Hon vill inte tillhöra det här

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Hon vill inte tillhöra det här

Sönderslagna glas, flaskor som vält, allt var kaos. En mamma som låg på soffan medvetslös. En flicka som fick ringa ambulansen. Det är kaos i huvudet och hon vill inte tillhöra det här. Miranda tittar på klockan, hon har suttit på sjukhuset i två timmar. Mamma har inte vaknat upp. Men så ser hon två välbekanta siluetter i sjukhuskorridoren. Det är Samantha och Damien.

"Vi gick hem till dig efter att du stuckit för du hade glömt din väska. Vi såg ambulansen och skyndade efter."

Samantha slår armarna om Miranda och kramen mottages tacksamt.

"Jag är så ledsen, Marre".

De väntar på att tiden ska utvisa vad som ska hända härnäst. Miranda är borta i ett parallellt universum och de andra är nånstans där i tankarna de också. De tre ungdomarna sitter på rad i väntrummet.

Läkaren tittar på Miranda. Han ser först stram ut, men sen skymtas ett litet leende.

"Din mamma kommer bli bra igen", säger han. "Men frågan är vad som ska hända med dig nu."

Miranda vet precis vad läkaren menar. Hon har nästan precis fått komma hem till sin mamma igen efter att ha varit placerad på andra ställen. Hon har mixade känslor kring hela situationen.

Det är svårt att leva med en förälder som inte kan ta hand om sig själv, men det är lika svårt att inte känna att man har ett riktigt hem. Tankarna far i huvudet.

Läkaren sätter sig bredvid Miranda.

"Du, än så länge kommer det inte hända någonting. Blir din mamma bättre och hon börjar sköta sig, så kan det hända att ingen kommer ta dig iväg någon annan stans"

Miranda vill kunna tro på de orden. Att hennes mamma blir den mamma hon alltid önskat sig. 

Samantha och Damien sitter bara tysta och tittar ner på sina händer. När läkaren har gått ger Samantha Miranda en kyss och så säger de hej då för den här dagen.

"Du vet, jag har också en strulig familj. Jag vet hur det är. Och om jag inte är hemma snart så kommer någon göra ett stort väsen av det. Så jag måste nog gå", säger Samantha, fast det märks att hon inte riktigt vill gå.

"Jag förstår. Tack för att ni kom, båda två".

Sam mår odefinierat.

Tyckte denna video där jag spelar en egen tolkning av "Mio babbino caro" i Trollhättans Missionskyrka passar bra till berättelsen på något vis. Musiken i videon är lite vemodig...

Soundtrack till berättelsen:

Mina berättelser har ett soundtrack som är skrivet just för den berättelsen. Men ibland kan de ha flera soundtrack. Har dock inte skrivit nått nytt sen "Somber" till "Mina sinnen ljuger inte" i musikväg.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 27/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Höra till/tillhöra"

- - -

/Oraklet

Hoppa av och allt vad det innebär

Ur min berättelse om Ingrid den udda.
Finns även under Den udda och Aline.

- - -

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.

Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

"Aline!" nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

"Men Ingrid, vad har hänt?"

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

"Inget, det är bara en sån där dag, du vet", svarar Ingrid.

"Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv". Aline tittar vädjande på Ingrid.

"Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på", säger Ingrid med ett leende.

Aline funderar och säger sedan:

"Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint"

"Äsch, så säger du bara"

"Nej, det är säkert!"

Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

"Jag var tvungen att säga förlåt", sa Konrad tyst.

"Va?"

Ingrid bara gapar.

"Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig"

"Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp" svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

"Så farligt var det inte" försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. "Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet..."

"Jaha". Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

En illustration jag inte blev helt nöjd med, men den får representera Ingrid ändå.

En liten Art progress video.

Soundtrack till berättelsen om Ingrid:

Låt komponerad av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 18/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Hoppa av"

- - -

/Oraklet

Mirandas ambition

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Mirandas ambition

Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

"Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna" säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

"Ja det gör vi!". Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

En illustration av en orolig Samantha (Sam).

Den här videon heter "The demon boy", men I min berättelse så föreställer bilden en tjej. Det är för att det ju kan va vilket som egentligen. Jag visste inte att jag skulle använda bilden till denna berättelsen när jag skapade bilden, nämligen.

Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 14/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Ambition"

- - -

Igår spelade jag altfiol i kyrkan och det har tagit mycket av min tid att öva till det. Jag tycker det är väldigt roligt att spela i kyrkan och på ställen där jag får möjlighet. Men idag behövde jag meditera över en text om Samantha och Miranda, och vila lite från övandet. Även om jag planerar att ta fram altfiolen lite senare och öva ändå haha. Men just i detta nu, så kändes det avkopplande att skriva.

/Oraklet

Kort sagt, enligt Sickan

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

- - -

"Ja kort sagt, så var min väns resa till Japan fantastiskt! Han började med att inte hitta toaletten på sitt hotellrum och sen..."
Sickans mun gick i ett och det gick inte att få stopp på honom. Krusberth och Pepp tittade irriterat på varandra - irriterade över att de ens lät honom berätta sin historia igen - och sedan ännu mer irriterat på Sickan. Han kunde inte vara kortfattad, någonsin. "Kort sagt hit, och kort sagt dit", tänkte Pepp men satt ändå kvar och lyssnade.

"... och diskbänken gick av på mitten!", avslutade Sickan nöjt sin berättelse. Sickan hade inte ens varit med på denna resan till Japan, så varför han var så nöjd kunde ingen av de andra förstå. Kort sagt, var alla förvirrade och Sickan mest glad över att få öppna munnen, trots att det inte direkt var en raritet.

"Varför ser ni så buttra ut?" frågade Sickan efter en monolog av diskbänkar som gått av på mitten, toaletter folk inte hittat och om robotar som vägrade konversera med en.
"Nä då, vi avundas bara dina vänner!" svarar Pepp. Innerst inne var hon nog lite avundsjuk att hon bara hade varit i Danmark som längst. Sickan hade inte ens vart så långt, men hela hans huvud är ju fullt av färger och glada erfarenheter så han behöver liksom inte åka nånstans för att uppfylla sina drömmar eller "finna sig själv". Pepp tänker att hela Sickans huvud består av färgglada virvlar som bara virvlar runt och kort sagt är hon faktiskt lite avundsjuk på de också.

Kombinerat soundtrack till texten (i videoform) och video för illustrationen och hur jag gjorde den haha. Allt i ett. Så smart. Eller inte, men det var roligt i alla fall!

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 6/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kort sagt"

- - -

/Oraklet

Gigantiskt

Två små texter idag. Den ena om Pepp och Sickan och den andra om Trixie, Truls och Trolla.

- - -

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

Du liknar en gigant

Pepp letar kläder och finner absolut ingenting. Vänder upp och ner på låda efter låda. Allt ligger i tvätten och allt hon finner är sådant som är helt omaka. Till slut sätter hon på sig alla kläder i hela rummet och ser sig i spegeln. Mest i ren frustration.

Det är lager på lager av koftor och tröjor, tights, byxor, linnen och skarfer.

"Hihi, du ser ut som en gigant" hörs en röst ifrån dörren.
Pepp vänder sig snabbt om - hon som trodde hon var ensam - och där står givetvis Sickan.
"Sicksten! Varför knackar du aldrig och hur kom du ens in?"
"Jag gick in genom dörren.." funderade han men ändrade sig; "När förresten jag klev in genom det öppna fönstret i källaren".
"Va?"
"Ja?"
"Du ser hur som helst gigantiskt stor ut med alla kläder som du har lager på lager, vad är du utklädd till? Liksom tre jackor och två tjocktröjor och fem par brallor, behöver du så mycket kläder?!"
"Äsch inget", surar Pepp och vet egentligen inte varför hon ens letar efter kläder till att börja med.
"Okej, vi säger väl så, stora versionen av Pepp!" kvittrar Sickan och hoppar ut ur rummet.

- - -

Ur mina serier om Trixie och Truls.

Universum är gigantiskt!

Trolla och Trixie sitter vid köksbordet och sitter alldeles alldeles tysta. Plötsligt får Trolla något sorgset i blicken.

"Saknar du dina föräldrar?" undrar Trixie och ser lite oroad ut. Ibland känner hon sig som en storasyster till Trolla. 

Trolla ramlade en dag ner på jorden, efter att ha tippat över gränsen på hennes hemplanet. Och sedan dess har Trixie tagit hand om henne. Eller tagit hand och tagit hand... Trixie kan knappt ta hand om sig själv (även om hon hävdar envist att det kan hon visst det!) och då och då har hon glömt bort Trolla i källaren, råkat låsa ute henne i trädgården och på andra sätt varit slarvig med sin adopterade lillasyster.

"Nej då", svarar Trolla, även fast hon vet att Trixie vet att hon ljuger.

Trixie tittar med ett höjt ögonbryn och ser skeptisk ut.

"Visste du att universum är evigt? Enormt? Oändligt? Gigantiskt! En gigantisk gigant!" utbrister Trixie som genast har tankarna på annat håll.

"Ja", svarar Trolla. "Det vet jag. Precis som våra hjärnor och vårt medvetande"

Det blev plötsligt djupt detta.

På Kilroy's Manor, där Trixie och Trolla bor, så finns också en stor och svart katt som kan prata. Han heter Truls och i vanliga fall mest intresserad av att äta sill och vara en besserwisser som kan allt. Nu går han in i köket och svassar runt, där de andra två sitter och har det trevligt. Trixie tänker att nu ska hon svara något spydigt när Truls säger något, för han avbryter faktiskt detta filosofiska samtal!

"Jag vill ha ost", säger Truls och sen var det liksom inget mer med någonting. För ost hade de inte hemma och Trixie har dåligt korttidsminne och glömde varför de ens sitter i köket när de varken ska äta eller göra något annat som kräver ett kök. Så var det med den eftermiddagen och inget vettigt hände egentligen idag heller.

Inspirerad av dagens Skrivpuff 3/1-19:

"Skriv en text inspirerad av
Gigant".

/Tricio (Oraklet)

Kommer det hända i framtiden?

Utdrag/episod ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.
"Kanske försöker de psyka oss?", undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.
"Hur då?"
"Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?"
"Som om vi skulle glömma?" svarar Miranda och gapflabbar.
Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.
"Har det hänt något? Du är så annorlunda"
"Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det"
Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.


Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

Musiken är komponerad av mig och jag spelar på en altfiol (ja, det är jag som spelar båda stämmorna haha!). Låten heter "Somber".

- - -

Skrivpuff 2/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Framtiden"

- - -

Liten notis...
Det var längesen jag skrev en skrivpuff och jag lade ju ner denna bloggen ett tag. Läs föregående inlägg om ni vill veta mer om det. Och sen angående att jag har ett annat namn än tidigare och att vissa saker har ändrats på bloggen beror på att jag kommit ut som trans sen sist och jag är i en könskorrigeringsprocess. Dvs jag identifierar mig som kille men jag är född som tjej, eller ja, i en kvinnokropp. Så känner ni inte igen mig så är det därför. Sen har jag ju inte skrivit någon skrivpuff på nästan ett år, så kanske ni inte skulle ha känt igen mig oavsett... Och sen kanske gamla skrivpuffare försvunnit och nya tillkommit. Men vill bara tala om detta och att jag inte är ny på skrivpuff.

/Tricio (Oraklet)

Olyckan

Ingrid tvinnar nervöst sitt kolsvarta, axelkorta hår runt pekfingret. Aline tittar på henne. De sitter båda på verandan och dricker te.
"Jag beklagar" säger Aline tyst.
"Vadå beklagar, han är faktiskt inte död än!" utropar Ingrid argt.
"Nej förlåt, det kanske var dumt sagt"
"Det är jag som ska be om ursäkt, jag förstår att du menade väl"

Chocken hade inte lagt sig. Det var spöklikt tyst. Bilden av Konrad ligga livlös på vägen hade rotat sig i de båda. Aline sörplar sitt te. Det blonda håret flyger åt alla håll i vinden. Det fräkniga ansiktet är grått och uttryckslöst. Plötsligt hör de dörren slå igen i hallen.

"Hej tjejer..." börjar Karl och tittar på Ingrid. "Jag hörde om olyckan."
"Hur visste du...?" frågar Ingrid.
"Konrads pappa... Han jobbar på beroendeenheten. Vi har haft nära kontakt med dem i några av våra fall. Konrad hade ett missbruk. Han var inte nykter, det var delvis därför olyckan inträffade"
Karl kliar sig i det näst intill hårlösa huvudet. De gröna ögonen ser sorgsna ut. Hans arbete som polis hade slitit ut honom totalt.

"Hur är det med honom? Vet du det?"
Karl skakade på huvudet.
"Nej, jag vet inte. Vi kan bara vänta och se"

Höstkylan biter dem i ansiktet där de sitter. Missbruk. Det borde Ingrid ha fattat. Med tanke på det humöret Konrad hade så borde hon förstått att något inte stämde. Men hon trodde helt sonika att det bara var hans sätt. Tänk om hon hade ansträngt sig för att lära känna honom bättre. Fått veta vad som försiggick. Då hade kanske detta aldrig hänt.
Dessa tankar delade hon med sig av till Aline.

"Men det är ju inte ditt fel!" utropar Aline upprört. Nej, inte upprört egentligen, nu lät hon mer irriterad.
"Varför ska du alltid anklaga dig själv? Vad det än gäller! Det är alltid, alltid ditt fel i ditt huvud. Blir nästan trött på dig" fortsätter hon.
Ingrid ser förvånat upp.
"Förlåt så mycket då"

Aline reser sig från den trasiga solstolen och går in.

