Otrolig känsla

Ur mina berättelser om Avoranic.
Finns även under Planeten Norphor och Cassidy och Castor.

- - -

Otrolig känsla

Det var en otrolig känsla. Av nedstämdhet. Hon kunde inte urskilja mörkt från ljust och ljust från mörkt. Allt kändes hopplöst nu.

Cassidy tittade på Noria.
"Jag vet att det kan kännas så just nu" sa hon.
Noria tittade upp och nickade till svar.

Just nu, det känns alltid såhär. Hon vet inte varför och kanske slutar hon även bry sig. Men hon var glad att hon hade en vän i det hela.
"Du älskade honom eller hur?"
Noria nickade till svar igen. Cassidy visste precis allt hon kände. Hur kunde hon veta det?
"Älskade du någon, du vet, när du bodde på Jorden?" frågade Noria och Cassidy tittade genast ner i marken.
"Ja".
"Hur gick det med den personen?"
Noria ångrade lite att hon ställde frågan när hon såg Cassidys ansiktsuttryck. Nu såg hon också nedstämd ut.
"Hon dog".
Noria ångrade att hon frågade nu. Nels var i alla fall inte död. Han var bara rent omöjlig. Avoranic må vara en värld med mycket som Jorden aldrig hade. Men kärlek fungerar alltid den samma. Det gör ont, en otrolig känsla man inte kan mäta med något. Avoranic har tre blodröda månar på nätterna. Jorden har en vit lysande måne. Det finns många olikheter. I Avoranic är det inte ovanligt att små barn utvecklar konsten att kunna förflytta saker med tankekraft. Sådant kan inte jordiska barn göra. Men kärleken är densamma överallt.

"Får jag fråga om det var därför du flyttade hit?" frågar Noria.
"Åh nej, verkligen inte. Hit kom jag av en ren slump faktiskt".
"Så du vill inte vara här?"
"Jo såklart. Jag saknar jorden ibland, men jag vill vara här mer än där. Jag hade inget liv som var värt att leva där".

Kärleken är den samma överallt. Men även livslusten. Otroliga känslor.

Noria.

SOUNDTRACKS:

Dark musings - komponerad av mig:

En gammal video där jag spelar delar ur "Can you feel the love tonight" (från Lejongkungen) på viola och piano:

- - -
Inspirerad av dagens Skrivpuff 13/2-19: "Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Otrolig"

- - -

/Oraklet

Sveket mot Avoránic

PLANETEN NORPHOR / SAGAN OM AVORANIC - DEL 3

De tidigare delarna av denna berättelse finns HÄR.

"Det var längesedan vi kunde gå såhär och snacka", tyckte Cassidy och log.

"Ja, det var tur att du kom och styrde upp mötet där i rådsalen. Jag är så stolt över dig. Avoránic kunde inte ha en bättre ledare; du är osjälvisk, ödmjuk och du lyssnar på alla."

Cassidy gav Castor en anfallskram och började fnissa.

"Du är snäll. Och så poetisk, visst är du på kreativt humör just nu?"

"Haha, din förmåga att tolka folks auror slår aldrig fel. Vår skogspromenad kommer förvandlas till en vacker dikt ikväll."

Cassidys svarta lockar vajar i vinden.

De gick och spankulerade tyst när plötsligt ett gällt skrik skar genom luften. Det lät som Noria.

"Vad var det?" Viskade Castor ängsligt.

Cassidy tog tag i honom:

"Fort, vi måste tillbaka till slottet!"

De sprang genom skogen, de lila fruktträden glittrade i solen. Avoránic var så vackert på sommaren, så färgglatt, så magnifikt. Träden slingrade sig i den täta skogen, en liten grönblå flod ringlade längstmed Yuwruna skogen. Om inte allt plötsligt blivit så jäktat hade detta varit en ljus och vacker dag. Ljusare än förr. Även om livet i Avoránic inte hade blivit lättare för någon. Avoránic har blivit ljust, fast fortfarande lika komplicerat som tidigare.

Noria satt på trappan till den stora ingången och såg förvirrad och skräckslagen ut.

Cassidy slog sig ner bredvid henne.

"Vad har hänt?" Frågade hon och drog Noria till sig.

"Jag hittade denna i Nels rum" svarade Noria och sträckte fram en smutsig och skrynklig pergament.

Cassidy vecklade ut lappen och såg på symbolen på den. En triangel över en pilbåge.

"Kanske Nels är hemma hos Bern och Rigny? De brukar ju ofta träffas och öva bågskytte", sa Castor fundersamt.

Är det verkligen något som Noria behöver reagera så starkt för?, tänkte han för sig själv.

"Förstår ni inte? Det där är symbolen för ondska. Och hämnd. Symbolen för att ha vänt sida"

Noria förklarar att lappen säkert inte var tänkt att bli hittad av någon på slottet. Lappen var säkert ett meddelande som skulle skickas som en bekräftelse till Avoránics motståndare, från Nels. För det var helt klart Nels handstil, och lappen hittades i Nels rum. Hur kunde lappen ens ha hamnat där?

Cassidy såg med stora ögon på Noria som drog det långa blå håret från ansiktet.

Hon vågar inte tänka på vad som nyss skett.

"Så Nels har vänt sig emot oss och tänker förråda oss", säger hon långsamt, som om hon prövar orden. Det var ord hon aldrig någonsin trodde att hon skulle yttra.

"Castor, spänn för hästarna. Noria, lås slottsportarna. Vi ska ut och resa"

Cassidy vänder på klacken och den röda manteln lyser som eld i solen.

Foto som jag tog vid Gudhems klosterruin. Tyckte det passade till berättelsen.

- - -

Skrivpuff 28/7-2016: "Allt blev ljusare, men inte så mycket tydligare".

- - -

/Oraklet

Låt mig få slippa känna såhär (forts. "Planeten Norphor")

Skrivpuff 31/1-16: "Slippa"

- - -

PLANETEN NORPHOR - DEL 2
(Del 1 - Länk!)

Castor sneglade på sin kompanjon, Nels, när de hade lämnat slottet bakom sig.
"Jag vet vad du tänker, låt mig slippa höra det högt!" muttrar han till Nels som bara fnyser.
"Som du vill, du vet säkert vad jag tycker så ser ingen anledning att trycka ner det i halsen på dig"
Castor kände Nels alltför väl vid det här laget, han visste att han tyckte att Castor borde prata med sin syster och ta reda på felet med henne. Avoránic var så mycket mer överlägset än Jorden: teknologin var mer avancerad, planeten mer tålig, och folket visade mer respekt för varandra. Vad kunde möjligtvis Jorden ha, som var bättre än Avoránic och Norphor?

Castors svarta lockar ramlar ner i hans ansikte för att dölja missmodet. Nels knuffar rentsamt till honom.
"Ni kommer fixa detta, ska du se". Nels gröna ögonen och det busiga långa lingula håret passar utmärkt för att muntra upp Castor, för Nels har ett sådant där lustigt och bekymmerslöst utseende.
"Kom så går vi till rådsalen"

Nels och Castor gick in i salen där rådet satt, mötet skulle precis börja.
"Var är Cassidy? Vi kan inte börja utan henne. Inget illa menat Castor, men vi röstade fram henne som ledare för det här landet..." började ett av oraklen, men Castor avbryter:
"Jo det vet jag mycket väl! Hon är den som lämpar sig bäst för det uppdraget. Men jag vet faktiskt inte var hon är?" svarade Castor som började bli orolig för sin tvillingsyster. Alla i rummet visste att orden han nyss sagt kom från hjärtat, Castor var ingen ledare. Han trivdes bakom Cassidy. Men nu började hela rådsalen undra vart Cassidy tagit vägen.

