Hon vill inte tillhöra det här

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Hon vill inte tillhöra det här

Sönderslagna glas, flaskor som vält, allt var kaos. En mamma som låg på soffan medvetslös. En flicka som fick ringa ambulansen. Det är kaos i huvudet och hon vill inte tillhöra det här. Miranda tittar på klockan, hon har suttit på sjukhuset i två timmar. Mamma har inte vaknat upp. Men så ser hon två välbekanta siluetter i sjukhuskorridoren. Det är Samantha och Damien.

"Vi gick hem till dig efter att du stuckit för du hade glömt din väska. Vi såg ambulansen och skyndade efter."

Samantha slår armarna om Miranda och kramen mottages tacksamt.

"Jag är så ledsen, Marre".

De väntar på att tiden ska utvisa vad som ska hända härnäst. Miranda är borta i ett parallellt universum och de andra är nånstans där i tankarna de också. De tre ungdomarna sitter på rad i väntrummet.

Läkaren tittar på Miranda. Han ser först stram ut, men sen skymtas ett litet leende.

"Din mamma kommer bli bra igen", säger han. "Men frågan är vad som ska hända med dig nu."

Miranda vet precis vad läkaren menar. Hon har nästan precis fått komma hem till sin mamma igen efter att ha varit placerad på andra ställen. Hon har mixade känslor kring hela situationen.

Det är svårt att leva med en förälder som inte kan ta hand om sig själv, men det är lika svårt att inte känna att man har ett riktigt hem. Tankarna far i huvudet.

Läkaren sätter sig bredvid Miranda.

"Du, än så länge kommer det inte hända någonting. Blir din mamma bättre och hon börjar sköta sig, så kan det hända att ingen kommer ta dig iväg någon annan stans"

Miranda vill kunna tro på de orden. Att hennes mamma blir den mamma hon alltid önskat sig. 

Samantha och Damien sitter bara tysta och tittar ner på sina händer. När läkaren har gått ger Samantha Miranda en kyss och så säger de hej då för den här dagen.

"Du vet, jag har också en strulig familj. Jag vet hur det är. Och om jag inte är hemma snart så kommer någon göra ett stort väsen av det. Så jag måste nog gå", säger Samantha, fast det märks att hon inte riktigt vill gå.

"Jag förstår. Tack för att ni kom, båda två".

Sam mår odefinierat.

Tyckte denna video där jag spelar en egen tolkning av "Mio babbino caro" i Trollhättans Missionskyrka passar bra till berättelsen på något vis. Musiken i videon är lite vemodig...

Soundtrack till berättelsen:

Mina berättelser har ett soundtrack som är skrivet just för den berättelsen. Men ibland kan de ha flera soundtrack. Har dock inte skrivit nått nytt sen "Somber" till "Mina sinnen ljuger inte" i musikväg.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 27/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Höra till/tillhöra"

- - -

/Oraklet

Mirandas ambition

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Mirandas ambition

Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

"Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna" säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

"Ja det gör vi!". Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

En illustration av en orolig Samantha (Sam).

Den här videon heter "The demon boy", men I min berättelse så föreställer bilden en tjej. Det är för att det ju kan va vilket som egentligen. Jag visste inte att jag skulle använda bilden till denna berättelsen när jag skapade bilden, nämligen.

Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 14/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Ambition"

- - -

Igår spelade jag altfiol i kyrkan och det har tagit mycket av min tid att öva till det. Jag tycker det är väldigt roligt att spela i kyrkan och på ställen där jag får möjlighet. Men idag behövde jag meditera över en text om Samantha och Miranda, och vila lite från övandet. Även om jag planerar att ta fram altfiolen lite senare och öva ändå haha. Men just i detta nu, så kändes det avkopplande att skriva.

/Oraklet

Kommer det hända i framtiden?

Utdrag/episod ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.
"Kanske försöker de psyka oss?", undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.
"Hur då?"
"Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?"
"Som om vi skulle glömma?" svarar Miranda och gapflabbar.
Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.
"Har det hänt något? Du är så annorlunda"
"Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det"
Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.


Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

Musiken är komponerad av mig och jag spelar på en altfiol (ja, det är jag som spelar båda stämmorna haha!). Låten heter "Somber".

- - -

Skrivpuff 2/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Framtiden"

- - -

Liten notis...
Det var längesen jag skrev en skrivpuff och jag lade ju ner denna bloggen ett tag. Läs föregående inlägg om ni vill veta mer om det. Och sen angående att jag har ett annat namn än tidigare och att vissa saker har ändrats på bloggen beror på att jag kommit ut som trans sen sist och jag är i en könskorrigeringsprocess. Dvs jag identifierar mig som kille men jag är född som tjej, eller ja, i en kvinnokropp. Så känner ni inte igen mig så är det därför. Sen har jag ju inte skrivit någon skrivpuff på nästan ett år, så kanske ni inte skulle ha känt igen mig oavsett... Och sen kanske gamla skrivpuffare försvunnit och nya tillkommit. Men vill bara tala om detta och att jag inte är ny på skrivpuff.

/Tricio (Oraklet)

Mina sinnen ljuger inte - del 9: "Förlåt Sam"

"De kan ju bli helt djävla galna när de är på humör att spöa upp någon!" gapar Miranda i Samanthas öra. Hon behövde inte ha gapat henne halvt döv, för den saken var Samantha mycket väl medveten om.
"Jaså, det menar du?" svarar hon sarkastiskt och tittar Miranda i ögonen. Ögonen som blev fyllda av skam.
"Förlåt Sam. Jag vet att vi varit riktigt elaka mot dig. Nej inte elaka, riktigt grymma har vi varit. Elaka och grymma. Jag ångrar det."
Mirandas ord får Samantha att slå armarna om henne i en stor kram.
"Jag uppskattar vad du säger".

"Nog med sentimentala ord. Hur ska vi komma ur detta helskinnade? Gänget är inte att leka med", säger Miranda, nu i en något mer sansad ton. "Djävla gangsters..." muttrar hon, utan att tänka på att hon varit precis likadan som dem för bara några veckor sedan.

Stegen för dem hem till Samantha.
"Du får gå in bakvägen"
"Varför det?"
Samantha tittar på Miranda och väser irriterat mot henne.
"Därför att jag säger det!"
"Jaja, förlåt då" svarar Miranda och ser ner i backen. Uppenbart fortfarande skamsen efter samtalet de hade tidigare. Hon är mån om att inte reta upp Samantha. Hon står faktiskt i skuld till henne efter allt som hänt.

Miranda smyger in genom bakdörren och väntar på Samantha som kommer och möter henne.
"Kom" viskar hon och tar Miranda i handen. "Den här vägen".
De går genom en smal korridor och upp för en trappa och till slut kommer de till Samanthas rum. En riktig kontrast mot Mirandas. Men Miranda lägger inte ens märke till de trasiga sängkläderna, de slitna gardinerna och det spartanskt inredda rummet. Hon sätter sig bara på sängen medan Samantha stänger dörren.

"Kan du inte sätta på lite musik?" undrar Miranda.
"Nej då kan Charlie höra oss. Han har däckat där nere. Vi får vara tysta".
Miranda nickar. Hon förstår precis hur det är att bo ihop med en alkoholist.
"Fint rum"
Miranda försökte bara hitta på något att säga. Vad som helst för att döda tystnaden.
"Sluta nu. Sluta ljug!"
"Förlåt"
"Sluta be om ursäkt!" väser Samantha till svar.
"Men vad vill du att jag ska göra?"
"Håll tyst och hångla med mig"
Två breda flin bryter ut.
"Skall bli, chefen"
"Käften"

En liten stund senare ligger de ihopslingrade i Samanthas säng.
"Vad hände med dina föräldrar?" frågar Miranda tyst.
"De dog i en brand"
Tystnad.
"Förlåt att jag frågade. Jag menade inte att riva upp någonting"
"Äsch det var längesedan"
"Men ändå".

"Hur ska vi göra imorgon? I skolan?"
"Tja, du får prova på att vara jag, antar jag." svarar Samantha.
"Vad menar du?"
"Du får stryk av ett gäng bara för att du är du. Du vet, så som ni gjorde mot mig".
"Är du galen?"
"Nej, jag är realist"
"Vi måste komma på en bättre plan"
Miranda tittar bort.
"Och det förbannat fort".

- - -

Gäng, gangster, grymma, gapar, galen.

