Mina sinnen ljuger inte - del 9: "Förlåt Sam"

"De kan ju bli helt djävla galna när de är på humör att spöa upp någon!" gapar Miranda i Samanthas öra. Hon behövde inte ha gapat henne halvt döv, för den saken var Samantha mycket väl medveten om.
"Jaså, det menar du?" svarar hon sarkastiskt och tittar Miranda i ögonen. Ögonen som blev fyllda av skam.
"Förlåt Sam. Jag vet att vi varit riktigt elaka mot dig. Nej inte elaka, riktigt grymma har vi varit. Elaka och grymma. Jag ångrar det."
Mirandas ord får Samantha att slå armarna om henne i en stor kram.
"Jag uppskattar vad du säger".

"Nog med sentimentala ord. Hur ska vi komma ur detta helskinnade? Gänget är inte att leka med", säger Miranda, nu i en något mer sansad ton. "Djävla gangsters..." muttrar hon, utan att tänka på att hon varit precis likadan som dem för bara några veckor sedan.

Stegen för dem hem till Samantha.
"Du får gå in bakvägen"
"Varför det?"
Samantha tittar på Miranda och väser irriterat mot henne.
"Därför att jag säger det!"
"Jaja, förlåt då" svarar Miranda och ser ner i backen. Uppenbart fortfarande skamsen efter samtalet de hade tidigare. Hon är mån om att inte reta upp Samantha. Hon står faktiskt i skuld till henne efter allt som hänt.

Miranda smyger in genom bakdörren och väntar på Samantha som kommer och möter henne.
"Kom" viskar hon och tar Miranda i handen. "Den här vägen".
De går genom en smal korridor och upp för en trappa och till slut kommer de till Samanthas rum. En riktig kontrast mot Mirandas. Men Miranda lägger inte ens märke till de trasiga sängkläderna, de slitna gardinerna och det spartanskt inredda rummet. Hon sätter sig bara på sängen medan Samantha stänger dörren.

"Kan du inte sätta på lite musik?" undrar Miranda.
"Nej då kan Charlie höra oss. Han har däckat där nere. Vi får vara tysta".
Miranda nickar. Hon förstår precis hur det är att bo ihop med en alkoholist.
"Fint rum"
Miranda försökte bara hitta på något att säga. Vad som helst för att döda tystnaden.
"Sluta nu. Sluta ljug!"
"Förlåt"
"Sluta be om ursäkt!" väser Samantha till svar.
"Men vad vill du att jag ska göra?"
"Håll tyst och hångla med mig"
Två breda flin bryter ut.
"Skall bli, chefen"
"Käften"

En liten stund senare ligger de ihopslingrade i Samanthas säng.
"Vad hände med dina föräldrar?" frågar Miranda tyst.
"De dog i en brand"
Tystnad.
"Förlåt att jag frågade. Jag menade inte att riva upp någonting"
"Äsch det var längesedan"
"Men ändå".

"Hur ska vi göra imorgon? I skolan?"
"Tja, du får prova på att vara jag, antar jag." svarar Samantha.
"Vad menar du?"
"Du får stryk av ett gäng bara för att du är du. Du vet, så som ni gjorde mot mig".
"Är du galen?"
"Nej, jag är realist"
"Vi måste komma på en bättre plan"
Miranda tittar bort.
"Och det förbannat fort".

- - -

Gäng, gangster, grymma, gapar, galen.

Skrivpuff 28/7-17: Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 8: Ett storslaget mästerverk

"Det är ju ett storslaget mästerverk!" berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. "Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!".
Läraren var i extas.
"Vi har en konstnär ibland oss!" fortsatte hon exalterat.
"Det har vi verkligen" tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

"Det är kallt!" klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
"Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen" retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
"Äh lägg av"

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
"Storslaget mästerverk va... Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!"
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
"Vad fan säger du, djävla missfoster?!" vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
"Damien, lugna dig!" försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha - hur de nu kunde vara vänner är ett under! - men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
"Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!"
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Jun 25, 2017 kl. 1:25 PDT

- - -

Skrivpuff 25/7-17: "Storslagna".

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Ingrid och musikaffären

Hon synade elbasen och fingrade på strängarna. Hon mindes hur hon blivit fast med en gång, hur det mörka och aningen dova ljudet fått henne att fastna för instrumentet. Hon knäppte av några basslingor när hennes chef dök upp i dörröppningen.
"Ingrid! Tillbaka ut i butiken!"

Ingrid jobbade i en musikaffär. Det var det närmaste musik hon kunde komma. Hon älskade att spela, men skulle inte kunna göra det för andra. Hennes barndom jagade henne fortfarande. Det dåliga självförtroendet satt kvar. Endast grannarna fick höra de mörka tonerna av hennes elbas, av hennes cello, av hennes kontrabas. Det var något visst med basinstrument för Ingrid. Trots sitt val av instrument spelade hon oftast ensam. Hon visste inte om något annat. Hela livet hade hon spenderat själv. Från fosterhem till fosterhem, från behandlingshem till behandlingshem.

Hon rymde från sitt senaste behandlingshem och hade vart hemlös i Stockholm en längre tid. Sedan fick hon kontakt med Aline. Aline kom från ett förfärligt barnhem och hade blivit adopterad av en polis. Både Aline och konstapel Karl hade blivit rörda till tårar av Ingrids historia, så de lät henne bo hos dem tills hon kunde stå på egna ben.

Efter månader av bearbetning av det förflutna hade Ingrid äntligen fått jobb i den här musikaffären. Chefen var elak och en riktig översittare, men Ingrid trivdes att spendera sin tid bland alla musikinstrument.

"Varför kan du inte vara lite snabbare?" undrade Konrad, chefen, irriterad.
"Förlåt" svarade Ingrid förläget.
Hon höll på att packa upp olika kablar som hörde till gitarrförstärkare för att lägga ut i butiken. Plötsligt kom en kund in.
"Ta du hand om kunden, Ingrid. Jag fortsätter här"

Ingrid går fram och säger de inövade orden. "Hur kan jag hjälpa dig?".
"Jag behöver en ny pedal för keyboard" svarade kunden.
"Absolut, det har vi här borta"
Ingrid visade flickan vägen till hyllan där delar för klaviaturer förvarades. Flickan var inte gammal, kanske runt tretton år.
"Har du spelat keyboard länge?" frågade Ingrid. Hon visste att Konrad inte gillade att hon bekantade sig med kunderna, men hon kunde inte låta bli som den musiknörd hon själv var.
"I tre år" svarade flickan blygt.
"Roligt, eller hur?"
"Ja men jag vågar aldrig spela för folk"
Ingrid nickade instämmande.
"Jag känner igen känslan", svarade hon.
Flickan tittade förvånat upp.
"Jaså? Du som ser så tuff ut! Vad spelar du?" frågade den lilla flickan exalterat och beundrande på samma gång. Ingrid log mot henne.
"Jag spelar elbas och även andra basinstrument som cello och kontrabas"
Flickan såg fascinerat upp på den äldre flickan som stod framför henne med keyboardpedalen i handen. Ingrid var inte så mycket äldre än den lilla flickan när hon började intressera sig för musik. Nu var Ingrid tjugo år.
"Och tack. Vilken fin komplimang. Den ska jag komma ihåg", log Ingrid mot flickan.

Flickan log, betalade för pedalen och bad om kvittot. Efter att ha varit borta i några minuter kom flickan tillbaka med kvittot i hopvikt.
"En liten hälsning till den bästa anställda ni kan få tag på till den här affären", sa flickan och gav lappen till Konrad som såg förvirrad ut. Ingrid stod det med stora bokstäver på lappen.

"Den här är till dig tror jag..." sa Konrad och gav Ingrid lappen.
Ingrid vecklade upp det skrynkliga kvittot där de nedklottrade orden stod.

"Tack för att du gav mig mod och styrka. Mötet med dig idag gjorde mig glad".
Så stod det på lappen. En enkel men betydelsefull hälsning.

- - -

Skrivpuff: "Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken."

Nu undras det säkert vad denna text har för koppling med påsken att göra. Jag har i mitt inre två kopplingar:
Högtider handlar om medmänsklighet. Påsken är liksom julen en högtid som man spenderar med sina medmänniskor. I alla fall enligt mig. Medmänsklig är vad personerna i denna berättelse var.
Den andra kopplingen till skrivpuffen är att det i alla fall blev än hälsning. Även om det inte var en som hade med påsken att göra.

- - -

En av mina kompositioner fick vara med som soundtrack till texten :)

/Oraklet

- - -

MIN NYA BOK "GLASMURAR" ÄR NU TILLGÄNGLIG I ALLA NÄTBOKHANDLAR. LÄS MER!

Min nya bok "Glasmurar"!

Nu kan jag stolt meddela att min nya bok "Glasmurar" finns tillgänglig att köpa på exempelvis adlibris, bokus, cdon m.fl

Boken innehåller noveller, sagor, dikter och memoarer.

Baksidetext:

"Tricia Furtados textarkiv juli 2014 till mars 2017. 

Natten rullar in 

Letar sig in i rummet 

Vi spelar plockepinn 

Och kaffet har blivit ljummet 

Vi vill inte sova 

Jag håller i handen din 

Ljuden utanför börjar bli dova 

Staden somnar in 

Även om mörkret sänker sig 

Så känns luften mjuk som siden 

Trots känslan som förmanar dig 

Är det natten som är den allra bästa tiden"

Några länkar:

Adlibris

CDON

Bokus

/Oraklet

Tant Jirlang

"Kom nu ihåg att uppföra er!" påminde Krusberth där han stod och försökte fixa till sin slips i hallen. Mattan låg lite vikt och han knuffade irriterat tillrätta den. Det här beteendet var ovanligt i Krusberths hem, som annars var en salig röra där inget någonsin matchade eller var ens det minsta lilla sammanhängande. Alldeles för mycket saker hade han också, gubben. Saker som låg slängda överallt och som Pepp alltid skulle slå tårna i.
"Ja, vad du tjatar!" gnällde Sickan i sitt hörn där han stod otåligt och hängde. Vägde med fötterna fram och tillbaka. Kepsen hade åkt lite på sned och han rättade till den. Pepp stod på tå bakom honom och knuffade ner kepsen över hans öra igen och fick en sur min riktad mot sig.
"Jag kom överens om att du inte skulle göra så där hela tiden!" trumpetade han ut till tomma luften eftersom Pepp redan hade försvunnit.
"Uppför er!" gormade Krusberth igen, som fortfarande inte hade fått till slipsen korrekt.
"Skynda er och gör er i ordning istället!"
Pepp stannade upp och tittade förundrat på gubben.
"Det är väl inte så hankigt" snäste hon och snurrade runt några varv på skrivbordstolen. "Du är en riktig trubbelgubbe och dessutom påminner du om en panda som halkar när du blir upprörd", fortsatte hon.
Krusberth svor. Det fick bli en slipslös outfit.

Krusberth hade ställt fram kakor på porslin som inte matchade. Ett grönt kakfat, en blå tekanna och röda koppar med gula prickar på.
"Minns du den gången vi hittade den här tekannan, du vet i den där soptunnan som..."
"Nej!"
Krusberth avbröt Sickan som hoppade upp och ner.
"Nåja, du ominns du det"
"Sluta tramsa dig nu!"
Det ringde på dörren. Sickan hörde inte vad Krusberth sa för han var påväg till dörren.
"Jaaag öppnar!"
Mattan lade sig sned igen och Krusberth blev röd i ansiktet av irritation, men ville inte få ett utbrott framför gästen som just kommit.
"Åh, tant Jirlang! Välkommen kära moster!" hälsade Krusberth och bockade.
"Lika stökigt som vanligt, ser jag", svarade tant Jirlang och gick in i köket.
"Och ditt porslin matchar fortfarande inte"

"Gå fram och hälsa nu!" tjatade Krusberth nervöst och föste fram Pepp och Sickan till sin gamla moster.
"God dag", hälsade Pepp.
"God afton, var hälsad, tjeeeenaree, aj aj kapten och land i sikte!" vrålade Sickan.
Tanten tittade stumt på dem.
"Och vad är det här för figurer?" väste hon lågt.
Krusberth började svettas nervöst.
"Ja, eh, du får ursäkta honom; han är lite hyperaktiv av sig, han menar inget illa. Detta är mina två grannar, de brukar vara här på dagarna"
"Jaså det var ju intressant. Varför får jag aldrig te?"
De satte sig runt bordet och Sickan kände sig uttråkad efter ungefär hela 58 sekunder. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på en flicka som rastade sin hund.
"Nu fick vi en bajsande hund som utsikt", förkunnade han.
Ingen sa något. Utom tant Jirlang som skrynklade ihop ansiktet i en äcklad grimas och Krusberth som gjorde en plågad min. En fluga surrade och satte sig sen på Sickans huvud.
"Det är ingen promenadstig på mitt huvud!" morrade han och drämde till sig själv i huvudet med Pepps fysikbok. "Varför vill flugan bara gå runt i mitt huvud? Varför inte i Pepps? Ja, okej, i Krusberths huvud finns ju inte så mycket vegetation, så där kan jag ju förstå att flugan inte vill gå..." Sickan hejdar sig och tittar ut genom fönstret. Hunden och flickan är borta.
"Usch det var det värsta jag sett! Bajset ligger kvar!" gormar han och pekar ut genom fönstret där hunden nyss gjort sina behov.
Tant Jirlang vände sig till Krusberth.
"Som vanligt har du inte vett att bjuda mig till ett hem där man beter sig som folk!" sa hon kyligt. "Kanske vi ska ta och sätta oss i matsalen istället? Så kan barnen leka"
Barn och barn, tänkte Pepp. Hon är fjorton och hon var då inte ett barn. Sickan är ju i och för sig en femåring i en femtonårings kropp, men det hör ju inte hit, tänkte hon.

Tant Jirlang går före Krusberth in till matsalen.
"Nåja, matvrån kanske jag skulle sagt" kommenterade hon surt. Krusberth kände sig illa till mods. Varför skulle det årliga besöket av hans moster alltid vara så besvärligt? Plötsligt kände han sig irriterad. Varför skulle alltid hans moster komma och vara otrevlig? Varför komma till någon, om man bara stör sig på den?
"Jag vill att tant går nu", sa Krusberth tyst.
Han hade väntat sig en strid, men det fick han inte.
"Äntligen" svarade tant Jirlang och vände på klacken. Vid tröskeln vände hon på huvudet.
"Jag kommer bara varje år för att jag lovade din mor att se efter dig"
"Det var ju över 30 år sedan!"
Tanten gick och Pepp log brett.
"Varför skulle vi träffa henne, nu igen? Jag minns inte vad jag gör här..." reflekterade hon lite lagom högljutt.
"Det minns inte jag heller! Gå hem!", beordrade Krusberth och plötsligt var alla som vanligt igen.

- - -

Skrivpuff 21/11-16: "Kom ihåg"

Fler berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth finns här!





Som vanligt passar musiken inte alls ihop med texten, men det får vi väl leva med antar jag...

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 7

"Miranda vänta!"
Sam har sprungit efter Miranda ut från kondiset. Miranda saktar in stegen och vänder sig långsamt om.
"Säg inget Sam. Jag fattar att du kommer vända det här emot mig eller hur?"
Sam slår armarna om Miranda, tar sedan ett steg tillbaka och utbrister:
"Tror du att du är den enda högstadietjejen i världen som har alkoholister till vårdnadshavare? Jag förstår precis vad du går igenom. Så jävla speciell är du inte."
Miranda står mållös. Responsen dröjde. Sedan störtar hon fram till Sam och borrar ner ansiktet i hennes famn, gråtande. Det känns som dem står där i timmar, även om det bara är minuter. Miranda gråter, mer och mer och mer. En tårdrypande kyss senare är de på väg genom den dimmiga staden. De går och går, vet inte vart benen tar dem. Bort från hela världen. Eller i alla fall bort från staden.

Miranda faller trött ihop på en trädstubbe i en liten skogsdunge. Det blonda långa håret har blivit alldeles risigt av att ha legat i ansiktet när tårar strömmade.
"Var är Damien? Han lär väl skratta ihjäl sig nu" säger Miranda tyst.
"Jag vet inte, han satt bara kvar och stirrade när jag sprang efter dig. Bry dig inte om honom, Marre"
"Kom och sätt dig"
Miranda klappar på en stenbumling som råkar vara placerad nära stubben hon för tillfället sitter på. Sam gör som hon blir tillsagd. De sitter där en lång stund. Tänker. Miranda lutar huvudet mot Sams axel. Huvudena möts i en kyss. Det behövs inget mer.

Dimman tätnar och de sitter bara där. Det har redan blivit eftermiddag.
"Romantiskt eller hur?" suckar Miranda.
Sam nickar. De fortsätter kyssas. Händerna fumlar innanför tröjorna. Sam blir nervös.
"Tänk om någon ser oss?"
"Mitt i skogen? Skärp dig. Dessutom är det dimma. Ingen ser oss. Var inte barnslig nu. Var det inte du som var rutinerad?"
Sam flinar.
"Rutinerad och rutinerad... Jag ljög faktiskt förut. Jag är oskuld"
Miranda tittar länge på Sam innan hon plötsligt spricker upp i ett brett leende.
"Då får vi ändra på det"

- - -

Läs föregående delar av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

Dagens skrivutmaning 9/11-16 på Skrivpuff: "Mer"

- - -

/Oraklet

Cassidy & Castor - The Flashback series Part 1

Notis: Eftersom jag vill öva mer på att skriva på Engelska så kommer här första texten i en ny "serie" på sidan av de vanliga följetongberättelserna om Cassidy och Castor. Serien kommer innehålla tillbakablickar om karaktärerna, skrivna på Engelska. Jag försöker skriva så att eventuella Engelskspråkiga läsare ska kunna förstå dessa texter, utan att ha läst den svenska originalserien. Självklart är Flashback-serien bara ett komplement till de huvudsakliga berättelserna om Cassidy & Castor.

Disclaimer: Since I want to practice my English writing, I decided to start this new "Flashback-series" based on my Swedish writings about Cassidy & Castor. The "Cassidy & Castor" series are originally written in Swedish. I won't translate the main tale though. This is only a small writing project in which I wanted to start beside my main writings on this tale. However, I will try to write this English "Cassidy & Castor flashback series" as independent as possible, so the English audience will understand it without reading the main tale. Grammatical mistakes may appear though (since English isn't my first language). Advices are appreciated. The flashback-series will be pretty short in length, at least in the beginning.

- - -

CASIDY & CASTOR - THE FLASHBACK SERIES PART 1.

