Otrolig känsla

Ur mina berättelser om Avoranic.
Finns även under Planeten Norphor och Cassidy och Castor.

- - -

Otrolig känsla

Det var en otrolig känsla. Av nedstämdhet. Hon kunde inte urskilja mörkt från ljust och ljust från mörkt. Allt kändes hopplöst nu.

Cassidy tittade på Noria.
"Jag vet att det kan kännas så just nu" sa hon.
Noria tittade upp och nickade till svar.

Just nu, det känns alltid såhär. Hon vet inte varför och kanske slutar hon även bry sig. Men hon var glad att hon hade en vän i det hela.
"Du älskade honom eller hur?"
Noria nickade till svar igen. Cassidy visste precis allt hon kände. Hur kunde hon veta det?
"Älskade du någon, du vet, när du bodde på Jorden?" frågade Noria och Cassidy tittade genast ner i marken.
"Ja".
"Hur gick det med den personen?"
Noria ångrade lite att hon ställde frågan när hon såg Cassidys ansiktsuttryck. Nu såg hon också nedstämd ut.
"Hon dog".
Noria ångrade att hon frågade nu. Nels var i alla fall inte död. Han var bara rent omöjlig. Avoranic må vara en värld med mycket som Jorden aldrig hade. Men kärlek fungerar alltid den samma. Det gör ont, en otrolig känsla man inte kan mäta med något. Avoranic har tre blodröda månar på nätterna. Jorden har en vit lysande måne. Det finns många olikheter. I Avoranic är det inte ovanligt att små barn utvecklar konsten att kunna förflytta saker med tankekraft. Sådant kan inte jordiska barn göra. Men kärleken är densamma överallt.

"Får jag fråga om det var därför du flyttade hit?" frågar Noria.
"Åh nej, verkligen inte. Hit kom jag av en ren slump faktiskt".
"Så du vill inte vara här?"
"Jo såklart. Jag saknar jorden ibland, men jag vill vara här mer än där. Jag hade inget liv som var värt att leva där".

Kärleken är den samma överallt. Men även livslusten. Otroliga känslor.

Noria.

SOUNDTRACKS:

Dark musings - komponerad av mig:

En gammal video där jag spelar delar ur "Can you feel the love tonight" (från Lejongkungen) på viola och piano:

- - -
Inspirerad av dagens Skrivpuff 13/2-19: "Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Otrolig"

- - -

/Oraklet

Sveket mot Avoránic

PLANETEN NORPHOR / SAGAN OM AVORANIC - DEL 3

De tidigare delarna av denna berättelse finns HÄR.

"Det var längesedan vi kunde gå såhär och snacka", tyckte Cassidy och log.

"Ja, det var tur att du kom och styrde upp mötet där i rådsalen. Jag är så stolt över dig. Avoránic kunde inte ha en bättre ledare; du är osjälvisk, ödmjuk och du lyssnar på alla."

Cassidy gav Castor en anfallskram och började fnissa.

"Du är snäll. Och så poetisk, visst är du på kreativt humör just nu?"

"Haha, din förmåga att tolka folks auror slår aldrig fel. Vår skogspromenad kommer förvandlas till en vacker dikt ikväll."

Cassidys svarta lockar vajar i vinden.

De gick och spankulerade tyst när plötsligt ett gällt skrik skar genom luften. Det lät som Noria.

"Vad var det?" Viskade Castor ängsligt.

Cassidy tog tag i honom:

"Fort, vi måste tillbaka till slottet!"

De sprang genom skogen, de lila fruktträden glittrade i solen. Avoránic var så vackert på sommaren, så färgglatt, så magnifikt. Träden slingrade sig i den täta skogen, en liten grönblå flod ringlade längstmed Yuwruna skogen. Om inte allt plötsligt blivit så jäktat hade detta varit en ljus och vacker dag. Ljusare än förr. Även om livet i Avoránic inte hade blivit lättare för någon. Avoránic har blivit ljust, fast fortfarande lika komplicerat som tidigare.

