Det handlar om förlegat tänk. Pinsamt... [krönika om samhälle och feminism]

Mina åsikter helt enkelt. Vad anser jag om feminism? Som homosexuell queerperson född i en kvinnokropp: vad har jag för åsikt om män (cis-män) egentligen?

Ja du först och främst: Ja, jag är feminist. Ordet feminism har ingenting med att hata män att göra. Ordet är ett annat ord för jämställdhet. Varför kallas det feminism då, och inte typ "jämställdism"? Well, språket är knappast neutralt annars. MÄNniska, talesMAN, MAN borde göra såhär. Samma på Engelska: huMAN, feMALE, Våra språk är inte neutrala, så varför gnälls det över att ordet för jämställdhet har ett feminint pronomen? Allt annat är ju så maskulint... Och det är väl där svaret ligger också. Allt är maskulint. Män är vana att de ska utgöra samhällets standard. Även i språket. Så bara för att ett ord är feminint, i detta fallet ordet feminism, betyder det inte att det enbart rör kvinnor. Feminism är synonym för jämställdhet - hör och häpna! - trots att inte en maskulin pronomen utformat ordet. Och jämställdhet rör ju alla, det är något könsneutralt. Svårt för många killar att acceptera att ett ord genom historien faktiskt inte är maskulint?

Så efter att ha talat om ordet: vad är mina egentliga åsikter? Jag ser mig ju som delvis man, så man kan ju undra varför jag skriver som jag gör. För det första: Bara för att jag är könsneutral och säkert mer maskulin än feminin, så kommer det aldrig påverka vad jag anser om jämställdhet. Hade jag känt mig helt som en man hade jag ändå varit feminist. För det sitter inte i kön eller könsidentiteten om man vill ha rättvisa.

För det andra, hade feminismen inte funnits hade kvinnor aldrig fått rösträtt, kommit ut på arbetsmarknaden och så vidare. Så varför reagerar folk som starkt på att man kallar sig feminist? Jo, för att vi trots några få framgångar fortfarande lever i patriarkat. Jag citerar Ellen Page "Bara genom att inte våga kalla sig feminist, och att det ses som ett dåligt ord, är bevis nog för att vi lever i ett patriarkat". Det får dåligt status eftersom samhället, som sagt, är van vid manlig standard.

För det tredje, är ordet manshat inte samma som att hata män. Jag hatar inte någon människa. Skulle jag hata män skulle jag ju således hata halva mig själv. Manshat betyder att man ogillar patriarkatet, inte män som individer. Jag känner många bra (cis-)män. Ojämställdheten kan man inte förneka bara för att det "finns fina killar". Det har inte ens med saken att göra.

Samma sak med uttrycket "feminismen går för långt". Hur kan jämställdhet gå för långt?

Eller som när folk påstår att tidningarna bara rapporterar om gruppvåldtäkter för att locka läsare, samt förnekar att sexuellt våld är ett utbrett problem. Tror det snarare handlar om bekvämlighet för dem som inte drabbas av ojämställdhet själv. Du kan inte relatera till problemet, alltså existerar det inte. Logiskt tänkande talar dock om att detta är absurt. Kan man då säga att syre inte existerar bara för att jag inte kan se det? Eller att folk inte kan bli mördade, bara för att jag aldrig bevittnat ett mord?

En annan sak jag tänkt på är varför många män är väldigt måna om att säga "alla män våldtar inte" och det "finns bra killar" när diskussionen om sexuella övergrepp mot kvinnor kommer upp. Är det någon som påstått att alla män är våldtäktsmän då? Hade så varit fallet hade varenda kvinna på hela jorden blivit våldtagen hela tiden. Och klart det finns bra killar, för det är en individfråga. Sådana kommentarer som "inte alla män..." är dock helt irrelevanta, för det ändrar ju inte det faktum att sexuella övergrepp händer överallt. Varför inte inse problemet och bekämpa det istället?

Och apropå övergrepp: tänk att man faktiskt fortsätter att indirekt skylla övergrepp på unga kvinnor. "Skydda dig med en säkerhets-app", "Tänk på när du går ut och hur du går klädd". Det är som att säga "Går du utanför dörren helt fri och inte har planerat hela din dag för alla våldtäktsmäns skull, så får du skylla dig själv om det händer något". Och de killar som har argumentet "Jamen alla måste ju skydda sig, det är samma som att jag skyddar mig för mördare". Newsflash: kvinnor behöver skydda sig för sånt som kan drabba dem när som helst och som inte nödvändigtvis ger rättsliga följder på grund av vårt lands lagar, samt för att bli mördade precis som killar. Män har i alla fall bara mördare, som dessutom har större chans att bli inburade, att oroa sig för. Kvinnor har båda delarna.

Men egentligen, hur stor chans är det att en människa blir mördad eller att en kvinna blir våldtagen? Det är större chans att en våldtäkt sker. Enligt studier har 1/6 kvinnor blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp/sexuella trakasserier. Jag kan säga att jag är en av dem som blivit utsatt.

Jag är feminist för att jag vill ha det jämställt. Mellan kvinnor, män, hbtq-personer, alla etniciteter, religioner... Alla MÄNNISKOR ("män"niskor...)

"Varför känns det som om många feminister snackar skit om män bara då?"
Kanske är det så att du inte ser att det fortfarande finns mycket "skit" att snacka om?

Vardaglig sexism till exempel:

1. Hem från affären: "Jag bär den åt dig, lilla gumman"
Tack, men jag har egna händer. Och härskarattityd gör att jag snarare föraktar dig än att se dig som min hjälte...

2. När man har en diskussion: "Lilla vän, har du PMS?"
Och PMS ger mig superkrafter att komma med bättre argument än dig? Och återigen, förminskning av min person är att indirekt påstå att du är över mig i hierarkin. Det framkallar bara hat från mig.

3. I hemmet: "Jag har diskat allt nu, det känns som vi håller på att byta roller höhö"
Vilka roller? Kön är en social konstruktion sen långt tid tillbaka. Förr trodde man också att jorden var platt. Pinsamt hur den enkla könsrolls-teorin fortfarande sitter kvar trots vår vetenskap.

4. Rent i allmänhet: "Kvinnor är mer omhändertagande, snälla kan du göra en kopp kaffe"?
Så killar kan inte vara medmänskliga då? Sorry, är du så icke-medmänsklig och ond får du väl va utan kaffe som straff!

5. På krogen: "Åh schyssta pattar! Synd att hon har skjorta så man inte kan se mer...."
Hon väljer antagligen själv vad hon vill visa. Synd att du inte kom dit i latex-kalsonger så hon får se mer av dina former också.

6. På stan: "Ser du bruden? Man kan nästan se alla privata kroppsdelar, hon är väl villig att göra vad som helst... Jag tänker taffsa för hon ber ju om det?"

Jag tror nog inte brösten och fittan kan prata med dig och säga "ta på mig"! Har hon muntligt uttryckt detta för dig eller?

7. På jobbet: "Hon är väldigt fint klädd, men urrigning? Ser så slampigt ut"
Sticks du i ögonen av hennes kropp så titta någon annan stans. Gör hon ett bra jobb så är det det viktigaste, för det är därför hon är där. Inte för att behaga dig med sina kläder.

8. I chatten: "Du är smart, men nu verkar du bli sur. Din kvinnliga sida tar väl över.."
Du verkar smart, men just nu kommer du med dåliga argument. Tar din manliga sida över?

