www.ettorakel.blogspot.com
- - -

NY SKRIVBLOGG:
ELDVARELSE.BLOGSPOT.COM

fredag 16 december 2016

"BREV - Poetisk antologi med 140 brev" är nu ute!

Nu är boken "BREV - Poetisk antologi med 140 brev" som jag medverkar i äntligen ute! Mitt bidrag till denna antologi heter "Förlåt mig att jag minns". Jag har nu fått se boken med egna ögon och är så obeskrivligt glad och stolt! Sitter här som en bredkäftad jävla padda och bara gapskrattar av förtjusning! Boken "BREV - Poetisk antologi med 140 brev" är utgiven av Tolvnitton förlag och finns att köpa på exempelvis Bokus.

För den som vill läsa mitt antologibidrag finns texten också på www.poeter.se/triciafurtado

Ja, jag har bytt direktadress till min författarsida på poeter.se. Min gamla direktadress poeter.se/sneakymasterwriter kändes så töntig, men det beror på att mitt konto där är över åtta år gammalt.... hur som helst så fungerar inte den gamla adressen längre, så bokmärk gärna min nya adress om du är en återkommande läsare där!



Här ovanför är även min senaste pianocover! "Bella Notte" från Disney's "Lady och Lufsen". Älskar den låten!

/Oraklet

torsdag 15 december 2016

Tomtens klenbente bror

Beaktande, busig, beslut, bitsk, barmhärtig.

Busigt tog han förslaget i beaktande.
Lite bitsk och besvärlig som han var
så blev det inget beslut som var av
beaktande för dessa omständigheter.
Tomtens inofficielle klenbente bror
var inte särskilt barmhärtig,
ty han var motsatsen till
den officiella tomten.
Men man får ta i beaktande
att den bitske och klenbente
inte är lika barmhärtig
som denne officiella andre.
Trots att denne andre,
som tros vara beslutsamt barmhärtig
nog i slutänden kanske
ändå är något sånär lite busig.

- - -

Ja detta är då mitt försök till att skriva en juldikt. Typ. Ja, vad fan ska man säga egentligen...

En konstig och lite klenbent tomte med ryggont, som jag tecknade idag.



Som vanligt är här helt opassande musik till texten, men denna lilla minilåt publicerades idag så nu fick den hamna med i inlägget av oklar anledning.

- - -

Skrivpuff 15/12-16:
Välj 5 ord på bokstaven B.
Skriv en text som innehåller minst 2 av dem.
Berätta gärna vilka ord du valt.

- - -

/Oraklet

måndag 12 december 2016

Information: böcker till försäljning!

Jag har fortfrande en hel del exemplar av "Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen och andra noveller" kvar samt några av "Heltidsdrömmaren". Jag har alltså kvar en liten del av upplagorna som jag har här hemma, så det är först till kvarn! Om det är någon som är intresserad av att köpa en bok av mig så kostar de enbart 100kr styck/var (det är mindre än vad de kostar i bokhandlarna). Om någon vill köpa båda böckerna så kan jag sälja dem för 150kr som ett "paketpris". Skicka meddelande till mig på Facebook vid intresse (länk!), alternativt ett mejl till triciamariefurtado@gmail.com

Obs! Finns inte jättemånga kvar, så passa på!

Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen
och andra noveller

Heltidsdrömmaren

Hela min bibliografi - Klicka!

Sedan vill jag även tipsa om min textsamling "Blå måne" som för en tid sedan kom ut i nätbokhandlarna. Jag har inte skrivit så mycket om den boken ännu, faktiskt! Men är du intresserad av sagor, klurig poesi och liknande texter, så in och köp!


Adlibris - köplänk
Bokus - köplänk

/Oraklet

lördag 10 december 2016

En liten saga om tant Jirlang med J

Dagen hade kommit då tant Jirlang prompt skulle åka till sin bästa väninna Matildeana som bodde bort i djupaste Alimaxanien. Hon ringde till Krusberth och krävde att få veta hur man fixade ett nytt pass eftersom hennes pass var 40 år över bäst före-datumet.
"Ja du får väl gå till polishuset och fixa ett nytt då", föreslog Krusberth stramt.

Sagt och gjort så gick Jirlang dit och ställde sig i kön till receptionen. När det var hennes tur påtalade hon sitt ärende.
"Och ert namn är...?" undrade receptionisten med en frågande klang på rösten.
"Greta Jirlang"
"Greta Girlang" skrev receptionisten ner.
Jirlang såg hans nedklottrade ord och avbröt ilsket:
"Jag heter Jirlang med J!"
Receptionisten tittade upp.
"Jag trodde Girlang stavades med G" svarade han.
"Det var det mest oförskämda jag någonsin har hört!" utropade Jirlang med en begynnande rosaröd ton i ansiktet.
"Jag ber om ursäkt frun. Men Girlanger stavas ju med G, i alla fall sådana man pyntar sitt hem med. Så jag trodde du stavade som ordet Girlang..."
"Jag vet vad jag heter!" bröt Jirlang av. "Och dessutom är jag faktiskt ingen julgransprydnad. Vad heter du själv, människa?"
"Börk"
"Menar du inte Björk?" undrade Jirlang med en överlägsen min.
"Börk" upprepade receptionisten irriterat. Han lät lika stram som Krusberth lät, faktiskt. Knappt någon människa orkar med Jirlang.
"När är passet färdigt?"
"Om ungefär två veckor, frun"
"Då så, Björn. Då säger vi så"
"Börk"

På vägen ut ur polishuset mötte Jirlang Krusberths grannar Pepp och Sickan. De satt på en parkbänk och degade.
"Gå och gör något vettigt med era liv!" brölade Jirlang irriterat mot ungdomarna.
"Och det kommer från någon som är döpt efter en julgransprydnad?" svarar Sickan stöddigt.
"Jag heter Jirlang med J!" utbrister Jirlang förnärmat och med en djupt andetag av irritation.
"Du får heta vad du vill. Du får gärna heta Julgranskula för min del. Det börjar också på J" svarar Sickan nonchalant.
Tant Jirlang stegar förtörnad iväg. I Alimaxanien kommer ingen ifrågasätta hennes namn i alla fall. Där betyder ju Jirlang "soppa" så alla trodde att Matildeana skulle bjuda på soppa när hon berättade att hon skulle bjuda tant Jirlang. Hellre vara en soppa (soppa är ju ändå rätt gott!) än en pappersprydnad, tänkte Jirlang för sig själv och blängde över axeln på Sickan.
"Eller stavas julgranskula med J?" frågar Sickan Pepp med en konfys stämma.