Noria satt på trappan till den stora ingången och såg förvirrad och skräckslagen ut.

Cassidy slog sig ner bredvid henne.

"Vad har hänt?" Frågade hon och drog Noria till sig.

"Jag hittade denna i Nels rum" svarade Noria och sträckte fram en smutsig och skrynklig pergament.

Cassidy vecklade ut lappen och såg på symbolen på den. En triangel över en pilbåge.

"Kanske Nels är hemma hos Bern och Rigny? De brukar ju ofta träffas och öva bågskytte", sa Castor fundersamt.

Är det verkligen något som Noria behöver reagera så starkt för?, tänkte han för sig själv.

"Förstår ni inte? Det där är symbolen för ondska. Och hämnd. Symbolen för att ha vänt sida"

Noria förklarar att lappen säkert inte var tänkt att bli hittad av någon på slottet. Lappen var säkert ett meddelande som skulle skickas som en bekräftelse till Avoránics motståndare, från Nels. För det var helt klart Nels handstil, och lappen hittades i Nels rum. Hur kunde lappen ens ha hamnat där?

Cassidy såg med stora ögon på Noria som drog det långa blå håret från ansiktet.

Hon vågar inte tänka på vad som nyss skett.

"Så Nels har vänt sig emot oss och tänker förråda oss", säger hon långsamt, som om hon prövar orden. Det var ord hon aldrig någonsin trodde att hon skulle yttra.

"Castor, spänn för hästarna. Noria, lås slottsportarna. Vi ska ut och resa"

Cassidy vänder på klacken och den röda manteln lyser som eld i solen.

Foto som jag tog vid Gudhems klosterruin. Tyckte det passade till berättelsen.

- - -

Skrivpuff 28/7-2016: "Allt blev ljusare, men inte så mycket tydligare".

- - -

/Oraklet

Låt mig få slippa känna såhär (forts. "Planeten Norphor")

Skrivpuff 31/1-16: "Slippa"

- - -

PLANETEN NORPHOR - DEL 2
(Del 1 - Länk!)

Castor sneglade på sin kompanjon, Nels, när de hade lämnat slottet bakom sig.
"Jag vet vad du tänker, låt mig slippa höra det högt!" muttrar han till Nels som bara fnyser.
"Som du vill, du vet säkert vad jag tycker så ser ingen anledning att trycka ner det i halsen på dig"
Castor kände Nels alltför väl vid det här laget, han visste att han tyckte att Castor borde prata med sin syster och ta reda på felet med henne. Avoránic var så mycket mer överlägset än Jorden: teknologin var mer avancerad, planeten mer tålig, och folket visade mer respekt för varandra. Vad kunde möjligtvis Jorden ha, som var bättre än Avoránic och Norphor?

Castors svarta lockar ramlar ner i hans ansikte för att dölja missmodet. Nels knuffar rentsamt till honom.
"Ni kommer fixa detta, ska du se". Nels gröna ögonen och det busiga långa lingula håret passar utmärkt för att muntra upp Castor, för Nels har ett sådant där lustigt och bekymmerslöst utseende.
"Kom så går vi till rådsalen"

Nels och Castor gick in i salen där rådet satt, mötet skulle precis börja.
"Var är Cassidy? Vi kan inte börja utan henne. Inget illa menat Castor, men vi röstade fram henne som ledare för det här landet..." började ett av oraklen, men Castor avbryter:
"Jo det vet jag mycket väl! Hon är den som lämpar sig bäst för det uppdraget. Men jag vet faktiskt inte var hon är?" svarade Castor som började bli orolig för sin tvillingsyster. Alla i rummet visste att orden han nyss sagt kom från hjärtat, Castor var ingen ledare. Han trivdes bakom Cassidy. Men nu började hela rådsalen undra vart Cassidy tagit vägen.

