fredag 1 juli 2016

Mina sinnen ljuger inte - del 5: En förändring

Är det så konstigt att jag oroar mig? Är det så konstigt att varje dag känns som en melankolisk smörja?

Marre sitter och tittar ut genom fönstret. Det är förfärligt, att man får lov att luras sådär. Men nu är det som det är. Lärar-Kurt pratar om räta vinkelns ekvation, och ingen verkar bry sig, minst av alla bryr sig lärar-Kurt. Utanför blåser vinden.

Skolan är slut för dagen och Sam går ut genom porten, hon möter Marre bakom skolan och ser länge på henne.
"Jaha, ska vi börja duellen?"
Marre ler stort.
"Nej, här ska fan inte bli en duell. Jag har redan vunnit över dig för många gånger på kort tid. Jag skrev så för att se om du skulle dyka upp. För om du gjorde det, tänkte jag bjuda hem dig på te."
Sam flinar.
"Du är ju sinnessjuk! Men, jag accepterar din inbjudan."

Påväg mot bussen som ska ta dem till Marres morsas palats - fast egentligen är det ju inget palats - så känner Sam hur Marre tar tag i hennes hand.
"Vad gör du?"
"Tycker det är mysigare att gå så här"
"Du är ju knäpp..."

De två tjejerna sätter sig i busskuren. Väntan på bussen blev inte särskilt långvarig.

Väl hemma hos Marre så sätter de sig i Marres rum.
"Vet du, jag tänkte på det där du sa om att du inte vill gå hem efter skolan... Du vet, du kan få komma hit istället, om du vill."
"Jag är inte ute efter välgörenhet!" Utbrister Sam med en kränkt min och fortsätter
"Jag behöver ingen hjälp från någon"
"Det är inte frågan om välgörenhet, din idiot. Jag skulle inte förslå det om inte jag själv ville det" svarar Marre surt.
"Förlåt"

"Vill du ha te?"
Frågan kommer från Marre medan Sam tittar sig runt i det dunkla, men lyxiga sovrummet. De gyllene gardinerna släpper in skymningen alldeles lagomt mycket.
"Ja, tack"

När Sam kommer hem den kvällen känner hon sig sådär härligt varm, även om hon öppnade sin ytterdörr med en klump i magen och förväntade sig en utskällning av Charlie. Men inget sådant hände. Lättnaden spred sig i hennes inre och hon smög in i sitt rum. 

Det kändes nästan som om det slitna huset vajade med vinden, när hon satte sig i sin säng och tänkte på hur allt hade varit den dagen. Hon hade genuint förberett sig för en duell med Marre.

Det mest förvånande var att det verkade som om Marre hade ett samvete. Uppenbarligen så kan människor förändras. Men förändringen känns så plötslig. Och konstig.

- - -

Skrivpuff 1/7-2016: "Konstigt".

- - -

Soundtrack till denna berättelse, klicka!
[Länken leder till en liten video på min musiksida på Instagram]

/Oraklet

1 kommentar:

  1. Vilken härlig berättelse! Jag måste nog ta och läsa de föregående delarna också.

    SvaraRadera