piano. Jag tror faktiskt att darrningarna syns på Sailor Moon-videon, på slutet när jag spelade lite för utdraget. Jag kände förut att jag fick avbryta spelandet bara på grund av att händerna inte hängde med. Det jobbiga är inte bara att de darrar, så att de inte hinner med, det är att de blir lite som tics, de spelar på fel tangenter, som om de spelade av sig själva. Jag har nu även fått lite problem att skriva på datorn, jag får radera och börja om för att jag skriver fel. Jag måste ta upp detta på nästa möte. Jag ska ta blodprov på måndag, så jag kan kanske nämna det då, och sen har jag ett möte även på torsdagen för att prata om biverkningar, så jag får väl säga det.
Det kommer givetvis stabilisera sig senare, men för tillfället är det rätt jobbigt. Hoppas bara det blivit bättre innan hösten, eftersom jag eventuellt ska börja plugga då (så jag kan hålla i en penna och anteckna menar jag). Bara att skriva detta var en stor ansträngning...
Men det är bara att hålla ut, för det blir väl bättre när dosen har stabiliserats. Det är bara synd att jag nu inte kan skriva eller spela under tiden, i alla fall inte lika mycket som innan.
Så den där "Man in the mirror"-covern jag skrev om blir nog inte av under den närmsta tiden... Inte heller textsamlingen (Gröna nyanser), som jag jobbar på. Synd kan man tycka..
Trots att jag skrivit att detta ska vara en positiv blogg, så måste jag ju skriva sånt här också, för det är så här det är. Men jag kan i alla fall säga att jag inte ger upp på grund av detta, och du som lever utan medicin kan skratta dig lycklig. Ja, nu kom det ju med två positiva saker också...
Jag har testat rätt många mediciner, som ni kan se på bilden ovan... Inget att skryta om, tvärtom vill jag liksom "avskräcka" folk med den här bilden. Det känns som många psykiatribloggar har en tendens att nästan "romantisera sjukdom" som den där författaren Berny Pålsson uttryckte det. Har dock aldrig läst hennes böcker, men tycker det citatet beskriver vad jag menar.
När jag var på behandlingshemmet, så pratade jag med en äldre man där som nästan var sur för att han inte fick några mediciner, medan jag fick typ 4-5 stycken. Jag blev arg på honom och sa att mediciner inte är något att sträva efter. Behöver man det och de ger rätt effekt, så visst, men det är inget man ska ha som mål, sa jag till honom. Det kändes som om han bara ville "passa in" och ha testat så mycket kemikalier som möjligt... Visst, många mediciner är naturliga (t.ex litium), men det betyder inte att man "från början" ska ha det i sig. Jag menar, naturligt sett ska man ju inte behöva något annat än det man redan har, om ni fattar vad jag menar (jag dömer dock ingen som har medicin, jag bara säger vad jag tänker..). Nu har jag bara 3 mediciner kvar (+ 2 astmamediciner, men de räknar jag inte med), och snart ska nog Sertralin bort också. Har ju bara 50mg (hade först 150mg tror jag), så det är målet. Concerta (för ADHD) klarar jag mig inte utan, för glömmer jag den blir jag jättehyperaktiv. Mina anhöriga märker med en gång om jag inte tagit den. Men jag får inga biverkningar av den, så det gör mig inget.
Här är två bilder på mig. Ja, det är verkligen jag. Men det är svårt att tro. Tycker nästan jag ser yngre ut på den nyaste, och äldre ut på den gamla bilden. Men det beror nog på övervikten och glasögonen klädde mig inte heller. Nu har jag gått ner över 12 kg. Säger inte vad jag väger, men det börjar bli normalvikt nu. Aja, jag tycker bloggar om viktnedgång, träning och dieter är dötråkiga, så jag ska inte säga mycket om det. Jag vill bara förstärka åsikten om att mediciner inte är något att sträva efter genom att visa den här (väldigt osmickrande) bilden:
Till vänster är det hur jag ser ut nu (2013), och till höger är det när jag vägde som mest, tror jag (2011) Hade ca 7-8 olika mediciner då. Hade väldigt dåligt självförtroende också...
Nu orkar jag inte skriva mer (delvis pga darrningar), men hoppas ni inser att psykisk ohälsa, diagnoser och mediciner är något som man inte ska skämmas för, men inte för den delen höja till skyarna heller, så det blir som att romantisera den. Det jag gör är att informera.
/Tricia.
