Jag fick min första vän som 11-åring. Vi fnittrade hysteriskt åt sådant de andra bara rynkade näsan åt, och som om vi vore tankeläsare visste vi hur den andre skulle reagera och känna. Vi försvarade varandra i vått och torrt. Även när en av killarna från skolan tjatade sönder om att han skulle döda oss.
Vi blev som två olyckssystrar. Delade vår smärta. Vi hade till och med en liten bok vi skrev om våra avskyvärda liv i, som vi sen skickade mellan varandra. Vi försvarade varandra även om vi visste att vi själva skulle få ut av det senare.
Jag delade till och med vissa väldigt smärtsamma upplevelser med L. Sådant man annars aldrig skulle berätta för någon. Som varför jag skadade mig själv, om hur sinnesrubbade mina tankar var som jag tänkte när jag utförde denna självmisshandel. Jag berättade till och med om vissa övergrepp jag vart med om, som skulle innebära katastrof om de kom ut. Man ville ju inte direkt att skolan eller andra myndigheter skulle få reda på vad man gick igenom. De skulle lägga sig i för mycket, tänkte min då barnsliga hjärna. Idag vet jag inte om jag gjorde rätt eller fel. Kanske hade jag fått mer hjälp om jag vågat berätta för någon? Fast å andra sidan, hur stor del av alla utsatta barn får godtagbar hjälp och hur många blir bara runtskickade? Min rädsla var inte obefogad.
L och jag hade ett starkt band. Vi var som systrar. Och ett tag fick jag till och med lite andra känslor för henne. Blev sådär barnsligt småkär. Vi var så nära man kunde bli, så den utvecklingen var inte helt oförutsägbar. Vi var sammanlänkade, vi kunde läsa tankar.
Tyvärr gick vi i två olika klasser. L kunde därför inte finnas vid min sida när övergreppen i skolan skedde. Inte för att hon hade kunnat göra mycket men psykiskt stöd hade ju inte varit fel…
“17/8-2006
Kära Tricia,
Jag tror inte jag orkar så mycket längre. Gör du?”
Precis det hade jag gått och tänkt hela dagen. En enkel rad, och en rättfram fråga som sade så mycket om vårt förhållande. Vår symbios.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar