Jag tror på dig! - del 3

"Jag förstår vad du menar", svarade Lex på Linnéas förklaring om varför hon sprungit ut från byggnaden.

"Gör du?", svarade hon och torkade ögonen, trots att hon redan gjort det ett oräkneligt antal gånger tidigare, och de sedan länge varit torra.
"Vilken skola går du på?", undrade Lex. "Jag menar, vi var tydligen väldigt nära, när vi stötte på varandra".
"Sofiaskolan", svarade hon och väntade nästan hoppfullt att han skulle svara samma.
"Jag går på Nyx, du vet, skolan brevid".

Synd att vi inte går i samma klass, tänkte Linnéa när hon låg i sin säng den kvällen. Hon hörde sin mamma gråta i vardagsrummet. Det var flera år sedan hennes pappa dog, men det gjorde tydligen lika ont fortfarande. I alla fall för hennes mamma. Linnéa själv hade glömt honom för länge sedan.

En dag kommer jag må bra igen, en dag kommer jag att visa dem, tänkte Lex när han satt vid matbordet samma kväll. Hans ytterst ordinära familj åt köttfärssås och spaghetti, och Lex var som vanligt osynlig. Han hade sju stycken äldre bröder, och en lillasyster. Han glömdes alltid bort. Men det gjorde inget. För idag, för första gången sedan han kan minnas, hade någon lyssnat på honom. Bara honom.

Jag tror på dig! - del 2

Del 1 finns här.

Del 2. Två gråtande gestalter i novembervädret.

- Sätt dig och gör uppgiften! Ryter Gordon till Linnéa som utmattad dunsar ner på den anvisade platsen. Gröna, iskalla plaststolar. Hon känner blickarna i ryggen. Den begynnande gråten känns som en klump i halsen. Till slut kan hon helt enkelt inte stå emot. Hon börjar ljudlöst fälla tårar. Visserligen ohörbart, men uppenbarligen måste hon gråtit floder. Men ingen märker dem.

Linnéas arbetshäfte fick skrynkliga fläckar, allt eftersom tårarna torkade.
- Men, vad är det?
Rösten kommer från Milla, en av de mest elaka tjejerna i klassen. Men den här kommentaren lät mjuk och hade en klang av uppriktig oro. Hon vänder sig förvånat om. Milla flinar en aning.
- Vi behöver nog ta lilla Linnéa till kuratorn! Eller ännu bättre? Psykakuten! Titta på henne! Sitter och grinar utan anledning!?
Inte fan visste den mörkhåriga, brunögda, och i andras ögon oerhört vackra tjejen vad hon snackade om! Hon måste vara blind om hon inte märker mobbarna som skrämmer vettet ur henne och jagar henne på skolgården. Men klart att hon fattar! Hon vill ju bara göra narr av henne...

Lex klarade bara av några få meter på simlektionen. Killarna i klassen sneglar med flinande ansikten på honom. Han blir röd i ansiktet, och försöker diskret stiga upp ur bassängen i simhallen och smyga sig till dörren.
- Och var tror du att du är på väg någonstans? flinar idrottsläraren föraktfullt.
- Jag, eh..
- Ja! Du är ju den som behöver träna mest här inne! Rör på fläsket, fetto! hörs Jonas klingande, spydiga röst dränkt av klassens uppbubblande skratt. Han bryr sig inte om det skulle se töntigt ut, men han börjar gråta och stormar därefter ut till omklädningsrummet. Det tar ett fåtal sekunder att ta på sig kläderna, och sedan är han ute i höstslasket och möts av en grå, ekande tom gata. Men vad är det där? En rödhårig tjej har stannat precis några meter ifrån honom. Hon hade sprungit från motsatt håll, också med blanka ögon, och kinder dränkta i tårar.

- Vem.. vem är.. du? stammade Lex förvånat. Han hade inte sett henne. Hon kom i sån hast att hon bara råkade vara där när han tittade upp efter att ha böjt sig ner för att knyta skosnörena.
- Jag heter L..L..Linnéa, lyckas hon få fram medan hon flåsar så det kommer vita ångor i den kyliga luften.
- Jag heter Lex, fortsätter han och tittar lite blygt på henne.

Jag tror på dig! - del 2

Del 1 finns här.

Del 2. Två gråtande gestalter i novembervädret.

- Sätt dig och gör uppgiften! Ryter Gordon till Linnéa som utmattad dunsar ner på den anvisade platsen. Gröna, iskalla plaststolar. Hon känner blickarna i ryggen. Den begynnande gråten känns som en klump i halsen. Till slut kan hon helt enkelt inte stå emot. Hon börjar ljudlöst fälla tårar. Visserligen ohörbart, men uppenbarligen måste hon gråtit floder. Men ingen märker dem.

Linnéas arbetshäfte fick skrynkliga fläckar, allt eftersom tårarna torkade.
- Men, vad är det?
Rösten kommer från Milla, en av de mest elaka tjejerna i klassen. Men den här kommentaren lät mjuk och hade en klang av uppriktig oro. Hon vänder sig förvånat om. Milla flinar en aning.
- Vi behöver nog ta lilla Linnéa till kuratorn! Eller ännu bättre? Psykakuten! Titta på henne! Sitter och grinar utan anledning!?
Inte fan visste den mörkhåriga, brunögda, och i andras ögon oerhört vackra tjejen vad hon snackade om! Hon måste vara blind om hon inte märker mobbarna som skrämmer vettet ur henne och jagar henne på skolgården. Men klart att hon fattar! Hon vill ju bara göra narr av henne...

Lex klarade bara av några få meter på simlektionen. Killarna i klassen sneglar med flinande ansikten på honom. Han blir röd i ansiktet, och försöker diskret stiga upp ur bassängen i simhallen och smyga sig till dörren.
- Och var tror du att du är på väg någonstans? flinar idrottsläraren föraktfullt.
- Jag, eh..
- Ja! Du är ju den som behöver träna mest här inne! Rör på fläsket, fetto! hörs Jonas klingande, spydiga röst dränkt av klassens uppbubblande skratt. Han bryr sig inte om det skulle se töntigt ut, men han börjar gråta och stormar därefter ut till omklädningsrummet. Det tar ett fåtal sekunder att ta på sig kläderna, och sedan är han ute i höstslasket och möts av en grå, ekande tom gata. Men vad är det där? En rödhårig tjej har stannat precis några meter ifrån honom. Hon hade sprungit från motsatt håll, också med blanka ögon, och kinder dränkta i tårar.

- Vem.. vem är.. du? stammade Lex förvånat. Han hade inte sett henne. Hon kom i sån hast att hon bara råkade vara där när han tittade upp efter att ha böjt sig ner för att knyta skosnörena.
- Jag heter L..L..Linnéa, lyckas hon få fram medan hon flåsar så det kommer vita ångor i den kyliga luften.
- Jag heter Lex, fortsätter han och tittar lite blygt på henne.

Jag tror på dig! - del 1

Nu kommer en ny liten berättelse om mod, psykisk ohälsa, mobbning och om att inte bli trodd. Men kanske missar man ögonblicket då någon faktiskt tror på en, bara för att man aldrig varit med om det tidigare? Detta är berättelsen om den 13 åriga flickan Linnéa och den 14 åriga pojken Lex. De har aldrig träffats men utsätts för exakt samma saker och vem vet när de kommer förenas..?

Del 1. På flykt och fel färger.
Hon sprang förtvivlat på skolans bakgård med Niklas hack i häl. Linnéa visste inte hur länge hon skulle orka, hur länge benen skulle lyda henne. Hon hörde några hot bakom sig men hon var lättare och snabbare än den biffiga niondeklassaren. Hon hade rött hår, söta fräknar, kritvit hy och runda glasögon. Det var nog detta som framkallade sådant förakt från andra elever på Nyx Skola.

Hon svängde runt hörnet i samma stund som Niklas grabbade tag om hennes hår. Han tappade taget och hon hann undan. Igen.
"Jävla idiot! Jag ska fan slå sönder dig..."
Hon hörde inte mer än så när hon lyckades skaka av sig honom genom att springa rakt in på kyrkogården!

