Jag minns kvällen då jag för första gången påmindes om hur förbannat dödlig jag egentligen är. Det hela började med att jag och min syster skulle gå till kiosken och handla. På tillbakavägen mötte vi dem. De otroligt ilskna folket från skolan, som jag inte riktigt fattade varför de jämt var så arga på mig. Jag gjorde ju sällan väsen av mig som den introverta människa jag är.
Men de började skrika saker mot oss och jag föreslog att vi nog borde springa. Det gjorde vi, och de sprang efter. De fick tag i mig. Jag såg att min syster såg ganska rädd ut. Och med all rätt. Det hela urartade helt och ett slagsmål bröt ut. Eller snarare, jag var slagpåsen. Någon höll i mig medan en annan slog. Någon knuffade ner mig på trottoaren och ett antal hårda sparkar. Några hårt kramade snöbollar kastades mot mitt ansikte. Min syster stod på sidan av som paralyserad.
Därefter kom kniven. Den riktades mot mitt ansikte och min strupe med frågan "Ska jag skära dig sönder och samman?", varav jag skräckslaget skakade på huvudet. Jag fick ändå ett minne på min vänstra arm efter den här händelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar