Alicia och Alexandra - del 3

Ett fnittrande ljud hörs från övervåningen.
- Vad är det som är så roligt?
Orden kommer från Matt som ser förvånad ut. Inne i Emils rum sitter nämligen Alicia och Sofie och har kuddkrig. Emil kommer in i rummet och ler.
- Söta systrar man har! säger han mjukt och rufsar till Alicia i håret.
- Söt bror man har! tjuter Sofie tillbaka av skratt, för Alicia har börjat kittla henne under fötterna.
En finare storebror kan man ju inte ha. Han är 17, svartklädd, ser tuff ut och spelar elbas i ett rockband. Men vad snäll han är! Det är bara att gömma sig bakom honom om någon är elak, han står alltid på sina systrars sida även om han inte skulle göra illa någon för det. Ser hård ut, men är en riktig mjukis!

Snart börjar även Emil småbråka. Han hjälper Alicia att hålla fast Sofie medan de kittlar henne lite överallt.
- Jag ger mig! gapar hon och slår vilt omkring sig.
- Säkert? skrattar Emil förtjust.
- Ja!
- Okej då! säger han sedan och flämtar till. Det var ganska jobbigt att hålla fast henne, och i samma stund han släpper Sofie så råkar hon sparka till Alicia på hakan.
- Oj förlåt! utbrister Sofie och tror ett tag att Alicia ska börja gråta.
- Det gör inget! svarar Alicia automatiskt men känner att det svider.

- Wow, du är ju en duktig kock! jublar Linnéa för tredje gången när Emil lagat köttfärssås.
Lovisa hade lugnat ner sig efter uppståndelsen dagen innan och även hon ler till svar när Emil frågar om det var säkert. En stund senare ställer sig Lovisa upp och lämnar tallriken på bordet och glömmer att tacka för maten. Hon är precis på väg ut när Karin stoppar henne i dörren.
- Vad hade du tänkt göra med tallriken, gumman? Ska du inte heller säga tack till din bror när han lagat så god middag?
En irriterad uppsyn och en suck får hon till svar. Men istället för att göra som hon borde så stormar hon ut genom dörren.
- Lovisa kom genast tillbaka!
Karin går med snabba steg efter henne.
- Jag och din far accepterar inte ditt beteende mer! Gå och tacka Emil, och ställ in tallriken!
- Gör det själv! gapar Lovisa trotsigt tillbaka.
Alicia fick nog och går med arga steg fram till dem.
- Varför är du så elak jämt? fråga Alicia sin syster.
Lovisa bara stirrar.
- För att du ska ha något att fråga om! svarar hon sedan.
- Du är bara en uppkäftig snorunge!
Alicia förstår inte riktigt att orden kommer från henne. Hon brukar inte säga sådant. Innan Karin hinner lägga sig i så sitter Alicia redan på golvet, för Lovisa slog till  henne i magen.
- Rätt åt dig, dumma unge! skriker Lovisa och springer ut på gården.

Alicia och Alexandra - del 2

När Alexandra ställt den lite annorlunda frågan till Karin så hade ångrade hon sig med en gång.
- Jag menar inte att jag önskar folk döden.. Alltså..
- Jag förstår vad du menar, Alex. Och visst får du kalla mig för mamma! Ibland kan man ha en närmare relation till en person man biologiskt inte är släkt med, men det menar inget illa. Man har sådana känslor ibland. Men för att vara rättvis, gumman, så vill jag att du ska se dina föräldrar som dina riktiga. För att vara en god fostermor måste jag låta dig förstå vilka dina föräldrar är, och att de är viktiga. Annars skulle jag inte vara snäll mot dig!

Alexandra hade kramat Karin hårt och sedan hade Alicia kommit och frågat om glass. Det hade stört Alexandra, hon hade velat prata mer med sin nyblivna mamma. Nu när Alexandra tänkt på detta i sin tystnad, så kommer ironiskt nog Alicia och frågar Karin om glass, och det avbröt hennes tankar. I samma sekund kommer Lovisa tjutande och Karin frågar vad som hänt.
- Jävla Sofie, hon kastade en fotboll på mig!
- Lovisa, svär inte! Det gör man inte i det här huset. Sofie får be om ursäkt, det var säkert inte meningen!
- Jag svär hur mycket jag vill!
Lovisa är i trotsåldern och vägrade i den stunden att ge sig. En 9-åring kan inte alltid hålla sig. Hon fick ingen glass som straff och Karin sa att hon skulle få det om hon slutade svära. Lovisa stirrar stint på tvillingarna.
- Jag hatar er också! Mamma tycker mer om er. Ni skulle aldrig kommit hit!
- Nu räcker det! De är lika mycket mina barn som du är. Och jag älskar er alla lika mycket. De är dina syskon och så säger man inte. Gå till ditt rum nu!
Karin pekar irriterat mot utgången till köket. Lovisa går och skriker så gällt att rösten skär sig. Det brast inom Karin och hon spranger genast efter för att trösta Lovisa.

Alicia tog detta rätt hårt och börjar gråta i sin ensamhet. Hennes syster kommer gående mot gungorna på deras bakgård till det vita tegelhuset familjen bor i, där Alicia just sitter. Hon gungar sakta och sparkar i gruset under henne. Alexandra kramar sin syster och viskar i något i hennes öra.
- Hon är ju liten. Vad som än händer så har vi varandra!

Alicia och Alexandra - del 1

Här kommer första delen av en splitterny berättelse om tvillingarna Alicia och Alexandra. En liten saga om relationer, familjen och vardagsäventyr som kan betyda mycket! Denna saga skapades precis nu, samma dag som detta inlägg! Ska försöka fylla på med nya små bitar då och då!

Del 1.
Alicia är en sådandär fridfull person. Hennes tvillingsyster Alexandra är dock motsatsen, som oftast skojbråkade och var högljudd, mest likt en liten pojke!
- Det är egentligen ett under att ni kommer överens! Fast det är ju klart, motsatser dras ju till varandra, säger Karin, flickornas fostermamma och blinkar med ena ögat.
- ... och tvillingar sägs ha en del gemensamma gener, eller det lät ju fel men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, fyller Matt i som är Karins man.

Alicia och Alexandra kunde egentligen inte ha det bättre. Trots att deras föräldrar dog, och flickorna endast var 4 år gamla, så kom de till en underbar fosterfamilj som älskade dem som sina egna barn. Nu är systrarna 12.

De har 4 fostersyskon, Emil, Lovisa, Linnéa och Sofie. Dessa kunde lika gärna vara Alicia och Alexandras riktiga syskon. Så mycket bus och skojbråk som de hittar på fanns inte när deras föräldrar levde.

Ibland får Alexandra dåligt samvete när hon tänker på en gång då hon kom fram till Karin som 9 år gammal.
- Får jag kalla dig för mamma? Jag tycker det är bra att mamma och pappa dog, utan det skulle jag inte ha dig och alla mina syskon som jag nu har! Mamma? Är det fel att säga så...?