"Borde vi gå ut och leta efter henne?" frågar ett annat av oraklen som står och väntar misstroget i ena hörnet av salen.
"Nej, ni vet hur hon är..."
Castor vet inte hur han ska avsluta meningen riktigt. För hur är hon, hans syster? Hur är hon egentligen? De som brukade vara så nära, nu vet han inte ens längre vem hon är.

Låt mig få slippa känna såhär, tänkte Cassidy, som satt i slottsparken och tittade ner på några fågelliknande varelser som sprang runt fötterna på henne. Hon tvinnade en svart hårlock runt fingret och med den andra handen fingrade hon på den rödskimrande drottningkronan som fanns på hennes huvud. Hon såg Noria komma mot henne, och Cassidy kunde genast se på Norias aura att hon var orolig.

"Vad är det du minns från Jorden den här gången?" frågar Noria nyfiket.
"Vid den här tidpunkten brukade det vara snö, där jag kom ifrån"
Cassidy fick något dimmigt i blicken. Sen log hon och sa:
"Äsch, jag har aldrig gillat snön ju! Vem försöker jag lura? Klart Norphor, och i synnerhet landet Avoránic är bättre än Jorden"
Cassidy kollade ner på sig själv. Hon var klädd för en vinter i sina tjocka stövlar, långa svarta kappa och den röda manteln som hade samma nyans som hennes krona.

Noria log och drog håret bakom sina jättelika alvöron.
"Du har fått en svår start, men ingen kan styra vårt land bättre än du. Kom nu, Drottning, mötet väntar på dig"

Planeten Norphor

Vad finns där inne?
Hon mindes hur det hade gått föregående gång som hon hade varit nyfiken, den gången hade hon och hennes bror lyckats släppa lös något ohyggligt på slottet. Men nu var ju den tiden förbi. Den tiden man fick kämpa för allt. Hon styrde Avoránic och var tillfreds med det.

Men vad finns där inne?

Hon öppnade dörren och fann att det bara var ytterligare ett rum i slottet hon inte upptäckt ännu. Samma som de 499 andra rummen. Det var vad hon hade trott i alla fall.

"Åh, där är du ju! Jag har letat efter dig!"
Castor gav mest ett jäktat flåsande ifrån sig, medan hans syster Cassidy vände sig om.
"Oj, förlåt ärade broder, jag glömde visst bort dig..."
"Väldigt taskigt av dig!"

En lång stund stod de bara och tittade in i rummet.
"Längtar du hem någon gång? Jag får den känslan ibland..."
Castor tittade på sin syster som fick något dimmigt i blicken. Hon ruskade på huvudet.
"Nej då absolut inte" svarade Cassidy lite väl snabbt.
De visste båda att hon ljög.
"Eller... Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi aldrig kommit hit. Visst, det må vara ett högteknologiskt och klanderfritt ställe här, men... Vissa saker som finns på Jorden finns ju inte här på Norphor. Det jag saknar mest är nog att Jordens månljus är mycket starkare än Norphor's. Och att det är silverfärgat istället för ljusrött. Jag saknar också Jordens frukter. Särskilt apelsinerna..."

Medan Cassidy drömmande beskrev vad hon saknade med Jorden så var hennes bror redan borta. Hon märkte knappt att han givit sig av, utan först när Noria kom fram till henne och gav henne en kram. Det blåa håret hamnade över hela Cassidy och de mandelformade gula ögonen som Noria hade tittade ödmjukt på henne.

"Det låter som ett fantastiskt ställe. Jorden. Jag hade velat se det med mina egna ögon. Menar du verkligen att månens ljus är silver istället för rött som det är här?"

Noria hade fått Cassidy att få mindre hemlängtan. Det hjälpte att prata om Jorden. De satt båda och åt på varsin Madina ­ en frukt som bara växte i landet Avoránic, Cassidy's kungarike ­ och pratade om Cassidys gamla jordeliv. Madinan var god och påmindre om en syrligare version av jordgubbar, tyckte Cassidy. Noria kunde givetvis inte relatera till den jämförelsen.

