måndag 14 januari 2019

Mirandas ambition

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Mirandas ambition

Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

"Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna" säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

"Ja det gör vi!". Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

En illustration av en orolig Samantha (Sam).

Den här videon heter "The demon boy", men I min berättelse så föreställer bilden en tjej. Det är för att det ju kan va vilket som egentligen. Jag visste inte att jag skulle använda bilden till denna berättelsen när jag skapade bilden, nämligen.

Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":


- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 14/1-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Ambition"

- - -

Igår spelade jag altfiol i kyrkan och det har tagit mycket av min tid att öva till det. Jag tycker det är väldigt roligt att spela i kyrkan och på ställen där jag får möjlighet. Men idag behövde jag meditera över en text om Samantha och Miranda, och vila lite från övandet. Även om jag planerar att ta fram altfiolen lite senare och öva ändå haha. Men just i detta nu, så kändes det avkopplande att skriva.

/Oraklet

fredag 11 januari 2019

Hur hamnade du där uppe?

Ur mina serier om Nya Trixie och Truls.
Här finns även Gamla Trixie och Truls.

- - -

Hur hamnade du där uppe?

Trixie försöker städa, men det är lika jobbigt att städa en stor herrgård som det låter. Och ingen har hon som kan hjälpa henne heller. För Trolla är ute på vift och Truls är Truls. En evighet, en evighet, en evighet... Och dammsugare-sladden räckte inte genom ens halva korridoren för det är ju så stort överallt.

Det är inte som att Trixie är otacksam över att ha ärvt ett så stort hus och relativt trevligt från sin morbror, men det är så jobbigt att städa stora hus. Särskilt när resten av familjen aldrig hjälper till. Visst, Trolla är ett barn så hon kanske kan få bli lämnad i fred, men Truls?

Trixie kikar ut genom fönstret och ser Truls stå och balansera en sill på nosen. Vad gör den där katten egentligen? "Han är ju galen", funderar Trixie för sig själv. Kanske för galen för att man ska kunna begära att han ska vara till nån som helst hjälp.

Samtidigt som hon kikar ut genom fönstret får hon syn på Trolla. Hon hänger och dinglar i ett av de många döda träden som finns i trädgården. Hur tusan hamna hon där uppe? Och den frågan ställer hon till Trolla när hon springer till hennes undsättning också.

"Hur hamna du där uppe, människa?" undrar Trixie och är både oroad och arg på samma gång.
"Jag är inte ens en människa, utan ett troll, men skitsamma.. jag vet inte! Det började blåsa så mycket att jag flög iväg och fastnade!"
"Ja du kom ju långt innan du fastnade. Skulle inte du ner till hamnen och leka med din barkbåt?" lägger sig Truls i och ler irriterande, fortfarande koncentrerad på sin sill och att den ska balansera på nosen.
"Men om du visste att Trolla satt fast i ett träd, varför hjälpte du henne inte?" frågar Trixie förargad och blänger på Truls och hans evinnerliga sill.
"Jag är också kort, jag kan inte göra något"
"Men jag är lång och du kunde sagt till mig så kunde jag gjorde något för att hjälpa till", svarar Trixie och så börjar de tjafsa om saken.

"Ja såvida jag inte var upptagen med att äta pannkakor... annars hjälper jag alltid troll i nöd!", var Trixies ord innan Trolla avbryter:
"Ska du hjälpa mig nån gång då?"
"Jaha, ja, för jag äter ju inte pannkakor!" garvar Trixie och lyfter ner Trolla från trädet.
"Jag kan inte bestämma mig för om jag gillade att hänga i trädet eller inte" filosoferar Trolla, "för det var lite trevligt att bara dingla och se en bit längre över marken än jag brukar göra". Trolla skrattar och skuttar ner för kullen med sin barkbåt i högsta hugg.

En liten Trixie & Truls serie/illustration

En liten video med soundtrack till texten + illustration progress video

Hela soundtracket till texten:
Låten heter "The Change" och är komponerad och gjord av mig :)


- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 11/1-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Annars"

- - -


/Oraklet

söndag 6 januari 2019

Kort sagt, enligt Sickan

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

- - -

"Ja kort sagt, så var min väns resa till Japan fantastiskt! Han började med att inte hitta toaletten på sitt hotellrum och sen..."
Sickans mun gick i ett och det gick inte att få stopp på honom. Krusberth och Pepp tittade irriterat på varandra - irriterade över att de ens lät honom berätta sin historia igen - och sedan ännu mer irriterat på Sickan. Han kunde inte vara kortfattad, någonsin. "Kort sagt hit, och kort sagt dit", tänkte Pepp men satt ändå kvar och lyssnade.