9. I samhället: "Usch hon sminkar sig inte och rakar inte heller benen/kroppen, fy vad ofräscht!"
Ja, de flesta killar sminkar sig heller inte och rakar typ aldrig kroppen (och har dessutom mer och grövre hårstrån, samt även skägg...) guuuud vad de är äckliga!

10. I affären: "Varför är alla så elaka mot killar? På denna tavla står det 'Killar ska hållas i kort koppel' och denna står det 'Killar kan vara bra att ha... När bilen går sönder". Tjejer vill inte bli nedvärderade, men varför nedvärderas de då killar?"

Du kanske har missat alla pin-up:or som står och visar röven bredvid en snygg mercedes? Eller tavlan där det står "en kvinna bör inte gå mer än två meter från spisen"? Deal with it, kvinnor ger igen efter århundraden av objektifiering. Kanske har killar inte vetat hur det är att bli nedvärderad eftersom de förut inte blivit det på samma sätt? Bästa sättet att lära någon, är att låta denne smaka på sin egen medicin så den således kan relatera.

11. Överallt: "Varför drar alltid alla tjejer oss killar över en kam? Jag skrev ett hej, och hon tror med en gång att jag vill ligga!"

Kanske för att 247 killar innan dig har försökt få henne att ligga med dem. Så rent logiskt bör du ta den diskussionen med de killar som gjort så att du automatiskt blir tavla för misstankar.

12: I ett samtal om nät-dejting: "Asså varför är tjejer fega? Hon vill inte träffa mig på tu man hand, utan vill ha en kompis med sig... Alltså alla killar är inte farliga ju! Detta är jättejobbigt!"

Säkert för att kvinnor fått lära sig sen barnsben att de ska akta sig för killar. Akta dig för fula gubbar, träffa inte en kille du inte känner o.s.v. De lär sig att akta sig för män redan innan de ens börjat fatta skillnaden på man och kvinna. Fast vad är jobbigast? Att va rädd för halva jordens befolkning, eller att du - tyvärr - måste misstänkas som en farlig person rent automatiskt, även fast du inte är det? Ja, det bör du isåfall diskutera med männen, inte kvinnorna.

13. I chatten: "Åh, så du har hög IQ? Det beror väl på att du är queer och hälften man!"
Du, intelligensen sitter inte i testosteronet... Så nej, det beror på att jag är född med en så pass hög hjärnkapacitet, vilket är en biologisk aspekt i hjärnan som ser likadan ut hos manlig och kvinnlig anatomi) och jag tror inte du besitter den, att döma av din kommentar.

Senast jag kollade hade en kvinna världsrekordet i högst IQ, förresten.

Den sista punkten har jag faktiskt fått i en kommentar i en chatt med en snubbe.

Och det eviga tjatet om kvinnor ska få visa brösten offentligt: Bara för att män (och lesbiska) sexualiserar bröst bör det, enligt mig, inte hindra en kvinna från att gå topless om hon är bekvämare med det. BH:ar kan vara jobbiga och på sommaren är det ju varmt. Enligt mig handlar inte free the nipple-frågan om att flasha boobs utan att helt enkelt ha samma rättigheter som män. För de medelålders män med hängpattar (som förmodligen är större än många tonårstjejers...) är det ingen som tänker på. Så det verkar vara en social konstruktion framför allt.

Samma med frågan om lika lön för lika arbeten. Att män tjänar mer än kvinnor. En social konstruktion från medeltiden där man såg kvinnors arbete som mindre värt för att det inte var fysiskt tungt. Samma tankesätt 2015. Fast när blev läkares jobb fysiskt tungt? Eller ingenjörers? eller kontorsjobb? Oftast handlar det ju mer om intellekt i akademiska yrken, och där ser man ju i exemplet ovan att intelligens är helt oberoende av om man har kvinnlig eller manlig anatomi. Så det är kort och gott ett förlegat tänk, samma tänk som när man trodde att Tor slog med hammaren och det blev åska.

Sen vad gör ens ett tyngre jobb mer värt? Vem som helst med någorlunda normalbegåvning kan se att det är vad du levererar som är relevant. Och man bör ha samma ersättning (lön) för det man levererat, oavsett om det är en kvinna, man, transa, queer, bäver eller alien som levererat resultatet... Det är ju bara ren logik, enligt mig! 

Och är inte barnafödsel ett av naturens tyngsta "jobb", om man nu ändå ska snacka tunga prestationer, förresten?

Sammanfattning:
Jag är queer, jag är väldigt maskulin, jag berörs sällan av sexism (i alla fall inte sedan jag kom ut som queer, och det talar ju för sig själv hur jobbigt tjejer ju har det, att det är sån kontrast!). Men jag är medmänsklig och rationell. Jag vill ha samma rättigheter för alla. Det är sunt förnuft.

Vad skulle man kunna göra?
Uppfostra barnen likadant. Ha samma regler, plikter och vägledningar för både flickor och pojkar. Inte uppfostra dem in i en könsroll. Lära dem visa respekt för andras kroppar och olikheter. Köp det ditt barn är intresserade av i leksaksväg, eller ge dem aktiviteter som de själva väljer. De måste inte leka med dockor och baka för att de är flickor, eller leka med bilar om de är pojkar. Det handlar inte om vad DU som förälder tycker att de ska leka med eller göra. Jag tror att könsroller är inlärda nämligen. Och jag tror även att småpojkar har lösare tyglar i sin uppfostran (tydligen är det okej att dra en tjej i håret, för då är ju pojken bara käääär... "boys will be boys" och sånt crap) och därmed blir det som det samhälle vi har.

Så varför blir det sådant rabalder om feminism nu då? För att många män inte är vana vid verklig jämställdhet. För att folk reagerar på riktigt, och det innebär förändring, för alla.

Ja förändring kan vara svårt, särskilt om hälften av befolkningen redan är bekväm.

/Oraklet

När kärlek blev "okej" att hata (Krönika)

Hej på er!
Idag tänkte jag dela med mig om mina åsikter om homosexualitet. Tror inte jag skrivit om det (mer än i förbifarten) tidigare, men det är en fråga jag är väldigt känslomässigt insatt i, så det passar väl nu. För det första så menar jag inte att detta jag kommer skriva nedan gäller alla som är hetero, nej, alla mina kompisar är hetero och de kunde inte bry sig mindre om sexuell läggning eller kön. Så ni behöver inte ta åt er, bara tänka efter. Detta är saker som gäller alla, oavsätt läggning.

För det första så skulle jag aldrig ens kunna umgås med en person som är emot andra typer av sexuella läggningar än heterosexualitet (dvs Bi-, trans- och homosexualitet), för sen när blev det positivt att ha ett begränsat tänkande? Sen när blev det okej att inte acceptera sådant som inte är "inom ramen"? Folk med negativ syn har tveklöst varit personer som bara kan ställa in sig på "det naturliga och enda sättet", och det är så fyrkantigt att det blir negativt. Bara för att ett sätt är "standard", behöver inte resterande sätt vara mindre naturligt. I djurvärlden förekommer homosexualitet. Om vi ska vara som det "var från början" kan vi ju slänga alla iPhones, datorer och platt-Tv-apparater och gå tillbaka till stenåldern. Det vi gör med miljön nu, samt den teknik vi skapar är allt annat än naturlig. Ska vi göra oss av med den? Jag påstår inte att tekniken är negativ, för nej, vi måste ju gå framåt. Dessutom har homosexualitet alltid funnits, det är bara det att människor var mer trångsynta förr och att det inte fanns ett namn på det då, och därför syntes det inte.