Cassidy & Castor - Del 3

“Castor?”
Cassidy försökte ruska liv i sin bror, samtidigt som hon spejade runt omkring sig, ingen dålig bedrift att göra det samtidigt. Hon kunde inte se exakt var hon befann sig, det kändes nämligen som om ögonen skulle falla ihop hela tiden, som om hon fått i sig något starkt sömnmedel.

När hon äntligen fått ögonen att vänja sig vid det sömniga tillståndet, och faktiskt kunde se sig omkring, så fick hon sig en smärre chock. Hon befann sig nämligen i en skog, men inte en vanlig mörkgrön och barrig syn som hon var van vid att se, utan en skog där allt var som i en dröm. Vissa saker - träd, stenar, växter - var till och med upp och ner! De hade onaturliga färger, ja det fanns till exempel ett träd där varje blad hade olika färger: rosa, guldiga, blåa, lila, som en regnbåge. Växterna hade former som stjärnor, och himlen var grönfärgad. Cassidy kikade omkring för att se om det fanns någon mer där. Det fanns det inte. Inte som hon kunde se i alla fall. Alltihop kändes plötsligt så absurt. Det sömniga tillståndet förstärkte hennes känsla av att hon sov. Men det var ändå något som klamrade sig fast vid henne. En känsla av verklighet.

"Var är vi?" hördes Castors röst bakom henne. Äntligen hade han vaknat!
"Jag vet inte.."
De gick runt en stund utan att veta vad de skulle göra när de plötsligt fick syn på en mörkblå ananas ligga på marken.
"Vad står det där?" undrade Cassidy och Castor vände på frukten.
"Kärlekens frukt" läste han.
“Den kan vi ju ge till våra förmyndare!” skrattar Cassidy och ler vid tanken.

Cassidy & Castor - 2a delen

Här kommer fortsättningen på Cassidy & Castor. Skrev den igår kväll.

CASSIDY & CASTOR DEL 2
När Cassidy kom till skolan kände hon genast på sig att något var fel. Hennes förmåga att tolka auror sade henne att det var något som inte riktigt stämde. Inte för att det någonsin var särskilt roligt att vara i skolan, hon var lika osynlig där som hemma. Men hon hade en ihållande känsla att något var fel. Att något skulle hända.

I vanliga fall höll hennes klasskamrater sig en bit ifrån henne. Tack vare sitt aura-seende, så vet hon när folk just har pratat om henne, då det syns i auran. Hon vet därför att de tycker att hon ser ut som ett levande lik, och att hon är läskig. “De är ju i alla fall inte öppet taskiga”, brukar hon trösta sig med. De är inte så elaka att de går till attack. Men om sanningen ska fram hade hon ju velat vara som dem, och vara en i gemenskapen. Men man får väl ta det man får…

När skolan är slut så bekräftades hennes tankar om att något är fel. I sitt inre hörde hon Castor skrika på hjälp. Det kändes som om han kallade på henne. Hon började därför röra sig i riktningen mot hans klassrum. Castors klassrum låg i ett annex, när hon kom till porten som ledde in till klassrumssalarna så såg hon honom stå och kura ihop sig bakom några buskar bredvid ingången.

“Castor!”, utropade hon nervöst. “Castor? Vad har hänt?”.
Hon blev uppriktigt rädd när hon såg sin bror i ansiktet. Han hade fullt av djupa rivmärken i ansiktet, det såg ut som han varit i ett slagsmål där målet var att klösa honom i småbitar! En blålila märke bredde ut sig under ögat.
“Jag kan inte gå hem såhär!”, grät han, “jag vet att det var fel, men jag tål inte när andra pratar illa om dig. Jag blev så arg när några killar sa att man kunde hitta på en skräckfilm baserad på dig. Så jag hoppade in i ett slagsmål, men det gick inte så bra som du ser… Vad fan ska jag göra nu?! Faster Annie kommer slå ihjäl mig om hon ser mig såhär!”
Cassidy fick tårar i ögonen. Inte för att hon ville att hennes bror skulle råka ut för olyckor, men det kändes bra att han brydde sig om henne. Att hon hade en enda person i världen. Hon slog armarna om honom, och brast i gråt. Där stod dem som två överlevande från en katastrof.

