Förlåt mig att jag minns (prosadikt)

Jag tänker på det fortfarande. 

Jag grubblar över det som hänt. 

Det som aldrig lär blekna. 

Jag ber dig ha överseende med att jag ännu minns. 

För att jag är mänsklig. Förlåt mig.

Jag tänker på allt som varit. 

Jag kan bara medge att det är sant.

Försöker slå bort tanken fast det inte går. 

Det är verkligen inte lätt. 

Jag vill inte minnas trots att jag minns. 

Ja, jag drar ut på det. 

Kanske gör det mer komplicerat 

än det egentligen borde vara. 

Minns och filosoferar. 

Reflekterar över det om var vårt, 

det som kunde blivit vårt. 

Kanske även helt sonika 

det som vi visste aldrig 

skulle bli en del av oss.

Trots allt du utsatt mig för 

är jag tillfreds med livet. 

Så tillfreds att detta brev förmodligen aldrig 

kommer lämna min byrålåda. 

Jag vill bara sätta det på pränt; 

allt det här som jag tänker. 

Allt det jag minns. 

Utan att vara pretentiös, 

utan några bakomliggande tankar. 

Utan ett uns av att verka tvehågsen. 

Ändå kanske det är just det jag är. 

När jag tänker efter 

kanske det ändå är bäst att jag skickar 

det här brevet till dig. 

Jag vill att du ska veta.

Ska du veta för att jag tror 

att det skulle gynna vår framtid?

Eller skrivs detta ner 

i ett rent egoistiskt syfte?

Vad är rimligt att begära?

Är något som människan gör 

helt osjälviskt?

Jag vet inte om du kommer må bättre 

av att läsa det här, 

och jag vet inte heller om jag skulle må bättre 

av att skicka det. Egentligen. 

När man tänker efter är du för speciell 

för att såras.

Men det är väl en sådan sak 

som alla människor borde vara.

Ett filmklipp publicerat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Okt 27, 2016 kl. 9:05 PDT

- - -

Dagens skrivutmaning 5/11-16: "bättre" på Skrivpuff

- - -

/Oraklet