Den dödliga orgeln

Christine hade varit försvunnen i flera timmar. Hennes föräldrar började bli oroliga. Bara Christine själv visste var hon befann sig. Om det inte hade varit för den där uppseendeväckande orgeln...

Först ska vi nog backa tillbaka några timmar. Christine satt på en parkbänk utanför skolan och funderade på om hon skulle skolka från första lektionen. Det fanns ändå inget intressant i ämnet Historia. Hon tog ett bloss av cigaretten och blåste sakta ut ett par rökringar. Hennes mörkbruna hår vajade lätt i vinden och de gröna ögonen tårades i novemberkylan.

"Nej, nu måste jag nog gå någonstans innan jag fryser fast på bänken", tänkte Christine. Hon vred händerna mot varandra för att få dem varma igen. Hon ställde sig upp och gick i riktning mot.. Ingenstans.

När hon gått runt i stan en stund så kom hon att tänka på att hon glömt sin svarta basker i kapellet bredvid kyrkan efter att hon hjälpt stadens kyrkokör med deras musikanläggning. Christine började styra stegen mot stadens enda kyrka.

Hon öppnade den tunga porten till kapellet. Det kändes som om utrymmet där inne hade åldrats. Hon tyckte att det var kusligt för hon hade ju varit där och hjälpt kören för bara nån dag sedan. Nu såg där ut som om ingen varit där på flera år. Christine började känna sig illa till mods. 

Lager på lager av damm prydde golvet, spindelväv fanns i alla vrår. Hon rös till. Samtidigt som hon grubblade över allt detta så fick hon syn på baskern. Den låg prydligt placerad på den jättelika, gammaldags orgeln. Christine gick med snabba steg mot den och tog upp baskern.

I den stund hon råkade vidröra en av tangenterna på orgelns klaviatur, så hände något väldigt oförutsägbart. Hon satte sig ner framför orgeln och började spela. Det var som om händerna spelade av sig själva och hon kunde inte sluta. Ju mer hon försökte slita sig loss från orgeln, ju mer kände hon sig fastklistrad. Orgeln tvingade henne att spela.

Christine satt och spelade till långt in på natten. Hennes föräldrar började bli vansinniga av oro. Deras flicka var alltid punktlig och ringde om hon var sen. Detta var inte likt henne!

"Det finns en anledning till att vi aldrig använder den orgeln!", hörde Christine en röst bakom sig säga. Det var pastorn som stod där.

"Du förstår, det är ju så svårt att slita sig loss från den när man väl börjat spela. Många människor har mist sina liv på grund av det där instrumentet. Tro mig, vi har försökt göra oss av med den men den dyker alltid upp här igen förr eller senare.."

Pastorn vänder sig om och går.

"Det finns inget mer jag kan göra", säger han lågt.

Christine får panik mitt i tonerna av orgeln.

"Nej hjälp mig!" skriker hon, men finner rätt snart att mannen är borta. 

Hon tittar ner på sina händer medan hon maniskt och forcerat fortsätter spela. Händerna börjar bli täckta av blod. Men inte ens det får henne att sluta spela.

Christine börjar gråta. Vad ska hon göra nu? Hon vrider på huvudet och tittar mot fönstret bredvid henne. Hennes ansikte speglas i rutan och det hon får se ger henne en chock. Hon har åldras något otroligt. En bild av en mycket gammal kvinna möter henne. Grått hår, djupa rynkor. Hon ger ifrån sig ett hest skrik innan huvudet landar med en duns på orgelns tangenter. Döden hämtade henne. Musiken från orgeln fortsätter dock strömma ur kapellet.