Lex satt tyst i sin bänk när lappen kom flygande genom luften. Ljudlöst flög den, och irriterande glamouröst landade den precis i hans engelskabok. Den hamnade på det sättet att man inte kunde låta bli att läsa den.
"Jävla fetto!"
Inget mer. Två ord som kändes som två knytnäveslag. Han visste att han aldrig behövde vara rädd fysiskt, men det tär oerhört mycket på ens självkänsla. Han ansträngde sig för att inte börja gråta.

När Lex plockade upp sina böcker som någon av hans elaka klasskamrater slängt i golvet så råkade hans byxor åka ner en aning. Skratt bubblade upp.
"Hur fan kan man ha på sig röda kalsingar?" gapade en av tjejerna.
Det fanns många som hade den färgen på sina underkläder, men på Lex var det fel. Det var en tjejig och nördig färg, och vad han än gjorde så skulle det vara fel.

Linnéa hade i sista sekunden gömt sig i kyrkans bakhus - en unken källare med ett rostigt lås som var sönder. Tur att det var sönder, tänkte hon för sig själv. Men plötsligt blev Linnéa alldeles iskall. Hur skulle det egentligen gå nu när hon missar tekniklektionen? Hennes lärare tror inte det är så svårt att ta sig dit, även om mobbningen orsakade henne förhinder.
"Att komma i tid till lektionerna är ett krav, utan undantag!" hade magister Gordon sagt när hon fick fram några ursäktande ord. Om han visste hur allvarlig mobbningen var så skulle han ha lyssnat!

Jag tror på dig! - del 1

Nu kommer en ny liten berättelse om mod, psykisk ohälsa, mobbning och om att inte bli trodd. Men kanske missar man ögonblicket då någon faktiskt tror på en, bara för att man aldrig varit med om det tidigare? Detta är berättelsen om den 13 åriga flickan Linnéa och den 14 åriga pojken Lex. De har aldrig träffats men utsätts för exakt samma saker och vem vet när de kommer förenas..?

Del 1. På flykt och fel färger.
Hon sprang förtvivlat på skolans bakgård med Niklas hack i häl. Linnéa visste inte hur länge hon skulle orka, hur länge benen skulle lyda henne. Hon hörde några hot bakom sig men hon var lättare och snabbare än den biffiga niondeklassaren. Hon hade rött hår, söta fräknar, kritvit hy och runda glasögon. Det var nog detta som framkallade sådant förakt från andra elever på Nyx Skola.

Hon svängde runt hörnet i samma stund som Niklas grabbade tag om hennes hår. Han tappade taget och hon hann undan. Igen.
"Jävla idiot! Jag ska fan slå sönder dig..."
Hon hörde inte mer än så när hon lyckades skaka av sig honom genom att springa rakt in på kyrkogården!

Lex satt tyst i sin bänk när lappen kom flygande genom luften. Ljudlöst flög den, och irriterande glamouröst landade den precis i hans engelskabok. Den hamnade på det sättet att man inte kunde låta bli att läsa den.
"Jävla fetto!"
Inget mer. Två ord som kändes som två knytnäveslag. Han visste att han aldrig behövde vara rädd fysiskt, men det tär oerhört mycket på ens självkänsla. Han ansträngde sig för att inte börja gråta.

När Lex plockade upp sina böcker som någon av hans elaka klasskamrater slängt i golvet så råkade hans byxor åka ner en aning. Skratt bubblade upp.
"Hur fan kan man ha på sig röda kalsingar?" gapade en av tjejerna.
Det fanns många som hade den färgen på sina underkläder, men på Lex var det fel. Det var en tjejig och nördig färg, och vad han än gjorde så skulle det vara fel.

Linnéa hade i sista sekunden gömt sig i kyrkans bakhus - en unken källare med ett rostigt lås som var sönder. Tur att det var sönder, tänkte hon för sig själv. Men plötsligt blev Linnéa alldeles iskall. Hur skulle det egentligen gå nu när hon missar tekniklektionen? Hennes lärare tror inte det är så svårt att ta sig dit, även om mobbningen orsakade henne förhinder.
"Att komma i tid till lektionerna är ett krav, utan undantag!" hade magister Gordon sagt när hon fick fram några ursäktande ord. Om han visste hur allvarlig mobbningen var så skulle han ha lyssnat!