Jag spelar min egen komposition "Midnight stars" på keyboard. I playing my own composed song "Midnight stars" on the keyboard. #composer #kompositör #piano #keyboard #pianomusic #pianomusik #musik #music #instamusic #classicalmusic #classicmusic #classical #instrumentalmusic #musician #pianist #composition #writingmusic #klassiskmusik

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Aug 2, 2017 kl. 1:15 PDT

- - -

Skrivpuff 7/8-17: "Spöklikt"

- - -

/Oraklet

Konrad

Ingrid kikade ut genom fönstret och muttrade lågt till Aline:
"Alltså! Konrad gör mig så förbannad ibland"
"Vad har hänt nu?" undrar Aline förvånat.
Ingrid brukade sällan klaga, trots att livet inte varit rättvist emot henne.
"Äh han är bara så gapig i butiken. Kunderna tittar ju på oss. Inte kan jag hjälpa att allt jag gör går långsamt. Jag gör mitt bästa, faktiskt!"
Aline synar Ingrid. De två tjugoåringarna tittar på varandra och sen tittar dem bort.

"Undrar när Karl tycker att jag borde flytta", säger Ingrid med klen röst. "Jag har ju bott hos er så länge att jag knappt kommer ihåg hur länge det faktiskt är!"
"Du kan inte flytta Ingrid. Inte i det skick du är i. Dessutom har vi fäst oss vid dig. Vi vill inte att du flyttar"
Aline tar Ingrids hand. Ingrid ler mot henne.
"Tack. Karl känns som en far för mig"
"Som jag sagt till dig tidigare, han är som om han vore din far. Jag tror han tycker du är som hans dotter också. Och hur du än känner om mig så är du som en syster"
"Tack. Du är en bra syster"

Kaffet hade blivit kallt under samtalet. Kaféet de sitter på är nästan helt tomt på folk. Förutom dessa två olyckssystrar. Solen skyms under några moln och utanför är det dimmigt.

"Angående Konrad... Kan du inte försöka prata med honom? Vet han om att du har en trasslig bakgrund?" frågar Aline.
"Nej! Och det kommer han aldrig få veta heller. Tror du han vill ha ett psycho som anställd?"
"Du är inget psycho, Ingrid"

Plötsligt blir de avbrutna av en massa oväsen. Ett skarpt ljud skär genom luften. De tittar ut genom fönstret. Båda ställer sig upp och skyndar ut på gatan. Det är en bil som krockat. Och ansiktet de får syn på, kroppen som ligger blodig på marken. Det ansiktet är bekant. Det tillhör Konrad.

- - -

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså"

Detta är skrivpuff nr 2 idag (med samma ord som inspiration)!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 9: "Förlåt Sam"

"De kan ju bli helt djävla galna när de är på humör att spöa upp någon!" gapar Miranda i Samanthas öra. Hon behövde inte ha gapat henne halvt döv, för den saken var Samantha mycket väl medveten om.
"Jaså, det menar du?" svarar hon sarkastiskt och tittar Miranda i ögonen. Ögonen som blev fyllda av skam.
"Förlåt Sam. Jag vet att vi varit riktigt elaka mot dig. Nej inte elaka, riktigt grymma har vi varit. Elaka och grymma. Jag ångrar det."
Mirandas ord får Samantha att slå armarna om henne i en stor kram.
"Jag uppskattar vad du säger".

"Nog med sentimentala ord. Hur ska vi komma ur detta helskinnade? Gänget är inte att leka med", säger Miranda, nu i en något mer sansad ton. "Djävla gangsters..." muttrar hon, utan att tänka på att hon varit precis likadan som dem för bara några veckor sedan.

Stegen för dem hem till Samantha.
"Du får gå in bakvägen"
"Varför det?"
Samantha tittar på Miranda och väser irriterat mot henne.
"Därför att jag säger det!"
"Jaja, förlåt då" svarar Miranda och ser ner i backen. Uppenbart fortfarande skamsen efter samtalet de hade tidigare. Hon är mån om att inte reta upp Samantha. Hon står faktiskt i skuld till henne efter allt som hänt.

Miranda smyger in genom bakdörren och väntar på Samantha som kommer och möter henne.
"Kom" viskar hon och tar Miranda i handen. "Den här vägen".
De går genom en smal korridor och upp för en trappa och till slut kommer de till Samanthas rum. En riktig kontrast mot Mirandas. Men Miranda lägger inte ens märke till de trasiga sängkläderna, de slitna gardinerna och det spartanskt inredda rummet. Hon sätter sig bara på sängen medan Samantha stänger dörren.

"Kan du inte sätta på lite musik?" undrar Miranda.
"Nej då kan Charlie höra oss. Han har däckat där nere. Vi får vara tysta".
Miranda nickar. Hon förstår precis hur det är att bo ihop med en alkoholist.
"Fint rum"
Miranda försökte bara hitta på något att säga. Vad som helst för att döda tystnaden.
"Sluta nu. Sluta ljug!"
"Förlåt"
"Sluta be om ursäkt!" väser Samantha till svar.
"Men vad vill du att jag ska göra?"
"Håll tyst och hångla med mig"
Två breda flin bryter ut.
"Skall bli, chefen"
"Käften"

En liten stund senare ligger de ihopslingrade i Samanthas säng.
"Vad hände med dina föräldrar?" frågar Miranda tyst.
"De dog i en brand"
Tystnad.
"Förlåt att jag frågade. Jag menade inte att riva upp någonting"
"Äsch det var längesedan"
"Men ändå".

"Hur ska vi göra imorgon? I skolan?"
"Tja, du får prova på att vara jag, antar jag." svarar Samantha.
"Vad menar du?"
"Du får stryk av ett gäng bara för att du är du. Du vet, så som ni gjorde mot mig".
"Är du galen?"
"Nej, jag är realist"
"Vi måste komma på en bättre plan"
Miranda tittar bort.
"Och det förbannat fort".

- - -

Gäng, gangster, grymma, gapar, galen.

Skrivpuff 28/7-17: Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 8: Ett storslaget mästerverk

"Det är ju ett storslaget mästerverk!" berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. "Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!".
Läraren var i extas.
"Vi har en konstnär ibland oss!" fortsatte hon exalterat.
"Det har vi verkligen" tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

"Det är kallt!" klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
"Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen" retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
"Äh lägg av"

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
"Storslaget mästerverk va... Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!"
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
"Vad fan säger du, djävla missfoster?!" vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
"Damien, lugna dig!" försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha - hur de nu kunde vara vänner är ett under! - men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
"Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!"
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Jun 25, 2017 kl. 1:25 PDT

- - -

Skrivpuff 25/7-17: "Storslagna".

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 7: Är detta kärlek?

Kanske var hon kär. Det kändes minsann så. Miranda tänkte tillbaka på den dagen i skogen. Hur de klädde av sig och älskade i det mjuka gräset. Hon mindes Samanthas mjuka läppar. Tänk så fort allt hade gått egentligen. Hon kände av någon anledning också dåligt samvete. Tänk om Samantha inte ville göra det? Hon hade verkat osäker i början. Men sen släppte det. Miranda visste att hon egentligen inte behövde ha dåligt samvete. Allt var ömsesidigt, det visste hon. Ändå kändes huvudet som kaos.

