När det ibland fanns glimtar av lycka

Jag skulle egentligen ha gått i skolan, men istället var jag hemma. Och på grund av omständigheter så hamnade jag på ett boende för ungdomar som inte kunde bo hemma. Så jag fick fortsätta “skolka” från skolan på hemmet istället.


Trött personal försökte väcka mig på morgonen. Men jag kom aldrig iväg. Skolan var en så infekterad plats för mig. Förknippade det bara med den eviga misshandeln och de förnedrande övergreppen. En dag i skolan kunde vara allt från att få en spik inkörd i läppen till slagsmål jag alltid förlorade eller sexuella trakasserier på toaletten. Alltid var det något.


Min kontaktperson (som alla i min klass verkade tro var någon slags fadersfigur) och jag satt i bilen påväg till ännu ett möte med ledningen på skolan.

"Kan du inte bara strunta i dem i din klass?" föreslog S, min kontaktperson på hemmet.

"Man är i skolan större delen av sina vardagar. Då ska man väl kunna begära att gå säker där också?", svarade mitt 14-åriga svartklädda jag. "Klart jag bryr mig om vad de tycker om mig. Jag spenderar större delen av mitt liv i skolan!"

"Gå bara dit och strunta i vad de tycker! Jag skulle aldrig bry mig om vad andra tycker om jag var elev där. Vet du vad, Tricia? Om du bara går dit så gör vi något roligt i helgen. Jag bjuder på bio och fika eller vad du vill?"

Visst, låter ju rimligt. Om man får bio och fika så känner man sig plötsligt mer bekväm med att bli slagen och trakasserad i ett av toalettens hörn.


Skolans personal verkade inte särskilt engagerade i vad jag hade att säga. De verkade mer angelägna om att anmäla mig på grund av skolplikten än att eleven det berör berättar om att elever utsätter denne för diverse mobbning och övergrepp.


Jag skolvägrade och skolan anmäldes av mina föräldrar till slut. S tyckte inte om att jag skolkade men han bjöd mig på bio och utflykt ändå. Kanske tyckte han synd om mig. Efteråt hade vi en lång diskussion med några andra ungdomar framför TV:n. Det handlade om dagens musik och alternativa klädstilar. Givetvis förlorade S mot fyra rätt verbala ungdomar.

"Jaja ni vinner. Oh my.. Jag ska skaffa kaffe!" suckade han och gick mot köket.

Jag och en av tjejerna fnissade.


Det var helg och jag märkte ju knappt det eftersom jag inte gick i skolan. På vardagarna när de andra var i skolan var jag ju bara hemma och hjälpte till med hushållsarbete och annat i radhuset vi bodde i. Eller satt i mitt rum och lyssnade på hårdrock. Jag och S gjorde ofta massa utflykter eller diskutera diverse grejer bara för att jag inte skulle bli helt isolerad. När helgen nu kom hade alla andra i huset planer. Det var bara jag som var hemma. L, min symbios-syster och jag hade fortfarande kontakt. Jag var lite kär i henne. Hon ringde och bjöd mig till att tillbringa helgen i deras familjs husbåt. Eftersom S var ute på något ärende frågade jag en annan personal som var på hemmet just då, N, om det var okej att åka till L.

"Jag vet inte.. Det tar ju två timmar att köra...", började han men såg mina stora, bruna, ledsna hundögon titta vädjande på honom. Alla var ju borta, jag var ju helt ensam.

"Ja okej, jag kör dig."


Den två timmar långa bilresan gick relativt fort eftersom vi skrattade, snackade och lyssna på vrålhög musik. För en stund glömde jag att N var en personal och att jag bodde på ett hem och inte med mina biologiska föräldrar. Det kändes rätt familjärt faktiskt. Väl framme tog L:s familj emot mig med öppna armar. Hennes familj hade alltid tyckt om mig, av någon anledning. Det var som om de såg mig som en av dem. De behandlade mig alltid som en familjemedlem. Med dem var också några av L:s släktingar.

"Nej men hej, Tricia!" vrålade en glad, lite grå och rätt bastant dam till mig. "Jag har hört så mycket om dig! Jag är de här busbarnens faster, ser du!". Hon gav mig en stor kram och pep glatt att hon minsann kunde vara min faster också.

"Är detta pappa?" frågade hon och skakade hand med N.

"Nej, alltså nja.. Nej.." blev bara svaret innan damen snabbt försvann med sina fladdrande kläder för att hjälpa L:s lillebror som plumsat i en vattenpöl.

N blev bjuden på kaffe och de måste nog ha trott att han faktiskt var någon familjemedlem eller släkting till mig för de babblade glatt på om vilket bedårande barn jag var och vilken positiv inverkan jag gjort i L:s liv. Jag och L bara fnissade och sprang barfota över bryggan bort till familjens husbåt.

Som i symbios

Jag fick min första vän som 11-åring. Vi fnittrade hysteriskt åt sådant de andra bara rynkade näsan åt, och som om vi vore tankeläsare visste vi hur den andre skulle reagera och känna. Vi försvarade varandra i vått och torrt. Även när en av killarna från skolan tjatade sönder om att han skulle döda oss.

Vi blev som två olyckssystrar. Delade vår smärta. Vi hade till och med en liten bok vi skrev om våra avskyvärda liv i, som vi sen skickade mellan varandra. Vi försvarade varandra även om vi visste att vi själva skulle få ut av det senare.

Jag delade till och med vissa väldigt smärtsamma upplevelser med L. Sådant man annars aldrig skulle berätta för någon. Som varför jag skadade mig själv, om hur sinnesrubbade mina tankar var som jag tänkte när jag utförde denna självmisshandel. Jag berättade till och med om vissa övergrepp jag vart med om, som skulle innebära katastrof om de kom ut. Man ville ju inte direkt att skolan eller andra myndigheter skulle få reda på vad man gick igenom. De skulle lägga sig i för mycket, tänkte min då barnsliga hjärna. Idag vet jag inte om jag gjorde rätt eller fel. Kanske hade jag fått mer hjälp om jag vågat berätta för någon? Fast å andra sidan, hur stor del av alla utsatta barn får godtagbar hjälp och hur många blir bara runtskickade? Min rädsla var inte obefogad.

L och jag hade ett starkt band. Vi var som systrar. Och ett tag fick jag till och med lite andra känslor för henne. Blev sådär barnsligt småkär. Vi var så nära man kunde bli, så den utvecklingen var inte helt oförutsägbar. Vi var sammanlänkade, vi kunde läsa tankar.

Tyvärr gick vi i två olika klasser. L kunde därför inte finnas vid min sida när övergreppen i skolan skedde. Inte för att hon hade kunnat göra mycket men psykiskt stöd hade ju inte varit fel…

“17/8-2006

Kära Tricia,

Jag tror inte jag orkar så mycket längre. Gör du?”

Precis det hade jag gått och tänkt hela dagen. En enkel rad, och en rättfram fråga som sade så mycket om vårt förhållande. Vår symbios.