När jag säger "begränsat i sitt tänkande", så kan jag säga rent ut: ja, jag menar ointelligenta personer. För det är inte särskilt intelligent att inte kunna acceptera sådant som man själv inte är/har en del av. Jag accepterar alla religioner, och politiska åsikter, men jag håller inte med dem alla bara för det. Det är för att jag kan tänka utanför mina egna erfarenheter, åsikter och "ramar". Det är kunskap i större grad än IQ-testernas frågor.

Jag tror det är ryssland som har förbud mot homosexualitet va? Det måste vara den mest makabra lag jag någonsin hört talas om. Där har ju hatet lagen på sin sida medan kärleken är laglös. Vad är det för ohälsosam miljö? Lagar ska hålla ordning på folk, inte kritisera folk som inte ens begår något som helst brott. Ingen skadas av homoäktenskap. Eller har jag missat den biten? Nästan all misshandel av barn sker i vanliga, medelmåttiga familjer, och det är heterosexuella som är de som våldtar mest. Jag säger inte att alla homosexuella är änglar, men brott och dåligt uppförande har med personlighet och intellekt att göra, inte med kön, sexuell läggning, religion eller ras. Innerst inne fattar nog de flesta detta. Det är bara så mycket enklare att skylla på "men han är ju gay", eller "hon är ju flata", om någon gör något opassande. Är jag den enda som tycker att man inte behöver ha en förklaring till allt beteende? Mer än att den personer helt enkelt har ett dåligt uppförande av okänd anledning? Människor måste sätta etiketter och förklaringar på allt, men kan man inte lägga tiden på att lösa problemen istället för att se vad de beror på?

Sen vill jag klargöra att jag inte skyltar med min läggning över huvud taget. Jag har hittils bara varit ihop/varit kär i tjejer, men jag är inte helt ointresserad av killar, och min läggning lutar nog mest åt bisexualitet. Men jag skulle aldrig gå på Pride-festivalen eller bli medlem i något gay/bi/trans-community. Vet ni varför? Jo, för äkta jämställdhet kan man bara nå om man beter sig som att det är helt naturligt. Om man skyltar med det, så gör man ju sig bara mer speciell, och då blir det aldrig lika accepterat som heterosexuella blir. Därmed menar jag inte att man inte ska informera om det för att det ska bli mer accepterat (det är ju det jag gör just nu exempelvis), men att skylta med det gör det bara mindre naturligt. Jag går t.ex aldrig omkring och säger att jag är homosexuell. Jag menar, man går ju inte omkring och presenterar sig som hetero? Nej, mycket information och naturligt beteende gentemot homosexualitet är nyckeln, tror jag. Jag säger inte att Pride och olika comunities är dåliga, man behöver ju gemenskap och få likasinnade vänner/kärlek, men det är inte rätt sätt att "nå ut" enligt mig.

Sedan, när jag ändå säger min åsikt så är de där "vardags-fördomarna" något jag rent ut sagt avskyr. Jag har aldrig i hela mitt liv - med handen på hjärtat - kallat någon bög eller flata som skällsord. Inte ens innan jag kom på vad jag hade för läggning som 17-åring. Eller om en kille är lite feminin av sig så är han "gaaaaaaaaaaaay". Jag avskyr sådant. Även om man sen i politiska frågor säger "det är klart jag är för homoäktenskap" eller "det spelar väl ingen roll vad man har för läggning?", så har man ju ett grundläggande, undermedvetet förakt ändå. Och eftersom 70% av alla ungdomar skriker sådana skällsord, så har ju inte samhället kommit så långt ännu.

Nu ska jag skriva ett riktigt maratoninlägg med åsikter, och fortsätter med frågan om adoption hos homosexuella, eller homosexuella som skaffar barn med hjälp av donator eller provrörsbefruktning. Många anser att det är synd om barnen. Låt mig då påminna om att över 55% av barn i dagens samhälle är skillsmässobarn. De lever med antingen en förälder (=ett kön), eller möjligvis med bonusförälder (men denne är ju inte förälder "från början" ändå). Om då två kvinnor skaffar barn (=ett kön) vad gör det då för skillnad? Eller två män? Det är ju brist på två kön hos föräldrar i båda fallen (ensamstående=1, homoäktenskap=1) så vad är skillnaden? Ska man förbjuda skillsmässor också? Jag har själv skilda föräldrar (och bonusföräldrar), men inte har jag farit illa. Mina problem har berott på andra saker, inte på skillsmässan. Så det argumentet håller ju inte alls.

Ett annat argument som homofoberna har mot homosexuella som skaffar barn är att barnen kan bli mobbade i skolan. Det är ett väldigt ointelligent påstående enligt mig. Det argumentet säger ju indirekt till barn att det är okej att mobba andra. Att förbjuda homosexuella att adoptera på grund av detta sjuka påstående, är ju som att säga att det är okej att mobbning förekommer. Mobbning är aldrig okej, så det argumentet håller inte heller. Då får man ju isåfall förbjuda folk med andra etniska bakgrunder att gå i samma skola som originalsvenskarna också, menar ni? För de kan bli mobbade annars? Nej, jag är inte rasistisk nu, för jag är själv halvindier, jag tog bara ett sjukt påstående för att dumförklara argumentet.

Sen det där med att homosexuella inte skulle få gifta sig i kyrkan känns ju bara larvigt. Står inte prästerna hela tiden och predikar om att "Gud älskar alla människor"? Bara alla hetero då eller? Jag är själv kristen så jag nedvärderar inte kyrkan när jag säger detta, men det där larvet som tokreligiösa kommer med, att det skulle vara emot bibeln: Har det slagit er att bibeln är skriven av människor och hur DE tolkat Guds ord? Det är alltså människorna själva som hittat på att det är "fel", så det borde ju inte ha med kyrkan - som påstås vara GUDS hem - att göra. Om prästerna ska predika om gränslös kärlek, så måste de specificera sig på de heterosexuella (ja, jag är oseriös nu), eller acceptera alla som de är. För annars är de själva omoraliska, dubbelmoraliska och rent ut sagt lögnhalsar. Jag går aldrig i kyrkan, men jag är troende. Jag går inte i kyrkan för jag tror att människor inte har förmågan/intelligensen att bedöma Guds ord a.k.a bibeln och jag vill inte sitta och lyssna på sådant som människor själva har tolkat i 1,5 timme. Jag tror på mitt eget vis, alltså det mest grundläggande inom kristendom, det som inte går att tolka på miljoner vis. Kristendom är en trygg religion, men bara när man inte beblandar sig med de som tror på vartenda ord i bibeln. Som det står i - tror det var den ortodoxa bibeln - "den som tolkar bibeln bokstavligt är naiv". Jag har inte läst bibeln alls, utan det är min pappa som sagt att det står så i den. Han är bra på det viset att han är troende, men ingen slav under sin tro. Båda mina föräldrar är troende, men jag har aldrig blivit uppfostrad därefter, då de är precis "lagom" religiösa. Plus att de accepterar mig som jag är.

Jag ställer en fråga: när blev det okej att hata en viss typ av kärlek? När blev kärlek något dåligt, oavsett vem som älskar och blir älskad?

Men jag ska nog inte be om så mycket bekräftelse längre. Jag har gjort det ett fåtal gånger, och alltid fått smäll på käften (ej bokstavligt såklart, haha), för det, så jag har slutat be folk om tillåtelse. Huvudsaken är att man är medmänniska och gör det man tycker är rätt, samt att man inte skadar andra. Det är det enda som betyder något. De vänner jag har, visste inte om min homosexualitet fören för något år sen och det blev ingen skillnad för dem. De använder aldrig skällsord som har med olika läggningar att göra, och mina tjejkompisar tar inte avstånd för att jag råkar gilla tjejer, jag menar jag hoppar väl inte på alla tjejer jag ser bara för det? Den bilden av homosexuella är skapad av media, och är inte verkligheten. Skulle jag inte sagt något, skulle de förmodligen inte märkt något. Min kompis (tjej) sa en gång: "Jag är hetero och har killkompisar, du är homo och har tjejkompisar, so what? Det är väl som att jag skulle bli kär i alla mina killkompisar isåfall?". Stämmer bra. Jag har både tjej och killkompisar och jag är inte kär i någon av dem. Varför skulle jag det? Alla som är hetero kan ju jämföra med sig själva: Blir DU kär i alla av motsatt kön som du ser? Isåfall är det du som är konstig.

Tycker denna serie var så jävla träffande! Den kommer från serieboken om Nemi (seriebok nr 8) av Lise Myhre:

Klicka för att se tydligare.

När kärlek blev "okej" att hata (Krönika)

Hej på er!
Idag tänkte jag dela med mig om mina åsikter om homosexualitet. Tror inte jag skrivit om det (mer än i förbifarten) tidigare, men det är en fråga jag är väldigt känslomässigt insatt i, så det passar väl nu. För det första så menar jag inte att detta jag kommer skriva nedan gäller alla som är hetero, nej, alla mina kompisar är hetero och de kunde inte bry sig mindre om sexuell läggning eller kön. Så ni behöver inte ta åt er, bara tänka efter. Detta är saker som gäller alla, oavsätt läggning.

För det första så skulle jag aldrig ens kunna umgås med en person som är emot andra typer av sexuella läggningar än heterosexualitet (dvs Bi-, trans- och homosexualitet), för sen när blev det positivt att ha ett begränsat tänkande? Sen när blev det okej att inte acceptera sådant som inte är "inom ramen"? Folk med negativ syn har tveklöst varit personer som bara kan ställa in sig på "det naturliga och enda sättet", och det är så fyrkantigt att det blir negativt. Bara för att ett sätt är "standard", behöver inte resterande sätt vara mindre naturligt. I djurvärlden förekommer homosexualitet. Om vi ska vara som det "var från början" kan vi ju slänga alla iPhones, datorer och platt-Tv-apparater och gå tillbaka till stenåldern. Det vi gör med miljön nu, samt den teknik vi skapar är allt annat än naturlig. Ska vi göra oss av med den? Jag påstår inte att tekniken är negativ, för nej, vi måste ju gå framåt. Dessutom har homosexualitet alltid funnits, det är bara det att människor var mer trångsynta förr och att det inte fanns ett namn på det då, och därför syntes det inte.

När jag säger "begränsat i sitt tänkande", så kan jag säga rent ut: ja, jag menar ointelligenta personer. För det är inte särskilt intelligent att inte kunna acceptera sådant som man själv inte är/har en del av. Jag accepterar alla religioner, och politiska åsikter, men jag håller inte med dem alla bara för det. Det är för att jag kan tänka utanför mina egna erfarenheter, åsikter och "ramar". Det är kunskap i större grad än IQ-testernas frågor.

Jag tror det är ryssland som har förbud mot homosexualitet va? Det måste vara den mest makabra lag jag någonsin hört talas om. Där har ju hatet lagen på sin sida medan kärleken är laglös. Vad är det för ohälsosam miljö? Lagar ska hålla ordning på folk, inte kritisera folk som inte ens begår något som helst brott. Ingen skadas av homoäktenskap. Eller har jag missat den biten? Nästan all misshandel av barn sker i vanliga, medelmåttiga familjer, och det är heterosexuella som är de som våldtar mest. Jag säger inte att alla homosexuella är änglar, men brott och dåligt uppförande har med personlighet och intellekt att göra, inte med kön, sexuell läggning, religion eller ras. Innerst inne fattar nog de flesta detta. Det är bara så mycket enklare att skylla på "men han är ju gay", eller "hon är ju flata", om någon gör något opassande. Är jag den enda som tycker att man inte behöver ha en förklaring till allt beteende? Mer än att den personer helt enkelt har ett dåligt uppförande av okänd anledning? Människor måste sätta etiketter och förklaringar på allt, men kan man inte lägga tiden på att lösa problemen istället för att se vad de beror på?

Sen vill jag klargöra att jag inte skyltar med min läggning över huvud taget. Jag har hittils bara varit ihop/varit kär i tjejer, men jag är inte helt ointresserad av killar, och min läggning lutar nog mest åt bisexualitet. Men jag skulle aldrig gå på Pride-festivalen eller bli medlem i något gay/bi/trans-community. Vet ni varför? Jo, för äkta jämställdhet kan man bara nå om man beter sig som att det är helt naturligt. Om man skyltar med det, så gör man ju sig bara mer speciell, och då blir det aldrig lika accepterat som heterosexuella blir. Därmed menar jag inte att man inte ska informera om det för att det ska bli mer accepterat (det är ju det jag gör just nu exempelvis), men att skylta med det gör det bara mindre naturligt. Jag går t.ex aldrig omkring och säger att jag är homosexuell. Jag menar, man går ju inte omkring och presenterar sig som hetero? Nej, mycket information och naturligt beteende gentemot homosexualitet är nyckeln, tror jag. Jag säger inte att Pride och olika comunities är dåliga, man behöver ju gemenskap och få likasinnade vänner/kärlek, men det är inte rätt sätt att "nå ut" enligt mig.

Sedan, när jag ändå säger min åsikt så är de där "vardags-fördomarna" något jag rent ut sagt avskyr. Jag har aldrig i hela mitt liv - med handen på hjärtat - kallat någon bög eller flata som skällsord. Inte ens innan jag kom på vad jag hade för läggning som 17-åring. Eller om en kille är lite feminin av sig så är han "gaaaaaaaaaaaay". Jag avskyr sådant. Även om man sen i politiska frågor säger "det är klart jag är för homoäktenskap" eller "det spelar väl ingen roll vad man har för läggning?", så har man ju ett grundläggande, undermedvetet förakt ändå. Och eftersom 70% av alla ungdomar skriker sådana skällsord, så har ju inte samhället kommit så långt ännu.

Nu ska jag skriva ett riktigt maratoninlägg med åsikter, och fortsätter med frågan om adoption hos homosexuella, eller homosexuella som skaffar barn med hjälp av donator eller provrörsbefruktning. Många anser att det är synd om barnen. Låt mig då påminna om att över 55% av barn i dagens samhälle är skillsmässobarn. De lever med antingen en förälder (=ett kön), eller möjligvis med bonusförälder (men denne är ju inte förälder "från början" ändå). Om då två kvinnor skaffar barn (=ett kön) vad gör det då för skillnad? Eller två män? Det är ju brist på två kön hos föräldrar i båda fallen (ensamstående=1, homoäktenskap=1) så vad är skillnaden? Ska man förbjuda skillsmässor också? Jag har själv skilda föräldrar (och bonusföräldrar), men inte har jag farit illa. Mina problem har berott på andra saker, inte på skillsmässan. Så det argumentet håller ju inte alls.