- - -

Skrivpuff 10/12-16: "Stram"

- - -
/Oraklet

måndag 5 december 2016

Antologi och bågskytte

Jag ska medverka i Poeter.se's nya bok (antologi) "Ett brev är en själ"! De presenterade de utvalda deltagarna idag och jag är så glad att jag får chans att vara med! Ska bli så roligt! Kommer uppdatera mer om detta sen när boken finns att köpa!

Update: Boktiteln blev "BREV - Poetisk antologi med 140 brev". Tävlingen hette däremot "Ett brev är en själ". Mer info kommer efter releasen. 


Mina böcker samt de böcker jag medverkar i har en egen plats i bokhyllan tillsammans med bland annat bilder från när min bok var med på Bok- och Bibliotekmässan i Göteborg 2013.

Idag var det även bågskytteträning och här är en del av dagens resultat...



Vi tränade inomhus och bilden ovan är en gammal bild, men den får vara med igen ändå.

/Oraklet



måndag 28 november 2016

Nästan fullträff på en mycket liten måltavla

Idag på bågskytteträningen fick jag nästan en fullträff på en mycket liten måltavla (går knappt att se den på avståndsbilden här till vänster nedan).

söndag 27 november 2016

onsdag 23 november 2016

Är du inte

Faller i glömska
Det som jag tänkt
Det som jag frågar
Dig
Du är en närstående
Så du borde veta

Sånt jag tar för givet
Saker du trodde jag glömt
Det är mycket
Du
Inte vet
Så jäkla nära närstående
Är du inte



- - -

Skrivpuff 23/11-16: "Närstående"

- - -

/Oraklet

måndag 21 november 2016

Tant Jirlang

"Kom nu ihåg att uppföra er!" påminde Krusberth där han stod och försökte fixa till sin slips i hallen. Mattan låg lite vikt och han knuffade irriterat tillrätta den. Det här beteendet var ovanligt i Krusberths hem, som annars var en salig röra där inget någonsin matchade eller var ens det minsta lilla sammanhängande. Alldeles för mycket saker hade han också, gubben. Saker som låg slängda överallt och som Pepp alltid skulle slå tårna i.
"Ja, vad du tjatar!" gnällde Sickan i sitt hörn där han stod otåligt och hängde. Vägde med fötterna fram och tillbaka. Kepsen hade åkt lite på sned och han rättade till den. Pepp stod på tå bakom honom och knuffade ner kepsen över hans öra igen och fick en sur min riktad mot sig.
"Jag kom överens om att du inte skulle göra så där hela tiden!" trumpetade han ut till tomma luften eftersom Pepp redan hade försvunnit.
"Uppför er!" gormade Krusberth igen, som fortfarande inte hade fått till slipsen korrekt.
"Skynda er och gör er i ordning istället!"
Pepp stannade upp och tittade förundrat på gubben.
"Det är väl inte så hankigt" snäste hon och snurrade runt några varv på skrivbordstolen. "Du är en riktig trubbelgubbe och dessutom påminner du om en panda som halkar när du blir upprörd", fortsatte hon.
Krusberth svor. Det fick bli en slipslös outfit.

Krusberth hade ställt fram kakor på porslin som inte matchade. Ett grönt kakfat, en blå tekanna och röda koppar med gula prickar på.
"Minns du den gången vi hittade den här tekannan, du vet i den där soptunnan som..."
"Nej!"
Krusberth avbröt Sickan som hoppade upp och ner.
"Nåja, du ominns du det"
"Sluta tramsa dig nu!"
Det ringde på dörren. Sickan hörde inte vad Krusberth sa för han var påväg till dörren.
"Jaaag öppnar!"
Mattan lade sig sned igen och Krusberth blev röd i ansiktet av irritation, men ville inte få ett utbrott framför gästen som just kommit.
"Åh, tant Jirlang! Välkommen kära moster!" hälsade Krusberth och bockade.
"Lika stökigt som vanligt, ser jag", svarade tant Jirlang och gick in i köket.
"Och ditt porslin matchar fortfarande inte"

"Gå fram och hälsa nu!" tjatade Krusberth nervöst och föste fram Pepp och Sickan till sin gamla moster.
"God dag", hälsade Pepp.
"God afton, var hälsad, tjeeeenaree, aj aj kapten och land i sikte!" vrålade Sickan.
Tanten tittade stumt på dem.
"Och vad är det här för figurer?" väste hon lågt.
Krusberth började svettas nervöst.
"Ja, eh, du får ursäkta honom; han är lite hyperaktiv av sig, han menar inget illa. Detta är mina två grannar, de brukar vara här på dagarna"
"Jaså det var ju intressant. Varför får jag aldrig te?"
De satte sig runt bordet och Sickan kände sig uttråkad efter ungefär hela 58 sekunder. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på en flicka som rastade sin hund.
"Nu fick vi en bajsande hund som utsikt", förkunnade han.
Ingen sa något. Utom tant Jirlang som skrynklade ihop ansiktet i en äcklad grimas och Krusberth som gjorde en plågad min. En fluga surrade och satte sig sen på Sickans huvud.
"Det är ingen promenadstig på mitt huvud!" morrade han och drämde till sig själv i huvudet med Pepps fysikbok. "Varför vill flugan bara gå runt i mitt huvud? Varför inte i Pepps? Ja, okej, i Krusberths huvud finns ju inte så mycket vegetation, så där kan jag ju förstå att flugan inte vill gå..." Sickan hejdar sig och tittar ut genom fönstret. Hunden och flickan är borta.
"Usch det var det värsta jag sett! Bajset ligger kvar!" gormar han och pekar ut genom fönstret där hunden nyss gjort sina behov.
Tant Jirlang vände sig till Krusberth.
"Som vanligt har du inte vett att bjuda mig till ett hem där man beter sig som folk!" sa hon kyligt. "Kanske vi ska ta och sätta oss i matsalen istället? Så kan barnen leka"
Barn och barn, tänkte Pepp. Hon är fjorton och hon var då inte ett barn. Sickan är ju i och för sig en femåring i en femtonårings kropp, men det hör ju inte hit, tänkte hon.

Tant Jirlang går före Krusberth in till matsalen.
"Nåja, matvrån kanske jag skulle sagt" kommenterade hon surt. Krusberth kände sig illa till mods. Varför skulle det årliga besöket av hans moster alltid vara så besvärligt? Plötsligt kände han sig irriterad. Varför skulle alltid hans moster komma och vara otrevlig? Varför komma till någon, om man bara stör sig på den?
"Jag vill att tant går nu", sa Krusberth tyst.
Han hade väntat sig en strid, men det fick han inte.
"Äntligen" svarade tant Jirlang och vände på klacken. Vid tröskeln vände hon på huvudet.
"Jag kommer bara varje år för att jag lovade din mor att se efter dig"
"Det var ju över 30 år sedan!"
Tanten gick och Pepp log brett.
"Varför skulle vi träffa henne, nu igen? Jag minns inte vad jag gör här..." reflekterade hon lite lagom högljutt.
"Det minns inte jag heller! Gå hem!", beordrade Krusberth och plötsligt var alla som vanligt igen.