"Hej Miranda"
Miranda vände sig om. Där stod Damien.
"Du är ju röd i ansiktet, vad fan är det för fel på dig?!" fortsätter han.
"Äh håll käft"
"Titta där kommer Sam!", vrålar Damien i Mirandas öra. "Marre där kommer Sam!"
"Varför är du så glad över att se Sam?" undrar Miranda förvånat. Damien och Samantha brukar ju alltid bråka med varandra, de kommer ju inte överens för fem öre.
"Så att jag kan spöa skiten ur henne förstårs!" säger Damien som om det vore det mest självklara svar i världen.
"Det låter du bli med"
Damien tittar förvånat på Miranda.
"Du rör henne inte" svarar Miranda på Damiens tystnad. "Då blir det jag som klappar till dig".
Det kändes konstigt att säga de orden, förut hade det varit Miranda som känt som Damien. Nu känner hon något helt annat.

- - -

Skrivpuff 26/5-17: Välj 5 ord på bokstaven K och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Kär, Konstigt, Klappar, Kaos, Kändes.

- - -

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Maj 20, 2017 kl. 2:40 PDT

Och här kommer en random inspelning där jag spelar orgel. Vad den har med texten att göra vet jag inte.


/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 6: En silvergrå morgon

Dagen var silvergrå. Inga fåglar syntes eller hördes, men dagen var vacker på ett lite vemodigt sätt. Skolan kändes inte lockande alls. Världen kändes mer lockande att upptäcka. Miranda ser ner på sina dyra och nyputsade skor där hon står vid busshållplatsen.

"Hej missfoster! Gäller ditt erbjudande fortfarande?"
Miranda kollar förvånat upp.
"Va?"
Sam står där och flinar.
"Är du riktigt vaken Marre? Jag undrar om det du sa i fredags stämmer; får jag följa med dig hem efter skolan? Eller var det bara något du sa?"
Sams sista mening avslöjade inte alltför mycket den besvikelse hon faktiskt kände. Miranda hånlog. Sam såg ut att ångra sin fråga men blir glatt överraskad av svaret.
"Självklart din jävla pajas", svarar Miranda oberörd.
"Det där lät så töntigt att jag tycker vi går hem till dig och skiter i skolan idag"

Hand i hand i den silvriga morgonen går dem och andas in den friska luften. Förbi kyrkogården dit Sam känner ett tvång att titta lite extra.
"Vad tittar du på?"
"Ingenting"
Sam tänker inte öppna sig för någon. Någonsin. Speciellt inte för Marre.

"Har du någonsin provat att ha sex med en annan tjej någon gång?" frågar Marre plötsligt.
"Va?"
Frågan kom plötsligt och lät så absurd i sitt sammanhang.
"Ja, du vet lesbiskt sex. Har du gått ner på en tjej någon gång? Du är gay eller hur?"
"Miranda, jag tänker inte diskutera mitt sexliv, och speciellt inte med dig"
"Du är oskuld va?"
"Nej."
Miranda stannar upp och vänder sig mot Sam.
"Sexigt du"
"Äh håll klaffen" kontrar Sam och känner hur hennes kinder blir onödigt röda.
Inte så konstigt. Hon går runt och håller en söt tjej i handen som om de vore ett par. Helt normalt är det att bli röd i fejset av sådana här känsliga frågor också. Vad som inte är normalt är att samma tjej försökte krossa hennes näsben för en vecka sedan.

Miranda trycker sig extra nära Sam och skyller på kylan. Vad är det här? Miranda är inte kall, detta känns som det betyder något helt annat.
"Du, vi drar till kondiset istället va? Tror att min mamma jobbar hemma idag och jag vill inte att du träffar henne" säger Miranda och drar Sam åt vänster över ett övergångsställe. Innan Sam hinner fråga mer så stöter dem på Damien som står och lurar bakom ett hörn. Han hoppar glatt fram när han ser tjejerna gå förbi.
"Nämen va puttinuttigt! Hatade inte ni varandra förut?" vrålar han rätt ut, men vrålet hamnar i en slags sned riktning och ser ut att träffa luften bredvid istället. Han vänder sig förvirrat åt Mirandas håll.
"Åh fan där var du Marre"
"Lika smidig som vanligt, ser jag. Och vem har sagt att vi inte hatar varandra fortfarande?" säger Miranda och blinkar i smyg åt Sam, men så subtilt hon kan för att inte Damien ska se det. Damien ser förvirrad ut.
"Men vi spöa ju skiten ur den där jävla flatan förra veckan och..."
"Ja ja, ska du hänga med till kondiset?" avbryter Marre och drar med sig båda två iväg över gatan. Damien, som inte är världens mest skarptänkta människa, vilket han är ökänd för i skolan, glömmer genast av var han är eller vad han pratade om och utbrister i exalterade ord:
"Yes, de nya apelsinbakelserna är fantastiska" och börjar småjogga iväg.

"Varför är inte du i skolan förresten?" frågar Sam Damien när de satt sig på fiket.
"Vem bryr sig?" snäser han men blinkar triumferande mot Sam.
"Pappa vann på lotto igår, vi är stenrika nu, vem behöver skolan?" fortsätter han
"Det är skolplikt i det här landet och dessutom spelar det väl ingen roll om din pappa har pengar när du inte kommer få jobb i framtiden?" svarar Miranda surt.
"Varför predikar du? Ni är ju inte heller i skolan!"
Ironin var för uppenbar för att det ens skulle vara lönt att diskutera situationen.
"Well spoken. Du har en poäng där. För att vara korkad är du smart" svarar Sam och hon och Damien gör årets mest vankelmodiga fistbump.

Under tiden som detta väldigt röriga samtal pågår så kör en bil över övergångsstället, sneddar in på kondisets kundparkering och en klart onykter kvinna stapplar ur och in på caféet. Varken Sam eller Marre upptäcker henne först, men Damien ser henne i ögonvrån och säger väldigt klumpigt några illa valda ord;
"Fan va jobbig den där bruden är, hon hänger ju praktiskt taget på baristan"
Den berusade kvinnan hör det och innan någon hinner reagera är hon framme vid bordet och vrålar mot Damien.
"Du borde prova att visa respekt i offentliga rum, ditt mjäkiga st-st-stolpskott!"
Snubblande på orden - och benen - vänder sig kvinnan mot Miranda.
"Marre, älskling vad gör du här? Jag ska hem och fortsätta jobba men blev sugen på kaffe och... Varför i helvete är du inte i skolan?!"
Marre tittar tyst ner i bordet och kvinnan muttrar någonting om "bortskämda ungjävel", men lämnar relativt snabbt lokalen med sin kaffemugg.
"Var det där din mamma?" undrar Sam försiktigt.
Miranda ställer sig upp och går ut från caféet.

- - -

Med lite inspiration från dagens skrivutmaning 8/11-16 på Skrivpuff: "Pröva"
(Omskrev ordet till "prova" i min text på grund av grammatiska skäl, dock.)