Skrivpuff 28/7-17: Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 8: Ett storslaget mästerverk

"Det är ju ett storslaget mästerverk!" berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. "Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!".
Läraren var i extas.
"Vi har en konstnär ibland oss!" fortsatte hon exalterat.
"Det har vi verkligen" tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

"Det är kallt!" klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
"Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen" retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
"Äh lägg av"

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
"Storslaget mästerverk va... Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!"
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
"Vad fan säger du, djävla missfoster?!" vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
"Damien, lugna dig!" försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha - hur de nu kunde vara vänner är ett under! - men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
"Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!"
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Jun 25, 2017 kl. 1:25 PDT

- - -

Skrivpuff 25/7-17: "Storslagna".

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 7: Är detta kärlek?

Kanske var hon kär. Det kändes minsann så. Miranda tänkte tillbaka på den dagen i skogen. Hur de klädde av sig och älskade i det mjuka gräset. Hon mindes Samanthas mjuka läppar. Tänk så fort allt hade gått egentligen. Hon kände av någon anledning också dåligt samvete. Tänk om Samantha inte ville göra det? Hon hade verkat osäker i början. Men sen släppte det. Miranda visste att hon egentligen inte behövde ha dåligt samvete. Allt var ömsesidigt, det visste hon. Ändå kändes huvudet som kaos.

"Hej Miranda"
Miranda vände sig om. Där stod Damien.
"Du är ju röd i ansiktet, vad fan är det för fel på dig?!" fortsätter han.
"Äh håll käft"
"Titta där kommer Sam!", vrålar Damien i Mirandas öra. "Marre där kommer Sam!"
"Varför är du så glad över att se Sam?" undrar Miranda förvånat. Damien och Samantha brukar ju alltid bråka med varandra, de kommer ju inte överens för fem öre.
"Så att jag kan spöa skiten ur henne förstårs!" säger Damien som om det vore det mest självklara svar i världen.
"Det låter du bli med"
Damien tittar förvånat på Miranda.
"Du rör henne inte" svarar Miranda på Damiens tystnad. "Då blir det jag som klappar till dig".
Det kändes konstigt att säga de orden, förut hade det varit Miranda som känt som Damien. Nu känner hon något helt annat.

- - -

Skrivpuff 26/5-17: Välj 5 ord på bokstaven K och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Kär, Konstigt, Klappar, Kaos, Kändes.

- - -

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Maj 20, 2017 kl. 2:40 PDT

Och här kommer en random inspelning där jag spelar orgel. Vad den har med texten att göra vet jag inte.


/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 7

"Miranda vänta!"
Sam har sprungit efter Miranda ut från kondiset. Miranda saktar in stegen och vänder sig långsamt om.
"Säg inget Sam. Jag fattar att du kommer vända det här emot mig eller hur?"
Sam slår armarna om Miranda, tar sedan ett steg tillbaka och utbrister:
"Tror du att du är den enda högstadietjejen i världen som har alkoholister till vårdnadshavare? Jag förstår precis vad du går igenom. Så jävla speciell är du inte."
Miranda står mållös. Responsen dröjde. Sedan störtar hon fram till Sam och borrar ner ansiktet i hennes famn, gråtande. Det känns som dem står där i timmar, även om det bara är minuter. Miranda gråter, mer och mer och mer. En tårdrypande kyss senare är de på väg genom den dimmiga staden. De går och går, vet inte vart benen tar dem. Bort från hela världen. Eller i alla fall bort från staden.

Miranda faller trött ihop på en trädstubbe i en liten skogsdunge. Det blonda långa håret har blivit alldeles risigt av att ha legat i ansiktet när tårar strömmade.
"Var är Damien? Han lär väl skratta ihjäl sig nu" säger Miranda tyst.
"Jag vet inte, han satt bara kvar och stirrade när jag sprang efter dig. Bry dig inte om honom, Marre"
"Kom och sätt dig"
Miranda klappar på en stenbumling som råkar vara placerad nära stubben hon för tillfället sitter på. Sam gör som hon blir tillsagd. De sitter där en lång stund. Tänker. Miranda lutar huvudet mot Sams axel. Huvudena möts i en kyss. Det behövs inget mer.

Dimman tätnar och de sitter bara där. Det har redan blivit eftermiddag.
"Romantiskt eller hur?" suckar Miranda.
Sam nickar. De fortsätter kyssas. Händerna fumlar innanför tröjorna. Sam blir nervös.
"Tänk om någon ser oss?"
"Mitt i skogen? Skärp dig. Dessutom är det dimma. Ingen ser oss. Var inte barnslig nu. Var det inte du som var rutinerad?"
Sam flinar.
"Rutinerad och rutinerad... Jag ljög faktiskt förut. Jag är oskuld"
Miranda tittar länge på Sam innan hon plötsligt spricker upp i ett brett leende.
"Då får vi ändra på det"

- - -

Läs föregående delar av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

Dagens skrivutmaning 9/11-16 på Skrivpuff: "Mer"

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 6: En silvergrå morgon

Dagen var silvergrå. Inga fåglar syntes eller hördes, men dagen var vacker på ett lite vemodigt sätt. Skolan kändes inte lockande alls. Världen kändes mer lockande att upptäcka. Miranda ser ner på sina dyra och nyputsade skor där hon står vid busshållplatsen.

"Hej missfoster! Gäller ditt erbjudande fortfarande?"
Miranda kollar förvånat upp.
"Va?"
Sam står där och flinar.
"Är du riktigt vaken Marre? Jag undrar om det du sa i fredags stämmer; får jag följa med dig hem efter skolan? Eller var det bara något du sa?"
Sams sista mening avslöjade inte alltför mycket den besvikelse hon faktiskt kände. Miranda hånlog. Sam såg ut att ångra sin fråga men blir glatt överraskad av svaret.
"Självklart din jävla pajas", svarar Miranda oberörd.
"Det där lät så töntigt att jag tycker vi går hem till dig och skiter i skolan idag"

Hand i hand i den silvriga morgonen går dem och andas in den friska luften. Förbi kyrkogården dit Sam känner ett tvång att titta lite extra.
"Vad tittar du på?"
"Ingenting"
Sam tänker inte öppna sig för någon. Någonsin. Speciellt inte för Marre.

"Har du någonsin provat att ha sex med en annan tjej någon gång?" frågar Marre plötsligt.
"Va?"
Frågan kom plötsligt och lät så absurd i sitt sammanhang.
"Ja, du vet lesbiskt sex. Har du gått ner på en tjej någon gång? Du är gay eller hur?"
"Miranda, jag tänker inte diskutera mitt sexliv, och speciellt inte med dig"
"Du är oskuld va?"
"Nej."
Miranda stannar upp och vänder sig mot Sam.
"Sexigt du"
"Äh håll klaffen" kontrar Sam och känner hur hennes kinder blir onödigt röda.
Inte så konstigt. Hon går runt och håller en söt tjej i handen som om de vore ett par. Helt normalt är det att bli röd i fejset av sådana här känsliga frågor också. Vad som inte är normalt är att samma tjej försökte krossa hennes näsben för en vecka sedan.

Miranda trycker sig extra nära Sam och skyller på kylan. Vad är det här? Miranda är inte kall, detta känns som det betyder något helt annat.
"Du, vi drar till kondiset istället va? Tror att min mamma jobbar hemma idag och jag vill inte att du träffar henne" säger Miranda och drar Sam åt vänster över ett övergångsställe. Innan Sam hinner fråga mer så stöter dem på Damien som står och lurar bakom ett hörn. Han hoppar glatt fram när han ser tjejerna gå förbi.
"Nämen va puttinuttigt! Hatade inte ni varandra förut?" vrålar han rätt ut, men vrålet hamnar i en slags sned riktning och ser ut att träffa luften bredvid istället. Han vänder sig förvirrat åt Mirandas håll.
"Åh fan där var du Marre"
"Lika smidig som vanligt, ser jag. Och vem har sagt att vi inte hatar varandra fortfarande?" säger Miranda och blinkar i smyg åt Sam, men så subtilt hon kan för att inte Damien ska se det. Damien ser förvirrad ut.
"Men vi spöa ju skiten ur den där jävla flatan förra veckan och..."
"Ja ja, ska du hänga med till kondiset?" avbryter Marre och drar med sig båda två iväg över gatan. Damien, som inte är världens mest skarptänkta människa, vilket han är ökänd för i skolan, glömmer genast av var han är eller vad han pratade om och utbrister i exalterade ord:
"Yes, de nya apelsinbakelserna är fantastiska" och börjar småjogga iväg.

"Varför är inte du i skolan förresten?" frågar Sam Damien när de satt sig på fiket.
"Vem bryr sig?" snäser han men blinkar triumferande mot Sam.
"Pappa vann på lotto igår, vi är stenrika nu, vem behöver skolan?" fortsätter han
"Det är skolplikt i det här landet och dessutom spelar det väl ingen roll om din pappa har pengar när du inte kommer få jobb i framtiden?" svarar Miranda surt.
"Varför predikar du? Ni är ju inte heller i skolan!"
Ironin var för uppenbar för att det ens skulle vara lönt att diskutera situationen.
"Well spoken. Du har en poäng där. För att vara korkad är du smart" svarar Sam och hon och Damien gör årets mest vankelmodiga fistbump.

Under tiden som detta väldigt röriga samtal pågår så kör en bil över övergångsstället, sneddar in på kondisets kundparkering och en klart onykter kvinna stapplar ur och in på caféet. Varken Sam eller Marre upptäcker henne först, men Damien ser henne i ögonvrån och säger väldigt klumpigt några illa valda ord;
"Fan va jobbig den där bruden är, hon hänger ju praktiskt taget på baristan"
Den berusade kvinnan hör det och innan någon hinner reagera är hon framme vid bordet och vrålar mot Damien.
"Du borde prova att visa respekt i offentliga rum, ditt mjäkiga st-st-stolpskott!"
Snubblande på orden - och benen - vänder sig kvinnan mot Miranda.
"Marre, älskling vad gör du här? Jag ska hem och fortsätta jobba men blev sugen på kaffe och... Varför i helvete är du inte i skolan?!"
Marre tittar tyst ner i bordet och kvinnan muttrar någonting om "bortskämda ungjävel", men lämnar relativt snabbt lokalen med sin kaffemugg.
"Var det där din mamma?" undrar Sam försiktigt.
Miranda ställer sig upp och går ut från caféet.

- - -

Med lite inspiration från dagens skrivutmaning 8/11-16 på Skrivpuff: "Pröva"
(Omskrev ordet till "prova" i min text på grund av grammatiska skäl, dock.)

Läs de föregående delarna av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 5: En förändring

Är det så konstigt att jag oroar mig? Är det så konstigt att varje dag känns som en melankolisk smörja?

Marre sitter och tittar ut genom fönstret. Det är förfärligt, att man får lov att luras sådär. Men nu är det som det är. Lärar-Kurt pratar om räta vinkelns ekvation, och ingen verkar bry sig, minst av alla bryr sig lärar-Kurt. Utanför blåser vinden.

Skolan är slut för dagen och Sam går ut genom porten, hon möter Marre bakom skolan och ser länge på henne.

"Jaha, ska vi börja duellen?"

Marre ler stort.

"Nej, här ska fan inte bli en duell. Jag har redan vunnit över dig för många gånger på kort tid. Jag skrev så för att se om du skulle dyka upp. För om du gjorde det, tänkte jag bjuda hem dig på te."

Sam flinar.

"Du är ju sinnessjuk! Men, jag accepterar din inbjudan."

Påväg mot bussen som ska ta dem till Marres morsas palats - fast egentligen är det ju inget palats - så känner Sam hur Marre tar tag i hennes hand.

"Vad gör du?"

"Tycker det är mysigare att gå så här"

"Du är ju knäpp..."

De två tjejerna sätter sig i busskuren. Väntan på bussen blev inte särskilt långvarig.

Väl hemma hos Marre så sätter de sig i Marres rum.

"Vet du, jag tänkte på det där du sa om att du inte vill gå hem efter skolan... Du vet, du kan få komma hit istället, om du vill."

"Jag är inte ute efter välgörenhet!" Utbrister Sam med en kränkt min och fortsätter

"Jag behöver ingen hjälp från någon"

"Det är inte frågan om välgörenhet, din idiot. Jag skulle inte förslå det om inte jag själv ville det" svarar Marre surt.

"Förlåt"

"Vill du ha te?"

Frågan kommer från Marre medan Sam tittar sig runt i det dunkla, men lyxiga sovrummet. De gyllene gardinerna släpper in skymningen alldeles lagomt mycket.

"Ja, tack"

När Sam kommer hem den kvällen känner hon sig sådär härligt varm, även om hon öppnade sin ytterdörr med en klump i magen och förväntade sig en utskällning av Charlie. Men inget sådant hände. Lättnaden spred sig i hennes inre och hon smög in i sitt rum. 

