Ingrid tvinnar nervöst sitt kolsvarta, axelkorta hår runt pekfingret. Aline tittar på henne. De sitter båda på verandan och dricker te.
"Jag beklagar" säger Aline tyst.
"Vadå beklagar, han är faktiskt inte död än!" utropar Ingrid argt.
"Nej förlåt, det kanske var dumt sagt"
"Det är jag som ska be om ursäkt, jag förstår att du menade väl"
Chocken hade inte lagt sig. Det var spöklikt tyst. Bilden av Konrad ligga livlös på vägen hade rotat sig i de båda. Aline sörplar sitt te. Det blonda håret flyger åt alla håll i vinden. Det fräkniga ansiktet är grått och uttryckslöst. Plötsligt hör de dörren slå igen i hallen.
"Hej tjejer..." börjar Karl och tittar på Ingrid. "Jag hörde om olyckan."
"Hur visste du...?" frågar Ingrid.
"Konrads pappa... Han jobbar på beroendeenheten. Vi har haft nära kontakt med dem i några av våra fall. Konrad hade ett missbruk. Han var inte nykter, det var delvis därför olyckan inträffade"
Karl kliar sig i det näst intill hårlösa huvudet. De gröna ögonen ser sorgsna ut. Hans arbete som polis hade slitit ut honom totalt.
"Hur är det med honom? Vet du det?"
Karl skakade på huvudet.
"Nej, jag vet inte. Vi kan bara vänta och se"
Höstkylan biter dem i ansiktet där de sitter. Missbruk. Det borde Ingrid ha fattat. Med tanke på det humöret Konrad hade så borde hon förstått att något inte stämde. Men hon trodde helt sonika att det bara var hans sätt. Tänk om hon hade ansträngt sig för att lära känna honom bättre. Fått veta vad som försiggick. Då hade kanske detta aldrig hänt.
Dessa tankar delade hon med sig av till Aline.
"Men det är ju inte ditt fel!" utropar Aline upprört. Nej, inte upprört egentligen, nu lät hon mer irriterad.
"Varför ska du alltid anklaga dig själv? Vad det än gäller! Det är alltid, alltid ditt fel i ditt huvud. Blir nästan trött på dig" fortsätter hon.
Ingrid ser förvånat upp.
"Förlåt så mycket då"
Aline reser sig från den trasiga solstolen och går in.
Ingrid kikade ut genom fönstret och muttrade lågt till Aline:
"Alltså! Konrad gör mig så förbannad ibland"
"Vad har hänt nu?" undrar Aline förvånat.
Ingrid brukade sällan klaga, trots att livet inte varit rättvist emot henne.
"Äh han är bara så gapig i butiken. Kunderna tittar ju på oss. Inte kan jag hjälpa att allt jag gör går långsamt. Jag gör mitt bästa, faktiskt!"
Aline synar Ingrid. De två tjugoåringarna tittar på varandra och sen tittar dem bort.
"Undrar när Karl tycker att jag borde flytta", säger Ingrid med klen röst. "Jag har ju bott hos er så länge att jag knappt kommer ihåg hur länge det faktiskt är!"
"Du kan inte flytta Ingrid. Inte i det skick du är i. Dessutom har vi fäst oss vid dig. Vi vill inte att du flyttar"
Aline tar Ingrids hand. Ingrid ler mot henne.
"Tack. Karl känns som en far för mig"
"Som jag sagt till dig tidigare, han är som om han vore din far. Jag tror han tycker du är som hans dotter också. Och hur du än känner om mig så är du som en syster"
"Tack. Du är en bra syster"
Kaffet hade blivit kallt under samtalet. Kaféet de sitter på är nästan helt tomt på folk. Förutom dessa två olyckssystrar. Solen skyms under några moln och utanför är det dimmigt.
"Angående Konrad... Kan du inte försöka prata med honom? Vet han om att du har en trasslig bakgrund?" frågar Aline.
"Nej! Och det kommer han aldrig få veta heller. Tror du han vill ha ett psycho som anställd?"
"Du är inget psycho, Ingrid"
Plötsligt blir de avbrutna av en massa oväsen. Ett skarpt ljud skär genom luften. De tittar ut genom fönstret. Båda ställer sig upp och skyndar ut på gatan. Det är en bil som krockat. Och ansiktet de får syn på, kroppen som ligger blodig på marken. Det ansiktet är bekant. Det tillhör Konrad.
- - -
Skrivpuff 29/7-17: "Alltså" Detta är skrivpuff nr 2 idag (med samma ord som inspiration)!
Aline smuttade på sitt kaffe och såg på Ingrid.
"Hur gick det på jobbet idag?"
Ingrid tog en klunk och log.
"Det var en fantastisk dag. Vet du vad? Det kom en liten flicka in i butiken idag och hon var så söt. Hon gav mig en lapp om att jag hade gett henne styrka efter att hon köpte sin keyboardpedal!"
"Wow, vad sa du till henne?" undrade Aline storögt.
"Jag vet inte riktigt. Hon pratade om att hon var blyg att spela inför publik och jag sa att jag visste hur det kändes..." svarade Ingrid trevande.
"Med andra ord var du bara mänsklig. Det gör mycket"
Karl kom in i rummet. Han såg rofylld ut.
"Hej pappa" sa Aline och Karl kramade henne. "Haft en bra dag?"
"Ja den var lugn, om inte annat" svarade Karl. Han tittade på de två ungdomarna framför honom.
"Hur har eran dag varit?" frågade han.
"Fantastisk" sa Ingrid drömmande och Karl såg först förvånad ut. Han var van att komma hem till ett deprimerat ansikte som inte sa så mycket. Men sedan log han och fick små tårar av glädje i ögonen. Hela uttrycket i hans ansikte ändrades på en sekund.
"Skönt att höra lilla gumman"
Aline och Ingrid gick ner mot torget.
"Jag vet att Karl inte är min pappa men jag önskar ibland att han vore min pappa också", sa Ingrid med en drömsk blick.
"Det kan han väl vara? Jag tror han ser oss båda som sina döttrar" sa Aline.
"Tror du?"
"Absolut, du ser väl hur han behandlar dig? Precis som mig!"
"Du har rätt"
- - -
Skrivpuff 19/4-17: "Ändrade"
Eller "ändrades" som jag skrev i min text av grammatiska skäl.
Hon synade elbasen och fingrade på strängarna. Hon mindes hur hon blivit fast med en gång, hur det mörka och aningen dova ljudet fått henne att fastna för instrumentet. Hon knäppte av några basslingor när hennes chef dök upp i dörröppningen.
"Ingrid! Tillbaka ut i butiken!"
Ingrid jobbade i en musikaffär. Det var det närmaste musik hon kunde komma. Hon älskade att spela, men skulle inte kunna göra det för andra. Hennes barndom jagade henne fortfarande. Det dåliga självförtroendet satt kvar. Endast grannarna fick höra de mörka tonerna av hennes elbas, av hennes cello, av hennes kontrabas. Det var något visst med basinstrument för Ingrid. Trots sitt val av instrument spelade hon oftast ensam. Hon visste inte om något annat. Hela livet hade hon spenderat själv. Från fosterhem till fosterhem, från behandlingshem till behandlingshem.
Hon rymde från sitt senaste behandlingshem och hade vart hemlös i Stockholm en längre tid. Sedan fick hon kontakt med Aline. Aline kom från ett förfärligt barnhem och hade blivit adopterad av en polis. Både Aline och konstapel Karl hade blivit rörda till tårar av Ingrids historia, så de lät henne bo hos dem tills hon kunde stå på egna ben.
Efter månader av bearbetning av det förflutna hade Ingrid äntligen fått jobb i den här musikaffären. Chefen var elak och en riktig översittare, men Ingrid trivdes att spendera sin tid bland alla musikinstrument.
"Varför kan du inte vara lite snabbare?" undrade Konrad, chefen, irriterad.
"Förlåt" svarade Ingrid förläget.
Hon höll på att packa upp olika kablar som hörde till gitarrförstärkare för att lägga ut i butiken. Plötsligt kom en kund in.
"Ta du hand om kunden, Ingrid. Jag fortsätter här"
Ingrid går fram och säger de inövade orden. "Hur kan jag hjälpa dig?".
"Jag behöver en ny pedal för keyboard" svarade kunden.
"Absolut, det har vi här borta"
Ingrid visade flickan vägen till hyllan där delar för klaviaturer förvarades. Flickan var inte gammal, kanske runt tretton år.
"Har du spelat keyboard länge?" frågade Ingrid. Hon visste att Konrad inte gillade att hon bekantade sig med kunderna, men hon kunde inte låta bli som den musiknörd hon själv var.
"I tre år" svarade flickan blygt.
"Roligt, eller hur?"
"Ja men jag vågar aldrig spela för folk"
Ingrid nickade instämmande.
"Jag känner igen känslan", svarade hon.
Flickan tittade förvånat upp.
"Jaså? Du som ser så tuff ut! Vad spelar du?" frågade den lilla flickan exalterat och beundrande på samma gång. Ingrid log mot henne.
"Jag spelar elbas och även andra basinstrument som cello och kontrabas"
Flickan såg fascinerat upp på den äldre flickan som stod framför henne med keyboardpedalen i handen. Ingrid var inte så mycket äldre än den lilla flickan när hon började intressera sig för musik. Nu var Ingrid tjugo år.
"Och tack. Vilken fin komplimang. Den ska jag komma ihåg", log Ingrid mot flickan.
Flickan log, betalade för pedalen och bad om kvittot. Efter att ha varit borta i några minuter kom flickan tillbaka med kvittot i hopvikt.
"En liten hälsning till den bästa anställda ni kan få tag på till den här affären", sa flickan och gav lappen till Konrad som såg förvirrad ut. Ingrid stod det med stora bokstäver på lappen.
"Den här är till dig tror jag..." sa Konrad och gav Ingrid lappen.
Ingrid vecklade upp det skrynkliga kvittot där de nedklottrade orden stod.
"Tack för att du gav mig mod och styrka. Mötet med dig idag gjorde mig glad".
Så stod det på lappen. En enkel men betydelsefull hälsning.
- - -
Skrivpuff: "Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken."
Nu undras det säkert vad denna text har för koppling med påsken att göra. Jag har i mitt inre två kopplingar:
Högtider handlar om medmänsklighet. Påsken är liksom julen en högtid som man spenderar med sina medmänniskor. I alla fall enligt mig. Medmänsklig är vad personerna i denna berättelse var.
Den andra kopplingen till skrivpuffen är att det i alla fall blev än hälsning. Även om det inte var en som hade med påsken att göra.
- - -
En av mina kompositioner fick vara med som soundtrack till texten :)
Har tidigare skrivit om Aline i en skrivpuff HÄR. Här kommer bakgrundshistorien om henne...
Fun fact: Fick idén till denna novell av en dröm jag hade...
---
Solen sken medan de två kollegorna satt på den blomsterprydda terrassen och pratade om allt mellan himmel och jord. Speciellt vad de gjort i sina tidigare liv. “Hur länge har du varit i tjänst nu?”, undrar den ena mannen, mest känd som konstapel Karl. “Jag har jobbat i tre månader, innan det gick jag ur polishögskolan” “Själv har jag jobbar i över 15 år nu, om du bara visste vad jag har sett.. Ska jag berätta om ett av de mest speciella fall jag någonsin varit med om?” frågade Karl som nu var i medelåldern. Den nyanställda, en hyftsat ung grabb med namnet Daniel, kunde ju inte vara mer exalterad över detta, utan nickade hysteriskt. “Jättegärna..!”
"Vi visste alla att det existerade. Barnhemmet låg där uppe på kullen och man hörde jämt om hur hemskt allt sades vara där. Ändå hade man inga konkreta bevis på att barnen skulle vara vanvårdade, eller bli dåligt behandlade. Det var bara okrossbara rykten.
Ett av barnen, Aline, syntes alltid i byn. Ett sött barn. Stora gröna ögon, gyllenblonda lockar. Busiga fräknar... Flera gånger hade vi frågat henne vad hon gjorde så långt hemifrån. Hon svarade aldrig. Vi började nästan tro att flickstackarn var stum! Hon sprang alltid iväg av för mycket frågor. Skygg som ett rådjur... Fast vad kan hon ha vart? Fem år? Ja fem år var hon
Hur som helst, en kväll hördes det skrik uppifrån kullen och hela poliskåren for dit. När vi kom dit var dock allt lugnt. Vi hade blivit motvilligt insläppta av personalen men alla barn låg i sina sängar och sov. Utom Aline. Hon såg klen och sömndrucken ut, fast inte på ett naturligt sätt. -Hjälp.. viskade hon innan hon föll i djup sömn på slitna madrassen. -Vad..? hann jag få fram innan ljudliga snarkningar hördes.
Nästa dag besökte vi barnhemmet igen. Barnen såg ovårdade och eländiga ut, men föreståndarna försäkrade oss om att barnen var i ett hälsosamt tillstånd.
När vi var på väg ut så hörde vi ett gällt skrik. Vi sprang in igen och såg att en av föreståndarna höll Aline i armen och en stor injektionsspruta i andra handen. Med all kraft pressade hon in kanylen i flickans magra överarm. Det gick inte många sekunder innan Aline föll medvetslös till golvet.
-Vad sysslar ni med? frågade jag hysteriskt medan kvinnan som gjort detta mot barnet förvånat vände sig om. -Jag trodde Ni hade gått redan... -Ja hade vi inte dragit benen efter oss hade vi ju aldrig fått reda på vad som försiggår här!, svarade min ena kollega. -Drogar ni barnen?, fortsatte han. -Nej absolut inte! Vi kallar det hjälpmedel för att förenkla vårt jobb!
Innan vi hann säga mer om detta avskyvärda som vi just fått reda på, så hade Aline vaknat till lite. -Snälla pappa, hjälp mig! Aline rörde lätt vid min arm. Jag blev häpen. Jag var ju inte flickans pappa. Men jag såg i hennes ögon, och värmdes av dess tårfyllda vädjan. Jag tog henne i famnen och bar ut henne till polisbilen med barnhemmets personal protesterande efter mig."
Den unga polisen lyssnade ivrigt på den äldre mannens historia. Under tiden kände han en liten hand på hans axel. Han vände sig förvånat mot den lilla flickan bredvid honom. "Nämen hej Aline gumman, detta är Daniel en av mina arbetskamrater!" presenterar Karl mjukt. "Aline..? Du menar att detta är..?" börjar Daniel och Karl nickar. "Ja det är fyra år sedan nu."