Läs de föregående delarna av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 4

Del 4 i berättelsen om Marre och Sam. Alla delar finns HÄR.

- - -

Sam smyger tyst ut på balkongen, greppar tag om trädgrenen som sträcker sig ner mot gräsmattan, och hoppar den sista metern ner. Det är så hon alltid lämnar huset, eftersom hon inte vill bli upptäckt av Charlie och Roxanne, hennes vårdnadshavare. Klockan närmar sig midnatt och hon känner bara för en promenad. Och varken Charlie eller Sam kommer ändå bry sig om hon är ute eller inne.

Natten är kall, luften är fuktig. Hon känner sig märkligt tom, men fridfull. Sneddar mot kyrkogården och tittar in. Sam älskar kyrkogården, hon ser det som en mystisk och lite spännande plats. Och en mötesplats för att träffa sina föräldrar. Hon går fram till gravstenen. "Makarna Olivia och Rose Elrosy". Sam lägger en ros på graven och sätter sig framför den. Hon börjar prata, så som hon alltid gör när hon besöker sina mödrars grav.
"Mor, jag har haft en rätt bra vecka. Visst, jag har bråkat med Marre, som vanligt. Hennes gäng är alltid på mig. Men jag tror inte längre att hon hatar mig. För idag så började hon hångla med mig av ingen särskild anledning! Visst, Charlie och Roxanne är idioter, men tack vare dem är jag i alla fall inte hemlös. Jag snattade en anime-tidning i affären, men annars har jag skött mig bra. Jag har det ändå rätt bra, trots Charlie´s vrede. Skolmaten är bra, jag har bra vänner och jag är kreativ, precis som ni alltid var när ni levde. Jag är okej."

Det var bara en sak som inte stämde med det hon sa. Hon har inte alls några vänner. Sam fnyser. Vad ska man med vänner till? Hon drar händerna genom det kortklippta röda håret, drar upp baggyjeansen som höll på att ramla ner när hon ställde sig upp.

På väg ut från kyrkogården möter hon Damien, en av Marres kumpaner. Det kala huvudet och de illa sittande kläderna har inte förändrats, men det har attityden.
"Hej Sam" kvittrar han och drar ett till bloss av cigarren.
"Röker du cigarr?"
"Nej, jag röker gräs"
"Va?!"
"Det är en cigarr ser du väl! Jag sa bara så för att du ställer en fråga som är självklar!"
"Äh"

Damien svänger plötsligt kroppen mot Sams håll och ser på henne.
"Jag menade inte det där jag sa förut, om att det skulle vara något fel med att gilla tjejer... Om man är tjej alltså."
Sam flinar.
"Som om din åsikt skulle betyda ett skit för mig...", svarar hon nonchalant.
"Fast du förtjänar all spö du fick", flinar Damien tillbaka och armbågar Sam på sidan. Hårt.
"Vi ses i skolan imorgon"
Sam tänker att Damien är rätt harmlös ändå. Fast han slår jävligt hårt.

Väckarklockan ringer och Marre slår upp ögonen. Hon funderar på gårdagen. Hon funderar på Sam. Hon vet inte vad hon ska tycka om henne. Hon är tilldragande, men alldeles för uppkäftig för Marres smak. Men, hon är intressant. Och jävligt störande.

"Hej Marre, hur är det? Åh titta, där borta är Sam. Ska vi...?"
Damien nickar åt Sams håll och gör en menande min mot henne.
"Äh låt henne vara idag. Vi måste ju fan inte överdriva eller hur?"
Marre säger meningen överdrivet högt, bara så att Sam ska höra den. Sam flinar som svar.

En lapp flyger genom klassrummet, och Sam fångar den.
"Vi ska göra upp ikväll. Bara knytnävar, inga vapen tillåtna. Vågar du utmana mig?
Puss, Marre"

Sam brister ut i gapskratt. Varför vet hon inte, troligtvis beror det på både det udda innehållet på lappen, samt dess absurda formulering.

- - -

Skrivpuff 25/6-2016: "Harmlös".

- - -

/Oraklet

Pepp, Sickan & Krusberth - Den Flygande Kontrabasen

Skrivpuff 12 April 2016; "Stämma"

- - -
Detta är en episod i följetongen "Pepp, Sickan & Krusberth"
- - -

DEN FLYGANDE KONTRABASEN

"Detta kan inte stämma!" utropade Pepp misstroget när hon satt hemma i sin morfars hus med Sickan nere vid fötterna. Sickan tittade upp från kortspelet som han spelade med Pepps morfar. Han skrattade melodramatiskt och rättade till sin keps som hamnat för högt på huvudet.
"Jo, men han har berättat om den där jäklarns basen själv", svarade Sickan och fortsatte bekymmerslöst spela kort.
"Ha! Där fick jag dig!" gormade Sickan och började hoppa upp och ner. "Jag vann!"
"Du är en dålig vinnare" muttrade Pepps morfar och bestämde sig plötsligt för att köra ut ungdomarna i det fina vårvädret. Han tryckte en mössa över Pepps tomatröda hår och schasade iväg dem.
"Ja ja, vi är på väg. Stressa inte", gnällde de båda ungdomarna när den äldre mannen skyndade på dem.
"Vad var det med honom?" frågade Sickan förnärmad. "Gillar han inte mig?"
Kan det vara för att jag är så mästerligt magnifik och helt utomordentlig på kortspel?
"Jo då, men han är lite... skev i huvudet ibland. Han får hjärnmos" svarade Pepp lugnt.
"Hjärnmos..?"
Pepp funderade och svarade:
"Ja, han får för sig att vi måste uppskatta naturen och yada yada, du vet hur dagens gubbar är"

Efter en stunds hängande i kvarteret så började det obligatoriska grälet. Denna gången handlade det om en vankelmodig och trevsam diskussion om änderna som cirkulerade i dammen bredvid. Dessa människor kan verkligen bråka om vad som helst. För att avleda bråket så började de gå i riktning mot Krusberths avskilda torp i skogsdungen utanför den lilla byn.
"Jag ska fråga Krusberth om den där basen... Men jag tror inte på den" sade Pepp plötsligt från ingenstans.
"Jaså du, men minns du inte den gången vi reste till Nordpolen med en magisk bjällra han hade? En flygande kontrabas låter väl inte konstigare än det eller?"
Pepp begrundade vad Sickan nyss sagt.
"Visserligen sant, men du brukar också ofta ha hjärnmos."