Ett annat argument som homofoberna har mot homosexuella som skaffar barn är att barnen kan bli mobbade i skolan. Det är ett väldigt ointelligent påstående enligt mig. Det argumentet säger ju indirekt till barn att det är okej att mobba andra. Att förbjuda homosexuella att adoptera på grund av detta sjuka påstående, är ju som att säga att det är okej att mobbning förekommer. Mobbning är aldrig okej, så det argumentet håller inte heller. Då får man ju isåfall förbjuda folk med andra etniska bakgrunder att gå i samma skola som originalsvenskarna också, menar ni? För de kan bli mobbade annars? Nej, jag är inte rasistisk nu, för jag är själv halvindier, jag tog bara ett sjukt påstående för att dumförklara argumentet.

Sen det där med att homosexuella inte skulle få gifta sig i kyrkan känns ju bara larvigt. Står inte prästerna hela tiden och predikar om att "Gud älskar alla människor"? Bara alla hetero då eller? Jag är själv kristen så jag nedvärderar inte kyrkan när jag säger detta, men det där larvet som tokreligiösa kommer med, att det skulle vara emot bibeln: Har det slagit er att bibeln är skriven av människor och hur DE tolkat Guds ord? Det är alltså människorna själva som hittat på att det är "fel", så det borde ju inte ha med kyrkan - som påstås vara GUDS hem - att göra. Om prästerna ska predika om gränslös kärlek, så måste de specificera sig på de heterosexuella (ja, jag är oseriös nu), eller acceptera alla som de är. För annars är de själva omoraliska, dubbelmoraliska och rent ut sagt lögnhalsar. Jag går aldrig i kyrkan, men jag är troende. Jag går inte i kyrkan för jag tror att människor inte har förmågan/intelligensen att bedöma Guds ord a.k.a bibeln och jag vill inte sitta och lyssna på sådant som människor själva har tolkat i 1,5 timme. Jag tror på mitt eget vis, alltså det mest grundläggande inom kristendom, det som inte går att tolka på miljoner vis. Kristendom är en trygg religion, men bara när man inte beblandar sig med de som tror på vartenda ord i bibeln. Som det står i - tror det var den ortodoxa bibeln - "den som tolkar bibeln bokstavligt är naiv". Jag har inte läst bibeln alls, utan det är min pappa som sagt att det står så i den. Han är bra på det viset att han är troende, men ingen slav under sin tro. Båda mina föräldrar är troende, men jag har aldrig blivit uppfostrad därefter, då de är precis "lagom" religiösa. Plus att de accepterar mig som jag är.

Jag ställer en fråga: när blev det okej att hata en viss typ av kärlek? När blev kärlek något dåligt, oavsett vem som älskar och blir älskad?

Men jag ska nog inte be om så mycket bekräftelse längre. Jag har gjort det ett fåtal gånger, och alltid fått smäll på käften (ej bokstavligt såklart, haha), för det, så jag har slutat be folk om tillåtelse. Huvudsaken är att man är medmänniska och gör det man tycker är rätt, samt att man inte skadar andra. Det är det enda som betyder något. De vänner jag har, visste inte om min homosexualitet fören för något år sen och det blev ingen skillnad för dem. De använder aldrig skällsord som har med olika läggningar att göra, och mina tjejkompisar tar inte avstånd för att jag råkar gilla tjejer, jag menar jag hoppar väl inte på alla tjejer jag ser bara för det? Den bilden av homosexuella är skapad av media, och är inte verkligheten. Skulle jag inte sagt något, skulle de förmodligen inte märkt något. Min kompis (tjej) sa en gång: "Jag är hetero och har killkompisar, du är homo och har tjejkompisar, so what? Det är väl som att jag skulle bli kär i alla mina killkompisar isåfall?". Stämmer bra. Jag har både tjej och killkompisar och jag är inte kär i någon av dem. Varför skulle jag det? Alla som är hetero kan ju jämföra med sig själva: Blir DU kär i alla av motsatt kön som du ser? Isåfall är det du som är konstig.

Tycker denna serie var så jävla träffande! Den kommer från serieboken om Nemi (seriebok nr 8) av Lise Myhre:

Klicka för att se tydligare.

/Tricia

Tankar om att skriva offentligt!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om mina tankar kring det faktum att jag är så öppen i den här bloggen. Jag har inte fått så värst mycket kritik, men jag har fått en del tveksamma frågor då och då, både av läsare och personer som känner mig. Visserligen har jag inte tolkat dem som negativa, men jag skriver detta ändå, för det kan vara intressant för andra att läsa om hur jag ser på mitt "offentliga" bloggande. Nu när jag släppt den där boken, så kan det vara ännu bättre att få skrivet och sagt det jag velat säga ett tag, för som jag ser det har jag sedan boksläppet nu blivit en s.k "offentlig person". Här kommer mina tankar om hur mycket man  ska skriva, vad man bör låta bli, om jag har en "gräns" för vad jag skriver o.s.v.

Hur ska jag börja? Jo, jag kan väl börja med att säga att jag började blogga när jag fick min första depression. Men då hade jag ett pseudonym (även om mitt riktiga namn inte var hemligt!), och lade inte upp överdrivet mycket bilder. Jag har ibland fått kommentarer som sagt att jag är modig som skriver öppet. Jag har då och då fått kommentarer som påpekar att inte många skulle skriva så ärligt. Från mina närmsta har jag ibland fått kommentarer om att jag inte borde skriva allt jag gör.

Då kan jag för det första säga att jag har en "gräns" för vad jag skriver. Jag låter t.ex alltid bli att skriva om när jag mår så dåligt att jag inte kan hantera mig själv, t.ex om det skulle innehålla saker som göra att göra mig själv illa. Däremot kan jag skriva texter med känslor om att göra sig illa, men jag skriver ALDRIG om det är ett seriöst faktum. För till skillnad från andra som skriver om psykisk ohälsa, så ska den här bloggen vara positiv. Visst, realistisk också (man kan inte bara skriva om gröna ängar och allt man lyckas med...), men den ska inte bli ett djupt gap att vräkas ner i.

För det andra så skriver jag nästan aldrig saker om andra i den här bloggen, om de själva inte godkänt det. Jag skriver nästan aldrig namn, om jag inte vet att den jag skriver om själv har en egen blogg och därför tycker att det är okej att bli nämnd offentligt. Min syster har t.ex en egen blogg och har tydliga gränser för vad jag får skriva och inte skriva, och jag känner till hennes "regler". Därför är det okej att ha henne i bloggen då och då. Mina föräldrar är noga med att inte bli för synliga, så de är bara med ibland. De har inget emot att vara med på bild då och då, men de vill inte synas överdrivet mycket. Släkt, vänner osv har jag nästan aldrig med då jag inte kan vara säker på om de vill det. Det är i vissa fall, men då har jag bara med de som jag säkert vet inte har något emot det.

I boken har jag bytt ut namn på alla personer, utom mitt eget. Det finns ingen regel som säger att jag måste göra det, men jag gör det i alla fall. Jag anser nämligen att jag har rätt att bestämma över mig och min synlighet, men jag har ingen rätt att bestämma över andras. Därför har jag bytt ut alla namn, vare sig de vill vara med eller inte vill.

