Filosofiskt spankulerade jag utmed vattnet. Lyssnade på fåglarna och inandades växtligheten. Tar fram kameran och fångar en hoppande groda på bild. En fågel svävar ovanför mig. Jag tänker på allt som hänt innan jag satte min fot på just denna plats. Barn som sprungit här, strider som utkämpats just här. Folk som kanske mist sina liv här. Folk som kyssts, bråkat eller gråtit här.
Jag går vidare och funderar, reflekterar över platsen. Det är ju bara vatten. Vatten bredvid en liten skog. Jag kan inte simma, men vattnet skrämmer mig inte. Det ser kallt och mörkt ut, men det berör mig inte. Jag är ju på marken.
"Vad funderar du på?" frågar du, som bara svassat runt medan jag spankulerade med kameran. Du såg inte det jag såg, funderade inte över det jag funderade på.
"Men det är ju bara vatten?" svarar du på mina funderingar.
Nå ja, ur min synvinkel är i alla fall allting funderbart. Även sånt som kanske inte borde vara det. Det är både en fördel och en nackdel.
Från motsatt håll kom du och ställde den första frågan. Du berättar om hur stressad du är idag, och hur du inte hinner med det du vill hinna med. Du tycker jag låter märkvärdig när jag berättar vad jag går och funderar på. Men samtidigt. När jag berättar om mina tankar, så avundas du mig som hinner med att tänka så mycket.
Själv avundas jag dig, som slipper.
- - -
- - -
/Oraklet
