Bussen stannar utanför Donuts bageriet och Sam kliver av och går i rask takt mot köpcentret. Hon är i desperat behov av kaffe. Hon hör steg bakom sig, hon vet vem det är, men hon ignorerar dem. Hon går in på kaffehuset och köper den starkaste kaffesorten hon hittar och sätter sig i ett hörn av caféet. Hon hör en bekant röst, men hinner knappt reagera innan Marre sätter sig mitt emot, fullkomligt oinbjuden.
"Miranda Nilsen, varför följer du efter mig? Jag trodde vi var kvitt nu?"
Sam snörper på munnen och den spruckna läppen gör en ful grimas. Hon känner att hon börjar få näsblod igen.
"För att jag inte har något för mig i eftermiddag. Tänkte att jag lika gärna kunde hänga på", svarar Marre och ser lurig ut.
"Så du kan plåga mig lite till? Vilken jävla mobbare du är!" Fnyser Sam och vänder tvärt blicken till fönstret istället.
"Samantha, jag tänkte faktiskt inte vara jävlig den här eftermiddagen", svarar Marre kort och självsäkert.
"Nehe du"
Sam suckar.
"Jag har ingen lust att gå hem", suckar hon igen.
Marre surplar sin kaffe latte. Hon tittar upp på Sam, som riktar blicken drömmande ut mot fönstret.
"Ja men du är ju i stan nu och då slipper du ju gå hem"
"Precis, det är därför jag alltid tar bussen in till stan varje dag efter skolan istället för att gå hem"
"Brukar du?" frågar Marre förvånat
"Det är mycket du inte vet om mig" fnyser Sam och stirrar ner i den tomma kaffekoppen.
De går genom parken när de plötsligt hör åskan mullra borta i fjärran. Små vattendroppar börjar prassla mot löven när Marre plötsligt tar tag i Sams krage och trycker henne till sig. Hon omfamnar Sam och ger henne en lång kyss. Sam förvånas över det som sker men gör inget motstånd.
"Du är alldeles röd!" Kommenterar Marre nöjt och tittar på Sam.
"Det gör det samma. Jag oroar mig mer för att gå hem, än för att du kommer reta mig i skolan imorgon för det här"
Sams mörkbruna ögon tittar intensivt på Marre som precis tänkt ge ett dräpande och retsamt svar, men plötsligt ångrar sig.
Dörren smäller igen med hjälp av vinden när Sam går in genom huvudentrén i familjens förfallna villa. Hon ser Charlie, mannen som bor i huset som hon också bor i, och Charlie vacklar till när han riktar stegen mot henne. Sam känner sig inte mottaglig för en diskussion med en alkoholiserad vårdnadshavare, så hon riktar stegen snabbt mot sitt rum och hinner precis in och slår igen dörren framför näsan på Charlie, som genast börjar vråla om hur otacksam hon är trots att hon har tak över huvudet.
"Du skulle suttit på barnhem om det inte vore för oss!"
Ibland kan ord kännas som knivar. Sam försöker tänka på kyssen istället.
Väldigt gammal illustration jag gjort, men den passar väldigt bra tycker jag :)
/Oraklet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar