www.ettorakel.blogspot.com
- - -

NY SKRIVBLOGG:
ELDVARELSE.BLOGSPOT.COM

måndag 28 november 2016

Nästan fullträff på en mycket liten måltavla

Idag på bågskytteträningen fick jag nästan en fullträff på en mycket liten måltavla (går knappt att se den på avståndsbilden här till vänster nedan).

söndag 27 november 2016

onsdag 23 november 2016

Är du inte

Faller i glömska
Det som jag tänkt
Det som jag frågar
Dig
Du är en närstående
Så du borde veta

Sånt jag tar för givet
Saker du trodde jag glömt
Det är mycket
Du
Inte vet
Så jäkla nära närstående
Är du inte



- - -

Skrivpuff 23/11-16: "Närstående"

- - -

/Oraklet

måndag 21 november 2016

Tant Jirlang

"Kom nu ihåg att uppföra er!" påminde Krusberth där han stod och försökte fixa till sin slips i hallen. Mattan låg lite vikt och han knuffade irriterat tillrätta den. Det här beteendet var ovanligt i Krusberths hem, som annars var en salig röra där inget någonsin matchade eller var ens det minsta lilla sammanhängande. Alldeles för mycket saker hade han också, gubben. Saker som låg slängda överallt och som Pepp alltid skulle slå tårna i.
"Ja, vad du tjatar!" gnällde Sickan i sitt hörn där han stod otåligt och hängde. Vägde med fötterna fram och tillbaka. Kepsen hade åkt lite på sned och han rättade till den. Pepp stod på tå bakom honom och knuffade ner kepsen över hans öra igen och fick en sur min riktad mot sig.
"Jag kom överens om att du inte skulle göra så där hela tiden!" trumpetade han ut till tomma luften eftersom Pepp redan hade försvunnit.
"Uppför er!" gormade Krusberth igen, som fortfarande inte hade fått till slipsen korrekt.
"Skynda er och gör er i ordning istället!"
Pepp stannade upp och tittade förundrat på gubben.
"Det är väl inte så hankigt" snäste hon och snurrade runt några varv på skrivbordstolen. "Du är en riktig trubbelgubbe och dessutom påminner du om en panda som halkar när du blir upprörd", fortsatte hon.
Krusberth svor. Det fick bli en slipslös outfit.

Krusberth hade ställt fram kakor på porslin som inte matchade. Ett grönt kakfat, en blå tekanna och röda koppar med gula prickar på.
"Minns du den gången vi hittade den här tekannan, du vet i den där soptunnan som..."
"Nej!"
Krusberth avbröt Sickan som hoppade upp och ner.
"Nåja, du ominns du det"
"Sluta tramsa dig nu!"
Det ringde på dörren. Sickan hörde inte vad Krusberth sa för han var påväg till dörren.
"Jaaag öppnar!"
Mattan lade sig sned igen och Krusberth blev röd i ansiktet av irritation, men ville inte få ett utbrott framför gästen som just kommit.
"Åh, tant Jirlang! Välkommen kära moster!" hälsade Krusberth och bockade.
"Lika stökigt som vanligt, ser jag", svarade tant Jirlang och gick in i köket.
"Och ditt porslin matchar fortfarande inte"

"Gå fram och hälsa nu!" tjatade Krusberth nervöst och föste fram Pepp och Sickan till sin gamla moster.
"God dag", hälsade Pepp.
"God afton, var hälsad, tjeeeenaree, aj aj kapten och land i sikte!" vrålade Sickan.
Tanten tittade stumt på dem.
"Och vad är det här för figurer?" väste hon lågt.
Krusberth började svettas nervöst.
"Ja, eh, du får ursäkta honom; han är lite hyperaktiv av sig, han menar inget illa. Detta är mina två grannar, de brukar vara här på dagarna"
"Jaså det var ju intressant. Varför får jag aldrig te?"
De satte sig runt bordet och Sickan kände sig uttråkad efter ungefär hela 58 sekunder. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på en flicka som rastade sin hund.
"Nu fick vi en bajsande hund som utsikt", förkunnade han.
Ingen sa något. Utom tant Jirlang som skrynklade ihop ansiktet i en äcklad grimas och Krusberth som gjorde en plågad min. En fluga surrade och satte sig sen på Sickans huvud.
"Det är ingen promenadstig på mitt huvud!" morrade han och drämde till sig själv i huvudet med Pepps fysikbok. "Varför vill flugan bara gå runt i mitt huvud? Varför inte i Pepps? Ja, okej, i Krusberths huvud finns ju inte så mycket vegetation, så där kan jag ju förstå att flugan inte vill gå..." Sickan hejdar sig och tittar ut genom fönstret. Hunden och flickan är borta.
"Usch det var det värsta jag sett! Bajset ligger kvar!" gormar han och pekar ut genom fönstret där hunden nyss gjort sina behov.
Tant Jirlang vände sig till Krusberth.
"Som vanligt har du inte vett att bjuda mig till ett hem där man beter sig som folk!" sa hon kyligt. "Kanske vi ska ta och sätta oss i matsalen istället? Så kan barnen leka"
Barn och barn, tänkte Pepp. Hon är fjorton och hon var då inte ett barn. Sickan är ju i och för sig en femåring i en femtonårings kropp, men det hör ju inte hit, tänkte hon.

Tant Jirlang går före Krusberth in till matsalen.
"Nåja, matvrån kanske jag skulle sagt" kommenterade hon surt. Krusberth kände sig illa till mods. Varför skulle det årliga besöket av hans moster alltid vara så besvärligt? Plötsligt kände han sig irriterad. Varför skulle alltid hans moster komma och vara otrevlig? Varför komma till någon, om man bara stör sig på den?
"Jag vill att tant går nu", sa Krusberth tyst.
Han hade väntat sig en strid, men det fick han inte.
"Äntligen" svarade tant Jirlang och vände på klacken. Vid tröskeln vände hon på huvudet.
"Jag kommer bara varje år för att jag lovade din mor att se efter dig"
"Det var ju över 30 år sedan!"
Tanten gick och Pepp log brett.
"Varför skulle vi träffa henne, nu igen? Jag minns inte vad jag gör här..." reflekterade hon lite lagom högljutt.
"Det minns inte jag heller! Gå hem!", beordrade Krusberth och plötsligt var alla som vanligt igen.

- - -

Skrivpuff 21/11-16: "Kom ihåg"

Fler berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth finns här!





Som vanligt passar musiken inte alls ihop med texten, men det får vi väl leva med antar jag...

- - -

/Oraklet

torsdag 17 november 2016

Quote of the day

Once a queer goth always a queer goth

I'm still the same
Quite whimsical
Still that curious thing
Still the same
Called by the name
Of a queer goth

Clearly the one
Quite disappointing
That whimsical thought
Distinctly dark and somber
Still the same
The one to blame
Wherefore I'm called by the name
Of a queer goth

It's me, you'd see, even before
Peeking through the door, 
It's me you are looking for
I know who I am;
I'm aware of it all

Quite hopeless
Still not very amusing
Still the same
Called by the name
Of a queer goth


Bild ovan: Jag idag. Tar sällan selfies, men detta är alltså hur jag såg ut idag (eller tekniskt sett igår). Passar förhoppningsvis ihop med dikten ovan. Den queera gotharen alltså haha!

- - -

Skrivpuff 17/11-16: "skuldmedvetna"
Blev ju inte ordagrant i texten ovan, men temat passade nog ändå.

- - -

/Oraklet

onsdag 9 november 2016

Mina sinnen ljuger inte - del 7

"Miranda vänta!"
Sam har sprungit efter Miranda ut från kondiset. Miranda saktar in stegen och vänder sig långsamt om.
"Säg inget Sam. Jag fattar att du kommer vända det här emot mig eller hur?"
Sam slår armarna om Miranda, tar sedan ett steg tillbaka och utbrister:
"Tror du att du är den enda högstadietjejen i världen som har alkoholister till vårdnadshavare? Jag förstår precis vad du går igenom. Så jävla speciell är du inte."
Miranda står mållös. Responsen dröjde. Sedan störtar hon fram till Sam och borrar ner ansiktet i hennes famn, gråtande. Det känns som dem står där i timmar, även om det bara är minuter. Miranda gråter, mer och mer och mer. En tårdrypande kyss senare är de på väg genom den dimmiga staden. De går och går, vet inte vart benen tar dem. Bort från hela världen. Eller i alla fall bort från staden.

