Kort sagt, enligt Sickan

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

- - -

"Ja kort sagt, så var min väns resa till Japan fantastiskt! Han började med att inte hitta toaletten på sitt hotellrum och sen..."
Sickans mun gick i ett och det gick inte att få stopp på honom. Krusberth och Pepp tittade irriterat på varandra - irriterade över att de ens lät honom berätta sin historia igen - och sedan ännu mer irriterat på Sickan. Han kunde inte vara kortfattad, någonsin. "Kort sagt hit, och kort sagt dit", tänkte Pepp men satt ändå kvar och lyssnade.

"... och diskbänken gick av på mitten!", avslutade Sickan nöjt sin berättelse. Sickan hade inte ens varit med på denna resan till Japan, så varför han var så nöjd kunde ingen av de andra förstå. Kort sagt, var alla förvirrade och Sickan mest glad över att få öppna munnen, trots att det inte direkt var en raritet.

"Varför ser ni så buttra ut?" frågade Sickan efter en monolog av diskbänkar som gått av på mitten, toaletter folk inte hittat och om robotar som vägrade konversera med en.
"Nä då, vi avundas bara dina vänner!" svarar Pepp. Innerst inne var hon nog lite avundsjuk att hon bara hade varit i Danmark som längst. Sickan hade inte ens vart så långt, men hela hans huvud är ju fullt av färger och glada erfarenheter så han behöver liksom inte åka nånstans för att uppfylla sina drömmar eller "finna sig själv". Pepp tänker att hela Sickans huvud består av färgglada virvlar som bara virvlar runt och kort sagt är hon faktiskt lite avundsjuk på de också.

Kombinerat soundtrack till texten (i videoform) och video för illustrationen och hur jag gjorde den haha. Allt i ett. Så smart. Eller inte, men det var roligt i alla fall!

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 6/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kort sagt"

- - -

/Oraklet

Gigantiskt

Två små texter idag. Den ena om Pepp och Sickan och den andra om Trixie, Truls och Trolla.

- - -

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

Du liknar en gigant

Pepp letar kläder och finner absolut ingenting. Vänder upp och ner på låda efter låda. Allt ligger i tvätten och allt hon finner är sådant som är helt omaka. Till slut sätter hon på sig alla kläder i hela rummet och ser sig i spegeln. Mest i ren frustration.

Det är lager på lager av koftor och tröjor, tights, byxor, linnen och skarfer.

"Hihi, du ser ut som en gigant" hörs en röst ifrån dörren.
Pepp vänder sig snabbt om - hon som trodde hon var ensam - och där står givetvis Sickan.
"Sicksten! Varför knackar du aldrig och hur kom du ens in?"
"Jag gick in genom dörren.." funderade han men ändrade sig; "När förresten jag klev in genom det öppna fönstret i källaren".
"Va?"
"Ja?"
"Du ser hur som helst gigantiskt stor ut med alla kläder som du har lager på lager, vad är du utklädd till? Liksom tre jackor och två tjocktröjor och fem par brallor, behöver du så mycket kläder?!"
"Äsch inget", surar Pepp och vet egentligen inte varför hon ens letar efter kläder till att börja med.
"Okej, vi säger väl så, stora versionen av Pepp!" kvittrar Sickan och hoppar ut ur rummet.

- - -

Ur mina serier om Trixie och Truls.

Universum är gigantiskt!

Trolla och Trixie sitter vid köksbordet och sitter alldeles alldeles tysta. Plötsligt får Trolla något sorgset i blicken.

"Saknar du dina föräldrar?" undrar Trixie och ser lite oroad ut. Ibland känner hon sig som en storasyster till Trolla. 

Trolla ramlade en dag ner på jorden, efter att ha tippat över gränsen på hennes hemplanet. Och sedan dess har Trixie tagit hand om henne. Eller tagit hand och tagit hand... Trixie kan knappt ta hand om sig själv (även om hon hävdar envist att det kan hon visst det!) och då och då har hon glömt bort Trolla i källaren, råkat låsa ute henne i trädgården och på andra sätt varit slarvig med sin adopterade lillasyster.

"Nej då", svarar Trolla, även fast hon vet att Trixie vet att hon ljuger.

Trixie tittar med ett höjt ögonbryn och ser skeptisk ut.

"Visste du att universum är evigt? Enormt? Oändligt? Gigantiskt! En gigantisk gigant!" utbrister Trixie som genast har tankarna på annat håll.

"Ja", svarar Trolla. "Det vet jag. Precis som våra hjärnor och vårt medvetande"

Det blev plötsligt djupt detta.

På Kilroy's Manor, där Trixie och Trolla bor, så finns också en stor och svart katt som kan prata. Han heter Truls och i vanliga fall mest intresserad av att äta sill och vara en besserwisser som kan allt. Nu går han in i köket och svassar runt, där de andra två sitter och har det trevligt. Trixie tänker att nu ska hon svara något spydigt när Truls säger något, för han avbryter faktiskt detta filosofiska samtal!

"Jag vill ha ost", säger Truls och sen var det liksom inget mer med någonting. För ost hade de inte hemma och Trixie har dåligt korttidsminne och glömde varför de ens sitter i köket när de varken ska äta eller göra något annat som kräver ett kök. Så var det med den eftermiddagen och inget vettigt hände egentligen idag heller.

Inspirerad av dagens Skrivpuff 3/1-19:

"Skriv en text inspirerad av
Gigant".

/Tricio (Oraklet)

En liten saga om tant Jirlang med J

Dagen hade kommit då tant Jirlang prompt skulle åka till sin bästa väninna Matildeana som bodde bort i djupaste Alimaxanien. Hon ringde till Krusberth och krävde att få veta hur man fixade ett nytt pass eftersom hennes pass var 40 år över bäst före-datumet.
"Ja du får väl gå till polishuset och fixa ett nytt då", föreslog Krusberth stramt.