Det kändes nästan som om det slitna huset vajade med vinden, när hon satte sig i sin säng och tänkte på hur allt hade varit den dagen. Hon hade genuint förberett sig för en duell med Marre.

Det mest förvånande var att det verkade som om Marre hade ett samvete. Uppenbarligen så kan människor förändras. Men förändringen känns så plötslig. Och konstig.

- - -

Skrivpuff 1/7-2016: "Konstigt".

- - -

Soundtrack till denna berättelse, klicka!
[Länken leder till en liten video på min musiksida på Instagram]

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 4

Del 4 i berättelsen om Marre och Sam. Alla delar finns HÄR.

- - -

Sam smyger tyst ut på balkongen, greppar tag om trädgrenen som sträcker sig ner mot gräsmattan, och hoppar den sista metern ner. Det är så hon alltid lämnar huset, eftersom hon inte vill bli upptäckt av Charlie och Roxanne, hennes vårdnadshavare. Klockan närmar sig midnatt och hon känner bara för en promenad. Och varken Charlie eller Sam kommer ändå bry sig om hon är ute eller inne.

Natten är kall, luften är fuktig. Hon känner sig märkligt tom, men fridfull. Sneddar mot kyrkogården och tittar in. Sam älskar kyrkogården, hon ser det som en mystisk och lite spännande plats. Och en mötesplats för att träffa sina föräldrar. Hon går fram till gravstenen. "Makarna Olivia och Rose Elrosy". Sam lägger en ros på graven och sätter sig framför den. Hon börjar prata, så som hon alltid gör när hon besöker sina mödrars grav.
"Mor, jag har haft en rätt bra vecka. Visst, jag har bråkat med Marre, som vanligt. Hennes gäng är alltid på mig. Men jag tror inte längre att hon hatar mig. För idag så började hon hångla med mig av ingen särskild anledning! Visst, Charlie och Roxanne är idioter, men tack vare dem är jag i alla fall inte hemlös. Jag snattade en anime-tidning i affären, men annars har jag skött mig bra. Jag har det ändå rätt bra, trots Charlie´s vrede. Skolmaten är bra, jag har bra vänner och jag är kreativ, precis som ni alltid var när ni levde. Jag är okej."

Det var bara en sak som inte stämde med det hon sa. Hon har inte alls några vänner. Sam fnyser. Vad ska man med vänner till? Hon drar händerna genom det kortklippta röda håret, drar upp baggyjeansen som höll på att ramla ner när hon ställde sig upp.

På väg ut från kyrkogården möter hon Damien, en av Marres kumpaner. Det kala huvudet och de illa sittande kläderna har inte förändrats, men det har attityden.
"Hej Sam" kvittrar han och drar ett till bloss av cigarren.
"Röker du cigarr?"
"Nej, jag röker gräs"
"Va?!"
"Det är en cigarr ser du väl! Jag sa bara så för att du ställer en fråga som är självklar!"
"Äh"

Damien svänger plötsligt kroppen mot Sams håll och ser på henne.
"Jag menade inte det där jag sa förut, om att det skulle vara något fel med att gilla tjejer... Om man är tjej alltså."
Sam flinar.
"Som om din åsikt skulle betyda ett skit för mig...", svarar hon nonchalant.
"Fast du förtjänar all spö du fick", flinar Damien tillbaka och armbågar Sam på sidan. Hårt.
"Vi ses i skolan imorgon"
Sam tänker att Damien är rätt harmlös ändå. Fast han slår jävligt hårt.

Väckarklockan ringer och Marre slår upp ögonen. Hon funderar på gårdagen. Hon funderar på Sam. Hon vet inte vad hon ska tycka om henne. Hon är tilldragande, men alldeles för uppkäftig för Marres smak. Men, hon är intressant. Och jävligt störande.

"Hej Marre, hur är det? Åh titta, där borta är Sam. Ska vi...?"
Damien nickar åt Sams håll och gör en menande min mot henne.
"Äh låt henne vara idag. Vi måste ju fan inte överdriva eller hur?"
Marre säger meningen överdrivet högt, bara så att Sam ska höra den. Sam flinar som svar.

En lapp flyger genom klassrummet, och Sam fångar den.
"Vi ska göra upp ikväll. Bara knytnävar, inga vapen tillåtna. Vågar du utmana mig?
Puss, Marre"

Sam brister ut i gapskratt. Varför vet hon inte, troligtvis beror det på både det udda innehållet på lappen, samt dess absurda formulering.