När Castor lugnat sig en aning, så hade de ännu inte kommit på vad hur de skulle lösa situationen. Nu när jag berättar förstår jag att det jag nu ska säga faktiskt bara berodde på desperation. Hade inte Castor haft problem, hade de aldrig syltat in sig själva i detta som nu ska sägas…

Men i väntan på att blodet skulle sluta rinna, och att en plan skulle dyka upp i huvudet, så gick de förbi kyrkogården. Castor var mer uppmärksam - Cassidy gick bara och grubblade och skulle därför inte ens sett om en meteor kom farande - och fick syn på något som glimtade mellan träden.
“Vad är det för något där borta?”, viskade Castor och ryckte liv i Cassidy. Han vet inte varför han viskade, för de var helt ensamma.
“Vilket?”
Castor pekade på ljusskenet bakom träden, så även Cassidy fick syn på det. Nyfikna som de var gick de dit. Kyrkogården de var på var en sådan där perfekt skräckfilmskyrkogård, du vet med slitna gravar, slingriga träd och ordentligt slitna stenstatyer. Ljusskenet forsade fram lodrätt upp från en gravsten som nog inte tillhörde kyrkogården. Det var den sortens gravsten som inte står upprätt, utan ligger som en platta på marken. Större delen av plattan hade blivit övervuxen av mossa och gräset hade nästan helt begravt den. Det enda man såg av namnet var “..sid”.

Innan varken Cassidy eller Castor visste ordet av hade de hamnat i ett surrealistiskt och overkligt tillstånd. Som när man drömmer ungefär. Det hände så fort de kom inom räckhåll för ljusskenet.

Cassidy & Castor (Utdrag ur på ny berättelse)

Är inne i en skrivperiod just nu, och här kommer en del av en berättelse som jag för tillfället skriver på. Tror det kommer bli en lite längre novell, kanske som "Wow, du är död" eller så (inte innehållsmässigt, utan jag pratar om "längden" på berättelsen nu). Jag kan avslöja redan nu att det kommer blandas in en massa fantasy, äventyr och sånt, hehe. Och ja, det måste blandas in sorg i mina berättelser. Annars blir ju karaktärerna för "svaga". Mina karaktärer går alltid igenom en massa och blir sen starka och gör modiga saker. Det ni!

CASSIDY & CASTOR
Hon vaknade blek. Det var morgon, och drömmen hade inte varit en mardröm. Eller jo, på sätt och vis var det en mardröm - den hade skrämt livet ur henne! Men det var inte den typen av dröm som är surrealistisk och overklig, det hon drömt hade varit en flashback, alltså ett minne av något som hänt på riktigt.

Men det faktum att hon vaknade kändes inte som en befrielse. Nej, det liv hon levde var en mardröm bara det. Det var som att bli utsläppt ur en tortyrkammare, bara för att sedan bli inlåst i en cell - det lättade en aning, men blev inte bättre.

Hon heter Cassidy. Ett ovanligt namn, men då passar det ju henne utmärkt! För hon var ovanlig. Utmärkande. Jag som berättar, kan vara okänd när det gäller namn. Jag kommer gå under namnet Sagoberättaren genom denna konstiga saga. Ni vet säkert vem jag är - åjo, det gör ni - men det blir bättre om allt får vara mystiskt. Ni kan ju låtsas bättre då!