The night sky was dark blue. Cassidy thought blue was the color of anxiety. She felt angry, which made her feel even more sad. Then she thought about the entire journey she had been in for so long. The improvement she had been doing as the Queen of Avoránic. Even though she was thinking quite alot about planet Earth the first year after she arrived.

She was anything but brave when she became the Queen. She thought it was a joke, that day they revealed the result of the election. She was convinced they were trying to make fun of her. But then she realized it was nothing else but the truth. The government told her they've elected her as the queen.

"You can see all the aura's in the world. Nobody can hide from your sight. Of course a person with an ability of interpret the aura of all living creature would be useful. We had that in mind while taking the decision", one of the oracles said.

If she hadn't that gift – the gift of seeing things other people can't – would they still elect her? Probably not.

Castor was hard working, but too shy. His sister was the leader Avoránic needed at that point, and still needed these days. She was the most hard working at the time, but she worked in complete silence. Of course he felt left behind sometimes. That's a quite natural feeling. It's human nature. Cassidy and Castor – the only human beings alive at Avoránic. Sometimes he missed planet Earth. It's like he and his sister has switched places. Castor is the one who misses Earth now; the one who thinks about the silver coloured moon light and the fruits they won't be able to taste again. Cassidy had difficulties accepting her new life earlier, but now she seems have forgotten where she came from.

The Castle was light, perhaps a bit overwhelming. On the other hand everyone felt welcome. Everyone but Nels, Castor's best friend who betrayed them earlier this year. Castor was wondering if his suspicious thoughts about Nels acutally were true. He hoped to be the leader of Avoránic, but failed. He wasn't even meant to be anything else than a staff member of the Castle. Everyone knew he didn't fit the role of a leader. He was too weak. Leaving the Castle for working with the enemies was proof enough.

"The magicians". That's the phrase Cassidy used for her biological family. That's how she refers to them. They were somewhere. On another planet, perhaps they're all still alive. They will never know their twins are.

"You have to flee the country. You have to believe in your own courage. You have to gain knowledge, and you have to work hard", Sarphira said. The mother of the one with the incredible gift of seeing the truth and her brother who was named "beaver" in latin.

- - -

Read my other English writings here (my page on WritersCafe.org)!

/Oraklet (the oracle)

Mina sinnen ljuger inte - del 6: En silvergrå morgon

Dagen var silvergrå. Inga fåglar syntes eller hördes, men dagen var vacker på ett lite vemodigt sätt. Skolan kändes inte lockande alls. Världen kändes mer lockande att upptäcka. Miranda ser ner på sina dyra och nyputsade skor där hon står vid busshållplatsen.

"Hej missfoster! Gäller ditt erbjudande fortfarande?"
Miranda kollar förvånat upp.
"Va?"
Sam står där och flinar.
"Är du riktigt vaken Marre? Jag undrar om det du sa i fredags stämmer; får jag följa med dig hem efter skolan? Eller var det bara något du sa?"
Sams sista mening avslöjade inte alltför mycket den besvikelse hon faktiskt kände. Miranda hånlog. Sam såg ut att ångra sin fråga men blir glatt överraskad av svaret.
"Självklart din jävla pajas", svarar Miranda oberörd.
"Det där lät så töntigt att jag tycker vi går hem till dig och skiter i skolan idag"

Hand i hand i den silvriga morgonen går dem och andas in den friska luften. Förbi kyrkogården dit Sam känner ett tvång att titta lite extra.
"Vad tittar du på?"
"Ingenting"
Sam tänker inte öppna sig för någon. Någonsin. Speciellt inte för Marre.

"Har du någonsin provat att ha sex med en annan tjej någon gång?" frågar Marre plötsligt.
"Va?"
Frågan kom plötsligt och lät så absurd i sitt sammanhang.
"Ja, du vet lesbiskt sex. Har du gått ner på en tjej någon gång? Du är gay eller hur?"
"Miranda, jag tänker inte diskutera mitt sexliv, och speciellt inte med dig"
"Du är oskuld va?"
"Nej."
Miranda stannar upp och vänder sig mot Sam.
"Sexigt du"
"Äh håll klaffen" kontrar Sam och känner hur hennes kinder blir onödigt röda.
Inte så konstigt. Hon går runt och håller en söt tjej i handen som om de vore ett par. Helt normalt är det att bli röd i fejset av sådana här känsliga frågor också. Vad som inte är normalt är att samma tjej försökte krossa hennes näsben för en vecka sedan.

Miranda trycker sig extra nära Sam och skyller på kylan. Vad är det här? Miranda är inte kall, detta känns som det betyder något helt annat.
"Du, vi drar till kondiset istället va? Tror att min mamma jobbar hemma idag och jag vill inte att du träffar henne" säger Miranda och drar Sam åt vänster över ett övergångsställe. Innan Sam hinner fråga mer så stöter dem på Damien som står och lurar bakom ett hörn. Han hoppar glatt fram när han ser tjejerna gå förbi.
"Nämen va puttinuttigt! Hatade inte ni varandra förut?" vrålar han rätt ut, men vrålet hamnar i en slags sned riktning och ser ut att träffa luften bredvid istället. Han vänder sig förvirrat åt Mirandas håll.
"Åh fan där var du Marre"
"Lika smidig som vanligt, ser jag. Och vem har sagt att vi inte hatar varandra fortfarande?" säger Miranda och blinkar i smyg åt Sam, men så subtilt hon kan för att inte Damien ska se det. Damien ser förvirrad ut.
"Men vi spöa ju skiten ur den där jävla flatan förra veckan och..."
"Ja ja, ska du hänga med till kondiset?" avbryter Marre och drar med sig båda två iväg över gatan. Damien, som inte är världens mest skarptänkta människa, vilket han är ökänd för i skolan, glömmer genast av var han är eller vad han pratade om och utbrister i exalterade ord:
"Yes, de nya apelsinbakelserna är fantastiska" och börjar småjogga iväg.

"Varför är inte du i skolan förresten?" frågar Sam Damien när de satt sig på fiket.
"Vem bryr sig?" snäser han men blinkar triumferande mot Sam.
"Pappa vann på lotto igår, vi är stenrika nu, vem behöver skolan?" fortsätter han
"Det är skolplikt i det här landet och dessutom spelar det väl ingen roll om din pappa har pengar när du inte kommer få jobb i framtiden?" svarar Miranda surt.
"Varför predikar du? Ni är ju inte heller i skolan!"
Ironin var för uppenbar för att det ens skulle vara lönt att diskutera situationen.
"Well spoken. Du har en poäng där. För att vara korkad är du smart" svarar Sam och hon och Damien gör årets mest vankelmodiga fistbump.

Under tiden som detta väldigt röriga samtal pågår så kör en bil över övergångsstället, sneddar in på kondisets kundparkering och en klart onykter kvinna stapplar ur och in på caféet. Varken Sam eller Marre upptäcker henne först, men Damien ser henne i ögonvrån och säger väldigt klumpigt några illa valda ord;
"Fan va jobbig den där bruden är, hon hänger ju praktiskt taget på baristan"
Den berusade kvinnan hör det och innan någon hinner reagera är hon framme vid bordet och vrålar mot Damien.
"Du borde prova att visa respekt i offentliga rum, ditt mjäkiga st-st-stolpskott!"
Snubblande på orden - och benen - vänder sig kvinnan mot Miranda.
"Marre, älskling vad gör du här? Jag ska hem och fortsätta jobba men blev sugen på kaffe och... Varför i helvete är du inte i skolan?!"
Marre tittar tyst ner i bordet och kvinnan muttrar någonting om "bortskämda ungjävel", men lämnar relativt snabbt lokalen med sin kaffemugg.
"Var det där din mamma?" undrar Sam försiktigt.
Miranda ställer sig upp och går ut från caféet.

- - -

Med lite inspiration från dagens skrivutmaning 8/11-16 på Skrivpuff: "Pröva"
(Omskrev ordet till "prova" i min text på grund av grammatiska skäl, dock.)

Läs de föregående delarna av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.

- - -

/Oraklet

Sveket mot Avoránic

PLANETEN NORPHOR / SAGAN OM AVORANIC - DEL 3

De tidigare delarna av denna berättelse finns HÄR.

"Det var längesedan vi kunde gå såhär och snacka", tyckte Cassidy och log.

"Ja, det var tur att du kom och styrde upp mötet där i rådsalen. Jag är så stolt över dig. Avoránic kunde inte ha en bättre ledare; du är osjälvisk, ödmjuk och du lyssnar på alla."

Cassidy gav Castor en anfallskram och började fnissa.

"Du är snäll. Och så poetisk, visst är du på kreativt humör just nu?"

"Haha, din förmåga att tolka folks auror slår aldrig fel. Vår skogspromenad kommer förvandlas till en vacker dikt ikväll."

Cassidys svarta lockar vajar i vinden.

De gick och spankulerade tyst när plötsligt ett gällt skrik skar genom luften. Det lät som Noria.

"Vad var det?" Viskade Castor ängsligt.

Cassidy tog tag i honom:

"Fort, vi måste tillbaka till slottet!"

De sprang genom skogen, de lila fruktträden glittrade i solen. Avoránic var så vackert på sommaren, så färgglatt, så magnifikt. Träden slingrade sig i den täta skogen, en liten grönblå flod ringlade längstmed Yuwruna skogen. Om inte allt plötsligt blivit så jäktat hade detta varit en ljus och vacker dag. Ljusare än förr. Även om livet i Avoránic inte hade blivit lättare för någon. Avoránic har blivit ljust, fast fortfarande lika komplicerat som tidigare.

Noria satt på trappan till den stora ingången och såg förvirrad och skräckslagen ut.

Cassidy slog sig ner bredvid henne.

"Vad har hänt?" Frågade hon och drog Noria till sig.

"Jag hittade denna i Nels rum" svarade Noria och sträckte fram en smutsig och skrynklig pergament.

Cassidy vecklade ut lappen och såg på symbolen på den. En triangel över en pilbåge.

"Kanske Nels är hemma hos Bern och Rigny? De brukar ju ofta träffas och öva bågskytte", sa Castor fundersamt.

Är det verkligen något som Noria behöver reagera så starkt för?, tänkte han för sig själv.

"Förstår ni inte? Det där är symbolen för ondska. Och hämnd. Symbolen för att ha vänt sida"

Noria förklarar att lappen säkert inte var tänkt att bli hittad av någon på slottet. Lappen var säkert ett meddelande som skulle skickas som en bekräftelse till Avoránics motståndare, från Nels. För det var helt klart Nels handstil, och lappen hittades i Nels rum. Hur kunde lappen ens ha hamnat där?

Cassidy såg med stora ögon på Noria som drog det långa blå håret från ansiktet.

Hon vågar inte tänka på vad som nyss skett.

"Så Nels har vänt sig emot oss och tänker förråda oss", säger hon långsamt, som om hon prövar orden. Det var ord hon aldrig någonsin trodde att hon skulle yttra.

"Castor, spänn för hästarna. Noria, lås slottsportarna. Vi ska ut och resa"

Cassidy vänder på klacken och den röda manteln lyser som eld i solen.

Foto som jag tog vid Gudhems klosterruin. Tyckte det passade till berättelsen.

- - -

Skrivpuff 28/7-2016: "Allt blev ljusare, men inte så mycket tydligare".

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 5: En förändring

Är det så konstigt att jag oroar mig? Är det så konstigt att varje dag känns som en melankolisk smörja?

Marre sitter och tittar ut genom fönstret. Det är förfärligt, att man får lov att luras sådär. Men nu är det som det är. Lärar-Kurt pratar om räta vinkelns ekvation, och ingen verkar bry sig, minst av alla bryr sig lärar-Kurt. Utanför blåser vinden.

Skolan är slut för dagen och Sam går ut genom porten, hon möter Marre bakom skolan och ser länge på henne.

"Jaha, ska vi börja duellen?"

Marre ler stort.

"Nej, här ska fan inte bli en duell. Jag har redan vunnit över dig för många gånger på kort tid. Jag skrev så för att se om du skulle dyka upp. För om du gjorde det, tänkte jag bjuda hem dig på te."

Sam flinar.

"Du är ju sinnessjuk! Men, jag accepterar din inbjudan."

Påväg mot bussen som ska ta dem till Marres morsas palats - fast egentligen är det ju inget palats - så känner Sam hur Marre tar tag i hennes hand.

"Vad gör du?"

"Tycker det är mysigare att gå så här"

"Du är ju knäpp..."

De två tjejerna sätter sig i busskuren. Väntan på bussen blev inte särskilt långvarig.

Väl hemma hos Marre så sätter de sig i Marres rum.

"Vet du, jag tänkte på det där du sa om att du inte vill gå hem efter skolan... Du vet, du kan få komma hit istället, om du vill."

"Jag är inte ute efter välgörenhet!" Utbrister Sam med en kränkt min och fortsätter

"Jag behöver ingen hjälp från någon"

"Det är inte frågan om välgörenhet, din idiot. Jag skulle inte förslå det om inte jag själv ville det" svarar Marre surt.

"Förlåt"

"Vill du ha te?"

Frågan kommer från Marre medan Sam tittar sig runt i det dunkla, men lyxiga sovrummet. De gyllene gardinerna släpper in skymningen alldeles lagomt mycket.

"Ja, tack"

När Sam kommer hem den kvällen känner hon sig sådär härligt varm, även om hon öppnade sin ytterdörr med en klump i magen och förväntade sig en utskällning av Charlie. Men inget sådant hände. Lättnaden spred sig i hennes inre och hon smög in i sitt rum. 

Det kändes nästan som om det slitna huset vajade med vinden, när hon satte sig i sin säng och tänkte på hur allt hade varit den dagen. Hon hade genuint förberett sig för en duell med Marre.

Det mest förvånande var att det verkade som om Marre hade ett samvete. Uppenbarligen så kan människor förändras. Men förändringen känns så plötslig. Och konstig.

- - -

Skrivpuff 1/7-2016: "Konstigt".

- - -

Soundtrack till denna berättelse, klicka!
[Länken leder till en liten video på min musiksida på Instagram]

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 4

Del 4 i berättelsen om Marre och Sam. Alla delar finns HÄR.

- - -

Sam smyger tyst ut på balkongen, greppar tag om trädgrenen som sträcker sig ner mot gräsmattan, och hoppar den sista metern ner. Det är så hon alltid lämnar huset, eftersom hon inte vill bli upptäckt av Charlie och Roxanne, hennes vårdnadshavare. Klockan närmar sig midnatt och hon känner bara för en promenad. Och varken Charlie eller Sam kommer ändå bry sig om hon är ute eller inne.

Natten är kall, luften är fuktig. Hon känner sig märkligt tom, men fridfull. Sneddar mot kyrkogården och tittar in. Sam älskar kyrkogården, hon ser det som en mystisk och lite spännande plats. Och en mötesplats för att träffa sina föräldrar. Hon går fram till gravstenen. "Makarna Olivia och Rose Elrosy". Sam lägger en ros på graven och sätter sig framför den. Hon börjar prata, så som hon alltid gör när hon besöker sina mödrars grav.
"Mor, jag har haft en rätt bra vecka. Visst, jag har bråkat med Marre, som vanligt. Hennes gäng är alltid på mig. Men jag tror inte längre att hon hatar mig. För idag så började hon hångla med mig av ingen särskild anledning! Visst, Charlie och Roxanne är idioter, men tack vare dem är jag i alla fall inte hemlös. Jag snattade en anime-tidning i affären, men annars har jag skött mig bra. Jag har det ändå rätt bra, trots Charlie´s vrede. Skolmaten är bra, jag har bra vänner och jag är kreativ, precis som ni alltid var när ni levde. Jag är okej."

Det var bara en sak som inte stämde med det hon sa. Hon har inte alls några vänner. Sam fnyser. Vad ska man med vänner till? Hon drar händerna genom det kortklippta röda håret, drar upp baggyjeansen som höll på att ramla ner när hon ställde sig upp.

På väg ut från kyrkogården möter hon Damien, en av Marres kumpaner. Det kala huvudet och de illa sittande kläderna har inte förändrats, men det har attityden.
"Hej Sam" kvittrar han och drar ett till bloss av cigarren.
"Röker du cigarr?"
"Nej, jag röker gräs"
"Va?!"
"Det är en cigarr ser du väl! Jag sa bara så för att du ställer en fråga som är självklar!"
"Äh"

Damien svänger plötsligt kroppen mot Sams håll och ser på henne.
"Jag menade inte det där jag sa förut, om att det skulle vara något fel med att gilla tjejer... Om man är tjej alltså."
Sam flinar.
"Som om din åsikt skulle betyda ett skit för mig...", svarar hon nonchalant.
"Fast du förtjänar all spö du fick", flinar Damien tillbaka och armbågar Sam på sidan. Hårt.
"Vi ses i skolan imorgon"
Sam tänker att Damien är rätt harmlös ändå. Fast han slår jävligt hårt.

Väckarklockan ringer och Marre slår upp ögonen. Hon funderar på gårdagen. Hon funderar på Sam. Hon vet inte vad hon ska tycka om henne. Hon är tilldragande, men alldeles för uppkäftig för Marres smak. Men, hon är intressant. Och jävligt störande.

"Hej Marre, hur är det? Åh titta, där borta är Sam. Ska vi...?"
Damien nickar åt Sams håll och gör en menande min mot henne.
"Äh låt henne vara idag. Vi måste ju fan inte överdriva eller hur?"
Marre säger meningen överdrivet högt, bara så att Sam ska höra den. Sam flinar som svar.

En lapp flyger genom klassrummet, och Sam fångar den.
"Vi ska göra upp ikväll. Bara knytnävar, inga vapen tillåtna. Vågar du utmana mig?
Puss, Marre"

Sam brister ut i gapskratt. Varför vet hon inte, troligtvis beror det på både det udda innehållet på lappen, samt dess absurda formulering.

- - -

Skrivpuff 25/6-2016: "Harmlös".

- - -

/Oraklet

Pepp, Sickan & Krusberth - Den Flygande Kontrabasen

Skrivpuff 12 April 2016; "Stämma"

- - -
Detta är en episod i följetongen "Pepp, Sickan & Krusberth"
- - -

DEN FLYGANDE KONTRABASEN

"Detta kan inte stämma!" utropade Pepp misstroget när hon satt hemma i sin morfars hus med Sickan nere vid fötterna. Sickan tittade upp från kortspelet som han spelade med Pepps morfar. Han skrattade melodramatiskt och rättade till sin keps som hamnat för högt på huvudet.
"Jo, men han har berättat om den där jäklarns basen själv", svarade Sickan och fortsatte bekymmerslöst spela kort.
"Ha! Där fick jag dig!" gormade Sickan och började hoppa upp och ner. "Jag vann!"
"Du är en dålig vinnare" muttrade Pepps morfar och bestämde sig plötsligt för att köra ut ungdomarna i det fina vårvädret. Han tryckte en mössa över Pepps tomatröda hår och schasade iväg dem.
"Ja ja, vi är på väg. Stressa inte", gnällde de båda ungdomarna när den äldre mannen skyndade på dem.
"Vad var det med honom?" frågade Sickan förnärmad. "Gillar han inte mig?"
Kan det vara för att jag är så mästerligt magnifik och helt utomordentlig på kortspel?
"Jo då, men han är lite... skev i huvudet ibland. Han får hjärnmos" svarade Pepp lugnt.
"Hjärnmos..?"
Pepp funderade och svarade:
"Ja, han får för sig att vi måste uppskatta naturen och yada yada, du vet hur dagens gubbar är"

Efter en stunds hängande i kvarteret så började det obligatoriska grälet. Denna gången handlade det om en vankelmodig och trevsam diskussion om änderna som cirkulerade i dammen bredvid. Dessa människor kan verkligen bråka om vad som helst. För att avleda bråket så började de gå i riktning mot Krusberths avskilda torp i skogsdungen utanför den lilla byn.
"Jag ska fråga Krusberth om den där basen... Men jag tror inte på den" sade Pepp plötsligt från ingenstans.
"Jaså du, men minns du inte den gången vi reste till Nordpolen med en magisk bjällra han hade? En flygande kontrabas låter väl inte konstigare än det eller?"
Pepp begrundade vad Sickan nyss sagt.
"Visserligen sant, men du brukar också ofta ha hjärnmos."

"Kommer ni och stör mig nu igen?!" hörs Krusberths sura stämma precis som de två ungdomarna klampat in i hans hus, Krusberth står för övrigt och geggar med jord i en kruka. Gissningsvis försöker han omplantera någon av hans hundrafemtiofjorton blommor och växter. Det brukar alltid tjatas och gnabbas men efter en stund brukar Krusberth på något konstigt vänster ändå uppskatta besöket. Mitt i en diskussion om blåbär och cykelpumpar som av okänd anledning ledde in på disktrasor och Krusberths gamla jazzband, så reste sig Pepp från bordet och riktade stegen mot vinden. Hon visste precis vart hon skulle leta eftersom hon sett den där gamla kontrabasen innan. Hon borstade av den och skulle precis ta med den ner och konstatera för de två blåbärshuvudena i köket att det minsann bara var en vanlig kontrabas, när den plötsligt började vibrera. Det dröjde inte länge innan den började sväva och Pepps grepp om basen hårdnade. Hon tänkte inte släppa den -.för då skulle väl Krusberth också få hjärnmos - så det resulterade i att hon höll kvar greppet och började således även hon sväva i luften!
"Hjälp mig!" vrålade hon förskräckt men hann inte mottaga någon hjälp innan basen flög iväg med henne genom staden. Hon hade nu lyckats sätta sig gränsle över basen, och på långt håll skulle hon gissningsvis se ut som en häxa på en kvast.

Efter en stund kom hon till andra änden av stan och vägen delade sig i tre uppfarter där det fanns tre olika hus vid varje uppfart.
Oj då, nu kom vi visst hem till allihopa, tänkte Pepp och blev nervös. Hur skulle hon ta sig ner? I skogsdungen såg hon en grotta, och när hon just började fundera på vad det är för spännande hål så tappa hon fokus och flög in i en buske. Kontrabasen var nu kaputt och låg i en hög i busken. Krusberth kommer bli vansinnig, tänkte hon. Varför var jag tvungen att leta upp hans fördrumliga kontrabas?

"Tror du att hon någonsin kommer tillbaka?" flinade Sickan och sneglade på Krusberth som höll på att omplantera sin femtiosjunde blomma.
"Ja ja, men stör mig inte hela tiden..."
"Hoppas hon slår i tårna någonstans under flygturen,"
"Sadist..."
Pepp släntrar in genom dörren.
"Bli inte arg nu, men din kontrabas är kaputt" erkänner Pepp och sätter sig på golvet bredvid Krusberth. Hon funderar på hur hon alltid lyckas råka ut för konstiga saker.
"Jaha" svarar Krusberth ointresserad.
"Är du inte arg?"
"Nej"
"Jaså... Men varför började din kontrabas flyga från första början?" frågar Sickan nyfiket och börjar hoppa upp och ner på sin stol så den tippar omkull.
"Jag antar att den lärde sig flyga för att den ville flyga iväg, för att den inte längre kände för att spela Jazz" svarar Krusberth som om det var det mest normala i världen.

Den kvällen frågade Pepps morfar om hon lärt sig någonting av vårvädret och naturen.
"Ja, jag lärde mig att kontrabasar kan flyga om de inte vill spela jazz, att det finns en konstig grotta i skogen bredvid Krusberth och därför krockade jag och den jazzhatande flygande kontrabasen in i en buske"
Morfadern skakar på huvudet och tänker att detta inte kan stämma. Hon umgås väl för mycket med den dåliga vinnaren Sickan helt enkelt och så är det med det.

Låt mig få slippa känna såhär (forts. "Planeten Norphor")

Skrivpuff 31/1-16: "Slippa"

- - -

PLANETEN NORPHOR - DEL 2
(Del 1 - Länk!)

Castor sneglade på sin kompanjon, Nels, när de hade lämnat slottet bakom sig.
"Jag vet vad du tänker, låt mig slippa höra det högt!" muttrar han till Nels som bara fnyser.
"Som du vill, du vet säkert vad jag tycker så ser ingen anledning att trycka ner det i halsen på dig"
Castor kände Nels alltför väl vid det här laget, han visste att han tyckte att Castor borde prata med sin syster och ta reda på felet med henne. Avoránic var så mycket mer överlägset än Jorden: teknologin var mer avancerad, planeten mer tålig, och folket visade mer respekt för varandra. Vad kunde möjligtvis Jorden ha, som var bättre än Avoránic och Norphor?

Castors svarta lockar ramlar ner i hans ansikte för att dölja missmodet. Nels knuffar rentsamt till honom.
"Ni kommer fixa detta, ska du se". Nels gröna ögonen och det busiga långa lingula håret passar utmärkt för att muntra upp Castor, för Nels har ett sådant där lustigt och bekymmerslöst utseende.
"Kom så går vi till rådsalen"

Nels och Castor gick in i salen där rådet satt, mötet skulle precis börja.
"Var är Cassidy? Vi kan inte börja utan henne. Inget illa menat Castor, men vi röstade fram henne som ledare för det här landet..." började ett av oraklen, men Castor avbryter:
"Jo det vet jag mycket väl! Hon är den som lämpar sig bäst för det uppdraget. Men jag vet faktiskt inte var hon är?" svarade Castor som började bli orolig för sin tvillingsyster. Alla i rummet visste att orden han nyss sagt kom från hjärtat, Castor var ingen ledare. Han trivdes bakom Cassidy. Men nu började hela rådsalen undra vart Cassidy tagit vägen.

"Borde vi gå ut och leta efter henne?" frågar ett annat av oraklen som står och väntar misstroget i ena hörnet av salen.
"Nej, ni vet hur hon är..."
Castor vet inte hur han ska avsluta meningen riktigt. För hur är hon, hans syster? Hur är hon egentligen? De som brukade vara så nära, nu vet han inte ens längre vem hon är.

Låt mig få slippa känna såhär, tänkte Cassidy, som satt i slottsparken och tittade ner på några fågelliknande varelser som sprang runt fötterna på henne. Hon tvinnade en svart hårlock runt fingret och med den andra handen fingrade hon på den rödskimrande drottningkronan som fanns på hennes huvud. Hon såg Noria komma mot henne, och Cassidy kunde genast se på Norias aura att hon var orolig.

"Vad är det du minns från Jorden den här gången?" frågar Noria nyfiket.
"Vid den här tidpunkten brukade det vara snö, där jag kom ifrån"
Cassidy fick något dimmigt i blicken. Sen log hon och sa:
"Äsch, jag har aldrig gillat snön ju! Vem försöker jag lura? Klart Norphor, och i synnerhet landet Avoránic är bättre än Jorden"
Cassidy kollade ner på sig själv. Hon var klädd för en vinter i sina tjocka stövlar, långa svarta kappa och den röda manteln som hade samma nyans som hennes krona.

Noria log och drog håret bakom sina jättelika alvöron.
"Du har fått en svår start, men ingen kan styra vårt land bättre än du. Kom nu, Drottning, mötet väntar på dig"

Drottningen och Herr Larsson

Skrivpuff 10/1-16: Skriv om ordet "Slarvig".

Pepp, Sickan och Krusberth i "Drottningen och Herr Larsson"

Pepp, Sickan och Krusberth är en humoristisk följetong och detta är novell nummer fyra om dem.

- - -

Pepp sneglade på Sickan som satt kutryggig i solstolen. Nu tror ni förstårs att det är sommar eftersom jag skrev "solstol" men så är det minsann inte. För det är höst och Sickans moster har precis flyttat till ett nytt torp i skogen och hade ännu inte fått dit flyttlasset. Så de fick sitta på ett par gamla solstolar tills vidare.

Luften i torpet var fuktig och Sickan tycker det luktade surt. Men han kände sig ändå ganska vankelmodig över flytten då deras gamla hem hade luktat marshmallows, vilket även den lukten kunde bli tröttsam i längden!

"Nä men kom igen nu, så illa luktar det inte", försökte Pepp och tvinnade sitt röda hår runt lillfingret. Hon hade en vemodig uppsyn. "Nu bor du ju närmare Krusberth också. Du har ju bara flyttat tvåhundra meter, det är väl inget och känna sig vankelmodig över?! Fast lite surt luktar d.."

"Jaja, nu räcker det med att försöka muntra upp mig!"

I samma stund hade Krusberth vaknat. Pepp och Sickan är de enda vänner Krusberth har. De är förstårs bara små ynkliga och klenbenta tonåringar, men eftersom Krusberth är den griniga gubbe han är, så får han nöja sig med detta sällskap. Gubben satte sig på sängkanten och borstade bak sina fyra hårstrån medan han slirade lite i tanken och kände sig tvehågsen när han kom på att han ej fått någon frukost på sängen idag heller. Klart han bor själv, och de klenbenta ungdomarna bor på andra sidan byn, men folk är så småaktiga som inte kan göra frukost åt andra, eftersinnade Krusberth där han satt.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var Pepp och Sickan.
För dig som inte vet är Pepp en flicka på 13 år som nog kan betraktas som trions huvud. Inte mycket till huvud, men får ta vad man har... Sickan är 14 år  och hans signalament är en sliten beige basker-keps. Krusberth är en grinig 50-åring som de gillar att hänga med för att det inte finns så många andra att förbrödra sig med i området.

"Jaha, och nu kommer ni? Varför fick jag ingen frukost på sängen?"
"Va? Jag vill ha kaffe", svarar Pepp och rotar sig genast fast i hans soffa medans hunden Buster slemmar ner hennes strumpor.
"Ha och ha..." muttrar gubben och slår på kaffekokaren. "Ni ska bara ha och ha och ha och ha och..."
"Jaja vad är detta?" svarar Sickan utan att egentligen svara och håller fram en tavla på en proper kvinna i medelåldern. Hon hade silvergrått, långt, lockligt hår, skrattrynkor och log med ett självsäkert men ödmjukt leende mot fotografen.
"Är det din flickvän?"
"Va? Nej du vet väl att jag bara haft pojkvänner?" grymtar Krusberth från köket och sneglar pillemariskt på Sickan. "Dessutom är hon kunglig. Aldrig att jag skulle orka ha att göra med kungligheter..."
"Va?" utbrister Pepp förundrat och hoppar ut till Sickan i vardagsrummet där han står och trycker i ett hörn med bilder på kungligheter.
"Varför har du ens bilder på kungligheter?" början hon spörja ihärdigt medan Krusberth kommer ut med kaffe.

Nu blev Krusberth sådär tvehågsen igen.
"Ja hur var det nu... Min ingifta fasters faders... erhm farbror..? Var bror till.. Hmm Herr Larsson..."
"Vem är Herr Larsson?" frågade ungdomarna och såg bortkomna ut.

Plötsligt hördes en sträv och lite smått näsvis röst i bortre änden av rummet:
"Nej nej nej, det var din ingifta fasters faders morbrors bror. Om jag får be!"

De två ungdomarna och den gamle mannen tittade förskräckt mot dörren och såg den propra damen i silverlockar stå där.

"Va? Men vad är detta... Ah jag bugar å det ödmjukaste.." börjar Krusberth och bockar för damen.
"Det där är väl inte nödvändigt unge herr Krusberth", fnyser Damen, "Vi är ju släkt".
Bakom damen står en liten böjd farbror och tittar fram.
"Nej men det var längesen!" tjuter Krusberth och springer fram till paret.
"Vem pratar han med?" viskar Sickan till Pepp.
"Ingen aning.."
"Barn, låt mig presentera Drottning Smaragda, min gammelgammelfaster och.. erhm.. Herr Larsson. Han fick ingen kunglig titel för han kände inte för't helt enkelt..."

Ungdomarna stirrar framför sig, de förstår ingenting.
"Ja men var inte oförskämda, hälsa nu på ers höghet!" tjatar Krusberth och tänker att den här generationens ungdomar är ovanligt otursamma när de tänker. Tänk att bara sitta där och dega när de har en kunglighet i rummet! Så slarvigt uppfostrade de är!
"Det gör ingenting", skrockar Drottningen och klappar Krusberth på axeln. "Jag är bara ytterligare en av dina förnimmelser".

"Varför hänger vi med dementa gubbar?" frågar Sickan och ställer tillbaka kortet på byrån.
"Jag är inte dement! Visa lite vördnad om jag får be!"
"Låt honom hållas..." försöker Pepp men det bryter ut i bråk.
Gubben tjatar om slarvig uppfostran ända tills Sickans flyttlass kom, tolv timmar senare.

- - -

Idéer av Tricia Furtado och Per-Anders Johansson (min käre fader). Författad av mig, Tricia. Vissa detaljer fick farsan i alla fall bidraga med som inspiration till denna berättelse, för att det är lite kul att fantisera far och dotter/son emellan! Det är min och farsans favoritsysselsättning nämligen...

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte

Första delen av en eventuell berättelse...

Ljudet av tårar hördes inte. För sånt hörs inte. Men hade tårar kunnat ge ljud ifrån sig, så hade hela rummet dånat. Här satt hon och lyssnade på fiolmusik, på lägsta möjliga volym för att inte störa resten av huset. Hon studerade tavlorna framför sig. De hade hennes mamma målat. Det var allt som fanns kvar efter branden och ett av hörnen var fortfarande svart från lågorna. När brandmännen släkt elden, som ätit upp största delen av huset, kunde hon urskilja några saker som inte var svarta av kol. Tavlorna. Sam vill inte minnas.

Det var ljust och fint väder. Skolklockan ringer och Sam ser hur alla barn och ungdomar på skolgården springer in. Hon ser det stökiga gänget bredvid porten, de som alltid muckar gräl med alla. Hon hamnar då och då i slagsmål med Marre. Varför? För att Sam är den enda som inte accepterar skit från dem. Fast det är något visst med Marre och hennes långa ljusa, nästa vita, hår, hennes ljusgröna ögon som man kan drunkna i. Så farlig, så elak, men så tilldragande. Som en sagofigur.

"Är det inte lilla rödluvan som kommer?" tjuter någon ur Marres gäng just som Sam går förbi.
"Ja, jag är rödhårig, stör det dig? Kanske mitt röda hår bränner din stackars hud som eld eller?" snäser Sam och kom på att det lät töntigare när hon sa det högt än när hon tänkte det i huvudet. Hon tänkte smidigt glida förbi de fyra personerna som hånler, men så subtilt blev inte rörelsen när Marre tar tag i hennes krage och griper hårt tag om Sams nacke.

"En dag kommer jag vinna över dig. Du bör inte vara så uppkäftig"
Marres gröna ögon borrar sig in i Sam, som trots smärtan i nacken blir lite pirrig av de där ögonen. Hon hånler tillbaka på gänget.

"Visst, in your dreams!" skrattar hon och går in genom huvudentrén.
"Jävla tomboy alltså"

Lektionerna går och på rasten sätter sig Sam i skuggan under ett träd och läser i mobilen för att verka upptagen. Hon känner en karatespark i ryggen och dunsar handlöst ner på marken.
När hon tittar upp ser hon Marre som kisar med ögonen mot henne.

"Jaså, du måste gå på bakifrån för att ha en chans..." morrar Sam och tittar ilsket på sin rival.
"Det här får du för att du jämt är så uppkäftig, det är jag som regerar på den här skolan!" skriker Marre och måttar ett slag mot Sam som väjer undan i sista stund. Ett flin bryter ut och Marre blir röd i ansiktet av irritation. Några fler slag, och några fler missar och när Marres ansikte är precis intill Sam så trycker sig Sam emot henne med all kraft och kysser henne.
"Vad fan sysslar du med din jävla hora?!"
"Hånglar med dig, vad ser det ut som? Om du inte kunde uppfatta det så borde din uppfattningsförmåga vara ganska tillplattad!" flinar Sam till en förvirrad Marre. De två tjejerna bara ser på varandra. Sams rival blev besegrad av en kyss.

Planeten Norphor

Vad finns där inne?
Hon mindes hur det hade gått föregående gång som hon hade varit nyfiken, den gången hade hon och hennes bror lyckats släppa lös något ohyggligt på slottet. Men nu var ju den tiden förbi. Den tiden man fick kämpa för allt. Hon styrde Avoránic och var tillfreds med det.

Men vad finns där inne?

Hon öppnade dörren och fann att det bara var ytterligare ett rum i slottet hon inte upptäckt ännu. Samma som de 499 andra rummen. Det var vad hon hade trott i alla fall.

"Åh, där är du ju! Jag har letat efter dig!"
Castor gav mest ett jäktat flåsande ifrån sig, medan hans syster Cassidy vände sig om.
"Oj, förlåt ärade broder, jag glömde visst bort dig..."
"Väldigt taskigt av dig!"