Sagt och gjort så gick Jirlang dit och ställde sig i kön till receptionen. När det var hennes tur påtalade hon sitt ärende.
"Och ert namn är...?" undrade receptionisten med en frågande klang på rösten.
"Greta Jirlang"
"Greta Girlang" skrev receptionisten ner.
Jirlang såg hans nedklottrade ord och avbröt ilsket:
"Jag heter Jirlang med J!"
Receptionisten tittade upp.
"Jag trodde Girlang stavades med G" svarade han.
"Det var det mest oförskämda jag någonsin har hört!" utropade Jirlang med en begynnande rosaröd ton i ansiktet.
"Jag ber om ursäkt frun. Men Girlanger stavas ju med G, i alla fall sådana man pyntar sitt hem med. Så jag trodde du stavade som ordet Girlang..."
"Jag vet vad jag heter!" bröt Jirlang av. "Och dessutom är jag faktiskt ingen julgransprydnad. Vad heter du själv, människa?"
"Börk"
"Menar du inte Björk?" undrade Jirlang med en överlägsen min.
"Börk" upprepade receptionisten irriterat. Han lät lika stram som Krusberth lät, faktiskt. Knappt någon människa orkar med Jirlang.
"När är passet färdigt?"
"Om ungefär två veckor, frun"
"Då så, Björn. Då säger vi så"
"Börk"

På vägen ut ur polishuset mötte Jirlang Krusberths grannar Pepp och Sickan. De satt på en parkbänk och degade.
"Gå och gör något vettigt med era liv!" brölade Jirlang irriterat mot ungdomarna.
"Och det kommer från någon som är döpt efter en julgransprydnad?" svarar Sickan stöddigt.
"Jag heter Jirlang med J!" utbrister Jirlang förnärmat och med en djupt andetag av irritation.
"Du får heta vad du vill. Du får gärna heta Julgranskula för min del. Det börjar också på J" svarar Sickan nonchalant.
Tant Jirlang stegar förtörnad iväg. I Alimaxanien kommer ingen ifrågasätta hennes namn i alla fall. Där betyder ju Jirlang "soppa" så alla trodde att Matildeana skulle bjuda på soppa när hon berättade att hon skulle bjuda tant Jirlang. Hellre vara en soppa (soppa är ju ändå rätt gott!) än en pappersprydnad, tänkte Jirlang för sig själv och blängde över axeln på Sickan.
"Eller stavas julgranskula med J?" frågar Sickan Pepp med en konfys stämma.

- - -

Skrivpuff 10/12-16: "Stram"

- - -
/Oraklet

Tant Jirlang

"Kom nu ihåg att uppföra er!" påminde Krusberth där han stod och försökte fixa till sin slips i hallen. Mattan låg lite vikt och han knuffade irriterat tillrätta den. Det här beteendet var ovanligt i Krusberths hem, som annars var en salig röra där inget någonsin matchade eller var ens det minsta lilla sammanhängande. Alldeles för mycket saker hade han också, gubben. Saker som låg slängda överallt och som Pepp alltid skulle slå tårna i.
"Ja, vad du tjatar!" gnällde Sickan i sitt hörn där han stod otåligt och hängde. Vägde med fötterna fram och tillbaka. Kepsen hade åkt lite på sned och han rättade till den. Pepp stod på tå bakom honom och knuffade ner kepsen över hans öra igen och fick en sur min riktad mot sig.
"Jag kom överens om att du inte skulle göra så där hela tiden!" trumpetade han ut till tomma luften eftersom Pepp redan hade försvunnit.
"Uppför er!" gormade Krusberth igen, som fortfarande inte hade fått till slipsen korrekt.
"Skynda er och gör er i ordning istället!"
Pepp stannade upp och tittade förundrat på gubben.
"Det är väl inte så hankigt" snäste hon och snurrade runt några varv på skrivbordstolen. "Du är en riktig trubbelgubbe och dessutom påminner du om en panda som halkar när du blir upprörd", fortsatte hon.
Krusberth svor. Det fick bli en slipslös outfit.

Krusberth hade ställt fram kakor på porslin som inte matchade. Ett grönt kakfat, en blå tekanna och röda koppar med gula prickar på.
"Minns du den gången vi hittade den här tekannan, du vet i den där soptunnan som..."
"Nej!"
Krusberth avbröt Sickan som hoppade upp och ner.
"Nåja, du ominns du det"
"Sluta tramsa dig nu!"
Det ringde på dörren. Sickan hörde inte vad Krusberth sa för han var påväg till dörren.
"Jaaag öppnar!"
Mattan lade sig sned igen och Krusberth blev röd i ansiktet av irritation, men ville inte få ett utbrott framför gästen som just kommit.
"Åh, tant Jirlang! Välkommen kära moster!" hälsade Krusberth och bockade.
"Lika stökigt som vanligt, ser jag", svarade tant Jirlang och gick in i köket.
"Och ditt porslin matchar fortfarande inte"

"Gå fram och hälsa nu!" tjatade Krusberth nervöst och föste fram Pepp och Sickan till sin gamla moster.
"God dag", hälsade Pepp.
"God afton, var hälsad, tjeeeenaree, aj aj kapten och land i sikte!" vrålade Sickan.
Tanten tittade stumt på dem.
"Och vad är det här för figurer?" väste hon lågt.
Krusberth började svettas nervöst.
"Ja, eh, du får ursäkta honom; han är lite hyperaktiv av sig, han menar inget illa. Detta är mina två grannar, de brukar vara här på dagarna"
"Jaså det var ju intressant. Varför får jag aldrig te?"
De satte sig runt bordet och Sickan kände sig uttråkad efter ungefär hela 58 sekunder. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på en flicka som rastade sin hund.
"Nu fick vi en bajsande hund som utsikt", förkunnade han.
Ingen sa något. Utom tant Jirlang som skrynklade ihop ansiktet i en äcklad grimas och Krusberth som gjorde en plågad min. En fluga surrade och satte sig sen på Sickans huvud.
"Det är ingen promenadstig på mitt huvud!" morrade han och drämde till sig själv i huvudet med Pepps fysikbok. "Varför vill flugan bara gå runt i mitt huvud? Varför inte i Pepps? Ja, okej, i Krusberths huvud finns ju inte så mycket vegetation, så där kan jag ju förstå att flugan inte vill gå..." Sickan hejdar sig och tittar ut genom fönstret. Hunden och flickan är borta.
"Usch det var det värsta jag sett! Bajset ligger kvar!" gormar han och pekar ut genom fönstret där hunden nyss gjort sina behov.
Tant Jirlang vände sig till Krusberth.
"Som vanligt har du inte vett att bjuda mig till ett hem där man beter sig som folk!" sa hon kyligt. "Kanske vi ska ta och sätta oss i matsalen istället? Så kan barnen leka"
Barn och barn, tänkte Pepp. Hon är fjorton och hon var då inte ett barn. Sickan är ju i och för sig en femåring i en femtonårings kropp, men det hör ju inte hit, tänkte hon.

Tant Jirlang går före Krusberth in till matsalen.
"Nåja, matvrån kanske jag skulle sagt" kommenterade hon surt. Krusberth kände sig illa till mods. Varför skulle det årliga besöket av hans moster alltid vara så besvärligt? Plötsligt kände han sig irriterad. Varför skulle alltid hans moster komma och vara otrevlig? Varför komma till någon, om man bara stör sig på den?
"Jag vill att tant går nu", sa Krusberth tyst.
Han hade väntat sig en strid, men det fick han inte.
"Äntligen" svarade tant Jirlang och vände på klacken. Vid tröskeln vände hon på huvudet.
"Jag kommer bara varje år för att jag lovade din mor att se efter dig"
"Det var ju över 30 år sedan!"
Tanten gick och Pepp log brett.
"Varför skulle vi träffa henne, nu igen? Jag minns inte vad jag gör här..." reflekterade hon lite lagom högljutt.
"Det minns inte jag heller! Gå hem!", beordrade Krusberth och plötsligt var alla som vanligt igen.

- - -

Skrivpuff 21/11-16: "Kom ihåg"

Fler berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth finns här!





Som vanligt passar musiken inte alls ihop med texten, men det får vi väl leva med antar jag...

- - -

/Oraklet

Pepp, Sickan & Krusberth - Den Flygande Kontrabasen

Skrivpuff 12 April 2016; "Stämma"

- - -
Detta är en episod i följetongen "Pepp, Sickan & Krusberth"
- - -

DEN FLYGANDE KONTRABASEN

"Detta kan inte stämma!" utropade Pepp misstroget när hon satt hemma i sin morfars hus med Sickan nere vid fötterna. Sickan tittade upp från kortspelet som han spelade med Pepps morfar. Han skrattade melodramatiskt och rättade till sin keps som hamnat för högt på huvudet.
"Jo, men han har berättat om den där jäklarns basen själv", svarade Sickan och fortsatte bekymmerslöst spela kort.
"Ha! Där fick jag dig!" gormade Sickan och började hoppa upp och ner. "Jag vann!"
"Du är en dålig vinnare" muttrade Pepps morfar och bestämde sig plötsligt för att köra ut ungdomarna i det fina vårvädret. Han tryckte en mössa över Pepps tomatröda hår och schasade iväg dem.
"Ja ja, vi är på väg. Stressa inte", gnällde de båda ungdomarna när den äldre mannen skyndade på dem.
"Vad var det med honom?" frågade Sickan förnärmad. "Gillar han inte mig?"
Kan det vara för att jag är så mästerligt magnifik och helt utomordentlig på kortspel?
"Jo då, men han är lite... skev i huvudet ibland. Han får hjärnmos" svarade Pepp lugnt.
"Hjärnmos..?"
Pepp funderade och svarade:
"Ja, han får för sig att vi måste uppskatta naturen och yada yada, du vet hur dagens gubbar är"

Efter en stunds hängande i kvarteret så började det obligatoriska grälet. Denna gången handlade det om en vankelmodig och trevsam diskussion om änderna som cirkulerade i dammen bredvid. Dessa människor kan verkligen bråka om vad som helst. För att avleda bråket så började de gå i riktning mot Krusberths avskilda torp i skogsdungen utanför den lilla byn.
"Jag ska fråga Krusberth om den där basen... Men jag tror inte på den" sade Pepp plötsligt från ingenstans.
"Jaså du, men minns du inte den gången vi reste till Nordpolen med en magisk bjällra han hade? En flygande kontrabas låter väl inte konstigare än det eller?"
Pepp begrundade vad Sickan nyss sagt.
"Visserligen sant, men du brukar också ofta ha hjärnmos."

"Kommer ni och stör mig nu igen?!" hörs Krusberths sura stämma precis som de två ungdomarna klampat in i hans hus, Krusberth står för övrigt och geggar med jord i en kruka. Gissningsvis försöker han omplantera någon av hans hundrafemtiofjorton blommor och växter. Det brukar alltid tjatas och gnabbas men efter en stund brukar Krusberth på något konstigt vänster ändå uppskatta besöket. Mitt i en diskussion om blåbär och cykelpumpar som av okänd anledning ledde in på disktrasor och Krusberths gamla jazzband, så reste sig Pepp från bordet och riktade stegen mot vinden. Hon visste precis vart hon skulle leta eftersom hon sett den där gamla kontrabasen innan. Hon borstade av den och skulle precis ta med den ner och konstatera för de två blåbärshuvudena i köket att det minsann bara var en vanlig kontrabas, när den plötsligt började vibrera. Det dröjde inte länge innan den började sväva och Pepps grepp om basen hårdnade. Hon tänkte inte släppa den -.för då skulle väl Krusberth också få hjärnmos - så det resulterade i att hon höll kvar greppet och började således även hon sväva i luften!
"Hjälp mig!" vrålade hon förskräckt men hann inte mottaga någon hjälp innan basen flög iväg med henne genom staden. Hon hade nu lyckats sätta sig gränsle över basen, och på långt håll skulle hon gissningsvis se ut som en häxa på en kvast.

Efter en stund kom hon till andra änden av stan och vägen delade sig i tre uppfarter där det fanns tre olika hus vid varje uppfart.
Oj då, nu kom vi visst hem till allihopa, tänkte Pepp och blev nervös. Hur skulle hon ta sig ner? I skogsdungen såg hon en grotta, och när hon just började fundera på vad det är för spännande hål så tappa hon fokus och flög in i en buske. Kontrabasen var nu kaputt och låg i en hög i busken. Krusberth kommer bli vansinnig, tänkte hon. Varför var jag tvungen att leta upp hans fördrumliga kontrabas?

"Tror du att hon någonsin kommer tillbaka?" flinade Sickan och sneglade på Krusberth som höll på att omplantera sin femtiosjunde blomma.
"Ja ja, men stör mig inte hela tiden..."
"Hoppas hon slår i tårna någonstans under flygturen,"
"Sadist..."
Pepp släntrar in genom dörren.
"Bli inte arg nu, men din kontrabas är kaputt" erkänner Pepp och sätter sig på golvet bredvid Krusberth. Hon funderar på hur hon alltid lyckas råka ut för konstiga saker.
"Jaha" svarar Krusberth ointresserad.
"Är du inte arg?"
"Nej"
"Jaså... Men varför började din kontrabas flyga från första början?" frågar Sickan nyfiket och börjar hoppa upp och ner på sin stol så den tippar omkull.
"Jag antar att den lärde sig flyga för att den ville flyga iväg, för att den inte längre kände för att spela Jazz" svarar Krusberth som om det var det mest normala i världen.

Den kvällen frågade Pepps morfar om hon lärt sig någonting av vårvädret och naturen.
"Ja, jag lärde mig att kontrabasar kan flyga om de inte vill spela jazz, att det finns en konstig grotta i skogen bredvid Krusberth och därför krockade jag och den jazzhatande flygande kontrabasen in i en buske"
Morfadern skakar på huvudet och tänker att detta inte kan stämma. Hon umgås väl för mycket med den dåliga vinnaren Sickan helt enkelt och så är det med det.

Drottningen och Herr Larsson

Skrivpuff 10/1-16: Skriv om ordet "Slarvig".

Pepp, Sickan och Krusberth i "Drottningen och Herr Larsson"

Pepp, Sickan och Krusberth är en humoristisk följetong och detta är novell nummer fyra om dem.

- - -

Pepp sneglade på Sickan som satt kutryggig i solstolen. Nu tror ni förstårs att det är sommar eftersom jag skrev "solstol" men så är det minsann inte. För det är höst och Sickans moster har precis flyttat till ett nytt torp i skogen och hade ännu inte fått dit flyttlasset. Så de fick sitta på ett par gamla solstolar tills vidare.

Luften i torpet var fuktig och Sickan tycker det luktade surt. Men han kände sig ändå ganska vankelmodig över flytten då deras gamla hem hade luktat marshmallows, vilket även den lukten kunde bli tröttsam i längden!

"Nä men kom igen nu, så illa luktar det inte", försökte Pepp och tvinnade sitt röda hår runt lillfingret. Hon hade en vemodig uppsyn. "Nu bor du ju närmare Krusberth också. Du har ju bara flyttat tvåhundra meter, det är väl inget och känna sig vankelmodig över?! Fast lite surt luktar d.."

"Jaja, nu räcker det med att försöka muntra upp mig!"

I samma stund hade Krusberth vaknat. Pepp och Sickan är de enda vänner Krusberth har. De är förstårs bara små ynkliga och klenbenta tonåringar, men eftersom Krusberth är den griniga gubbe han är, så får han nöja sig med detta sällskap. Gubben satte sig på sängkanten och borstade bak sina fyra hårstrån medan han slirade lite i tanken och kände sig tvehågsen när han kom på att han ej fått någon frukost på sängen idag heller. Klart han bor själv, och de klenbenta ungdomarna bor på andra sidan byn, men folk är så småaktiga som inte kan göra frukost åt andra, eftersinnade Krusberth där han satt.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var Pepp och Sickan.
För dig som inte vet är Pepp en flicka på 13 år som nog kan betraktas som trions huvud. Inte mycket till huvud, men får ta vad man har... Sickan är 14 år  och hans signalament är en sliten beige basker-keps. Krusberth är en grinig 50-åring som de gillar att hänga med för att det inte finns så många andra att förbrödra sig med i området.

"Jaha, och nu kommer ni? Varför fick jag ingen frukost på sängen?"
"Va? Jag vill ha kaffe", svarar Pepp och rotar sig genast fast i hans soffa medans hunden Buster slemmar ner hennes strumpor.
"Ha och ha..." muttrar gubben och slår på kaffekokaren. "Ni ska bara ha och ha och ha och ha och..."
"Jaja vad är detta?" svarar Sickan utan att egentligen svara och håller fram en tavla på en proper kvinna i medelåldern. Hon hade silvergrått, långt, lockligt hår, skrattrynkor och log med ett självsäkert men ödmjukt leende mot fotografen.
"Är det din flickvän?"
"Va? Nej du vet väl att jag bara haft pojkvänner?" grymtar Krusberth från köket och sneglar pillemariskt på Sickan. "Dessutom är hon kunglig. Aldrig att jag skulle orka ha att göra med kungligheter..."
"Va?" utbrister Pepp förundrat och hoppar ut till Sickan i vardagsrummet där han står och trycker i ett hörn med bilder på kungligheter.
"Varför har du ens bilder på kungligheter?" början hon spörja ihärdigt medan Krusberth kommer ut med kaffe.

Nu blev Krusberth sådär tvehågsen igen.
"Ja hur var det nu... Min ingifta fasters faders... erhm farbror..? Var bror till.. Hmm Herr Larsson..."
"Vem är Herr Larsson?" frågade ungdomarna och såg bortkomna ut.

Plötsligt hördes en sträv och lite smått näsvis röst i bortre änden av rummet:
"Nej nej nej, det var din ingifta fasters faders morbrors bror. Om jag får be!"

De två ungdomarna och den gamle mannen tittade förskräckt mot dörren och såg den propra damen i silverlockar stå där.

"Va? Men vad är detta... Ah jag bugar å det ödmjukaste.." börjar Krusberth och bockar för damen.
"Det där är väl inte nödvändigt unge herr Krusberth", fnyser Damen, "Vi är ju släkt".
Bakom damen står en liten böjd farbror och tittar fram.
"Nej men det var längesen!" tjuter Krusberth och springer fram till paret.
"Vem pratar han med?" viskar Sickan till Pepp.
"Ingen aning.."
"Barn, låt mig presentera Drottning Smaragda, min gammelgammelfaster och.. erhm.. Herr Larsson. Han fick ingen kunglig titel för han kände inte för't helt enkelt..."

Ungdomarna stirrar framför sig, de förstår ingenting.
"Ja men var inte oförskämda, hälsa nu på ers höghet!" tjatar Krusberth och tänker att den här generationens ungdomar är ovanligt otursamma när de tänker. Tänk att bara sitta där och dega när de har en kunglighet i rummet! Så slarvigt uppfostrade de är!
"Det gör ingenting", skrockar Drottningen och klappar Krusberth på axeln. "Jag är bara ytterligare en av dina förnimmelser".

"Varför hänger vi med dementa gubbar?" frågar Sickan och ställer tillbaka kortet på byrån.
"Jag är inte dement! Visa lite vördnad om jag får be!"
"Låt honom hållas..." försöker Pepp men det bryter ut i bråk.
Gubben tjatar om slarvig uppfostran ända tills Sickans flyttlass kom, tolv timmar senare.

- - -

Idéer av Tricia Furtado och Per-Anders Johansson (min käre fader). Författad av mig, Tricia. Vissa detaljer fick farsan i alla fall bidraga med som inspiration till denna berättelse, för att det är lite kul att fantisera far och dotter/son emellan! Det är min och farsans favoritsysselsättning nämligen...

/Oraklet

Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen

Denna julsaga är skriven år 2008 och är den första berättelsen om Pepp, Sickan och Krusberth. Som ni ser i personbeskrivningarna så har jag återgett mycket ord och beskrivningar från denna följetong i nummer två som heter "En slarvigt planterad maskros", men det är för att en del kanske inte har läst denna äldre saga som är den allra första. Hoppas ni gillar den!

P.s: Skriven när jag var 14-15 år så det är rätt slarvigt skrivet med en del stavfel. Tänker inte rätta, detta är ett betydande original!

Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen
Det var dagen före Julafton, som detta startade… Men vänta lite, först kanske jag ska berätta vilka det handlar om? Jo, detta är nämligen den svåraste biten i hela storyn, för alla är ju så oerhört olika, och dessutom brukade Krusberth, Sickan och Pepp bråka om vem man ska berätta om först. Vi får köra ole dole doff varenda gång någon ska lära känna dessa huvudpersoner. 

Hur som helst så brukar Pepp vinna, eftersom hon är ättling till Alexander Lukas (du vet turknutten i Kalle Anka?), och har en gnutta mer tur än Sickan någonsin haft. Nu tror ni säkert att Pepp är en anka, precis som Alexander, men det var så att Pepps mamma (Som råkade vara människovalp) blev adopterad av Alexanders son sons son, och hon gifte sig med Urban och fick Pepp, men även ifall Pepps mamma är adopterad så har turen smittat henne, och sen gått i arv till Pepp. Och därför råkar Pepp vara människa istället för anka. Jaja, nu sitter säkert ni och tycker jag snackar smörja, men Pepp tycker att jag ska tala om detta, för hon vill inte vara en anka i andras ögon. Nämen oj! Nu blev det så igen, att jag började berätta om Pepp först av dem. Jag får väl helt enkelt berätta de allra viktigaste och gå över till nästa person. Pepp är 13 år, har rött hår, glasögon, och ganska kort. Dessa fakta gillar inte Pepp att jag drar upp, men när jag hotar med att inte tala om att hon inte är en anka, så ger hon med sig. Hå hå, jaja. 

Sickan heter egentligen Sicksten Sickabarhetalia Mosawa Barsh, men ni hör ju själv hur det låter. Och alla har sagt Sickan till Sickan ända sen han va en liten knatte utan förmågan att gå, så när Sickan va 3 år så trodde han att han faktiskt blivit döpt till Sickan. Så när tant Matildeana va på besök en Julafton för cirka 11 år sen, så sa hon: ”Men lilla Sickabarhetalia, va stor du blivit, kom och sätt dig här hos mig”, och eftersom Sickan trodde han hette Sickan så rörde han sig inte ur fläcken, eller ens funderade på om det va honom hon tilltalade. Därför blev han smått förvånad när tant Matildeana sa ”Oförskämda unge, har du inte blivit fint uppfostrad?” och gick sin väg. Men som sagt, Sickan va 3 år, och visste inte va oförskämd, och uppfostrad betydde, och eftersom tåget han lekte med va mycket intressantare än Matildeanas rynkiga ansikte, så hade han inte tid med att fundera på det. Sickan är numera 14 år, har svart hår som går till axlarna, och är medellång och saker som kännetecknar honom är hans baskerkeps. Han är förövrigt hiphopare och avskyr att folk inte vet om det. 

Krusberth är en gubbe på 50 år, som kan tolkas grinig enligt andra. Han skriver insändare till Tomtebybladet och klagar på grisiga fiskmåsar, flagnande parkbänkar och ungdomar som spränger brevlådor, även om det inte va hans post som regnade ner över byn utan hans fasters sambos ex flickväns äldsta dotter Sarahs, och hennes pojkväns prenumerationer på Motocross nyheter, och Starlets skönhetsbilaga. Krusberths enda kompisar är Pepp och Sickan, men det beror på att han är lika omogen som dem. Som sagt så bråkar de om vem jag ska presentera först. Pepp och Sickan är de enda som vågar besöka Krusberth. Okej, nu kan jag fortsätta med storyn, oh, föresten måste jag tillägga att Pepp och Sickan inte är ihop, det är det sista de kan vara, helt omöjligt! Pepp viskade till mig att inte glömma det. Så nu är det sagt, Pepp, är du nöjd? 

Det va dan för doppare dan, och Pepp satt i sitt rum och stirrade på snöflingorna. Som alla vet är ju dan före Julafton årets längsta dag. Det visste väl du? Samtidigt satt Sickan och kollade på HelgTV och tänkte inte på att de va dan före Julafton, och när Pepp sen knackade på fick hon bryta sig in genom källardörren som är spindelnätig eftersom Sickan satt fastklistrad vid TVn och inte hörde henne. Och om hon inte hade dragit ut honom från TVn så hade han suttit och glömt Julaftonen, tro mig. ”Vad är det med dig, det är ju skräckspecial på filmkanalen nu!” ”Äsch sluta sjåpa dig. Det är ju Julafton imorgon, och vi ska till Krusberth”. Sickan muttrade någon som ”Shiit, blä, faan, och hu jeda mig” innan han släntrade ut till Pepp som skrikigt, va fan väntar du på tio gånger i rad. 

Men Sickan är inte långsint, efter ett tag så började han snacka om hans kompis resa till Japan där han fick leta i två dagar efter en toalett och insåg sista dagen han va där att toan låg inne på hans hotellrum, och om stegar han sågat sönder, och om gubbar han satt ”Sparka mig”-lappar på ryggen på. Pepp bara suckar eftersom hon är mognast av dem, som ni kanske räknat ut. Sickan är en sån där galen med ändå schysst person, men hans enda brist är att han är besvärlig att umgås med om man inte diggar jobbiga historier om sprängda toaletter, diskbänkar som gått av på mitten, och om skosnören som är kända eftersom de suttit på Paris Hiltons hund Layla. Pepp är seriös men är omöjlig att umgås med om man har svårt att skilja på allvar hon ironi, eller ironi och sarkasm. 

Nu cyklar de ialla fall till Krusberth och Sickan sitter på styret till Pepps cykel och Pepp kämpar för att se förbi honom på vägen, men självklart ser hon inte så bra, och kör in i en snöhög och snart ligger också Sickan upp och ner och svor ”Hur fan kör du, blåbärshuvud?” och Pepp svarar ”Kan jag hjälpa att du sitter på styret och leker skyskrapa?”. De kanske håller på och kacklar i fem minuter eller om de va 8 minuter och 42 sekunder, och sen fortsätter de till Krusberth. 

När de kör slarvigt in på Krusberths uppfart och kör in i en blomkruka (Fast det va inte meningen förklarade Pepp för Krusberth senare) och släntrar in genom dörren och rakt in i Buster som ligger på dörrmattan och drar sig – som vanligt. Buster är Krusberths hund. Den är stor, och rynkig, ganska ful, men den är inte farlig, tvärtom väldigt snäll. Sickan brukar ge Buster ett par skorpor, för annars springer han runt benen på en hela tiden. Utan skorpor, ingen ro, med andra ord. ”Heeej Krusbeth!”, gapar Sickan när han springer in genom dörren och välter Buster som ligger på golvet och slickar på ett par slafsiga pepparkakor. Buster ställer sig genast upp och kräver skorpor, men det har självklart inte Sickan denna gången. De är ju alltid så att man inte har det man brukar ha när man berättar en saga, då brukar det alltid vara annorlunda, just eftersom det är en saga, och sagor är alltid dem samma typ. Buster slickar därför ner Sickans skor så strumporna blir plaskvåta. Inte för att sagor är dem samma, och för att något alltid fattas, utan för att han har brist på skorpor, men eftersom han är en hund kan han inte kräva att de ska köpa skorpor åt honom. 

Krusberth läser tidningen, och ungefär varannan mening på insändarna så klagar han på att människor är korkade och småaktiga, och glömmer helt att de va en tid då det bara va hans insändare som kom med i tidningen. Pepp och Sickan sitter och slår in de sista julklapparna. Det är ovanligt vanligt för att vara en saga. En helt vanlig dan innan Julafton-dag typ. 

Men vänta då bara några rader ner, så kommer det något helt oväntat. Krusberth lägger ifrån sig tidningen och säger glatt ”Näpp, Pepp, nu ska vi resa, du och Sickan kan ej sitta där hela dagen, och pyssla, nu skiter vi i den vanliga jul-tristessen dan för dan, och ger oss iväg till Tomten på Nordpolen”. Självklart trodde Pepp och Sickan att det bara var ett skämt, och fortsatte slå in paketen. Krusberth gick in i sitt sovrum och tog fram en bjällra, stor som en tallkotte, som satt fast i ett rött sidenband. Han blåste på bjällran, och i nästa sekund när Sickan och Pepp tittade upp när de märkte att de klappade i snö, istället för julpapper, så insåg de att det inte va ett skämt. ”Vaa?? Va.. Hur..?” Pepp, behövde inte säga mer. Krusberth tog fram sin bjällra, och sa ”Taadaa” och plingade med bjällran. 

Nu tycker ni säkert att detta va en korkad saga, liksom bara, taadaa, så är vi borta från verkligheten och inne i en story, som är hur ologiskt som helst, men va bra då, detta är en saga, så sluta klaga, (Oh, de rimmar) och en saga är inte alltid logisk för Tomtar och Troll finns ju inte i verkligheten. Va tyst nu, är det du eller jag som är sagoberättaren? 

Hur som helst, så va Pepp, Sickan och Krusberth på Nordpolen. De i gick i 4 timmar, 27 minuter och 3 sekunder innan de såg en liten stad med bruna små stugor, med lager av snö på taken. Pepp slog vad med Sickan om att de skulle rasa in snö på de boendes huvud förr eller senare, men ångrade sig eftersom tak brukar vara ganska hållbart. 