Miranda faller trött ihop på en trädstubbe i en liten skogsdunge. Det blonda långa håret har blivit alldeles risigt av att ha legat i ansiktet när tårar strömmade.
"Var är Damien? Han lär väl skratta ihjäl sig nu" säger Miranda tyst.
"Jag vet inte, han satt bara kvar och stirrade när jag sprang efter dig. Bry dig inte om honom, Marre"
"Kom och sätt dig"
Miranda klappar på en stenbumling som råkar vara placerad nära stubben hon för tillfället sitter på. Sam gör som hon blir tillsagd. De sitter där en lång stund. Tänker. Miranda lutar huvudet mot Sams axel. Huvudena möts i en kyss. Det behövs inget mer.

Dimman tätnar och de sitter bara där. Det har redan blivit eftermiddag.
"Romantiskt eller hur?" suckar Miranda.
Sam nickar. De fortsätter kyssas. Händerna fumlar innanför tröjorna. Sam blir nervös.
"Tänk om någon ser oss?"
"Mitt i skogen? Skärp dig. Dessutom är det dimma. Ingen ser oss. Var inte barnslig nu. Var det inte du som var rutinerad?"
Sam flinar.
"Rutinerad och rutinerad... Jag ljög faktiskt förut. Jag är oskuld"
Miranda tittar länge på Sam innan hon plötsligt spricker upp i ett brett leende.
"Då får vi ändra på det"

- - -

Läs föregående delar av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

Dagens skrivutmaning 9/11-16 på Skrivpuff: "Mer"

- - -

/Oraklet

tisdag 8 november 2016

Cassidy & Castor - The Flashback series Part 1

Notis: Eftersom jag vill öva mer på att skriva på Engelska så kommer här första texten i en ny "serie" på sidan av de vanliga följetongberättelserna om Cassidy och Castor. Serien kommer innehålla tillbakablickar om karaktärerna, skrivna på Engelska. Jag försöker skriva så att eventuella Engelskspråkiga läsare ska kunna förstå dessa texter, utan att ha läst den svenska originalserien. Självklart är Flashback-serien bara ett komplement till de huvudsakliga berättelserna om Cassidy & Castor.

Disclaimer: Since I want to practice my English writing, I decided to start this new "Flashback-series" based on my Swedish writings about Cassidy & Castor. The "Cassidy & Castor" series are originally written in Swedish. I won't translate the main tale though. This is only a small writing project in which I wanted to start beside my main writings on this tale. However, I will try to write this English "Cassidy & Castor flashback series" as independent as possible, so the English audience will understand it without reading the main tale. Grammatical mistakes may appear though (since English isn't my first language). Advices are appreciated. The flashback-series will be pretty short in length, at least in the beginning.

- - -

CASIDY & CASTOR - THE FLASHBACK SERIES PART 1.


The night sky was dark blue. Cassidy thought blue was the color of anxiety. She felt angry, which made her feel even more sad. Then she thought about the entire journey she had been in for so long. The improvement she had been doing as the Queen of Avoránic. Even though she was thinking quite alot about planet Earth the first year after she arrived.

She was anything but brave when she became the Queen. She thought it was a joke, that day they revealed the result of the election. She was convinced they were trying to make fun of her. But then she realized it was nothing else but the truth. The government told her they've elected her as the queen.
"You can see all the aura's in the world. Nobody can hide from your sight. Of course a person with an ability of interpret the aura of all living creature would be useful. We had that in mind while taking the decision", one of the oracles said.
If she hadn't that gift – the gift of seeing things other people can't – would they still elect her? Probably not.


Castor was hard working, but too shy. His sister was the leader Avoránic needed at that point, and still needed these days. She was the most hard working at the time, but she worked in complete silence. Of course he felt left behind sometimes. That's a quite natural feeling. It's human nature. Cassidy and Castor – the only human beings alive at Avoránic. Sometimes he missed planet Earth. It's like he and his sister has switched places. Castor is the one who misses Earth now; the one who thinks about the silver coloured moon light and the fruits they won't be able to taste again. Cassidy had difficulties accepting her new life earlier, but now she seems have forgotten where she came from.

The Castle was light, perhaps a bit overwhelming. On the other hand everyone felt welcome. Everyone but Nels, Castor's best friend who betrayed them earlier this year. Castor was wondering if his suspicious thoughts about Nels acutally were true. He hoped to be the leader of Avoránic, but failed. He wasn't even meant to be anything else than a staff member of the Castle. Everyone knew he didn't fit the role of a leader. He was too weak. Leaving the Castle for working with the enemies was proof enough.

"The magicians". That's the phrase Cassidy used for her biological family. That's how she refers to them. They were somewhere. On another planet, perhaps they're all still alive. They will never know their twins are.

"You have to flee the country. You have to believe in your own courage. You have to gain knowledge, and you have to work hard", Sarphira said. The mother of the one with the incredible gift of seeing the truth and her brother who was named "beaver" in latin.

- - -


/Oraklet (the oracle)

Mina sinnen ljuger inte - del 6: En silvergrå morgon

Dagen var silvergrå. Inga fåglar syntes eller hördes, men dagen var vacker på ett lite vemodigt sätt. Skolan kändes inte lockande alls. Världen kändes mer lockande att upptäcka. Miranda ser ner på sina dyra och nyputsade skor där hon står vid busshållplatsen.

"Hej missfoster! Gäller ditt erbjudande fortfarande?"
Miranda kollar förvånat upp.
"Va?"
Sam står där och flinar.
"Är du riktigt vaken Marre? Jag undrar om det du sa i fredags stämmer; får jag följa med dig hem efter skolan? Eller var det bara något du sa?"
Sams sista mening avslöjade inte alltför mycket den besvikelse hon faktiskt kände. Miranda hånlog. Sam såg ut att ångra sin fråga men blir glatt överraskad av svaret.
"Självklart din jävla pajas", svarar Miranda oberörd.
"Det där lät så töntigt att jag tycker vi går hem till dig och skiter i skolan idag"

Hand i hand i den silvriga morgonen går dem och andas in den friska luften. Förbi kyrkogården dit Sam känner ett tvång att titta lite extra.
"Vad tittar du på?"
"Ingenting"
Sam tänker inte öppna sig för någon. Någonsin. Speciellt inte för Marre.

"Har du någonsin provat att ha sex med en annan tjej någon gång?" frågar Marre plötsligt.
"Va?"
Frågan kom plötsligt och lät så absurd i sitt sammanhang.
"Ja, du vet lesbiskt sex. Har du gått ner på en tjej någon gång? Du är gay eller hur?"
"Miranda, jag tänker inte diskutera mitt sexliv, och speciellt inte med dig"
"Du är oskuld va?"
"Nej."
Miranda stannar upp och vänder sig mot Sam.
"Sexigt du"
"Äh håll klaffen" kontrar Sam och känner hur hennes kinder blir onödigt röda.
Inte så konstigt. Hon går runt och håller en söt tjej i handen som om de vore ett par. Helt normalt är det att bli röd i fejset av sådana här känsliga frågor också. Vad som inte är normalt är att samma tjej försökte krossa hennes näsben för en vecka sedan.

Miranda trycker sig extra nära Sam och skyller på kylan. Vad är det här? Miranda är inte kall, detta känns som det betyder något helt annat.
"Du, vi drar till kondiset istället va? Tror att min mamma jobbar hemma idag och jag vill inte att du träffar henne" säger Miranda och drar Sam åt vänster över ett övergångsställe. Innan Sam hinner fråga mer så stöter dem på Damien som står och lurar bakom ett hörn. Han hoppar glatt fram när han ser tjejerna gå förbi.
"Nämen va puttinuttigt! Hatade inte ni varandra förut?" vrålar han rätt ut, men vrålet hamnar i en slags sned riktning och ser ut att träffa luften bredvid istället. Han vänder sig förvirrat åt Mirandas håll.
"Åh fan där var du Marre"
"Lika smidig som vanligt, ser jag. Och vem har sagt att vi inte hatar varandra fortfarande?" säger Miranda och blinkar i smyg åt Sam, men så subtilt hon kan för att inte Damien ska se det. Damien ser förvirrad ut.
"Men vi spöa ju skiten ur den där jävla flatan förra veckan och..."
"Ja ja, ska du hänga med till kondiset?" avbryter Marre och drar med sig båda två iväg över gatan. Damien, som inte är världens mest skarptänkta människa, vilket han är ökänd för i skolan, glömmer genast av var han är eller vad han pratade om och utbrister i exalterade ord:
"Yes, de nya apelsinbakelserna är fantastiska" och börjar småjogga iväg.

"Varför är inte du i skolan förresten?" frågar Sam Damien när de satt sig på fiket.
"Vem bryr sig?" snäser han men blinkar triumferande mot Sam.
"Pappa vann på lotto igår, vi är stenrika nu, vem behöver skolan?" fortsätter han
"Det är skolplikt i det här landet och dessutom spelar det väl ingen roll om din pappa har pengar när du inte kommer få jobb i framtiden?" svarar Miranda surt.
"Varför predikar du? Ni är ju inte heller i skolan!"
Ironin var för uppenbar för att det ens skulle vara lönt att diskutera situationen.
"Well spoken. Du har en poäng där. För att vara korkad är du smart" svarar Sam och hon och Damien gör årets mest vankelmodiga fistbump.

Under tiden som detta väldigt röriga samtal pågår så kör en bil över övergångsstället, sneddar in på kondisets kundparkering och en klart onykter kvinna stapplar ur och in på caféet. Varken Sam eller Marre upptäcker henne först, men Damien ser henne i ögonvrån och säger väldigt klumpigt några illa valda ord;
"Fan va jobbig den där bruden är, hon hänger ju praktiskt taget på baristan"
Den berusade kvinnan hör det och innan någon hinner reagera är hon framme vid bordet och vrålar mot Damien.
"Du borde prova att visa respekt i offentliga rum, ditt mjäkiga st-st-stolpskott!"
Snubblande på orden - och benen - vänder sig kvinnan mot Miranda.
"Marre, älskling vad gör du här? Jag ska hem och fortsätta jobba men blev sugen på kaffe och... Varför i helvete är du inte i skolan?!"
Marre tittar tyst ner i bordet och kvinnan muttrar någonting om "bortskämda ungjävel", men lämnar relativt snabbt lokalen med sin kaffemugg.
"Var det där din mamma?" undrar Sam försiktigt.
Miranda ställer sig upp och går ut från caféet.

- - -

Med lite inspiration från dagens skrivutmaning 8/11-16 på Skrivpuff: "Pröva"
(Omskrev ordet till "prova" i min text på grund av grammatiska skäl, dock.)

Läs de föregående delarna av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

- - -

/Oraklet

lördag 5 november 2016

Förlåt mig att jag minns (prosadikt)

Jag tänker på det fortfarande. 
Jag grubblar över det som hänt. 

Det som aldrig lär blekna. 
Jag ber dig ha överseende med att jag ännu minns. 
För att jag är mänsklig. Förlåt mig.

Jag tänker på allt som varit. 
Jag kan bara medge att det är sant.
Försöker slå bort tanken fast det inte går. 
Det är verkligen inte lätt. 
Jag vill inte minnas trots att jag minns. 
Ja, jag drar ut på det. 
Kanske gör det mer komplicerat 
än det egentligen borde vara. 

Minns och filosoferar. 
Reflekterar över det om var vårt, 
det som kunde blivit vårt. 
Kanske även helt sonika 
det som vi visste aldrig 
skulle bli en del av oss.

Trots allt du utsatt mig för 
är jag tillfreds med livet. 
Så tillfreds att detta brev förmodligen aldrig 
kommer lämna min byrålåda. 
Jag vill bara sätta det på pränt; 
allt det här som jag tänker. 
Allt det jag minns. 

Utan att vara pretentiös, 
utan några bakomliggande tankar. 
Utan ett uns av att verka tvehågsen. 
Ändå kanske det är just det jag är. 
När jag tänker efter 
kanske det ändå är bäst att jag skickar 
det här brevet till dig. 
Jag vill att du ska veta.

Ska du veta för att jag tror 
att det skulle gynna vår framtid?
Eller skrivs detta ner 
i ett rent egoistiskt syfte?
Vad är rimligt att begära?
Är något som människan gör 
helt osjälviskt?

Jag vet inte om du kommer må bättre 
av att läsa det här, 
och jag vet inte heller om jag skulle må bättre 
av att skicka det. Egentligen. 
När man tänker efter är du för speciell 
för att såras.

Men det är väl en sådan sak 
som alla människor borde vara.


- - -

Dagens skrivutmaning 5/11-16: "bättre" på Skrivpuff

- - -

/Oraklet