När jag var yngre, och skrev den där första bloggen så vet jag att jag har utelämnat folk (även om det inte är något allvarligt), och det skäms jag för! Jag har tidigare varit alldeles för öppen i mina tidigare bloggar, och min familj kan ibland fortfarande säga "Tricia, skriv inte om det där i bloggen är du snäll", efter att de berättat något för mig. Jag skulle aldrig göra det, så ibland sårar det mig att de tror att jag inte har några gränser, men samtidigt förstår jag dem. De kan ju inte veta att jag förändrats. Och skillnaden är väl att bloggen nu för tiden ska handla om mig och hur jag åstadkommer en förändring, och därför skriver jag ju inte saker som andra berättar i förtroende. Det är väl knappast sådana signaler jag vill sända ut? Skulle jag göra det, så blir ju bloggen inte längre positiv, och i sådana fall är den ju meningslös (vilket jag inte vill att den ska vara!).

Jag tycker att bloggande ska vara öppet (anonyma bloggar läser jag aldrig!), men man ska ändå ha ett privatliv. Har man svårt att veta vart gränsen för publikt och privat material är, så ska man inte blogga alls. Det vet jag att en del stora bloggare har problem med. Min blogg är inte alls så stor (kanske topp 5 i min hemkommun, men annars är den inte i närheten av storbloggarna), men jag strävar inte efter att bli stor heller. För det är så himla lätt att tappa kontrollen!

Som mest har jag haft runt 1000+ unika besök på en dag. Inte illa, men inte alls nån sensation heller. Dock räcker det för att jag ska inse att dessa 1000+ personer inte ska behöva veta allt. Jag är öppen, och efter boksläppet har jag varit ännu mer öppen, men jag balanserar det. En sak jag t.ex inte skriver ut alls, är exakt vart jag bor. Det är nog inte så svårt att ta reda på, och jag har faktiskt sagt det någonstans, men jag skyltar inte med det. Det är för att jag inte vill att folk ska känna igen mig, och för att jag inte vill äventyra min säkerhet. Det är ingen big deal egentligen, men jag håller "inne" med det ändå.

Jag vet inte hur mycket det här inlägget har besvarat själva frågan, men jag kan iallafall konstatera att jag har koll på vad jag skriver. Det finns bara ett fåtal saker jag ångrar, och de inläggen har jag låst. Självklart kan man inte vara helt säker på att saker försvinner från internet, men jag tror inte folk kan vända det mot mig. Och det är stor chans att ingen ens tänkt på det, mer än jag själv. Så vitt jag vet har jag inte publicerat saker som kan ge mig problem i framtiden, t.ex problem med att söka jobb etc. Tvärtom har kyrkan där jag nu jobbar ideellt blivit intresserade av min blogg, och gärna vill ha ett exemplar av min bok. Den respons jag fått där är att jag ändå skriver på ett nyttigt sätt, och inte på ett destruktivt vis alls.

Om man ska sammanfatta texten kan man väl säga att om man skriver välformulerat, positivt och seriöst, samt inte har en önskan att provocera, lämna ut eller vara destruktiv, så tror jag ytterst få uppfattar det man skriver som något negativt. De två fiktiva berättelserna i boken (om Ingrid och Parava) är trots allt ledsna, men vem kan undgå att se att personerna i dem är starka individer? Så är det nog med min blogg, ibland skriver jag om hopplösa saker, men jag försöker ändå få det att lysa av hopp emellan raderna. Då blir inte bloggen alls utelämnande.

Kärlek,
Tricia.

Heltidsdrömmaren

Nu finns min bok "Heltidsdrömmaren" att köpa för 113kr på Solentro.se (köp med bindningstypen "Pocket (s/v inlaga)"). Boken innehåller tips, tankar, åsikter, och självbiografin så att det tillsammans blir en positiv, peppande bok!

Här kommer bakgrundstexten:

"Detta är en bok som jag hoppas ska kunna peppa dig att hjälpa dig själv. Men det är också en bok som jag hoppas ska kunna ge förståelse, och ge en syn på ämnen som psykiatri, mobbning, självkänsla och liknande ämnen ur en drabbads synvinkel.

Den här boken innehåller 9 delar:
- Tricias självbiografi
- Må bra-tips
- Novellen "Wow, du är död!"
- Novellen "Ingrid den udda"
- Frågor & svar om psykiatri, självskänsla m.m
- Vad är ångest? ADHD? Depression?
- Tricias tankar om psykisk ohälsa
- De bästa novellerna
- Hur man kan förändra sitt eget och andras liv"

Den här boken är lite mer som en "riktig" bok (den är 200 sidor), och det är därför den skiljer sig en aning från de förra böckerna i pris. Boken trycks på beställning och levereras därför inom 2 veckor.

Här är länken: http://www.solentro.se/publish/218

Om det går bra för boken så kanske jag kommer ge ut den på riktigt!

/Tricia

Nöjd med begreppet boendestöd!

Nu har jag precis haft ett oerhört lyckat samtal med bistånd, som har hand om bostödet som jag har. Det är personal som kommer vissa timmar om dagen för att hjälpa mig (men inte göra det åt mig!) med vardagliga sysslor. Vi skapar tillsammans en plan för hur detta ska fungera, samt gör schema. Allt är specialanpassat för mig. De människor som kommer är medmänniskor, trevliga på riktigt, tillmötesgående och ser sig själv som gäster i mitt hem. De kommer därför inte bara hem till mig och bestämmer som t.ex hemhjälp (för äldre) gör. Här är det faktiskt jag som är deras arbetsgivare enligt dem. Fast inte helt seriöst menat såklart *blinkar*.

Detta är inte en del av sjukvården, även om dessa även har kunskap inom beteende och socialpsykologi, det vill säga, de förstår och hjälper människor även genom att prata och inte bara praktiskt. De tar sig tid att lyssna, är lyhörda när jag mår dåligt och hjälper mig att klara det jag ska göra, och även det jag kan just för stunden, jag kanske inte klarar allt, men de berömmer när jag faktiskt försöker (även om jag inte alltid lyckas). Deras uppgift är inte enbart att hjälpa mig att göra sysslorna, det är även att hjälpa mig att må bra så jag KAN göra dem!

Ribban sätts aldrig för högt. Det är jag som ser vad jag klarar av och de anpassar det. Sjukvården är jag inte alls nöjd, som ni säkert förstått. Dock kan inte socialenheten, kommun och bistånd bli bättre. Jag är medveten om att väldigt många inte får rätt hjälp (och det är beklagligt!), men för mig har det fungerat. Det är i alla fall fler som fått hjälp av biståndsenheten än från psykiatrin. De sköter i alla fall deras jobb och gör vad de kan. Detta vill jag lyfta fram, vad jag faktiskt är nöjd med, så jag inte bara klagar om vad som är skit. Idag sa jag faktiskt exakt så här:
"Ni är väldigt bra på att ta till er mina önskemål, ni lyssnar med öppna öron och det går snabbt! Och det är ju ett stort plus att din personal är väldigt trevliga, tillmötesgående, och uppträder mänskligt - helt enkelt genuina medmänniskor!"
Jag är medveten om att de lever på det, för lön och så vidare, men ingen jobbar ju utan lön när de är så krävande. Dessa personer förtjänar helt klart sin lön!