"... och diskbänken gick av på mitten!", avslutade Sickan nöjt sin berättelse. Sickan hade inte ens varit med på denna resan till Japan, så varför han var så nöjd kunde ingen av de andra förstå. Kort sagt, var alla förvirrade och Sickan mest glad över att få öppna munnen, trots att det inte direkt var en raritet.

"Varför ser ni så buttra ut?" frågade Sickan efter en monolog av diskbänkar som gått av på mitten, toaletter folk inte hittat och om robotar som vägrade konversera med en.
"Nä då, vi avundas bara dina vänner!" svarar Pepp. Innerst inne var hon nog lite avundsjuk att hon bara hade varit i Danmark som längst. Sickan hade inte ens vart så långt, men hela hans huvud är ju fullt av färger och glada erfarenheter så han behöver liksom inte åka nånstans för att uppfylla sina drömmar eller "finna sig själv". Pepp tänker att hela Sickans huvud består av färgglada virvlar som bara virvlar runt och kort sagt är hon faktiskt lite avundsjuk på de också.




Kombinerat soundtrack till texten (i videoform) och video för illustrationen och hur jag gjorde den haha. Allt i ett. Så smart. Eller inte, men det var roligt i alla fall!

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 6/1-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kort sagt"

- - -

/Oraklet

torsdag 3 januari 2019

Gigantiskt

Två små texter idag. Den ena om Pepp och Sickan och den andra om Trixie, Truls och Trolla.

- - -

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

Du liknar en gigant

Pepp letar kläder och finner absolut ingenting. Vänder upp och ner på låda efter låda. Allt ligger i tvätten och allt hon finner är sådant som är helt omaka. Till slut sätter hon på sig alla kläder i hela rummet och ser sig i spegeln. Mest i ren frustration.

Det är lager på lager av koftor och tröjor, tights, byxor, linnen och skarfer.

"Hihi, du ser ut som en gigant" hörs en röst ifrån dörren.
Pepp vänder sig snabbt om - hon som trodde hon var ensam - och där står givetvis Sickan.
"Sicksten! Varför knackar du aldrig och hur kom du ens in?"
"Jag gick in genom dörren.." funderade han men ändrade sig; "När förresten jag klev in genom det öppna fönstret i källaren".
"Va?"
"Ja?"
"Du ser hur som helst gigantiskt stor ut med alla kläder som du har lager på lager, vad är du utklädd till? Liksom tre jackor och två tjocktröjor och fem par brallor, behöver du så mycket kläder?!"
"Äsch inget", surar Pepp och vet egentligen inte varför hon ens letar efter kläder till att börja med.
"Okej, vi säger väl så, stora versionen av Pepp!" kvittrar Sickan och hoppar ut ur rummet.

- - -

Ur mina serier om Trixie och Truls.

Universum är gigantiskt!

Trolla och Trixie sitter vid köksbordet och sitter alldeles alldeles tysta. Plötsligt får Trolla något sorgset i blicken.
"Saknar du dina föräldrar?" undrar Trixie och ser lite oroad ut. Ibland känner hon sig som en storasyster till Trolla. 

Trolla ramlade en dag ner på jorden, efter att ha tippat över gränsen på hennes hemplanet. Och sedan dess har Trixie tagit hand om henne. Eller tagit hand och tagit hand... Trixie kan knappt ta hand om sig själv (även om hon hävdar envist att det kan hon visst det!) och då och då har hon glömt bort Trolla i källaren, råkat låsa ute henne i trädgården och på andra sätt varit slarvig med sin adopterade lillasyster.

"Nej då", svarar Trolla, även fast hon vet att Trixie vet att hon ljuger.
Trixie tittar med ett höjt ögonbryn och ser skeptisk ut.
"Visste du att universum är evigt? Enormt? Oändligt? Gigantiskt! En gigantisk gigant!" utbrister Trixie som genast har tankarna på annat håll.
"Ja", svarar Trolla. "Det vet jag. Precis som våra hjärnor och vårt medvetande"
Det blev plötsligt djupt detta.

På Kilroy's Manor, där Trixie och Trolla bor, så finns också en stor och svart katt som kan prata. Han heter Truls och i vanliga fall mest intresserad av att äta sill och vara en besserwisser som kan allt. Nu går han in i köket och svassar runt, där de andra två sitter och har det trevligt. Trixie tänker att nu ska hon svara något spydigt när Truls säger något, för han avbryter faktiskt detta filosofiska samtal!

"Jag vill ha ost", säger Truls och sen var det liksom inget mer med någonting. För ost hade de inte hemma och Trixie har dåligt korttidsminne och glömde varför de ens sitter i köket när de varken ska äta eller göra något annat som kräver ett kök. Så var det med den eftermiddagen och inget vettigt hände egentligen idag heller.




