www.ettorakel.blogspot.com
- - -

NY SKRIVBLOGG:
ELDVARELSE.BLOGSPOT.COM

fredag 29 augusti 2014

När man längtar...

Längtar
efter närhet
känslan av att bara vara
känslan av att sårbarheten
inte är alltför nära.

Längtar
efter ömhet
efter den glömska som omgav
känslan av att vara hel
är väldigt lockande.

tisdag 19 augusti 2014

Letar efter hopp

Jag letar efter hopp
Jag letar efter lycka
Kan vara fjantigt kan man tycka
När letandet tar stopp.

Att göra fel

Inget kan hindra mig,
från att känna den känslan
jag tror att jag bara
gör allt värre för mig.

Jag kan inte identifiera,
inte granska,
inte analysera,
inte förutspå hur detta
kommer påverka mig.

Mer än att jag försöker,
om och om igen,
att inte göra fel.

torsdag 14 augusti 2014

Bara ett suddigt minne...

Ibland funderar jag
varför tankarna inte kan stå still
när jag vill tänka på något
men hjärnan inte vill.

Jag försöker hålla fast
en tanke i mitt sinne
men bort flyger tanken,
och blir bara ett suddigt minne.

onsdag 13 augusti 2014

Jag vägrar

Jag tror på
att livet
visar mig rätt väg
denna gång

Jag vägrar
släppa taget
tills jag ser
att jag inte har alltför fel.

tisdag 12 augusti 2014

Trollet Willux

"Jag tänker inte göra det!" ropade det lilla trollet Willux till sin lillasyster Willma.
"Jo snälla?" bad Willma och tittade upp mot berget. 
Willux synade sin svans som han hade glömt att borsta den morgonen. Svansen var alldeles tovig.
"Eller är du för feg?" frågade hans syster och flianande började klättra upp för berget. Willux följde generad efter. Vinden slet i deras blåa, rufsiga hår och de tog sig sakta med säkert upp med osäkra kliv.

Väl uppe på berget såg de en grotta. Utan att protestera följde Willux efter sin syster in i den. Trollen var nätta och små så de kom lätt in i den.

"Vänta, jag tappade luvan!" ropade Willma, medan Willux konstaterade att hans gröna byxor hade fastnat i en gren.
"Mamma kommer få fnatt!" suckade det lilla trollet Willma när hon såg att hennes röda luva nu var färgad gråbrun av jord.

När de kom längre in i grottan så såg dem att där var ett litet rum. Eller snarare en fängelsehåla. Väggarna var täckta av slingrande murgröna, och i varje hörn av rummet satt en brinnande fackla.

På en träpall i ett hörn satt en välbekant figur.
"Pappa!" ropade småtrollen blandat förvånade och lättade, för de hade aldrig trott att det var här deras försvunne pappa hade funnits i alla dessa år... Responsen var kärleksfull.
"Mina trollungar!", snyftade deras fader.

Men snart ser trollungarna att allt inte är så idylliskt. Pappas fot är nämligen fastkedjad i väggen. Och han förklarar snart att det inte finns något sätt att bli befriad på...


söndag 10 augusti 2014

Pillemarisk syster

Gammal 100-ordare publicerad 2012

"Släpp ner mig för helvete!", gastar Ofelia och ser på sin, vad hon då ansåg vara, förjävliga syster.
"Jaja, bara du slutar gorma!" hörs Simonas garv nerifrån. 
Ofelia klättrar ner för stegen från trädkojan, som syrran återigen placerat mot trädstammen.
"Tack!", muttrar hon irriterat och trampar otåligt omkring på gräset nedanför.
"Hur är det sis? Du är gnällig idag!" flinade Simona, men nu log Ofelia i stället.
"Vet du vad?", tjöt hon entusiastiskt.
"Nä vadå?"
Ofelia tittade pillemariskt på sin syster, harklade sig och log.
"Du har den!" gormade Ofelia, knuffade till Simona och rusade förtjust i väg över gräsmattan.

Den andra flickan

Gammal novell skriven 2009

Alexis såg in i den andra flickan, som såg ut som henne själv. Hon kollade på flickan på andra sidan, med långt svart hår, så långt att det nådde midjan, himmelsblå ögon, och blek, vit hy. Flickan stirrade tillbaka. Hon hade en ond, kall blick. Det gick inte att ta miste på vreden som gömdes bakom det uttryckslösa ansiktet. Ögonen sa så mycket. Hon hade inte trott på det själv, förens hon själv känt känslan. Känslan av att vara halv. 

”Varför låtar du dem göra såhär mot dej?”, tänkte hon och kollade på flickan framför sig. Flickan stirrade tillbaka. Alexis tog mod till sig och sa ”Jag vill slå sönder dig!”. Hon skämdes lite, när hon hörde hur grym hon lät. Hon lät precis som alla som sa så till henne i skolan. Hon tittade tillbaka på flickan som såg ut som henne själv. Tillslut så stod Alexis inte ut med åsynen av flickan längre, hon slet tag i spegeln som hängde framför henne på väggen, och slängde in den i garderoben. Spegeln skymdes av en stor, mörkgrön rock, och nu syntes bara halva Alexis spegelbild. ”Jag vill aldrig mer se dej”. Hon hörde hur dum hennes röst lät. Patetiskt, och sorgligt dum. 

- Alex ? 
Jo Tuesday, stod i dörröppningen. 
- Ja?, Svarade Alex, som skyndade sig att stänga dörren till garderoben. 
- Pratar du med dig själv nu igen? 
- Nej. 
Jo skyndade sig ut i köket igen, och Alexis, hörde hur hon började prata i telefonen igen. ”Ja, det låter bra, Charlie, ta med dej hela jävla gänget till Central Park, så köper vi ut öl”. Alexis hörde det ungefär varje fredag när Jo ringde runt till sina kompisar. Hon va så avundsjuk på Jo. Så mycket kompisar som Jo Tuesday Rébel hade, var svårt att ha. Det var ju förklaringen till att Alexis Vicky Tuesday, stod och pratade med sig själv. Hon önskade att hon va lika populär som sin syster. Jo kom in i rummet igen. 
- Jag går till Henke, vrålade hon när hon lånade Alexis hårborste. 
- Ja, visst. Gör det. 

Hon var avundsjuk. Så jävla avundsjuk. Hon inspekterade Jo, som stod och kammade sitt ljusa fuskblonda hår. Det var Jo, som hade blivit den snygga. Det va Jo, som blivit den populära. Det va Jo, som hade blivit familjens stolthet. Det var så underligt att två syskon kunde vara så olika. Det märkligaste, i det att de var så olika, var att de egentligen var födda till att vara lika. De är tvillingar. Enäggstvillingar. Men det märks förstås inte. Jo var bäst av dem bägge. Jo, hade fått de bästa generna, och Alexis hade fått de som blev över. Det var så hon brukade tänka. Det var så det kändes. 
- Jag sticker nu !! 
- Okej, fint ! 
Det var inte meningen att det skulle bli så snäsigt svar, men så blev det. Och tänker man efter så var det kanske inte så konstigt, då dessa tankar pågick i hennes huvud. 
- Vad är det? 
- Inget. 
Jo skyndade sig ut genom dörren. 
- Vi syns sen syrran! 

Det var inte Jos fel. Nej, Jo var en bra syster. Hon kunde väll antagligen inte hjälpa att Alexis inte lyckades bra hos klasskompisarna i skolan. En suck ekade från Alexis, ut i den tomma luften. Ibland undrade hon hur hon stod ut med sig själv. Svaret på frågan var nog ganska enkel: hon stod inte ut med sig själv. 

Foto taget av mig. Min syster på bilden. Hon har inget med texten ovan att göra, men tyckte denna bilden passade så bra :)

Ögonen

100-ordare

En dag när jag var ute i skogen så såg jag ett par gula ögon lysa mot mig under ett träd. Vad var det? En minidrake, en förvandlad älva eller helt enkelt en vanlig skogskatt som gömt sig?

Jag bestämde mig för att tro på alternativ nummer ett. Jag såg framför mig hur jag hjälpte draken från hålan under trädet och den bjöd mig till en fantasyvärld.

-Hallå, vad glor du på?, hördes en röst och ut ur träder kravlade en hare fram. Ja, jag blev minst lika förvånad av hur det verkligen låg till. Talande harar finns väl inte?

(Ely Raman)

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.


onsdag 6 augusti 2014

Aldrig mer

Jag ryser
När jag tänker
Ser tårarna
Som menande blänker

Mot din kind
Jag gjorde fel
Så jävla blind
Och blir aldrig mer hel.

tisdag 5 augusti 2014