- - -

Skrivpuff 21/11-16: "Kom ihåg"

Fler berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth finns här!





Som vanligt passar musiken inte alls ihop med texten, men det får vi väl leva med antar jag...

- - -

/Oraklet

torsdag 17 november 2016

Quote of the day

Once a queer goth always a queer goth

I'm still the same
Quite whimsical
Still that curious thing
Still the same
Called by the name
Of a queer goth

Clearly the one
Quite disappointing
That whimsical thought
Distinctly dark and somber
Still the same
The one to blame
Wherefore I'm called by the name
Of a queer goth

It's me, you'd see, even before
Peeking through the door, 
It's me you are looking for
I know who I am;
I'm aware of it all

Quite hopeless
Still not very amusing
Still the same
Called by the name
Of a queer goth


Bild ovan: Jag idag. Tar sällan selfies, men detta är alltså hur jag såg ut idag (eller tekniskt sett igår). Passar förhoppningsvis ihop med dikten ovan. Den queera gotharen alltså haha!

- - -

Skrivpuff 17/11-16: "skuldmedvetna"
Blev ju inte ordagrant i texten ovan, men temat passade nog ändå.

- - -

/Oraklet

onsdag 9 november 2016

Mina sinnen ljuger inte - del 7

"Miranda vänta!"
Sam har sprungit efter Miranda ut från kondiset. Miranda saktar in stegen och vänder sig långsamt om.
"Säg inget Sam. Jag fattar att du kommer vända det här emot mig eller hur?"
Sam slår armarna om Miranda, tar sedan ett steg tillbaka och utbrister:
"Tror du att du är den enda högstadietjejen i världen som har alkoholister till vårdnadshavare? Jag förstår precis vad du går igenom. Så jävla speciell är du inte."
Miranda står mållös. Responsen dröjde. Sedan störtar hon fram till Sam och borrar ner ansiktet i hennes famn, gråtande. Det känns som dem står där i timmar, även om det bara är minuter. Miranda gråter, mer och mer och mer. En tårdrypande kyss senare är de på väg genom den dimmiga staden. De går och går, vet inte vart benen tar dem. Bort från hela världen. Eller i alla fall bort från staden.

Miranda faller trött ihop på en trädstubbe i en liten skogsdunge. Det blonda långa håret har blivit alldeles risigt av att ha legat i ansiktet när tårar strömmade.
"Var är Damien? Han lär väl skratta ihjäl sig nu" säger Miranda tyst.
"Jag vet inte, han satt bara kvar och stirrade när jag sprang efter dig. Bry dig inte om honom, Marre"
"Kom och sätt dig"
Miranda klappar på en stenbumling som råkar vara placerad nära stubben hon för tillfället sitter på. Sam gör som hon blir tillsagd. De sitter där en lång stund. Tänker. Miranda lutar huvudet mot Sams axel. Huvudena möts i en kyss. Det behövs inget mer.

Dimman tätnar och de sitter bara där. Det har redan blivit eftermiddag.
"Romantiskt eller hur?" suckar Miranda.
Sam nickar. De fortsätter kyssas. Händerna fumlar innanför tröjorna. Sam blir nervös.
"Tänk om någon ser oss?"
"Mitt i skogen? Skärp dig. Dessutom är det dimma. Ingen ser oss. Var inte barnslig nu. Var det inte du som var rutinerad?"
Sam flinar.
"Rutinerad och rutinerad... Jag ljög faktiskt förut. Jag är oskuld"
Miranda tittar länge på Sam innan hon plötsligt spricker upp i ett brett leende.
"Då får vi ändra på det"

- - -

Läs föregående delar av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

Dagens skrivutmaning 9/11-16 på Skrivpuff: "Mer"

- - -

/Oraklet

tisdag 8 november 2016

Cassidy & Castor - The Flashback series Part 1

Notis: Eftersom jag vill öva mer på att skriva på Engelska så kommer här första texten i en ny "serie" på sidan av de vanliga följetongberättelserna om Cassidy och Castor. Serien kommer innehålla tillbakablickar om karaktärerna, skrivna på Engelska. Jag försöker skriva så att eventuella Engelskspråkiga läsare ska kunna förstå dessa texter, utan att ha läst den svenska originalserien. Självklart är Flashback-serien bara ett komplement till de huvudsakliga berättelserna om Cassidy & Castor.

Disclaimer: Since I want to practice my English writing, I decided to start this new "Flashback-series" based on my Swedish writings about Cassidy & Castor. The "Cassidy & Castor" series are originally written in Swedish. I won't translate the main tale though. This is only a small writing project in which I wanted to start beside my main writings on this tale. However, I will try to write this English "Cassidy & Castor flashback series" as independent as possible, so the English audience will understand it without reading the main tale. Grammatical mistakes may appear though (since English isn't my first language). Advices are appreciated. The flashback-series will be pretty short in length, at least in the beginning.

- - -

CASIDY & CASTOR - THE FLASHBACK SERIES PART 1.


The night sky was dark blue. Cassidy thought blue was the color of anxiety. She felt angry, which made her feel even more sad. Then she thought about the entire journey she had been in for so long. The improvement she had been doing as the Queen of Avoránic. Even though she was thinking quite alot about planet Earth the first year after she arrived.

She was anything but brave when she became the Queen. She thought it was a joke, that day they revealed the result of the election. She was convinced they were trying to make fun of her. But then she realized it was nothing else but the truth. The government told her they've elected her as the queen.
"You can see all the aura's in the world. Nobody can hide from your sight. Of course a person with an ability of interpret the aura of all living creature would be useful. We had that in mind while taking the decision", one of the oracles said.
If she hadn't that gift – the gift of seeing things other people can't – would they still elect her? Probably not.


Castor was hard working, but too shy. His sister was the leader Avoránic needed at that point, and still needed these days. She was the most hard working at the time, but she worked in complete silence. Of course he felt left behind sometimes. That's a quite natural feeling. It's human nature. Cassidy and Castor – the only human beings alive at Avoránic. Sometimes he missed planet Earth. It's like he and his sister has switched places. Castor is the one who misses Earth now; the one who thinks about the silver coloured moon light and the fruits they won't be able to taste again. Cassidy had difficulties accepting her new life earlier, but now she seems have forgotten where she came from.

The Castle was light, perhaps a bit overwhelming. On the other hand everyone felt welcome. Everyone but Nels, Castor's best friend who betrayed them earlier this year. Castor was wondering if his suspicious thoughts about Nels acutally were true. He hoped to be the leader of Avoránic, but failed. He wasn't even meant to be anything else than a staff member of the Castle. Everyone knew he didn't fit the role of a leader. He was too weak. Leaving the Castle for working with the enemies was proof enough.

"The magicians". That's the phrase Cassidy used for her biological family. That's how she refers to them. They were somewhere. On another planet, perhaps they're all still alive. They will never know their twins are.

"You have to flee the country. You have to believe in your own courage. You have to gain knowledge, and you have to work hard", Sarphira said. The mother of the one with the incredible gift of seeing the truth and her brother who was named "beaver" in latin.

- - -


/Oraklet (the oracle)

Mina sinnen ljuger inte - del 6: En silvergrå morgon

Dagen var silvergrå. Inga fåglar syntes eller hördes, men dagen var vacker på ett lite vemodigt sätt. Skolan kändes inte lockande alls. Världen kändes mer lockande att upptäcka. Miranda ser ner på sina dyra och nyputsade skor där hon står vid busshållplatsen.

"Hej missfoster! Gäller ditt erbjudande fortfarande?"
Miranda kollar förvånat upp.
"Va?"
Sam står där och flinar.
"Är du riktigt vaken Marre? Jag undrar om det du sa i fredags stämmer; får jag följa med dig hem efter skolan? Eller var det bara något du sa?"
Sams sista mening avslöjade inte alltför mycket den besvikelse hon faktiskt kände. Miranda hånlog. Sam såg ut att ångra sin fråga men blir glatt överraskad av svaret.
"Självklart din jävla pajas", svarar Miranda oberörd.
"Det där lät så töntigt att jag tycker vi går hem till dig och skiter i skolan idag"

Hand i hand i den silvriga morgonen går dem och andas in den friska luften. Förbi kyrkogården dit Sam känner ett tvång att titta lite extra.
"Vad tittar du på?"
"Ingenting"
Sam tänker inte öppna sig för någon. Någonsin. Speciellt inte för Marre.

"Har du någonsin provat att ha sex med en annan tjej någon gång?" frågar Marre plötsligt.
"Va?"
Frågan kom plötsligt och lät så absurd i sitt sammanhang.
"Ja, du vet lesbiskt sex. Har du gått ner på en tjej någon gång? Du är gay eller hur?"
"Miranda, jag tänker inte diskutera mitt sexliv, och speciellt inte med dig"
"Du är oskuld va?"
"Nej."
Miranda stannar upp och vänder sig mot Sam.
"Sexigt du"
"Äh håll klaffen" kontrar Sam och känner hur hennes kinder blir onödigt röda.
Inte så konstigt. Hon går runt och håller en söt tjej i handen som om de vore ett par. Helt normalt är det att bli röd i fejset av sådana här känsliga frågor också. Vad som inte är normalt är att samma tjej försökte krossa hennes näsben för en vecka sedan.

Miranda trycker sig extra nära Sam och skyller på kylan. Vad är det här? Miranda är inte kall, detta känns som det betyder något helt annat.
"Du, vi drar till kondiset istället va? Tror att min mamma jobbar hemma idag och jag vill inte att du träffar henne" säger Miranda och drar Sam åt vänster över ett övergångsställe. Innan Sam hinner fråga mer så stöter dem på Damien som står och lurar bakom ett hörn. Han hoppar glatt fram när han ser tjejerna gå förbi.
"Nämen va puttinuttigt! Hatade inte ni varandra förut?" vrålar han rätt ut, men vrålet hamnar i en slags sned riktning och ser ut att träffa luften bredvid istället. Han vänder sig förvirrat åt Mirandas håll.
"Åh fan där var du Marre"
"Lika smidig som vanligt, ser jag. Och vem har sagt att vi inte hatar varandra fortfarande?" säger Miranda och blinkar i smyg åt Sam, men så subtilt hon kan för att inte Damien ska se det. Damien ser förvirrad ut.
"Men vi spöa ju skiten ur den där jävla flatan förra veckan och..."
"Ja ja, ska du hänga med till kondiset?" avbryter Marre och drar med sig båda två iväg över gatan. Damien, som inte är världens mest skarptänkta människa, vilket han är ökänd för i skolan, glömmer genast av var han är eller vad han pratade om och utbrister i exalterade ord:
"Yes, de nya apelsinbakelserna är fantastiska" och börjar småjogga iväg.

"Varför är inte du i skolan förresten?" frågar Sam Damien när de satt sig på fiket.
"Vem bryr sig?" snäser han men blinkar triumferande mot Sam.
"Pappa vann på lotto igår, vi är stenrika nu, vem behöver skolan?" fortsätter han
"Det är skolplikt i det här landet och dessutom spelar det väl ingen roll om din pappa har pengar när du inte kommer få jobb i framtiden?" svarar Miranda surt.
"Varför predikar du? Ni är ju inte heller i skolan!"
Ironin var för uppenbar för att det ens skulle vara lönt att diskutera situationen.
"Well spoken. Du har en poäng där. För att vara korkad är du smart" svarar Sam och hon och Damien gör årets mest vankelmodiga fistbump.

Under tiden som detta väldigt röriga samtal pågår så kör en bil över övergångsstället, sneddar in på kondisets kundparkering och en klart onykter kvinna stapplar ur och in på caféet. Varken Sam eller Marre upptäcker henne först, men Damien ser henne i ögonvrån och säger väldigt klumpigt några illa valda ord;
"Fan va jobbig den där bruden är, hon hänger ju praktiskt taget på baristan"
Den berusade kvinnan hör det och innan någon hinner reagera är hon framme vid bordet och vrålar mot Damien.
"Du borde prova att visa respekt i offentliga rum, ditt mjäkiga st-st-stolpskott!"
Snubblande på orden - och benen - vänder sig kvinnan mot Miranda.
"Marre, älskling vad gör du här? Jag ska hem och fortsätta jobba men blev sugen på kaffe och... Varför i helvete är du inte i skolan?!"
Marre tittar tyst ner i bordet och kvinnan muttrar någonting om "bortskämda ungjävel", men lämnar relativt snabbt lokalen med sin kaffemugg.
"Var det där din mamma?" undrar Sam försiktigt.
Miranda ställer sig upp och går ut från caféet.

- - -

Med lite inspiration från dagens skrivutmaning 8/11-16 på Skrivpuff: "Pröva"
(Omskrev ordet till "prova" i min text på grund av grammatiska skäl, dock.)

Läs de föregående delarna av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

- - -

/Oraklet

lördag 5 november 2016

Förlåt mig att jag minns (prosadikt)

Jag tänker på det fortfarande. 
Jag grubblar över det som hänt. 