De gick in i byn och fick syn på en stor stenbyggnad mitt i. Ingen av dem va uppfostrade, så de gick rätt in, och hoppades att de va ett museum, eller något. När de kom in så såg dem att de va som ett hål mitt i byggnaden, som en mur typ, och inne där fanns det samma sort stugor som utanför. De gick och knackade på en dörr lite försiktigt och när ingen öppnade, så började de knacka ännu högre. ”Va sjutton snokar ni omkring här för?” hördes en röst bakom dem. Det va en historia som Pepp fick berätta för honom, eftersom hon va mognast, eller ja egentligen va det bara hon som kom på att berätta det. Alla vet ju att tjejer är smartare. Och snyggare. Men jaja det har ju inte med saken att göra. När Pepp ialla fall berättat så sa Nissen (För det va en nisse som frågat varför de snokat omkring för) så sa han att de skulle följa med in till Tomten. Sickan sjåpade sig och gapade att Tomten inte fanns, men med lite övertalning blir han ialla fall inte värre än en blåval med nageltrång (Fast valar har ju inte naglar, men ändå, du kan väl tänka dig hur det skulle vara om en val fick nageltrång?). 

Tomten hade fått lilltån bruten när han hade lekt med renen Rudolph. Han hade ridit på Rudolph Med Röda Mulen, och eftersom Tomten va så tjock och Rudolph så liten och nätt, så brakade dem samman, och Tomten bröt tån. Nu satt han i sin stol, såg ner på önskelistorna från alla snälla små barn, och tittade upp när Nissen, & co som kom in och störde honom. ”Dessa tre kan sköta julklappsutdelningen istället för dig, på Julen istället, HURRA JULEN ÄR RÄDDAD!”. ”Ska vi?” svarade Pepp, Sickan och Krusberth i kör. ”Ja, det ska ni”, svarade Nissen. ”Jaha. Det visste vi inte att vi skulle!” Sa Sickan, och höjde ett ögonbryn. Han sa det på ett sånt där lite korkat vis som när din faster till exempel säger ”Är du mätt?”, efter världens största middag med släkten, och du svarar ”Ja faster”, och hon maler på ”Nej det är du inte, ta lite morotssoppa!” Och du svarar: ”Är jag hungrig? Det visste jag faktiskt inte. Men om du säger det så…”. Typ så va det. Men ialla fall så tog Pepp, Sickan, och Krusberth tag i saken, och tog på sig ansvaret. De skulle starta vid midnatt. 

”Lycka till. Och kom tillbaka med min vackra släde!”, vinkade Tomten adjö när de skulle åka iväg för att dela ut julklappar till alla barn när klockan va 11:58. Rudolph och alla andra renar sprang som om de hade eld i häcken, och släden, som va röd med guldiga räcken, om du inte visste det, for iväg över himlen. Varannan meter stannade de till och delade ut julklappar, genom att klampa in i huset istället för att glida ner genom skorstenen. De märkte att de gjorde på fel sätt, först när en liten pojke med en traktor i handen snyftade ”Ni gör fel!” och brast ut i gråt så förstod dem. Han va visst väldigt känslig, tyckte Pepp, men de gav honom hans julklappar, och sen sket dom i han , och hans mjölk och kakor, och gick vidare ut. 

Strax före 5 på morgonen va de färdiga, och lämnade släden tillbaka till Tomten med bruten tå, och gick hem till sig själva. Och de va tur, för annars hade de ju missat frukosten!

Pepp, Sickan & Krusberth: En slarvigt planterad maskros.

En liten berättelse tillhörande min (lite roliga) saga "Pepp, Sickan och Krusberth". Jag har skrivit en gammal historia om dem som heter "Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen" som finns på min poeter.se-sida. Kommer publicera den novellen här någon gång. Så länge så finns den HÄR.

En slarvigt planterad maskros.
Om inte Pepp hade träffat Sickan den där morgonen i Mars så hade hon inte blivit så himla förbannad. Vänta lite? Nu förhastade jag mig lite. Kanske jag ska berätta vad som hände först? Eller helt enkelt berätta vilka det handlar om? Jo, detta är historien om Pepp, Sickan och Krusberth. Det är alltid lika svårt att välja vem jag ska berätta om först. Vi brukar alltid, och jag repeterar alltid, köra "ole dole doff" innan vi ska börja, då de aldrig, jag repeterar aldrig, ens kan komma överens en minut. Pepp brukar vinna eftersom hon är ättling till Alexander Lucas. Du vet den där turknutten i Kalle Anka? Honom kan du inte ha missat. Men eftersom Pepps mamma var så kallad människovalp och adopterad av Lucas halvsysters kusins farmor Märta, så råkar Pepp inte vara anka, utan en människa. Pepp brukar som sagt vinna, så nu hade Sickan och Krusberth återigen oturen att hamna tvåa respektive trea. Men egentligen har jag ju inte sagt något vettigt om Pepp ännu? Jahaja, Pepp är i alla fall en flicka på 13 katastrofala år, har rött hår och glasögon. Dessa fakta gillar faktiskt inte Pepp att jag berättar, men när jag hotar om att inte berätta att hon inte är en anka så brukar hon ge med sig, och jag får ett gott skratt, men en bister min från henne.

Okej, nu ska jag väl försöka gå vidare då. Sickan är en mycket lat liten pojk.. Oj, ursäkta! Okej, jag försöker igen. Sickan gillar inte att jag kallar honom "pojk" och "lat" i samma mening. Han viskade det till mig. Hur som helst, Sickan är.. erhm.. en mindre aktiv kille på 14 underbara år. Tror jag. Fast egentligen heter han Sicksten Sickabarhetala Mosawa Barsh, men alla har sagt Sickan till Sickan sedan har var en knatte utan förmågan att gå. Ni hör ju själva hur otroligt oigenomtänkt hans namn låter? Så när han var ungefär fyra år så trodde han att han faktiskt blivit döpt till Sickan. När faster Matildeana kom besök för, ja, sisådär än tio år sedan så var hon mycket glad att träffa sin lilla sonson.
- Men lilla Sickabarhetalia vad stoooor du har blivit! Kom och sätt dig hos faster!
Eftersom Sickan trodde att han hette Sickan så rörde han sig inte ur fläcken.
- Oförskämda pöjk, är du inte fint uppfostrad? Snäste hon på sin egendomliga värmländska och gick sin väg. Sickan blev ganska förvånad över hennes plötsliga reaktion, men eftersom tåget han lekte med var mycket intressantare än Matildeanas rynkiga ansikte så hade han inte tid att fundera på det.

Sickan är i alla fall hiphopare av avskyr att folk inte vet om det. Ett särskilt uppseendeväckande ting som kännetecknar honom är hans såkallade baskerkeps, och går inte utan den ens när han sover. En baskerkeps är en keps som ser lite grann ut som en basker. Om du inte förstod det. Konstigt nog så får alltid Sickan mer information om sig än vad Pepp brukar få.. Tur för honom då!

Krusberth är en gubbe på 50 år som kan tolkas grinig enligt andra. Han sänder jämt in insändare till Tomtebybladet och klagar på flagnande parkbänkar och grisiga fiskmåsar. Krusberth är lite av en enstöring, och det enda besök han får är av dessa irriterande ungdomar ovan. Den här gubbens största intresse är blommor och blir alltid lika irriterad när någon vattnar dem, han bara måste göra det själv!

Krusberth har en ganska rund mage, spretigt grått hår och sällan jacka på sig. Mer behövs nog egentligen inte säga om denne man. Man får se efter hur han beter sig själv. Han är till attityden ganska småaktig och barnslig, därför passar han utmärkt tillsammans med Sickan och Pepp! Oj då, nu fick jag en mycket arg armé med blickar från dem här bredvid mig... Aja, jag fortsätter där jag slutade, alltså med storyn!

Okej, det var alltså i början på Mars (eller om det var i mitten på mars?) som Pepp kolliderade med Sickan på hans rostiga cykel när han kom farande på den trasiga grusvägen (kan grus vara trasigt?). Pepp hade försökt plantera en maskros vid vägkanten, när Sickan cyklade rätt på den. Eller fel på den kanske man borde säga!
- Hur fasen i sjutton kör du, blåbärshuvud? tjöt hon irriterat när han tvärnitade en meter ifrån hennes fot.
- Va? svarade han förvånat och fick sedan en irriterad blick.
- Du körde på min blomma, din skyskrapa! gnällde Pepp när Sickan undersökte baksidan av skon där maskrosen geggat ihop sig.
- Än sen? Maskrosor är ogräs! sa han och log ett irriterat leende som alltid gjorde så Pepp kokade över. Det kändes alltid i henne som om någon kokade ärtsoppa i hennes huvud när han log på det där viset!
- Det är det inte alls!
- Jodå!
De kacklade i cirka 4 minuter och 39 sekunder innan de la sig ner och inte orkade komma på fler argument. Det lät såhär på ett ungefär!
"Din surstrumpa!"
"Äckelgiraff!"
"Fiskhjärna!"
"Tusenfotiga smurf!"
"Dumma kisskorv!"
Men sedan gav de upp.
- Ska vi cykla till Krusberth? frågade Sickan efter en stund.
Pepp är inte särskilt långsint så hon tjöt av glädje.
- Vad är du så glad för? undrade Sickan och rynkade ett ögonbryn.
- Du ser ut som Nalle Puh! kacklade hon förtjust.
- Äh.

När de cyklade in på Krusberths gård och rakt in i både en krukväxt och Buster som är Krusberths väldigt rynkiga hund, så kom Krusberth ut på gården och började gorma.
- Vad är det Krusse? utropade Sickan förvånat.
- Jag heter inte Krusse... började Krusberth, men Pepp avbröt honom.
- Han heter inte Krusse! härmade hon.
- Precis, och förresten så körde du på min blomkruka..
Krusberth hann inte avsluta meningen då Pepp återigen fortsatte.
- Precis!
- Och dessutom..
- Så är du blå!
Krusberth vände sig irriterat till Pepp.
- Kan jag få..
- Prata klart? Visst! svarade Pepp och såg glad ut medan de andra var ganska sura.
- Du vet att jag älskar mina krukor! gapade Krusberth och blev röd i ansiktet.
- Ni är ju så otroligt fåniga och imbecilla, suckade Sickan lågt och smet in i huset.
- Vad betyder imbecilla? frågade Pepp Krusberth samtidigt som Krusberth frågade Pepp samma sak.

Sedan gick de in och Buster slickade ner Sickans strumpor när han kollade på TV. Sickan blev i vanlig ordning väldigt sur och allt var ungefär som vanligt.
- Vet du vad? frågade Pepp entusiastiskt och vände sig till Krusberth.
- Nej? svarade Sickan medan han hade ögonen på fotbollsmatchen.
- Jag frågade inte dig!
- Nähä.
- Vet du vad? frågade Pepp igen.
- Vad då? undrade Sickan.
- Krusberth, vet du vad? frågade båda ungdomarna på samma gång,
- En gång för alla: Nej! Vad är det? svarade gubben.
- Det är fotboll på TV!
- Sickan körde på min maskros!
De gapade i kör.
- Körde han på din maskros? frågade Krusberth förvånat och blev helt till sig.
- Ja, elakt va?!
Pepp grät på låtsas bara för att det var kul.
- Kom Pepp, så ska jag visa dig något! gapade Krusberth i hennes öra. Det skulle vara en viskning fast den blev lite högre än han förväntat sig.
- Får inte jag vara med? utropade Sickan och hoppade jämfota efter dem till köket.
- Maskrosor är också blommor! sa Krusberth och visade en sprucken blomkruka (som han hade satt silvertejp på för att laga den) med en ensam, böjd maskros i.
- Vad fint! berömde Pepp.
- Vad fult! kritiserade Sickan.

Sedan åt de middag som var lasagne.