"Borde vi gå ut och leta efter henne?" frågar ett annat av oraklen som står och väntar misstroget i ena hörnet av salen.
"Nej, ni vet hur hon är..."
Castor vet inte hur han ska avsluta meningen riktigt. För hur är hon, hans syster? Hur är hon egentligen? De som brukade vara så nära, nu vet han inte ens längre vem hon är.

Låt mig få slippa känna såhär, tänkte Cassidy, som satt i slottsparken och tittade ner på några fågelliknande varelser som sprang runt fötterna på henne. Hon tvinnade en svart hårlock runt fingret och med den andra handen fingrade hon på den rödskimrande drottningkronan som fanns på hennes huvud. Hon såg Noria komma mot henne, och Cassidy kunde genast se på Norias aura att hon var orolig.

"Vad är det du minns från Jorden den här gången?" frågar Noria nyfiket.
"Vid den här tidpunkten brukade det vara snö, där jag kom ifrån"
Cassidy fick något dimmigt i blicken. Sen log hon och sa:
"Äsch, jag har aldrig gillat snön ju! Vem försöker jag lura? Klart Norphor, och i synnerhet landet Avoránic är bättre än Jorden"
Cassidy kollade ner på sig själv. Hon var klädd för en vinter i sina tjocka stövlar, långa svarta kappa och den röda manteln som hade samma nyans som hennes krona.

Noria log och drog håret bakom sina jättelika alvöron.
"Du har fått en svår start, men ingen kan styra vårt land bättre än du. Kom nu, Drottning, mötet väntar på dig"

Planeten Norphor

Vad finns där inne?
Hon mindes hur det hade gått föregående gång som hon hade varit nyfiken, den gången hade hon och hennes bror lyckats släppa lös något ohyggligt på slottet. Men nu var ju den tiden förbi. Den tiden man fick kämpa för allt. Hon styrde Avoránic och var tillfreds med det.

Men vad finns där inne?

Hon öppnade dörren och fann att det bara var ytterligare ett rum i slottet hon inte upptäckt ännu. Samma som de 499 andra rummen. Det var vad hon hade trott i alla fall.

"Åh, där är du ju! Jag har letat efter dig!"
Castor gav mest ett jäktat flåsande ifrån sig, medan hans syster Cassidy vände sig om.
"Oj, förlåt ärade broder, jag glömde visst bort dig..."
"Väldigt taskigt av dig!"

En lång stund stod de bara och tittade in i rummet.
"Längtar du hem någon gång? Jag får den känslan ibland..."
Castor tittade på sin syster som fick något dimmigt i blicken. Hon ruskade på huvudet.
"Nej då absolut inte" svarade Cassidy lite väl snabbt.
De visste båda att hon ljög.
"Eller... Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi aldrig kommit hit. Visst, det må vara ett högteknologiskt och klanderfritt ställe här, men... Vissa saker som finns på Jorden finns ju inte här på Norphor. Det jag saknar mest är nog att Jordens månljus är mycket starkare än Norphor's. Och att det är silverfärgat istället för ljusrött. Jag saknar också Jordens frukter. Särskilt apelsinerna..."

Medan Cassidy drömmande beskrev vad hon saknade med Jorden så var hennes bror redan borta. Hon märkte knappt att han givit sig av, utan först när Noria kom fram till henne och gav henne en kram. Det blåa håret hamnade över hela Cassidy och de mandelformade gula ögonen som Noria hade tittade ödmjukt på henne.

"Det låter som ett fantastiskt ställe. Jorden. Jag hade velat se det med mina egna ögon. Menar du verkligen att månens ljus är silver istället för rött som det är här?"

Noria hade fått Cassidy att få mindre hemlängtan. Det hjälpte att prata om Jorden. De satt båda och åt på varsin Madina ­ en frukt som bara växte i landet Avoránic, Cassidy's kungarike ­ och pratade om Cassidys gamla jordeliv. Madinan var god och påmindre om en syrligare version av jordgubbar, tyckte Cassidy. Noria kunde givetvis inte relatera till den jämförelsen.