Det som aldrig lär blekna. 
Jag ber dig ha överseende med att jag ännu minns. 
För att jag är mänsklig. Förlåt mig.

Jag tänker på allt som varit. 
Jag kan bara medge att det är sant.
Försöker slå bort tanken fast det inte går. 
Det är verkligen inte lätt. 
Jag vill inte minnas trots att jag minns. 
Ja, jag drar ut på det. 
Kanske gör det mer komplicerat 
än det egentligen borde vara. 

Minns och filosoferar. 
Reflekterar över det om var vårt, 
det som kunde blivit vårt. 
Kanske även helt sonika 
det som vi visste aldrig 
skulle bli en del av oss.

Trots allt du utsatt mig för 
är jag tillfreds med livet. 
Så tillfreds att detta brev förmodligen aldrig 
kommer lämna min byrålåda. 
Jag vill bara sätta det på pränt; 
allt det här som jag tänker. 
Allt det jag minns. 

Utan att vara pretentiös, 
utan några bakomliggande tankar. 
Utan ett uns av att verka tvehågsen. 
Ändå kanske det är just det jag är. 
När jag tänker efter 
kanske det ändå är bäst att jag skickar 
det här brevet till dig. 
Jag vill att du ska veta.

Ska du veta för att jag tror 
att det skulle gynna vår framtid?
Eller skrivs detta ner 
i ett rent egoistiskt syfte?
Vad är rimligt att begära?
Är något som människan gör 
helt osjälviskt?

Jag vet inte om du kommer må bättre 
av att läsa det här, 
och jag vet inte heller om jag skulle må bättre 
av att skicka det. Egentligen. 
När man tänker efter är du för speciell 
för att såras.

Men det är väl en sådan sak 
som alla människor borde vara.


- - -

Dagens skrivutmaning 5/11-16: "bättre" på Skrivpuff

- - -

/Oraklet

söndag 30 oktober 2016

Ny pilbåge

Idag testade jag min nya pilbåge. Så nu har jag två bågar. En långbåge och en mindre recurvebåge :)

Dagens resultat (återigen skjöt jag i skymningen och i mörkret... självklart hade det blivit mycket bättre i dagsljus):



Jaha här står jag och siktar:


Men bara siktar. För på denna bilden så spänner jag inte bågen helt och hållet...
Pappa fotade bilden på mig. Tyckte den blev lite cool ändå ;) 

Obs! Jag har gjort bilden MYCKET ljusare än den egentligen var... Det var ganska mörkt ute, typ skymning, när jag övade. Sedan tog det typ en halvtimma och så blev det kolsvart och då fick jag lägga av. Tråkigt..

/Oraklet



torsdag 20 oktober 2016

Spelade piano i kyrkan idag

Idag spelade jag piano i kyrkan där jag hjälper till ideellt ibland. Jag spelade bl.a "Jesu, joy of man's desiring" och "Air - on the G string", samt två av mina egna kompositioner.

Det är roligt att börja spela i olika sammanhang igen. Det är lite nervöst eftersom jag inte har spelat på det sättet framför folk sedan jag spelade elbas i tonåren... Men det är grymt kul och jag längtar tills nästa gång :)


(Detta är ett gammalt foto dock...)

/Oraklet

söndag 16 oktober 2016

Bågskytte och cello

Dessa aktiviteter är det jag ägnat mig åt denna söndag; bågskytte och cello. Låten jag spelar på cello är en låt jag själv skrivit, dock från början komponerad för piano men jag gjorde en celloversion också. Hela låten kommer upp på min sida på Bandcamp senare, när låten är helt färdigskriven.

Tränade bågskytte idag i kvällsmörker medan pappa fick lysa med ficklampa på måltavlan... Så resultatet blev ju inte precis det bästa (och det är av den anledningen jag bara har denna bild på den första pilen jag sköt, för resten vågar jag inte ens visa hur det gick med.....). Det va faktiskt inte lätt att skjuta pilar i så dunkelt ljus, och resultatet hade självklart blivit bättre i dagsljus. Denna pil (bilden nedan) är inte ens särskilt bra heller med tanke på avståndet... Som sagt, hade det säkert gått bättre i dagsljus.




Låten jag spelar kallar jag "A somber sonatina" för att jag helt enkelt inte kommit på någon bättre låttitel ännu.


/Oraklet

lördag 15 oktober 2016

Huset

Jag inser att detta blir sista natten vi är här. Jag går ut från utedasset och in i stugan igen.
"Äntligen är vi klara med det här stället! Jag kan inte vänta tills vi får det sålt. Ingen människa kan släpa mig tillbaka till det här gamla rucklet igen"
Jag ler mot dig och nickar instämmande. Huset lämnas i mörker och vi börjar gå mot bilen. Du sätter i startnyckeln och bilen brummar. Men inget händer. Du testar att åter starta bilen men den vill inte ge med sig. Klockan är långt över midnatt och jag börjar bli trött.
"Det verkar som vi får stanna här tills i morgon ändå" suckar du och vi går tillbaka mot huset.

På väg mot huset hör vi fotsteg bakom oss. Släpande, tunga, tröga steg. Vi vänder oss om precis samtidigt, ser ingenting. Vi tittar på varandra och springer snabbt mot huset.

Du snubblar och du känner att någon drar i din fot. Du får panik, skriker, lyckas sparka dig loss ur det som höll dig nere. Jag tar din hand och vi springer i full fart mot huset. Vi öppnar dörren, men innan vi hinner stänga igen dörren, så stänger sig dörren av sig själv med en smäll. Som om någon annan drämt igen den. Du tänder ljuset. Det är bara vi som är här.

Vi pustar ut, men hinner knappt göra detta innan vi hör fotsteg bakom oss igen. Denna gången i huset. Golvplankorna knarrar. Darrande vänder vi oss om, skräckslagna. Vi fasar inför det vi kommer få se.

Men där står ingen.

- - -

Dagens skrivutmaning från Skrivpuff 15/10-16: "Släpa" 

- - -


Liten pianotrudelutt med "Hedwigs theme" från Harry Potter-filmerna. Passar bra när det snart är Halloween :)


Av någon anledning passar cello till såna här lite mystiska berättelser...


/Oraklet

fredag 7 oktober 2016

Dos textos pequeños - los padres; un ejercicio de escritura

Cirkeln sluts
Vi blir som vi lär oss
Vägledningen ligger i
andra människors händer
Sådana händer
som inte går att välja
Eller att välja bort

Vissa har tur
Andra inte
Världen etableras
Utifrån vilka dem är

Jag pratar självklart om föräldrar
Inte just mina egna föräldrar
Utan bara föräldrar
Vissa med kunskap
Vissa utan kunskap
Vissa som önskar att
de kunde gjort annorlunda
Sen finns det dem som inte
önskat något alls

Trots det sluts cirkeln
Vägledningen som blivit presenterad
Är vad den är
Blir vad den blir
Världen har nu etablerats
Även om du alltid har kapacitet
att ändra den

- - -

Everything I ever knew
Things that might happen
You were the one who taught me
Some of the most remarkable things

Some things you've said;
Made perfect sense
Some things you've said;
Were insanely wrong

Having this impact
in one human's life
I'm not able to fully understand it
These things are just simply what it is

Perhaps it's just how nature works
Even though it seems incredibly complicated
Not knowing if what you're doing is right or wrong
I can't relate to it, I haven't created a living creature

I have been taught a lot of things
I have been taught mathematics, how to behave properly
But in most cases you can't be taught
how to be a great parent

- - -

Inspirerad av dagens skrivutmaning från Skrivpuff 7/10/16: "Föräldrar"

Ja, visst är det förvirrande att skriva en titel på spanska när innehållet är på svenska och engelska? Bra, det var det som var meningen ;)


- - -






/Oraklet

torsdag 6 oktober 2016

Du har inga bevis

Du blir inte trodd
Ingen står på din sida
Ingen
Eller kanske står någon på din sida
Trots att du inte har något att komma med

Kanske är du den enda som har rätt
Kanske har alla andra helt fel
Kanske
Men du har inga bevis
Och tydligen är det bara det som räknas nu

- - - 
Dagens skrivutmaning från Skrivpuff 6/10-16: "bevis"
- - -
Bilden har väl egentligen inget med texten att göra... Det är bara en bild från när jag övade spanska idag (igår).




/Oraklet

söndag 25 september 2016

Dagens foton: bågskytte, bokmässa och klassisk konsert

Igår var vi på bokmässan i Göteborg. Det blev rekordmånga böcker i år som jag tänkte blogga om lite senare! Idag har jag övat lite bågskytte (visst ser den ut som en båge från nån episk fantasy-film?!) och imorgon har jag bågskytteträning igen :)

I fredags var jag på en klassisk pianokonsert i Vara Konserthus med bland andra Göteborgs symfoniker. Som vanligt var det fantastiskt!

Blev en väldigt snabb uppdatering idag eftersom jag för tillfället är ute i bilen på väg hem och jag va mest exalterad att ladda upp dessa bilder (trots att det bara är vanliga mobilbilder). Farsan har tagit bilden på mig där jag siktar med min pilbåge. Konsertbilderna och bilden från bokmässan är dock som vanligt fotade av mig :)

Jag som övar bågskytte i Mellerud vid pappas stuga. Eller snarare: jag som står och siktar eftersom jag inte spänt bågen helt på denna bilden haha!

Bokmässan. Fick tyvärr inte någon bättre bild än så.

Klassisk konsert.

Klassisk konsert.

tisdag 20 september 2016

Jag känner mig lite som Robin Hood

Jag har börjat träna bågskytte en gång i veckan. Måndagar kl 18.

Idag fick jag in min allra första bullseye!!! Det vill säga, jag sköt pilen rakt i mitten i den gula cirkeln på måltavlan! Den gula cirkeln i mitten är värd 10 poäng (och 10 poäng är den högsta poängen på tavlan). Men inte nog med det, i och med att jag träffade den inre lilla cirkeln på tiopoängaren så fick jag vad en tydligen kallar ett "kryss" vilket är det bästa en kan få. Visserligen va det på nybörjaravstånd (tror det va på 10m, men det kan ha varit mer, för jag minns inte vad tränaren sa att det var).

Inte så illa för att vara nybörjare (det är min andra gång på bågskyttebanan!). Förra gången jag var där fick jag två niopoängare, då satte jag pilen i den yttersta delen av den gula cirkeln (för den är värd 9 poäng).

#hybris (nej skojar bara! ;)

Jag har med andra ord varit löjligt nöjd med mig själv hela kvällen.

Oops, nu är det över midnatt.
Måste nog sova nu...


/Oraklet

fredag 16 september 2016

Att memorera

Mycket i livet ska memoreras,
Nya ansikten, nya platser, kanske din nya skola eller arbetsplats.
Mycket ska kommas ihåg,
Inlämningsuppgifter, jobb, den där aktiviteten du går på varje vecka.
Eller mötet med dina vänner.

Mycket i livet ska inte memoreras,
Som dagen då du bevittnade ett självmord,
Dagen ditt ansikte blev nedtryckt i toaletten i skolan,
Eller dagen då du brast ut i gråt framför din släkt,
för att du fick för mycket prestationsångest för att spela upp din nya låt du skrivit.

Mycket av det som du borde memorera,
Faller bort i glömska.

Mycket av det du inte medvetet vill memorera,
Kommer du ihåg.

Ibland är det bra att det kan vara på det sättet också,
För allt är inte menat att vara så som det borde vara.



Jag spelar en liten bit ut "Somewhere in my memory". Lade upp den på Instagram igår, och idag ser jag att den faktiskt passar bra ihop med dagens skrivutmaning! Jag hoppas instagram-spelaren inte ser knas ut nu, för jag bloggar ifrån iPaden och av någon anledning krånglar koder ibland då ;)

- - -

Inspirerad av dagens skrivutmaning på skrivpuff 16/9-16: "memorera".

- - -

/Oraklet


måndag 5 september 2016

Den bästa tiden

Natten rullar in
Letar sig in i rummet
Vi spelar plockepinn
Och kaffet har blivit ljummet

Vi vill inte sova
Jag håller i handen din
Ljuden utanför börjar bli dova
Staden somnar in

Även om mörkret sänker sig
Så känns luften mjuk som siden
Trots känslan som förmanar dig
Är det natten som är den allra bästa tiden


En tavla jag målade idag ovan :)

- - -

Dagens skrivutmaning från Skrivpuff 5/9-16: "Förmana"

- - -

Soundtrack till denna text för rätt stämning haha! (länk till en låt på min sida på Bandcamp)

/Oraklet

lördag 3 september 2016

Konstutställning och ny tavla

Idag var jag på "From Monet to Cezanne" som var en grafisk konstutställning med alla de stora och kända franska expressionisterna.

Sedan har jag även målat en ny tavla också. Jag antar att även jag har en del influenser av expressionism i mina tavlor :)

Foto jag tog när jag var på utställningen.

Här ovan är min tavla som jag målade idag.


/Oraklet

onsdag 31 augusti 2016

Fotografering: gravidbilder

I lördags hade jag en fotografering och temat var gravidbilder. Det är allra första gången jag fotar gravidbilder, så det var väldigt spännande. Här nedan är några av fotona.

Obs! Fotona har väldigt dålig kvalitét på grund av att jag bloggar från surfplattan nu... Och blogger-appen för ipad är verkligen värdelös när det kommer till foton. Orkar inte starta igång datorn nu eftersom jag är är lite småsjuk och ligger i sängen.






Modeller: Nathalie, Rebecka & Ella.

För att se fler bilder och för att se fotona i bättre kvalitét besök mitt fotoarkiv:



/Oraklet

fredag 12 augusti 2016

Mitt mående är inte bra.

Jag har känt mig väldigt låg de senaste dagarna. Mestadels har jag spenderat tiden här, i min lilla musikhörna.
Snart kommer även nya berättelser och texter. Och även annan form av kreativitet. Snart, när mitt mående blivit lite bättre.

Några nya uppdateringar finns förresten på:

/Oraklet

torsdag 28 juli 2016

Sveket mot Avoránic

PLANETEN NORPHOR / SAGAN OM AVORANIC - DEL 3

De tidigare delarna av denna berättelse finns HÄR.

"Det var längesedan vi kunde gå såhär och snacka", tyckte Cassidy och log.
"Ja, det var tur att du kom och styrde upp mötet där i rådsalen. Jag är så stolt över dig. Avoránic kunde inte ha en bättre ledare; du är osjälvisk, ödmjuk och du lyssnar på alla."
Cassidy gav Castor en anfallskram och började fnissa.
"Du är snäll. Och så poetisk, visst är du på kreativt humör just nu?"
"Haha, din förmåga att tolka folks auror slår aldrig fel. Vår skogspromenad kommer förvandlas till en vacker dikt ikväll."
Cassidys svarta lockar vajar i vinden.

De gick och spankulerade tyst när plötsligt ett gällt skrik skar genom luften. Det lät som Noria.
"Vad var det?" Viskade Castor ängsligt.
Cassidy tog tag i honom:
"Fort, vi måste tillbaka till slottet!"

De sprang genom skogen, de lila fruktträden glittrade i solen. Avoránic var så vackert på sommaren, så färgglatt, så magnifikt. Träden slingrade sig i den täta skogen, en liten grönblå flod ringlade längstmed Yuwruna skogen. Om inte allt plötsligt blivit så jäktat hade detta varit en ljus och vacker dag. Ljusare än förr. Även om livet i Avoránic inte hade blivit lättare för någon. Avoránic har blivit ljust, fast fortfarande lika komplicerat som tidigare.

Noria satt på trappan till den stora ingången och såg förvirrad och skräckslagen ut.
Cassidy slog sig ner bredvid henne.
"Vad har hänt?" Frågade hon och drog Noria till sig.
"Jag hittade denna i Nels rum" svarade Noria och sträckte fram en smutsig och skrynklig pergament.
Cassidy vecklade ut lappen och såg på symbolen på den. En triangel över en pilbåge.
"Kanske Nels är hemma hos Bern och Rigny? De brukar ju ofta träffas och öva bågskytte", sa Castor fundersamt.
Är det verkligen något som Noria behöver reagera så starkt för?, tänkte han för sig själv.
"Förstår ni inte? Det där är symbolen för ondska. Och hämnd. Symbolen för att ha vänt sida"
Noria förklarar att lappen säkert inte var tänkt att bli hittad av någon på slottet. Lappen var säkert ett meddelande som skulle skickas som en bekräftelse till Avoránics motståndare, från Nels. För det var helt klart Nels handstil, och lappen hittades i Nels rum. Hur kunde lappen ens ha hamnat där?

Cassidy såg med stora ögon på Noria som drog det långa blå håret från ansiktet.
Hon vågar inte tänka på vad som nyss skett.
"Så Nels har vänt sig emot oss och tänker förråda oss", säger hon långsamt, som om hon prövar orden. Det var ord hon aldrig någonsin trodde att hon skulle yttra.
"Castor, spänn för hästarna. Noria, lås slottsportarna. Vi ska ut och resa"
Cassidy vänder på klacken och den röda manteln lyser som eld i solen.



Foto som jag tog vid Gudhems klosterruin. Tyckte det passade till berättelsen.

- - -

Skrivpuff 28/7-2016: "Allt blev ljusare, men inte så mycket tydligare".

- - -
/Oraklet

onsdag 20 juli 2016

Grusvägen

Jag smyger fram på den smala vägen,
nyfiken på vart den leder,
längre in i skogen
detta känns som en gammal sägen.

Fukt, kallt och det drar,
jag skyndar mig allt vad jag har,
den smala grusvägen gör en sväng,
in på en liten mysig äng.




Lite bilder jag tog idag ovan. 
Fler bilder från min lilla fototur jag gjorde idag finns på Picasa, i detta album:

Pysslade ihop en liten fotovideo med musik också bara för att jag är såååå kreativ:


- - -

Lite halv-rim blev det en natt som denna.
Skrivpuff 20/7-2016: "Smal"

- - -

/Oraklet

måndag 18 juli 2016

Ateljéns fantasy och anime-tema

Inte för att det har med någonting att göra, men jag älskar temat på "inredningen" i min lägenhet/ateljé.

söndag 17 juli 2016

Dagens filosofier

Ibland får jag bara sakta ner och fundera på saker och ting. Fundera på det jag vill behålla för mig själv. Ibland så vill jag inte publicera covers av vissa låtar bara för att jag känner något speciellt för just vissa låtar. Även om låtarna är skrivna av andra, så blir det i min känsla som att publicera dagboksanteckningar. Känner även så om en stor del av mina kompositioner som jag själv skrivit. Vissa av mina minnen, texter och kreationer vill jag behålla för mig själv, låta bli att dela med omvärlden, därför att det är melodier, vackra stunder, bilder och texter som är mina. Bara mina. De ska finnas i mina sinnen, i mitt medvetande, och inte delas med andras.

Allt detta saktar jag ner och tänker på när jag iakttar mina vänner och det faktum att hos dem finns ingen hejd på vad de måste dela med omvärlden.

- - -

Skrivpuff 17/7-2016: "Sakta ner"

- - -

/Oraklet

måndag 11 juli 2016

Lingua latina, samt tavla och musikplaner

Sitter busshållplatsen och väntar på bussen och läser latin.


Har förresten målat en ny tavla:


Jag planerar förresten att göra en liten video där jag spelar både cello, piano och gitarr. Det skulle vara roligt att göra en sådan video!



/Oraklet

fredag 1 juli 2016

Mina sinnen ljuger inte - del 5: En förändring

Är det så konstigt att jag oroar mig? Är det så konstigt att varje dag känns som en melankolisk smörja?