Nu ska jag försöka beskriva Cassidy. Hon är ovanligt liten och tunn. Ingen vet exakt vad det beror på, men hon ser ut att vara minst 3 år yngre än vad hon är, och i det här fallet är hon 15. Hon har inte vad man skulle kunna kalla ordinärt eller obeskrivligt utseende, nej, hon har midjelångt, lockligt, kortpsvart hår - det ser färgat ut fast det inte är det - likblek hy, och går alltid klädd i en långärmad, knälång, omönstrad klänning. Jag överdriver inte när jag säger att hennes ögon är enormt stora, och dessutom har en smaragdgrön färg. Vad är speciellt med henne? Om ni inte redan fått en bild i huvudet och redan där kan se att hon märks, så har hon även en förmåga att se folks aura. Yep, hon vet hur du är som person även om hon inte ens pratat med dig. Ingen vet om det, förutom ni som läser, ingen i denna saga i alla fall.

“God morgon”, säger Cassidy trött till sin farbror när hon sätter sig vid frukostbordet, men får inget svar. Hon upprepar samma hälsning till sin faster, men får inget svar där heller. Fast vad hade hon väntat sig? De lägger fram mat, kläder och gör allt praktiskt men kör med någon psykisk tortyr: de behandlar henne som om hon inte fanns.

Nu ska jag beskriva hennes hem. En lätt uppgift. Huset är stort, så stort att man kan gå vilse där. Ett gammalt gods är det, och inte är det renoverat heller. Inredningen går i vitt, svart, rött och grått, likt ett övergivet museum. Fast när jag säger “övergivet” menar jag inte dammigt och trasigt och med kackerlackor överallt, nej det är skinande rent men med gammaldags och lite smygpampigt utseende, även om det i vissa fall kan vara lite slitet och använt. 

Cassidy har förresten en bror som jag glömt nämna. Han heter Castor. Jag vet, skumt med så lika namn, men föräldrarna hade väl dålig fantasi (Eller om det var jag som hade det? Fast det är ju fint i alla fall, det är vad jag sa till föräldrarna och då blev det så!). Han ser ut precis som hon, fast kille istället, så jag behöver inte ge någon beskrivning. Enda skillnaden är väl att hans korpsvarta hår är axellångt och rakt istället. De är tvillingar. Märkligt nog behandlas han aningen bättre av fastern och farbrorn, även om han inte var önskad heller. Fast det är en knapp skillnad, även han får sin beskärda del av hatet. Fast syskonen står varandra mycket nära. Det är ju tur att de har varandra när de inte har någon annan.

En liten röst sa till mig att jag kanske borde förklara varför de bor hos sin faster och farbror? Enkelt, föräldrarna gav bort dem när de själva hellre ville flytta till en okänd stad i ett okänt land utan sina barn. Väldigt stort svek tycker jag!

Efter frukosten - en tyst och ouppäten måltid för Cassidy - så beger hon sig iväg till skolan. Det är snö på marken, men himlen är vindstilla och inga flingor seglar ner för tillfället. Hon knuffar upp den stora porten som håller ihop galler-staketet runt huset, och med ett gnisslande läte öppnas det. De har inga grannar på flera kilometer och det kommer sällan folk i närheten. Det är väl ett skräckinjagande ställe de bor på.
“Vänta Cassidy!” hörs en röst bakom henne.
“Castor! Jag trodde du redan gått, för jag såg dig inte vid frukosten.”
“Nej, jag har börjat strunta i det och tar en macka på vägen. Jag är så lite med faster och farbror som möjligt…”, svarar Castor och flåsar efter det smärre maratonloppet från huset. Det bildas vita moln i luften.
“Jag borde också göra det. De märker väl ingen skillnad för deras del i alla fall”
_____________________________________________

Som sagt, detta är ett utdrag. Har inte kommit så värst mycket längre (inte som jag kan visa på bloggen i alla fall). Vad tror ni?

Förresten, Castor är namnet på en ung kille i ett tvillingpar i romersk mytologi. Det är också det latiska ordet för bäver. Haha! Vilket passande namn jag valde...