"Kommer ni och stör mig nu igen?!" hörs Krusberths sura stämma precis som de två ungdomarna klampat in i hans hus, Krusberth står för övrigt och geggar med jord i en kruka. Gissningsvis försöker han omplantera någon av hans hundrafemtiofjorton blommor och växter. Det brukar alltid tjatas och gnabbas men efter en stund brukar Krusberth på något konstigt vänster ändå uppskatta besöket. Mitt i en diskussion om blåbär och cykelpumpar som av okänd anledning ledde in på disktrasor och Krusberths gamla jazzband, så reste sig Pepp från bordet och riktade stegen mot vinden. Hon visste precis vart hon skulle leta eftersom hon sett den där gamla kontrabasen innan. Hon borstade av den och skulle precis ta med den ner och konstatera för de två blåbärshuvudena i köket att det minsann bara var en vanlig kontrabas, när den plötsligt började vibrera. Det dröjde inte länge innan den började sväva och Pepps grepp om basen hårdnade. Hon tänkte inte släppa den -.för då skulle väl Krusberth också få hjärnmos - så det resulterade i att hon höll kvar greppet och började således även hon sväva i luften!
"Hjälp mig!" vrålade hon förskräckt men hann inte mottaga någon hjälp innan basen flög iväg med henne genom staden. Hon hade nu lyckats sätta sig gränsle över basen, och på långt håll skulle hon gissningsvis se ut som en häxa på en kvast.

Efter en stund kom hon till andra änden av stan och vägen delade sig i tre uppfarter där det fanns tre olika hus vid varje uppfart.
Oj då, nu kom vi visst hem till allihopa, tänkte Pepp och blev nervös. Hur skulle hon ta sig ner? I skogsdungen såg hon en grotta, och när hon just började fundera på vad det är för spännande hål så tappa hon fokus och flög in i en buske. Kontrabasen var nu kaputt och låg i en hög i busken. Krusberth kommer bli vansinnig, tänkte hon. Varför var jag tvungen att leta upp hans fördrumliga kontrabas?

"Tror du att hon någonsin kommer tillbaka?" flinade Sickan och sneglade på Krusberth som höll på att omplantera sin femtiosjunde blomma.
"Ja ja, men stör mig inte hela tiden..."
"Hoppas hon slår i tårna någonstans under flygturen,"
"Sadist..."
Pepp släntrar in genom dörren.
"Bli inte arg nu, men din kontrabas är kaputt" erkänner Pepp och sätter sig på golvet bredvid Krusberth. Hon funderar på hur hon alltid lyckas råka ut för konstiga saker.
"Jaha" svarar Krusberth ointresserad.
"Är du inte arg?"
"Nej"
"Jaså... Men varför började din kontrabas flyga från första början?" frågar Sickan nyfiket och börjar hoppa upp och ner på sin stol så den tippar omkull.
"Jag antar att den lärde sig flyga för att den ville flyga iväg, för att den inte längre kände för att spela Jazz" svarar Krusberth som om det var det mest normala i världen.

Den kvällen frågade Pepps morfar om hon lärt sig någonting av vårvädret och naturen.
"Ja, jag lärde mig att kontrabasar kan flyga om de inte vill spela jazz, att det finns en konstig grotta i skogen bredvid Krusberth och därför krockade jag och den jazzhatande flygande kontrabasen in i en buske"
Morfadern skakar på huvudet och tänker att detta inte kan stämma. Hon umgås väl för mycket med den dåliga vinnaren Sickan helt enkelt och så är det med det.

Låt mig få slippa känna såhär (forts. "Planeten Norphor")

Skrivpuff 31/1-16: "Slippa"

- - -

PLANETEN NORPHOR - DEL 2
(Del 1 - Länk!)

Castor sneglade på sin kompanjon, Nels, när de hade lämnat slottet bakom sig.
"Jag vet vad du tänker, låt mig slippa höra det högt!" muttrar han till Nels som bara fnyser.
"Som du vill, du vet säkert vad jag tycker så ser ingen anledning att trycka ner det i halsen på dig"
Castor kände Nels alltför väl vid det här laget, han visste att han tyckte att Castor borde prata med sin syster och ta reda på felet med henne. Avoránic var så mycket mer överlägset än Jorden: teknologin var mer avancerad, planeten mer tålig, och folket visade mer respekt för varandra. Vad kunde möjligtvis Jorden ha, som var bättre än Avoránic och Norphor?

Castors svarta lockar ramlar ner i hans ansikte för att dölja missmodet. Nels knuffar rentsamt till honom.
"Ni kommer fixa detta, ska du se". Nels gröna ögonen och det busiga långa lingula håret passar utmärkt för att muntra upp Castor, för Nels har ett sådant där lustigt och bekymmerslöst utseende.
"Kom så går vi till rådsalen"

Nels och Castor gick in i salen där rådet satt, mötet skulle precis börja.
"Var är Cassidy? Vi kan inte börja utan henne. Inget illa menat Castor, men vi röstade fram henne som ledare för det här landet..." började ett av oraklen, men Castor avbryter:
"Jo det vet jag mycket väl! Hon är den som lämpar sig bäst för det uppdraget. Men jag vet faktiskt inte var hon är?" svarade Castor som började bli orolig för sin tvillingsyster. Alla i rummet visste att orden han nyss sagt kom från hjärtat, Castor var ingen ledare. Han trivdes bakom Cassidy. Men nu började hela rådsalen undra vart Cassidy tagit vägen.

"Borde vi gå ut och leta efter henne?" frågar ett annat av oraklen som står och väntar misstroget i ena hörnet av salen.
"Nej, ni vet hur hon är..."
Castor vet inte hur han ska avsluta meningen riktigt. För hur är hon, hans syster? Hur är hon egentligen? De som brukade vara så nära, nu vet han inte ens längre vem hon är.

Låt mig få slippa känna såhär, tänkte Cassidy, som satt i slottsparken och tittade ner på några fågelliknande varelser som sprang runt fötterna på henne. Hon tvinnade en svart hårlock runt fingret och med den andra handen fingrade hon på den rödskimrande drottningkronan som fanns på hennes huvud. Hon såg Noria komma mot henne, och Cassidy kunde genast se på Norias aura att hon var orolig.

"Vad är det du minns från Jorden den här gången?" frågar Noria nyfiket.
"Vid den här tidpunkten brukade det vara snö, där jag kom ifrån"
Cassidy fick något dimmigt i blicken. Sen log hon och sa:
"Äsch, jag har aldrig gillat snön ju! Vem försöker jag lura? Klart Norphor, och i synnerhet landet Avoránic är bättre än Jorden"
Cassidy kollade ner på sig själv. Hon var klädd för en vinter i sina tjocka stövlar, långa svarta kappa och den röda manteln som hade samma nyans som hennes krona.

Noria log och drog håret bakom sina jättelika alvöron.
"Du har fått en svår start, men ingen kan styra vårt land bättre än du. Kom nu, Drottning, mötet väntar på dig"

Mina sinnen ljuger inte - del 3

Bussen stannar utanför Donuts bageriet och Sam kliver av och går i rask takt mot köpcentret. Hon är i desperat behov av kaffe. Hon hör steg bakom sig, hon vet vem det är, men hon ignorerar dem. Hon går in på kaffehuset och köper den starkaste kaffesorten hon hittar och sätter sig i ett hörn av caféet. Hon hör en bekant röst, men hinner knappt reagera innan Marre sätter sig mitt emot, fullkomligt oinbjuden.