Ville bara säga att det finns bra hjälp i min vardag, en del människor är änglar - andra inte. Jag har dock bara hittills pratat om allt som är fel. En slutsats kan dras - Vården är inte bra, bostödet är bra! Viktigt att kunna skilja på deras roller i samhället och faktiskt ge dem beröm för deras arbete, när man tycker det är bra. Många bara går förbi även om de uppskattar det. Jag är noga med att ge beröm, för de kan ju inte heller ha det lätt. Vården förlåter jag inte dock.

Personer inom kommunen är ju faktiskt människor precis som du och jag, och förtjänar ett tack!

Tricia.

Samhällets syn på killarna..?

Jag är tjej. Jag mår dåligt. Klart jag tycker det är bra att samhället tar upp problemet med tjejer som mår dåligt. Att tjejer skär sig, svälter sig och skadar sig själva på en hand full olika sätt. När någon ifrågasätter varför killarna inte uppmärksammas så får man ofta svar som "de är flest tjejer som ringer BRIS", "Det är de som berättar om hur de mår bättre än killarna, där ser man dem. Man kan ju inte neka att de är flest av dem!" och så försöker man kasta undan killar som inte vågar.

Jag är - som jag skrev - kvinna. Många kvinnor har en tendens att både vilja vara stark och visa att kvinnor är lika mycket värda, men samtidigt, när det är något de inte vill - bära något som är för tungt exempelvis - säga "Men jag är ju tjej, och du är starkare än mig!" och sedan vrida det mot att killen ska vara så tuff och hela tiden hjälpa till. Det handlar inte om svaghet, det handlar om att ibland manipulera för att få som man vill. För det har ju alltid varit så - tjejer bär inte tunga saker. Det gäller dock allt möjligt som killar tvingas göra, inte bara tyngd. Det var ett exempel. Det finns ju även exemplet om att killarna "ska" ge tjejerna deras jacka om det blir kallt, eller "ska" betala hela notan på restaurang. Det är ju också en del i att kvinnor faktiskt fortsätter bli förknippade som svaga i samhället - kan de inte värma sig själva eller betala sin del som jämställdhet ska utgå ifrån? Bådas gemensamma ansvar?  Därför är det fortfarande så för en del, kvinnan ska vara lika mycket värd, men ser ändå sig själv som ett offer, men till sin fördel på samma gång? Hur ska man ha det..?

Jag tycker absolut att alla är lika mycket värda, oavsett kön. Detta påstående gäller ju inte alla, men många har detta i bakhuvudet. Man är lärd så från barndomen. Min fråga är då hur kvinnor som beter sig på detta sätt ska kunna känna sig mer värda om de faktiskt själva orsakar sina problem till en viss del? Jag är medveten om att det är mestadels killar och män som håller på med våldtäkt, mord, och misshandel. Att en del tjejer som blivit utsatta för detta och alla killar över en kam är dock förståeligt från min sida. Det är ju ofta tal om att "tjejerna kan väl inte dra alla över en kan, alla är ju inte sådana?". Då har jag tänkt ett steg längre: Det är ju inte tjejernas tro på att killar är sådana som är en skev syn, och felaktig - det är dessa män som begått brottet som gjort dessa tjejer sådana. De kan ju inte vara på ett annat sätt, det är omöjligt. Alltså är det de männen som gjort kvinnorna illa som smutskastat alla andra godhjärtade män - inte kvinnans syn på dem! Ska man få någon att bli skyldig så är det dessa som begått brottet som gjort livet surt för de som inte begått brottet!

Men för dessa män och killar som inte gjort brottet då? Hur ska man ta hand om dessa om de mår dåligt? Om de blir våldtagna av andra killar eller också även kvinnor (!) varför uppmärksammas inte det? Det är inte de oskyldiga killarnas fel att de skyldiga satt dem i smutsen? Samhället måste se även dem - hur svårt det än är, och även om tjejer syns mer, så måste de ta sitt ansvar att i alla fall försöka ta reda på hur killarna mår! Om man säger att killar inte vågar söka hjälp - hur ska de då kunna våga om de blir behandlade så? Ingen kille som mår dåligt vill väl ta första steget? Det är ju skrämmande, det förstår till och med jag som är kvinna! Och att kvinnor tycker att allt möjligt är läskigt, det är ju okej?

Jag vill nämna att jag inte är emot kvinnor, och jag har aldrig varit i en situation då jag hellre skulle vilja vara man, eller att jag har emot ett visst kön. Jag trivs som kvinna, men jag vill lyfta upp dessa oskyldiga män och pojkar, som inte blir hörda. Jag är en av få kvinnor som vill det! Man ser alltid sina egna behov. Men hur kan så få kvinnor reagera på orättvisan? Om exempelvis pensionärer som levt under tid då männen hade makt, då borde väl i alla fall de människorna se samma mönster - kvinnorna blev orättvist behandlade, och det var jobbigt - i det här fallet blir killarna orättvist behandlade, är inte det samma sak? Sätt dig in i det!

Och så det här med skolan. Tjejer har ju massor av press, de ska vara snygga och smala. De ska passa in. De tror att alla killar bara vill ha tjejer som ser ut på ett visst sätt. Och ibland stämmer detta, tragiskt nog. Tonårskillar är inte änglar, men inte tjejerna heller. Har inte killar det också tufft? Har ni inte hört påståendet att "killar inte får gråta"? Det är ju en press i sig!

Nu kanske jag pratar om massa olika saker, och här kommer faktiskt ytterligare en sak jag funderat på. Allt jag har sagt har dock en röd tråd - samhällets syn på killarna. Den sista saken jag måste säga är följande.

Varför talas det bara om unga mammor? Pappor då? Många har inpräntat i sig att kvinnan bär ansvaret, för hon har fött barnet med sin kropp. Det är också en orättvisa för killar. Visst är det påfrestande att föda ett barn, det kan jag förstå fast jag inte fött barn själv, men tänk på att pappan är lika mycket pappa som kvinnan är mamma för barnet! Olyckligtvis tar många unga pappor inte sitt ansvar, och det är precis samma jämförelse som med män som begår brott mot kvinnor: dessa unga pappor försätter alla unga pappor i fara och i dålig sits med sitt beteende. Men även om många män förstör för andra män, så borde ju vi kvinnor ändå förstå att man måste åtminstone försöka se livet ur en mans synvinkel som har ett problem. Kvinnorna har ju själva problem, därför kan det väl inte vara ett så svårt krav?

Så där jag började, när jag läste om att massa tjejer mår dåligt, då tänkte jag med en gång på detta:
Inga killar vågar söka hjälp för detta, enbart på grund av dessa fakta. Även om killar är en minoritet vad gör det då för fel att att uppmärksamma även dem, även om tjejerna oftast söker hjälpen? Om man lyfter upp även killar kommer ju de också förhoppningsvis våga söka hjälp, och samhället kan se att även de mår dåligt så de kan ändra statistiksiffrorna. Man kan uppmärksamma även en minoritet, inte bara en majoritet. För som sagt, om de uppmärksammas kommer snart alla förvånas av hur många killar som också mår precis lika dåligt och kanske söker hjälp. Då kommer det väga lika! Det är jag faktiskt ganska säker på!


Tricia Johansson, 19. Skrivet 22/5-12.

Rättspsyk - Detta har berört mig djupt!