Marre sitter och tittar ut genom fönstret. Det är förfärligt, att man får lov att luras sådär. Men nu är det som det är. Lärar-Kurt pratar om räta vinkelns ekvation, och ingen verkar bry sig, minst av alla bryr sig lärar-Kurt. Utanför blåser vinden.

Skolan är slut för dagen och Sam går ut genom porten, hon möter Marre bakom skolan och ser länge på henne.
"Jaha, ska vi börja duellen?"
Marre ler stort.
"Nej, här ska fan inte bli en duell. Jag har redan vunnit över dig för många gånger på kort tid. Jag skrev så för att se om du skulle dyka upp. För om du gjorde det, tänkte jag bjuda hem dig på te."
Sam flinar.
"Du är ju sinnessjuk! Men, jag accepterar din inbjudan."

Påväg mot bussen som ska ta dem till Marres morsas palats - fast egentligen är det ju inget palats - så känner Sam hur Marre tar tag i hennes hand.
"Vad gör du?"
"Tycker det är mysigare att gå så här"
"Du är ju knäpp..."

De två tjejerna sätter sig i busskuren. Väntan på bussen blev inte särskilt långvarig.

Väl hemma hos Marre så sätter de sig i Marres rum.
"Vet du, jag tänkte på det där du sa om att du inte vill gå hem efter skolan... Du vet, du kan få komma hit istället, om du vill."
"Jag är inte ute efter välgörenhet!" Utbrister Sam med en kränkt min och fortsätter
"Jag behöver ingen hjälp från någon"
"Det är inte frågan om välgörenhet, din idiot. Jag skulle inte förslå det om inte jag själv ville det" svarar Marre surt.
"Förlåt"

"Vill du ha te?"
Frågan kommer från Marre medan Sam tittar sig runt i det dunkla, men lyxiga sovrummet. De gyllene gardinerna släpper in skymningen alldeles lagomt mycket.
"Ja, tack"

När Sam kommer hem den kvällen känner hon sig sådär härligt varm, även om hon öppnade sin ytterdörr med en klump i magen och förväntade sig en utskällning av Charlie. Men inget sådant hände. Lättnaden spred sig i hennes inre och hon smög in i sitt rum. 

Det kändes nästan som om det slitna huset vajade med vinden, när hon satte sig i sin säng och tänkte på hur allt hade varit den dagen. Hon hade genuint förberett sig för en duell med Marre.

Det mest förvånande var att det verkade som om Marre hade ett samvete. Uppenbarligen så kan människor förändras. Men förändringen känns så plötslig. Och konstig.

- - -

Skrivpuff 1/7-2016: "Konstigt".

- - -

Soundtrack till denna berättelse, klicka!
[Länken leder till en liten video på min musiksida på Instagram]

/Oraklet

lördag 25 juni 2016

Mina sinnen ljuger inte - del 4

Del 4 i berättelsen om Marre och Sam. Alla delar finns HÄR.

- - -

Sam smyger tyst ut på balkongen, greppar tag om trädgrenen som sträcker sig ner mot gräsmattan, och hoppar den sista metern ner. Det är så hon alltid lämnar huset, eftersom hon inte vill bli upptäckt av Charlie och Roxanne, hennes vårdnadshavare. Klockan närmar sig midnatt och hon känner bara för en promenad. Och varken Charlie eller Sam kommer ändå bry sig om hon är ute eller inne.

Natten är kall, luften är fuktig. Hon känner sig märkligt tom, men fridfull. Sneddar mot kyrkogården och tittar in. Sam älskar kyrkogården, hon ser det som en mystisk och lite spännande plats. Och en mötesplats för att träffa sina föräldrar. Hon går fram till gravstenen. "Makarna Olivia och Rose Elrosy". Sam lägger en ros på graven och sätter sig framför den. Hon börjar prata, så som hon alltid gör när hon besöker sina mödrars grav.
"Mor, jag har haft en rätt bra vecka. Visst, jag har bråkat med Marre, som vanligt. Hennes gäng är alltid på mig. Men jag tror inte längre att hon hatar mig. För idag så började hon hångla med mig av ingen särskild anledning! Visst, Charlie och Roxanne är idioter, men tack vare dem är jag i alla fall inte hemlös. Jag snattade en anime-tidning i affären, men annars har jag skött mig bra. Jag har det ändå rätt bra, trots Charlie´s vrede. Skolmaten är bra, jag har bra vänner och jag är kreativ, precis som ni alltid var när ni levde. Jag är okej."

Det var bara en sak som inte stämde med det hon sa. Hon har inte alls några vänner. Sam fnyser. Vad ska man med vänner till? Hon drar händerna genom det kortklippta röda håret, drar upp baggyjeansen som höll på att ramla ner när hon ställde sig upp.

På väg ut från kyrkogården möter hon Damien, en av Marres kumpaner. Det kala huvudet och de illa sittande kläderna har inte förändrats, men det har attityden.
"Hej Sam" kvittrar han och drar ett till bloss av cigarren.
"Röker du cigarr?"
"Nej, jag röker gräs"
"Va?!"
"Det är en cigarr ser du väl! Jag sa bara så för att du ställer en fråga som är självklar!"
"Äh"

Damien svänger plötsligt kroppen mot Sams håll och ser på henne.
"Jag menade inte det där jag sa förut, om att det skulle vara något fel med att gilla tjejer... Om man är tjej alltså."
Sam flinar.
"Som om din åsikt skulle betyda ett skit för mig...", svarar hon nonchalant.
"Fast du förtjänar all spö du fick", flinar Damien tillbaka och armbågar Sam på sidan. Hårt.
"Vi ses i skolan imorgon"
Sam tänker att Damien är rätt harmlös ändå. Fast han slår jävligt hårt.

Väckarklockan ringer och Marre slår upp ögonen. Hon funderar på gårdagen. Hon funderar på Sam. Hon vet inte vad hon ska tycka om henne. Hon är tilldragande, men alldeles för uppkäftig för Marres smak. Men, hon är intressant. Och jävligt störande.

"Hej Marre, hur är det? Åh titta, där borta är Sam. Ska vi...?"
Damien nickar åt Sams håll och gör en menande min mot henne.
"Äh låt henne vara idag. Vi måste ju fan inte överdriva eller hur?"
Marre säger meningen överdrivet högt, bara så att Sam ska höra den. Sam flinar som svar.

En lapp flyger genom klassrummet, och Sam fångar den.
"Vi ska göra upp ikväll. Bara knytnävar, inga vapen tillåtna. Vågar du utmana mig?
Puss, Marre"

Sam brister ut i gapskratt. Varför vet hon inte, troligtvis beror det på både det udda innehållet på lappen, samt dess absurda formulering.

- - -

Skrivpuff 25/6-2016: "Harmlös".

- - -

/Oraklet