Inspirerad av dagens Skrivpuff 3/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Gigant".

/Tricio (Oraklet)


onsdag 2 januari 2019

Kommer det hända i framtiden?

Utdrag/episod ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.
"Kanske försöker de psyka oss?", undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.
"Hur då?"
"Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?"
"Som om vi skulle glömma?" svarar Miranda och gapflabbar.
Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.
"Har det hänt något? Du är så annorlunda"
"Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det"
Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.


Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

Musiken är komponerad av mig och jag spelar på en altfiol (ja, det är jag som spelar båda stämmorna haha!). Låten heter "Somber".

- - -

Skrivpuff 2/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Framtiden"

- - -

Liten notis...
Det var längesen jag skrev en skrivpuff och jag lade ju ner denna bloggen ett tag. Läs föregående inlägg om ni vill veta mer om det. Och sen angående att jag har ett annat namn än tidigare och att vissa saker har ändrats på bloggen beror på att jag kommit ut som trans sen sist och jag är i en könskorrigeringsprocess. Dvs jag identifierar mig som kille men jag är född som tjej, eller ja, i en kvinnokropp. Så känner ni inte igen mig så är det därför. Sen har jag ju inte skrivit någon skrivpuff på nästan ett år, så kanske ni inte skulle ha känt igen mig oavsett... Och sen kanske gamla skrivpuffare försvunnit och nya tillkommit. Men vill bara tala om detta och att jag inte är ny på skrivpuff.

/Tricio (Oraklet)

måndag 31 december 2018

Ska börja skriva och blogga här igen! (och GOTT NYTT ÅR!)

Hej!
DET var längesen. Har vart en period där jag bara har hållit på med musik och målat/tecknat. Men jag känner mig nu redo att börja skriva igen. För nu längtar jag efter det. Har behövt en period utan skrivandet, för att inse hur mycket terapi mina fiktiva karaktärer faktiskt gav mig.

Men jag kommer utveckla bloggen. Detta är en skrivblogg, men jag kommer publicera konst och illustrationer som hör till texterna också. Jag kommer även då och då publicera "soundtrack" till berättelserna dvs musik jag antingen skrivit själv eller covers jag gjort som jag tycker passar. Allt kommer dock vara egenskapat; texterna, konsten och musiken.

Visst har jag haft det här konceptet tidigare, med text och passande bild och musik. Men nu kommer jag göra det till en "grej". Ser så fram emot vad denna blogg kan bli år 2019. Den kommer bli en version 2.0 av vad den vart tidigare.

Jag kommer fortsätta med alla mina berättelser och karaktärer är det tänkt. Och självklart komma på nya. Så ni blir inte av med Pepp, Sickan (Sicksten/Sickabarhetalia)), Krusberth, Sam, Miranda, Aline, Lex, Ingrid och alla andra haha! Om någon ens minns dem... Knappt så jag minns själv vad jag skrivit om. Är nog på sin plats att läsa om berättelserna och uppdatera personporträtten.

Nu vill jag önska alla ett Gott Nytt År och här nedan kommer en video med en bild jag gjort samt en låt jag skrivit. Visst, det är en skrivblogg i första hand, men jag kom på idag att jag skulle återuppliva bloggen, så man kan ju inte begära att jag ska ha en text klar redan *blinkar med ena ögat*.

Vi ses 2019!



Obs! Jag har kommit ut som transperson sen sist dvs jag identifierar mig som kille. Det är därför saker är ändrade i bloggen, samt namnet! Bara för att förtydliga.

//Tricio (a.k.a Oraklet)

lördag 24 mars 2018

Känner mig klar med den här bloggen...

Hejsan!
Som de flesta som går in på denna blogg då och då har märkt så har bloggen uppdaterats väldigt dåligt de senaste månaderna. Jag har helt enkelt inte haft någon motivation för att skriva. Istället har jag ägnat mig till 100% åt konstnärsskapet/måleriet/illustrerandet och musiken.

Därför lämnar jag nu den här bloggen på obestämd tid. Jag kanske kommer tillbaka hit till Ett Orakel. När jag känner för att skriva igen. Och jag kommer inte radera bloggen som det ser ut för tillfället. Men nu har jag istället en enkel och mer lättsam blogg, som är mer som en konst/illustrations- och fotodagbok där jag fokuserar på, ja just foto och konst istället. Det faller sig mer naturligt för mig än att skriva, så jag tror att den bloggen kommer vara mer lättskött och aktiv.

Om ni istället vill följa mig på mitt nya ställe så finns jag nu på:

www.nouw.com/triciafurtado


Och självklart finns jag även på min primära hemsida:

www.triciafurtado.se

Ha det fint så ses vi!

/Oraklet