Jag har suttit timme efter timme och bara läst artiklar, debatter och krönikor om rättspsykiatrin och deras behandling av unga kvinnor med självskadebeteende. Jag har även läst utdrag och texter från "Slutstation rättspsyk" av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Detta ämne berör mig oerhört djupt, och efter jag läst om Camilla, 18, som vårdats på rättspsyk med tvångsåtgärder som mer eller mindre liknar vanvård så började jag stortjuta. Jag har även läst om andra tjejer som blivit isolerade under flera dygn, fått ha tvångshandskar på sig flera månader, och läkarna hade inte skrivit någon giltig anteckning i kvinnornas journaler om varför denna åtgärd vidtogs! Läste även om en flicka som blev bältad (bältsäng) i flera timmar och utan att en personal satt bredvid och lugnade ner (som det är bestämt att man MÅSTE göra!), utan istället satt utanför dörren och tittade på flickan genom ett glasfönster! För att läsa mer om vad rättpsyk innebär så rekomenderar jag att du besöker någon av länkarna ovan, t.ex länken till boken, eller författarnas hemsidor.

Jag kunde inte sluta läsa. Jag kan inte sluta läsa om detta ämne. Det är hemskt och berör mig illa, men samtidigt måste jag läsa det för att vi människor (hur känsliga vi än är!) måste informeras av denna helt vansinniga vård.

Jag blev väldigt arg när jag läste en kommentar till Thérèses artikel på Newsmill som menade att det är okej att använda rättspsyk på självskadande unga flickor då de faktiskt är "för sjuka" för något annat. Det lät nästan som skribenten menade att flickorna förtjänade det när de "beter sig onormalt". Och tyvärr är det många som faktiskt tänker så. Men hur illa skick dessa unga tjejer än är så är väl vanvård fel? För det är precis vad det är! Thérèse svarade på kommentaren med att mycket bra exempel: "Bara för att din kompis kanske är elak - det ger dig ingen rätt att slå honom!".

Jag tänker på min typ av vård. Om ni läst min andra blogg så ser ni att jag är på sjukhus. Detta är inte rättpsyk, och det är min största rädsla även om jag vet att jag faktiskt aldrig kommer komma dit. Detta är min största rädsla nu, jag är räddare för detta än jag är för att bli mördad mitt i natten i en mörk gränd! Och så ska man ju inte känna om något som ska vara till hjälp, om något som faktiskt ska ge dessa flickor ett liv utan självskadebeteende och suicid-tankar!

En sak som skrämmer mig lika mycket är att dessa kvinnor tvingas leva 24/7 tillsammans med dömda fångar. Det måste väl göra att flickorna tror att de har gjort något brott? Det är hjärntvättning!

När man hör om sånt här kan man faktiskt inte låta bli att bli skakig. De människor som inte reagerar så är ju känslolösa! Djur som har felbeteenden som t.ex blivit misshandlade av sina ägare blir oftast förflyttade till en annan ägare. Ibland känns det som om hundrar har mer livsvärde än dessa kvinnor.

Jag tänker ofta, vi vet att många tycker detta fel. Man hör och ser överallt om artiklar, krönikor och debatter om hur fel detta är. Varför händer då inget? Kan flera tusen eller miljoner människors röster vara helt betydelselösa?

Och här står jag och önskar att jag hade makten mer än att skriva detta inlägg. Jag önskar att jag var Gud, kunde trolla, kunde GÖRA något! Detta är bara ännu en artikel som kommer åsidoläggas av dessa kliniker, socialstyrelsen, staten och människor som i detta samanhang har precis samma makt som Gud har för troende.

Tricia

Psykiatrins sarkasm

De vita dörrarna stängdes, öppnades, och vitklädda människor sprang in och ut. Stackars Charlie, hon vet inget. Hon känner inget, och hon kan inget. Men inne i huvudet går tankarna ingen trodde fanns. Wow, Charlie tänker. Hon kan tänka. Det visste ingen. Kanske för att ingen såg. Kanske för att hon var instängd i en vit avdelning, där ingen fick chansen att se. Kanske för att hon mest var inne i sitt vita sjukhusrum det mesta av tiden. Det vill säga, tills hon tvingades ut till verkligheten. Det har gått ett år sen nu. Jag lever som vanligt. Tror jag. Fast jag är nog mindre vanlig än jag själv tror. Jag tror att jag är vanlig, en normal, vanlig, normal, vanlig… Äsch, skit samma. Jag försöker övertyga mig själv om någonting jag mycket väl vet inte stämmer. Eller gör det det? Det finns inga svar, och det finns inga frågor. Eller jo, frågor finns men inte svar. Så är det oftast. Eller är det? Ja, du ser. Det finns fler frågor än svar. Inte ens matematiken är till hundra procent korrekt. Ingen kan svara på livet efter döden. Jag har aldrig sett en enda politiker som faktiskt gett ett svar på en fråga i sitt stora uttalande.

Jag suckar. Mina ljupa filosofier får vänta. Jag måste snart iväg, inte för att jag bryr mig om jag skulle komma för sent, men ändå. Vill jag bli nått, måste jag kämpa häcken av mig för att bli det. Det är ytterst få människor som föds utan att behöva lyfta ett finger för att bli stora. Eller så är det skrämmande många. Hur som helst, så gäller den procenten människor inte mig. För bara några år sen fick jag kämpa häcken av mig bara för att få leva. Tänk det, du! Skulle jag vilja skrika till de som tar livet för givet. Medans mina jämngamla hade tonårsdeppigheter om pojkvänner, och imbecilla föräldrar som inte lät dem vara ute sent, så hade jag fullt sjå att bara kliva upp ur sängen. Nja, inte berodde det av lathet inte, det berodde nog mer på.. hm, få se… kanske de hundratals röster i mitt huvud? Nej, inte det. Det är nog mer troligt att de berodde på lathet. Trodde du, ja!

Psykiatrin i sverige är under all kritik. Med denna krönika ville jag på ett (dock sarkastiskt) sätt visa hur man blir behandlad som psykiskt sjuk.

Psykiatrins fel

Jag har som sagt erfarenhet av psykiatriska inläggningar. Det finns en hel del som behövs åtgärdas, och en hel del fel.

Fel: Man får inte gu utanför ett visst område, och känner sig inlåst.
Effekten blir: Man blir deprimerad, mer isolerad, och känner inte att man förtjänar bättre. Livet blir ett fängelse.
Åtgärd: Varför kan inte ens kontaktperson gå med en på en promenad så man får lite avvänjning från ensamheten? Jag förstår om man inte kan gå ensam, men någon personal borde väl kunna vara med en i så fall?

Fel: Man får inte ha mobiltelefon.
Effekten blir: Man får ingen kontakt med omvärlden. Hur ska man då blir frisk?
Åtgärd: Varför kan inte varje patient ha en egen bärbar telefon, med eget nummer som man endast kan ringa på (inte sms:a eller andra funktioner)?

Fel: Man får inte gå i kortarmat.
Effekten blir: på sommaren blir det outhärdligt och man känner sig kränkt.
Åtgärd: Man får vissa stunder på dagen då man är ensam med en läkare då man får lufta av sig lite.

Fel: Man får ingen respekt om man är tvångsinlagd, medan andra som självmant lags in får mer respekt.
Effekten blir: At man får sämre självförstroende, och inläggningen gör ingen nytta.
Åtgärd: Personalen tar en stund varje dag för att lära känna patienten och ger den lite andrum