En lång stund stod de bara och tittade in i rummet.
"Längtar du hem någon gång? Jag får den känslan ibland..."
Castor tittade på sin syster som fick något dimmigt i blicken. Hon ruskade på huvudet.
"Nej då absolut inte" svarade Cassidy lite väl snabbt.
De visste båda att hon ljög.
"Eller... Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi aldrig kommit hit. Visst, det må vara ett högteknologiskt och klanderfritt ställe här, men... Vissa saker som finns på Jorden finns ju inte här på Norphor. Det jag saknar mest är nog att Jordens månljus är mycket starkare än Norphor's. Och att det är silverfärgat istället för ljusrött. Jag saknar också Jordens frukter. Särskilt apelsinerna..."

Medan Cassidy drömmande beskrev vad hon saknade med Jorden så var hennes bror redan borta. Hon märkte knappt att han givit sig av, utan först när Noria kom fram till henne och gav henne en kram. Det blåa håret hamnade över hela Cassidy och de mandelformade gula ögonen som Noria hade tittade ödmjukt på henne.

"Det låter som ett fantastiskt ställe. Jorden. Jag hade velat se det med mina egna ögon. Menar du verkligen att månens ljus är silver istället för rött som det är här?"

Noria hade fått Cassidy att få mindre hemlängtan. Det hjälpte att prata om Jorden. De satt båda och åt på varsin Madina ­ en frukt som bara växte i landet Avoránic, Cassidy's kungarike ­ och pratade om Cassidys gamla jordeliv. Madinan var god och påmindre om en syrligare version av jordgubbar, tyckte Cassidy. Noria kunde givetvis inte relatera till den jämförelsen.

Den dödliga orgeln

Christine hade varit försvunnen i flera timmar. Hennes föräldrar började bli oroliga. Bara Christine själv visste var hon befann sig. Om det inte hade varit för den där uppseendeväckande orgeln...

Först ska vi nog backa tillbaka några timmar. Christine satt på en parkbänk utanför skolan och funderade på om hon skulle skolka från första lektionen. Det fanns ändå inget intressant i ämnet Historia. Hon tog ett bloss av cigaretten och blåste sakta ut ett par rökringar. Hennes mörkbruna hår vajade lätt i vinden och de gröna ögonen tårades i novemberkylan.

"Nej, nu måste jag nog gå någonstans innan jag fryser fast på bänken", tänkte Christine. Hon vred händerna mot varandra för att få dem varma igen. Hon ställde sig upp och gick i riktning mot.. Ingenstans.

När hon gått runt i stan en stund så kom hon att tänka på att hon glömt sin svarta basker i kapellet bredvid kyrkan efter att hon hjälpt stadens kyrkokör med deras musikanläggning. Christine började styra stegen mot stadens enda kyrka.

Hon öppnade den tunga porten till kapellet. Det kändes som om utrymmet där inne hade åldrats. Hon tyckte att det var kusligt för hon hade ju varit där och hjälpt kören för bara nån dag sedan. Nu såg där ut som om ingen varit där på flera år. Christine började känna sig illa till mods. 

Lager på lager av damm prydde golvet, spindelväv fanns i alla vrår. Hon rös till. Samtidigt som hon grubblade över allt detta så fick hon syn på baskern. Den låg prydligt placerad på den jättelika, gammaldags orgeln. Christine gick med snabba steg mot den och tog upp baskern.

I den stund hon råkade vidröra en av tangenterna på orgelns klaviatur, så hände något väldigt oförutsägbart. Hon satte sig ner framför orgeln och började spela. Det var som om händerna spelade av sig själva och hon kunde inte sluta. Ju mer hon försökte slita sig loss från orgeln, ju mer kände hon sig fastklistrad. Orgeln tvingade henne att spela.

Christine satt och spelade till långt in på natten. Hennes föräldrar började bli vansinniga av oro. Deras flicka var alltid punktlig och ringde om hon var sen. Detta var inte likt henne!

"Det finns en anledning till att vi aldrig använder den orgeln!", hörde Christine en röst bakom sig säga. Det var pastorn som stod där.

"Du förstår, det är ju så svårt att slita sig loss från den när man väl börjat spela. Många människor har mist sina liv på grund av det där instrumentet. Tro mig, vi har försökt göra oss av med den men den dyker alltid upp här igen förr eller senare.."

Pastorn vänder sig om och går.

"Det finns inget mer jag kan göra", säger han lågt.

Christine får panik mitt i tonerna av orgeln.

"Nej hjälp mig!" skriker hon, men finner rätt snart att mannen är borta. 

Hon tittar ner på sina händer medan hon maniskt och forcerat fortsätter spela. Händerna börjar bli täckta av blod. Men inte ens det får henne att sluta spela.

Christine börjar gråta. Vad ska hon göra nu? Hon vrider på huvudet och tittar mot fönstret bredvid henne. Hennes ansikte speglas i rutan och det hon får se ger henne en chock. Hon har åldras något otroligt. En bild av en mycket gammal kvinna möter henne. Grått hår, djupa rynkor. Hon ger ifrån sig ett hest skrik innan huvudet landar med en duns på orgelns tangenter. Döden hämtade henne. Musiken från orgeln fortsätter dock strömma ur kapellet.

Älskade dotter

Har tidigare skrivit om Aline i en skrivpuff HÄR. Här kommer bakgrundshistorien om henne...

Fun fact: Fick idén till denna novell av en dröm jag hade...

---

Solen sken medan de två kollegorna satt på den blomsterprydda terrassen och pratade om allt mellan himmel och jord. Speciellt vad de gjort i sina tidigare liv.
“Hur länge har du varit i tjänst nu?”, undrar den ena mannen, mest känd som konstapel Karl.
“Jag har jobbat i tre månader, innan det gick jag ur polishögskolan”
“Själv har jag jobbar i över 15 år nu, om du bara visste vad jag har sett.. Ska jag berätta om ett av de mest speciella fall jag någonsin varit med om?” frågade Karl som nu var i medelåldern.
Den nyanställda, en hyftsat ung grabb med namnet Daniel, kunde ju inte vara mer exalterad över detta, utan nickade hysteriskt.
“Jättegärna..!”

"Vi visste alla att det existerade. Barnhemmet låg där uppe på kullen och man hörde jämt om hur hemskt allt sades vara där. Ändå hade man inga konkreta bevis på att barnen skulle vara vanvårdade, eller bli dåligt behandlade. Det var bara okrossbara rykten.

Ett av barnen, Aline, syntes alltid i byn. Ett sött barn. Stora gröna ögon, gyllenblonda lockar. Busiga fräknar... Flera gånger hade vi frågat henne vad hon gjorde så långt hemifrån. Hon svarade aldrig. Vi började nästan tro att flickstackarn var stum! Hon sprang alltid iväg av för mycket frågor. Skygg som ett rådjur... Fast vad kan hon ha vart? Fem år? Ja fem år var hon

Hur som helst, en kväll hördes det skrik uppifrån kullen och hela poliskåren for dit. När vi kom dit var dock allt lugnt. Vi hade blivit motvilligt insläppta av personalen men alla barn låg i sina sängar och sov. Utom Aline. Hon såg klen och sömndrucken ut, fast inte på ett naturligt sätt.
-Hjälp.. viskade hon innan hon föll i djup sömn på slitna madrassen.
-Vad..? hann jag få fram innan ljudliga snarkningar hördes.

Nästa dag besökte vi barnhemmet igen. Barnen såg ovårdade och eländiga ut, men föreståndarna försäkrade oss om att barnen var i ett hälsosamt tillstånd.

När vi var på väg ut så hörde vi ett gällt skrik. Vi sprang in igen och såg att en av föreståndarna höll Aline i armen och en stor injektionsspruta i andra handen. Med all kraft pressade hon in kanylen i flickans magra överarm. Det gick inte många sekunder innan Aline föll medvetslös till golvet.

-Vad sysslar ni med? frågade jag hysteriskt medan kvinnan som gjort detta mot barnet förvånat vände sig om.
-Jag trodde Ni hade gått redan...
-Ja hade vi inte dragit benen efter oss hade vi ju aldrig fått reda på vad som försiggår här!, svarade min ena kollega.
-Drogar ni barnen?, fortsatte han.
-Nej absolut inte! Vi kallar det hjälpmedel för att förenkla vårt jobb!

Innan vi hann säga mer om detta avskyvärda som vi just fått reda på, så hade Aline vaknat till lite.
-Snälla pappa, hjälp mig!
Aline rörde lätt vid min arm. Jag blev häpen. Jag var ju inte flickans pappa. Men jag såg i hennes ögon, och värmdes av dess tårfyllda vädjan. Jag tog henne i famnen och bar ut henne till polisbilen med barnhemmets personal protesterande efter mig."

Den unga polisen lyssnade ivrigt på den äldre mannens historia. Under tiden kände han en liten hand på hans axel. Han vände sig förvånat mot den lilla flickan bredvid honom.
"Nämen hej Aline gumman, detta är Daniel en av mina arbetskamrater!" presenterar Karl mjukt.
"Aline..? Du menar att detta är..?" börjar Daniel och Karl nickar.
"Ja det är fyra år sedan nu."

Den andra flickan

Gammal novell skriven 2009

Alexis såg in i den andra flickan, som såg ut som henne själv. Hon kollade på flickan på andra sidan, med långt svart hår, så långt att det nådde midjan, himmelsblå ögon, och blek, vit hy. Flickan stirrade tillbaka. Hon hade en ond, kall blick. Det gick inte att ta miste på vreden som gömdes bakom det uttryckslösa ansiktet. Ögonen sa så mycket. Hon hade inte trott på det själv, förens hon själv känt känslan. Känslan av att vara halv. 