"Miranda Nilsen, varför följer du efter mig? Jag trodde vi var kvitt nu?"

Sam snörper på munnen och den spruckna läppen gör en ful grimas. Hon känner att hon börjar få näsblod igen.

"För att jag inte har något för mig i eftermiddag. Tänkte att jag lika gärna kunde hänga på", svarar Marre och ser lurig ut.

"Så du kan plåga mig lite till? Vilken jävla mobbare du är!" Fnyser Sam och vänder tvärt blicken till fönstret istället.

"Samantha, jag tänkte faktiskt inte vara jävlig den här eftermiddagen", svarar Marre kort och självsäkert.

"Nehe du"

Sam suckar.

"Jag har ingen lust att gå hem", suckar hon igen.

Marre surplar sin kaffe latte. Hon tittar upp på Sam, som riktar blicken drömmande ut mot fönstret.

"Ja men du är ju i stan nu och då slipper du ju gå hem"

"Precis, det är därför jag alltid tar bussen in till stan varje dag efter skolan istället för att gå hem"

"Brukar du?" frågar Marre förvånat

"Det är mycket du inte vet om mig" fnyser Sam och stirrar ner i den tomma kaffekoppen.

De går genom parken när de plötsligt hör åskan mullra borta i fjärran. Små vattendroppar börjar prassla mot löven när Marre plötsligt tar tag i Sams krage och trycker henne till sig. Hon omfamnar Sam och ger henne en lång kyss. Sam förvånas över det som sker men gör inget motstånd.

"Du är alldeles röd!" Kommenterar Marre nöjt och tittar på Sam.

"Det gör det samma. Jag oroar mig mer för att gå hem, än för att du kommer reta mig i skolan imorgon för det här"

Sams mörkbruna ögon tittar intensivt på Marre som precis tänkt ge ett dräpande och retsamt svar, men plötsligt ångrar sig.

Dörren smäller igen med hjälp av vinden när Sam går in genom huvudentrén i familjens förfallna villa. Hon ser Charlie, mannen som bor i huset som hon också bor i, och Charlie vacklar till när han riktar stegen mot henne. Sam känner sig inte mottaglig för en diskussion med en alkoholiserad vårdnadshavare, så hon riktar stegen snabbt mot sitt rum och hinner precis in och slår igen dörren framför näsan på Charlie, som genast börjar vråla om hur otacksam hon är trots att hon har tak över huvudet.

"Du skulle suttit på barnhem om det inte vore för oss!"

Ibland kan ord kännas som knivar. Sam försöker tänka på kyssen istället.

Väldigt gammal illustration jag gjort, men den passar väldigt bra tycker jag :)

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 2

Soundtrack till denna berättelse, klicka!

Sam stirrar ut genom fönstret och stör sig på läraren Kurts tråkiga berättar-röst. Hon känner sig lite generad över det som hände tidigare, den där underbart udda kyssen. Marre hade blivit rasande förstås och nu var det bara att vänta på hämnden.

På väg ut från klassrummet känner Sam en hand på sin axel och hon blir indragen på toaletten som råkar ha placeringen precis bredvid skrivsalen.
"Vad fan håller du på med egentligen? Det du gjorde mot Marre är sexuella trakasserier!?"
Där står Marre och hennes gäng. Marre med armarna i kors och de tuffa tjejerna och killarna tittar äcklat på Sam.
"Så du gillar tjejer?" flinar en av grabbarna i klungan. Det kala huvudet är svettigt och de illa sittande kläderna skriker unket.
"Var är det med det då?" svarar Sam nonchalant och blänger på högen framför henne.
"Jävla äckel" konstaterar en mörkhårig fräknig tjej med kaxig uppsyn, och så är hela slagsmålet igång. Denna gången vinner faktiskt inte Sam. Hon brukar ha en bra chans, hon kan slåss, men nu vinner skolans maffia. Blodig sätter hon sig på toalettsitsen och ber en stilla bön att nästa dag ska bli smärtfriare.

När skoldagen är slut har blodet torkat och värken lagt sig. Medan Sam väntar på bussen till stan hör hon steg bakom sig. Med instinkter som ett hotat djur vänder hon sig om.
"Hur mår du?"
Frågan kommer från Marre.
"Vad fan tror du, köttskalle?" ryter Sam irriterat.
Det är ju Marres fel att hon förlorade. Hon behövde väl inte dragit dit hela sitt gäng för att spöa upp henne och sedan sparkat på henne när hon redan låg ner. Och i ett toalettbås till råga på allt.
"Antar att du inte mår prima?" svarar Marre och flinar.
"Du mår bra nu när du klått upp mig va?"
"Äh... Ska du också mot stan?"
Marre tittar på tidtabellen och riktar den specifika frågan till Sam.
"För isåfall får du stå ut med åsynen av mig lite till"

Drottningen och Herr Larsson

Skrivpuff 10/1-16: Skriv om ordet "Slarvig".

Pepp, Sickan och Krusberth i "Drottningen och Herr Larsson"

Pepp, Sickan och Krusberth är en humoristisk följetong och detta är novell nummer fyra om dem.

- - -

Pepp sneglade på Sickan som satt kutryggig i solstolen. Nu tror ni förstårs att det är sommar eftersom jag skrev "solstol" men så är det minsann inte. För det är höst och Sickans moster har precis flyttat till ett nytt torp i skogen och hade ännu inte fått dit flyttlasset. Så de fick sitta på ett par gamla solstolar tills vidare.

Luften i torpet var fuktig och Sickan tycker det luktade surt. Men han kände sig ändå ganska vankelmodig över flytten då deras gamla hem hade luktat marshmallows, vilket även den lukten kunde bli tröttsam i längden!

"Nä men kom igen nu, så illa luktar det inte", försökte Pepp och tvinnade sitt röda hår runt lillfingret. Hon hade en vemodig uppsyn. "Nu bor du ju närmare Krusberth också. Du har ju bara flyttat tvåhundra meter, det är väl inget och känna sig vankelmodig över?! Fast lite surt luktar d.."

"Jaja, nu räcker det med att försöka muntra upp mig!"

I samma stund hade Krusberth vaknat. Pepp och Sickan är de enda vänner Krusberth har. De är förstårs bara små ynkliga och klenbenta tonåringar, men eftersom Krusberth är den griniga gubbe han är, så får han nöja sig med detta sällskap. Gubben satte sig på sängkanten och borstade bak sina fyra hårstrån medan han slirade lite i tanken och kände sig tvehågsen när han kom på att han ej fått någon frukost på sängen idag heller. Klart han bor själv, och de klenbenta ungdomarna bor på andra sidan byn, men folk är så småaktiga som inte kan göra frukost åt andra, eftersinnade Krusberth där han satt.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var Pepp och Sickan.
För dig som inte vet är Pepp en flicka på 13 år som nog kan betraktas som trions huvud. Inte mycket till huvud, men får ta vad man har... Sickan är 14 år  och hans signalament är en sliten beige basker-keps. Krusberth är en grinig 50-åring som de gillar att hänga med för att det inte finns så många andra att förbrödra sig med i området.