- - -

Skrivpuff 25/6-2016: "Harmlös".

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 3

Bussen stannar utanför Donuts bageriet och Sam kliver av och går i rask takt mot köpcentret. Hon är i desperat behov av kaffe. Hon hör steg bakom sig, hon vet vem det är, men hon ignorerar dem. Hon går in på kaffehuset och köper den starkaste kaffesorten hon hittar och sätter sig i ett hörn av caféet. Hon hör en bekant röst, men hinner knappt reagera innan Marre sätter sig mitt emot, fullkomligt oinbjuden.

"Miranda Nilsen, varför följer du efter mig? Jag trodde vi var kvitt nu?"

Sam snörper på munnen och den spruckna läppen gör en ful grimas. Hon känner att hon börjar få näsblod igen.

"För att jag inte har något för mig i eftermiddag. Tänkte att jag lika gärna kunde hänga på", svarar Marre och ser lurig ut.

"Så du kan plåga mig lite till? Vilken jävla mobbare du är!" Fnyser Sam och vänder tvärt blicken till fönstret istället.

"Samantha, jag tänkte faktiskt inte vara jävlig den här eftermiddagen", svarar Marre kort och självsäkert.

"Nehe du"

Sam suckar.

"Jag har ingen lust att gå hem", suckar hon igen.

Marre surplar sin kaffe latte. Hon tittar upp på Sam, som riktar blicken drömmande ut mot fönstret.

"Ja men du är ju i stan nu och då slipper du ju gå hem"

"Precis, det är därför jag alltid tar bussen in till stan varje dag efter skolan istället för att gå hem"

"Brukar du?" frågar Marre förvånat

"Det är mycket du inte vet om mig" fnyser Sam och stirrar ner i den tomma kaffekoppen.

De går genom parken när de plötsligt hör åskan mullra borta i fjärran. Små vattendroppar börjar prassla mot löven när Marre plötsligt tar tag i Sams krage och trycker henne till sig. Hon omfamnar Sam och ger henne en lång kyss. Sam förvånas över det som sker men gör inget motstånd.

"Du är alldeles röd!" Kommenterar Marre nöjt och tittar på Sam.

"Det gör det samma. Jag oroar mig mer för att gå hem, än för att du kommer reta mig i skolan imorgon för det här"

Sams mörkbruna ögon tittar intensivt på Marre som precis tänkt ge ett dräpande och retsamt svar, men plötsligt ångrar sig.

Dörren smäller igen med hjälp av vinden när Sam går in genom huvudentrén i familjens förfallna villa. Hon ser Charlie, mannen som bor i huset som hon också bor i, och Charlie vacklar till när han riktar stegen mot henne. Sam känner sig inte mottaglig för en diskussion med en alkoholiserad vårdnadshavare, så hon riktar stegen snabbt mot sitt rum och hinner precis in och slår igen dörren framför näsan på Charlie, som genast börjar vråla om hur otacksam hon är trots att hon har tak över huvudet.

"Du skulle suttit på barnhem om det inte vore för oss!"

Ibland kan ord kännas som knivar. Sam försöker tänka på kyssen istället.

Väldigt gammal illustration jag gjort, men den passar väldigt bra tycker jag :)

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 2

Soundtrack till denna berättelse, klicka!

Sam stirrar ut genom fönstret och stör sig på läraren Kurts tråkiga berättar-röst. Hon känner sig lite generad över det som hände tidigare, den där underbart udda kyssen. Marre hade blivit rasande förstås och nu var det bara att vänta på hämnden.

På väg ut från klassrummet känner Sam en hand på sin axel och hon blir indragen på toaletten som råkar ha placeringen precis bredvid skrivsalen.
"Vad fan håller du på med egentligen? Det du gjorde mot Marre är sexuella trakasserier!?"
Där står Marre och hennes gäng. Marre med armarna i kors och de tuffa tjejerna och killarna tittar äcklat på Sam.
"Så du gillar tjejer?" flinar en av grabbarna i klungan. Det kala huvudet är svettigt och de illa sittande kläderna skriker unket.
"Var är det med det då?" svarar Sam nonchalant och blänger på högen framför henne.
"Jävla äckel" konstaterar en mörkhårig fräknig tjej med kaxig uppsyn, och så är hela slagsmålet igång. Denna gången vinner faktiskt inte Sam. Hon brukar ha en bra chans, hon kan slåss, men nu vinner skolans maffia. Blodig sätter hon sig på toalettsitsen och ber en stilla bön att nästa dag ska bli smärtfriare.

När skoldagen är slut har blodet torkat och värken lagt sig. Medan Sam väntar på bussen till stan hör hon steg bakom sig. Med instinkter som ett hotat djur vänder hon sig om.
"Hur mår du?"
Frågan kommer från Marre.
"Vad fan tror du, köttskalle?" ryter Sam irriterat.
Det är ju Marres fel att hon förlorade. Hon behövde väl inte dragit dit hela sitt gäng för att spöa upp henne och sedan sparkat på henne när hon redan låg ner. Och i ett toalettbås till råga på allt.
"Antar att du inte mår prima?" svarar Marre och flinar.
"Du mår bra nu när du klått upp mig va?"
"Äh... Ska du också mot stan?"
Marre tittar på tidtabellen och riktar den specifika frågan till Sam.
"För isåfall får du stå ut med åsynen av mig lite till"

Mina sinnen ljuger inte

Första delen av en eventuell berättelse...

Ljudet av tårar hördes inte. För sånt hörs inte. Men hade tårar kunnat ge ljud ifrån sig, så hade hela rummet dånat. Här satt hon och lyssnade på fiolmusik, på lägsta möjliga volym för att inte störa resten av huset. Hon studerade tavlorna framför sig. De hade hennes mamma målat. Det var allt som fanns kvar efter branden och ett av hörnen var fortfarande svart från lågorna. När brandmännen släkt elden, som ätit upp största delen av huset, kunde hon urskilja några saker som inte var svarta av kol. Tavlorna. Sam vill inte minnas.

Det var ljust och fint väder. Skolklockan ringer och Sam ser hur alla barn och ungdomar på skolgården springer in. Hon ser det stökiga gänget bredvid porten, de som alltid muckar gräl med alla. Hon hamnar då och då i slagsmål med Marre. Varför? För att Sam är den enda som inte accepterar skit från dem. Fast det är något visst med Marre och hennes långa ljusa, nästa vita, hår, hennes ljusgröna ögon som man kan drunkna i. Så farlig, så elak, men så tilldragande. Som en sagofigur.

"Är det inte lilla rödluvan som kommer?" tjuter någon ur Marres gäng just som Sam går förbi.
"Ja, jag är rödhårig, stör det dig? Kanske mitt röda hår bränner din stackars hud som eld eller?" snäser Sam och kom på att det lät töntigare när hon sa det högt än när hon tänkte det i huvudet. Hon tänkte smidigt glida förbi de fyra personerna som hånler, men så subtilt blev inte rörelsen när Marre tar tag i hennes krage och griper hårt tag om Sams nacke.

"En dag kommer jag vinna över dig. Du bör inte vara så uppkäftig"
Marres gröna ögon borrar sig in i Sam, som trots smärtan i nacken blir lite pirrig av de där ögonen. Hon hånler tillbaka på gänget.

"Visst, in your dreams!" skrattar hon och går in genom huvudentrén.
"Jävla tomboy alltså"

Lektionerna går och på rasten sätter sig Sam i skuggan under ett träd och läser i mobilen för att verka upptagen. Hon känner en karatespark i ryggen och dunsar handlöst ner på marken.
När hon tittar upp ser hon Marre som kisar med ögonen mot henne.

"Jaså, du måste gå på bakifrån för att ha en chans..." morrar Sam och tittar ilsket på sin rival.
"Det här får du för att du jämt är så uppkäftig, det är jag som regerar på den här skolan!" skriker Marre och måttar ett slag mot Sam som väjer undan i sista stund. Ett flin bryter ut och Marre blir röd i ansiktet av irritation. Några fler slag, och några fler missar och när Marres ansikte är precis intill Sam så trycker sig Sam emot henne med all kraft och kysser henne.
"Vad fan sysslar du med din jävla hora?!"
"Hånglar med dig, vad ser det ut som? Om du inte kunde uppfatta det så borde din uppfattningsförmåga vara ganska tillplattad!" flinar Sam till en förvirrad Marre. De två tjejerna bara ser på varandra. Sams rival blev besegrad av en kyss.