”Varför låtar du dem göra såhär mot dej?”, tänkte hon och kollade på flickan framför sig. Flickan stirrade tillbaka. Alexis tog mod till sig och sa ”Jag vill slå sönder dig!”. Hon skämdes lite, när hon hörde hur grym hon lät. Hon lät precis som alla som sa så till henne i skolan. Hon tittade tillbaka på flickan som såg ut som henne själv. Tillslut så stod Alexis inte ut med åsynen av flickan längre, hon slet tag i spegeln som hängde framför henne på väggen, och slängde in den i garderoben. Spegeln skymdes av en stor, mörkgrön rock, och nu syntes bara halva Alexis spegelbild. ”Jag vill aldrig mer se dej”. Hon hörde hur dum hennes röst lät. Patetiskt, och sorgligt dum. 

- Alex ? 
Jo Tuesday, stod i dörröppningen. 
- Ja?, Svarade Alex, som skyndade sig att stänga dörren till garderoben. 
- Pratar du med dig själv nu igen? 
- Nej. 
Jo skyndade sig ut i köket igen, och Alexis, hörde hur hon började prata i telefonen igen. ”Ja, det låter bra, Charlie, ta med dej hela jävla gänget till Central Park, så köper vi ut öl”. Alexis hörde det ungefär varje fredag när Jo ringde runt till sina kompisar. Hon va så avundsjuk på Jo. Så mycket kompisar som Jo Tuesday Rébel hade, var svårt att ha. Det var ju förklaringen till att Alexis Vicky Tuesday, stod och pratade med sig själv. Hon önskade att hon va lika populär som sin syster. Jo kom in i rummet igen. 
- Jag går till Henke, vrålade hon när hon lånade Alexis hårborste. 
- Ja, visst. Gör det. 

Hon var avundsjuk. Så jävla avundsjuk. Hon inspekterade Jo, som stod och kammade sitt ljusa fuskblonda hår. Det var Jo, som hade blivit den snygga. Det va Jo, som blivit den populära. Det va Jo, som hade blivit familjens stolthet. Det var så underligt att två syskon kunde vara så olika. Det märkligaste, i det att de var så olika, var att de egentligen var födda till att vara lika. De är tvillingar. Enäggstvillingar. Men det märks förstås inte. Jo var bäst av dem bägge. Jo, hade fått de bästa generna, och Alexis hade fått de som blev över. Det var så hon brukade tänka. Det var så det kändes. 
- Jag sticker nu !! 
- Okej, fint ! 
Det var inte meningen att det skulle bli så snäsigt svar, men så blev det. Och tänker man efter så var det kanske inte så konstigt, då dessa tankar pågick i hennes huvud. 
- Vad är det? 
- Inget. 
Jo skyndade sig ut genom dörren. 
- Vi syns sen syrran! 

Det var inte Jos fel. Nej, Jo var en bra syster. Hon kunde väll antagligen inte hjälpa att Alexis inte lyckades bra hos klasskompisarna i skolan. En suck ekade från Alexis, ut i den tomma luften. Ibland undrade hon hur hon stod ut med sig själv. Svaret på frågan var nog ganska enkel: hon stod inte ut med sig själv. 

Foto taget av mig. Min syster på bilden. Hon har inget med texten ovan att göra, men tyckte denna bilden passade så bra :)

När Buster tappade bort sig!

Här kommer en följetong till "Pepp, Sickan & Krusberth" som jag skrev för ett tag sen, men aldrig har visat i denna blogg... Jag hade rätt dåligt med fantasi när jag skrev den, men här är den i alla fall...

De berättelser jag tidigare lagt upp på denna blogg är:
En slarvigt planterad maskros
Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen

Pepp, Sickan och Krusberth i "När Buster tappade bort sig!"

Så nu var alltså Pepp väldigt glad. Hon dansade runt i villan som hennes morfar ägde, och hennes tomatröda hår spretade åt alla håll som en solfjäder. Glasögonen hamnade på sned, och ramlade till slut av helt och hållet när hon dunsade ner på soffan helt utmattad.
Bakom henne stod Sickan och försökte hålla sig för skratt. Men det gick inte och han flabbade så snoret sprutade.
- Åh, fy vad äckligt! sa han om sig själv, och kletade av sig snoret på sina byxor. Han rättade till sin basker som hade ramlat ner framför ena ögat och drog upp byxerna som nästan hängde vid knävecket. Pepp tittade äcklat på honom, men blev sedan röd i ansiktet.
- Vad står du och smyger för?, utropade hon argt. Hon hade helt glömt bort att hon bett honom komma och mindes det nu och blev förargad över att han var så lång och klumpig men ändå kunde lurpassa som en liten... bov. Det var vad hon sa till honom också.

- Vad skuttar du runt för då? fnittrade Sickan fram och log irriterande töntigt mot henne.
- Jag fick A på matteprovet! kvittrade hon, fast att hon var otroligt generad.
- Vad är du generad för? Jag har sett dig dregelsova! gapade han och hon blev återigen förargad över hans irriterande, sneda leende.
- Äh!

Krusberth knackade på bakdörren och hade nog gjort det ett tag, för han såg irriterad ut när Pepp öppnade.
- Blir du döv när du dansar eller? muttrade han surt och snurrade med ögonen runt i vardagsrummet för att inspektera möblerna där inne. Innan Pepp ens han bli röd i ansiktet eller skälla ut honom för att han också lurpassat som en bov, så smalnar hans ögon.
-BUSTEEEER!
- Vad vrålar du om? undrar Sickan och himlar med ögonen. "Jäkla gubbstrutt!", tänkte han för sig själv, men råkade visst också även nämna det högt, för Krusberth såg irriterad ut.
- Buster är borta! gnällde han och såg ut som en tjurig liten pojke på fem år, fast han var över femtio.
- Var hade du honom senast? frågade Pepp och lade huvudet på sned.
- Ameh! Är du dum eller? snäste Sickan.
- Vaaad?
Pepp såg genuint trög ut.
- Tror du att en hund sitter still eller? Sade Sickan tålmodigt, men Pepp såg fortfarande trög ut.
- ...eller? Det är en H-U-N-D! Och han L-E-V-E-R! gormade Sickan och textade övertydligt mot henne.
- Jag fattar faktiskt! Tror du att jag är korkad om jag får A på ett matteprov?
- Fick DU A?! utropade Krusberth förvånat.
- Fuskade du? lade Sickan till.
- Det är inte hjärnkirurgi! Är det så svårt att förstå att jag också kan tänka?
Pepp såg irriterad ut, och nu var det Sickan och Krusbeth som såg genuint tröga ut.

- Åh! Ni får mig alltid att tappa tråden! gapade Krusberth och slog sig för pannan.
- Gör vi? frågade Sickan och såg oerhört glad ut.
- Ja det gö.. Men vad fan! Jag undrade om ni hade sett Buster, och nej Pepp, jag vet inte vart jag hade honom senast! gormade gubben och var alldeles röd i hela ansiktet.
- Aah! Han sprang förbi här för två timmar sen! sa Pepp fundersamt.
- Och det säger du nu?
- Ja, det hörde du väl att jag gjorde?

- Buusteeer! Jäkla hund...
Krusberth hade lyckats dra med sig Pepp och Sickan ut i skogen men de var inte alls särskilt engagerade i att leta. Så Krusberth tänkte att han lika gärna kunde letat själv, jäkla bortskämda ungdomar...
- Aha! Där ääär han ju! tjöt Pepp och pekade på "Buster" som låg i en buske.
Krusberth sprang fram.
- Va i helvete!
- Var det inte Buster? frågade Pepp nyfiket.
- Det var en jävla stubbe!
- Aha.

De letade en stund till, när de hörde ett skall.
- Buster!
Buster kom springande mot Krusberth, som började klappa honom på huvudet, men sedan blev han allvarlig. Han satte sig på huk så hans huvud var i höjd med Busters.
- Var har du varit?! gapade han i Busters hundöra, som om han uppriktigt trodde att han skulle få ett svar mer än en våt tunga slickande i ansiktet.
- Vaaart?! gapade han en gång till.
- Det är en hund! H-U-N-D! textade Pepp övertydligt. Nu var det hennes tur att spela smart.
- Va?
Nu var det Krusberth som såg genuint trög ut.
- H-U-N... Äh, skit samma. Och ni säger att jag inte kan tänka?
Pepp snörpte på munnen, medan Krusberth och Sickan såg förvånade ut.
- Nu går vi! beordrade Krusberth: Framåt march!
- Med benen?
Krusberth och Pepp tittade på Sickan.
- Bilen står där borta! Menar du gå hem som att åka med bilen, eller gå hem som att använda benen?
- Jag menar gå hem som att använda hjärnan till att hitta rätt hus!

De åkte iväg på grusvägen, när de inom några minuter antal fem, fick motorstopp.
- Jävla skit..
- Då får vi gå med benen! tjöt Sickan, och kände sig smart.
- Din hjärna är gjord av gelé!

När de kom hem var klockan plötsligt 9 på kvällen och de gick och lade sig i sina respektive sängar i sina respektive hus. Den röda skitgamla telefonen ringde hemma hos Pepp.
- Hmm? svarade hon sömnigt.
- Vad gjorde vi idag? frågade Sickans röst i andra änden.