"Jaha, och nu kommer ni? Varför fick jag ingen frukost på sängen?"
"Va? Jag vill ha kaffe", svarar Pepp och rotar sig genast fast i hans soffa medans hunden Buster slemmar ner hennes strumpor.
"Ha och ha..." muttrar gubben och slår på kaffekokaren. "Ni ska bara ha och ha och ha och ha och..."
"Jaja vad är detta?" svarar Sickan utan att egentligen svara och håller fram en tavla på en proper kvinna i medelåldern. Hon hade silvergrått, långt, lockligt hår, skrattrynkor och log med ett självsäkert men ödmjukt leende mot fotografen.
"Är det din flickvän?"
"Va? Nej du vet väl att jag bara haft pojkvänner?" grymtar Krusberth från köket och sneglar pillemariskt på Sickan. "Dessutom är hon kunglig. Aldrig att jag skulle orka ha att göra med kungligheter..."
"Va?" utbrister Pepp förundrat och hoppar ut till Sickan i vardagsrummet där han står och trycker i ett hörn med bilder på kungligheter.
"Varför har du ens bilder på kungligheter?" början hon spörja ihärdigt medan Krusberth kommer ut med kaffe.

Nu blev Krusberth sådär tvehågsen igen.
"Ja hur var det nu... Min ingifta fasters faders... erhm farbror..? Var bror till.. Hmm Herr Larsson..."
"Vem är Herr Larsson?" frågade ungdomarna och såg bortkomna ut.

Plötsligt hördes en sträv och lite smått näsvis röst i bortre änden av rummet:
"Nej nej nej, det var din ingifta fasters faders morbrors bror. Om jag får be!"

De två ungdomarna och den gamle mannen tittade förskräckt mot dörren och såg den propra damen i silverlockar stå där.

"Va? Men vad är detta... Ah jag bugar å det ödmjukaste.." börjar Krusberth och bockar för damen.
"Det där är väl inte nödvändigt unge herr Krusberth", fnyser Damen, "Vi är ju släkt".
Bakom damen står en liten böjd farbror och tittar fram.
"Nej men det var längesen!" tjuter Krusberth och springer fram till paret.
"Vem pratar han med?" viskar Sickan till Pepp.
"Ingen aning.."
"Barn, låt mig presentera Drottning Smaragda, min gammelgammelfaster och.. erhm.. Herr Larsson. Han fick ingen kunglig titel för han kände inte för't helt enkelt..."

Ungdomarna stirrar framför sig, de förstår ingenting.
"Ja men var inte oförskämda, hälsa nu på ers höghet!" tjatar Krusberth och tänker att den här generationens ungdomar är ovanligt otursamma när de tänker. Tänk att bara sitta där och dega när de har en kunglighet i rummet! Så slarvigt uppfostrade de är!
"Det gör ingenting", skrockar Drottningen och klappar Krusberth på axeln. "Jag är bara ytterligare en av dina förnimmelser".

"Varför hänger vi med dementa gubbar?" frågar Sickan och ställer tillbaka kortet på byrån.
"Jag är inte dement! Visa lite vördnad om jag får be!"
"Låt honom hållas..." försöker Pepp men det bryter ut i bråk.
Gubben tjatar om slarvig uppfostran ända tills Sickans flyttlass kom, tolv timmar senare.

- - -

Idéer av Tricia Furtado och Per-Anders Johansson (min käre fader). Författad av mig, Tricia. Vissa detaljer fick farsan i alla fall bidraga med som inspiration till denna berättelse, för att det är lite kul att fantisera far och dotter/son emellan! Det är min och farsans favoritsysselsättning nämligen...

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte

Första delen av en eventuell berättelse...

Ljudet av tårar hördes inte. För sånt hörs inte. Men hade tårar kunnat ge ljud ifrån sig, så hade hela rummet dånat. Här satt hon och lyssnade på fiolmusik, på lägsta möjliga volym för att inte störa resten av huset. Hon studerade tavlorna framför sig. De hade hennes mamma målat. Det var allt som fanns kvar efter branden och ett av hörnen var fortfarande svart från lågorna. När brandmännen släkt elden, som ätit upp största delen av huset, kunde hon urskilja några saker som inte var svarta av kol. Tavlorna. Sam vill inte minnas.

Det var ljust och fint väder. Skolklockan ringer och Sam ser hur alla barn och ungdomar på skolgården springer in. Hon ser det stökiga gänget bredvid porten, de som alltid muckar gräl med alla. Hon hamnar då och då i slagsmål med Marre. Varför? För att Sam är den enda som inte accepterar skit från dem. Fast det är något visst med Marre och hennes långa ljusa, nästa vita, hår, hennes ljusgröna ögon som man kan drunkna i. Så farlig, så elak, men så tilldragande. Som en sagofigur.

"Är det inte lilla rödluvan som kommer?" tjuter någon ur Marres gäng just som Sam går förbi.
"Ja, jag är rödhårig, stör det dig? Kanske mitt röda hår bränner din stackars hud som eld eller?" snäser Sam och kom på att det lät töntigare när hon sa det högt än när hon tänkte det i huvudet. Hon tänkte smidigt glida förbi de fyra personerna som hånler, men så subtilt blev inte rörelsen när Marre tar tag i hennes krage och griper hårt tag om Sams nacke.

"En dag kommer jag vinna över dig. Du bör inte vara så uppkäftig"
Marres gröna ögon borrar sig in i Sam, som trots smärtan i nacken blir lite pirrig av de där ögonen. Hon hånler tillbaka på gänget.

"Visst, in your dreams!" skrattar hon och går in genom huvudentrén.
"Jävla tomboy alltså"

Lektionerna går och på rasten sätter sig Sam i skuggan under ett träd och läser i mobilen för att verka upptagen. Hon känner en karatespark i ryggen och dunsar handlöst ner på marken.
När hon tittar upp ser hon Marre som kisar med ögonen mot henne.

"Jaså, du måste gå på bakifrån för att ha en chans..." morrar Sam och tittar ilsket på sin rival.
"Det här får du för att du jämt är så uppkäftig, det är jag som regerar på den här skolan!" skriker Marre och måttar ett slag mot Sam som väjer undan i sista stund. Ett flin bryter ut och Marre blir röd i ansiktet av irritation. Några fler slag, och några fler missar och när Marres ansikte är precis intill Sam så trycker sig Sam emot henne med all kraft och kysser henne.
"Vad fan sysslar du med din jävla hora?!"
"Hånglar med dig, vad ser det ut som? Om du inte kunde uppfatta det så borde din uppfattningsförmåga vara ganska tillplattad!" flinar Sam till en förvirrad Marre. De två tjejerna bara ser på varandra. Sams rival blev besegrad av en kyss.

Trixie & Truls Nr. 13 - Nyckeln [Uppdaterad]