Melodikryss och en liten uppdatering

Idag spelade jag piano på ett melodikryss på Humlegården i Trollhättan. Det var roligt! Längesen jag spelade ute nu så lite nervöst och aningen otränad men jag är ändå nöjd :)

För övrigt jobbar jag på ett konstprojekt för missionskyrkan i Trollhättan. Men tänkte inte spoila exakt vad detta innebär nu utan det får visa sig när det är klart...

Har även börjat jobba inom konst och jag jobbar nu tisdagar och torsdagar. Så livet går framåt för mig. Jag känner även att jag börjar kunna hantera min autism-diagnos allt bättre. Har inte skrivit så mycket om min funktionsnedsättning det senaste, men det beror mycket på att jag nu börjar kunna leva med den bättre.

Ja detta var en liten life update.

/Oraklet

Mitt mående är inte bra.

Jag har känt mig väldigt låg de senaste dagarna. Mestadels har jag spenderat tiden här, i min lilla musikhörna.

Snart kommer även nya berättelser och texter. Och även annan form av kreativitet. Snart, när mitt mående blivit lite bättre.

Några nya uppdateringar finns förresten på:

Instagram.com/its1daydreamer 

Instagram.com/theimprovisingpianist 

Twitter.com/its1daydreamer 

Facebook.com/triciajohanssonofficial 

Youtube.com/triciajoh 

/Oraklet

En video om depression

Jag har gjort en video om mina känslor kring depression. Se hela, den har ett viktigt budskap i slutet.

Sen ska jag även passa på att skriva att det kommer fler texter/berättelser! Mitt skrivande brukar gå i perioder och det är därför denna bloggen kan stå still ibland...

Förresten: har flera olika diagnoser, och om dessa kan du läsa under fliken "Information" i bloggens meny ovan. Om du skulle vara en ny läsare och undrar mer om detta, vill säga...

/Oraklet

The philosophers whom slept all day long

Jag är en av dem... Jag önskar jag hade klarat någon form av sysselsättning (är ju sjukskriven) så jag slapp sova fram tills nu. Det är inte lätt att vara strukturerad när livet inte har något meningsfullt att vakna upp till.

Vemodigt fri

Jag är fri 

Fri från min börda 

känner mig frisläppt 

från där jag satt inlåst 

Men vemodet faller på 

tyst men praktfullt 

jag kanske inte är 

så fri ändå?

Tiden...

Undrar om jag någonsin blir hel. Det är mycket som är fel, mycket som inte stämmer. Jag bara glider med tiden som försvinner bort. Tiden rinner iväg. Och jag står här. Med alla destruktiva beteenden, alla trauman. Försöker slänga bort dem för att hinna med att leva innan det är för sent. Men ju mer jag försöker slänga bort problemen, ju mer klistrar de sig fast. Jag kan inte. Men jag vill.

Jag är trött på att kämpa, men ger ändå inte upp. Trött på att försöka, men gör det ändå. Trött på att blogga om hur eländigt allt är, men ändå blir det så. För jag kan inte ljuga.

Mina dagar försvinner. Ju mer jag slösar tid på att återuppleva mina trauman, ju mer försvinner tiden. Jag vill inte älta. Men det är inte enkelt att släppa taget.

Fel

Försöker verkligen att inte göra helt fel... Men jag lyckas ändå. Att välja fel. Saker som bara blir självdestruktiva i längden.

Abstinens

Abstinens. Besvär. Nu.

Självskadandet må vara borta tekniskt sett men ändå lämnar det mig aldrig.

Att inte bli trodd

Ibland verkar folk ha en lite för grandios syn på mig. Tror att jag är bättre än vad jag är. Och tror jag är "stark". Gud vad jag är trött på att höra det! Men då ser ni mig aldrig under mina psykoser. Där jag hör begravningsmusik och ser blodet droppa från taket. Ni ser inte verkligheten. Ni ser allting ur ett rosaskimrande glitter. Tjejen som överlevde saker, det är henne ni ser. Ni ser inte tjejen som fortfarande lever i det.

Inte för att klaga..

Det är alltid så mycket som sker. Inte för att vara den som klagar. Men kan man aldrig någonsin må riktigt bra? Det är alltid något som drar ner mig, men trots det ställer jag mig alltid upp.

My anger refuses to lose.

Dramatic life

Fotot ovan innehåller nån tanke som kom från mitt huvud... Bilden är gammal. Mitt 14-åriga jag...

Ja, det är rätt mycket just nu. Funderar mycket. Sen händer det jobbiga saker i livet, som på något sätt blockerar mig från att leva fullt ut.

Jag vet att jag har en princip på bloggen. Jag försöker enbart "promota" mina olika konstnärliga projekt. Men nu gör jag sådär som jag gör ibland, skriver om känslor. Det är okej att bara hoppa över detta inlägg och kika på de inläggen som handlar om skrivande/foto/musik istället.

Som jag sa, mycket saker händer. Mycket saker har hänt. Som ni ju vet om ni läser min historia. Och jag tror ni även förstår att mycket av den sammanfattningen jag gjort är "förminskat", samt att jag plockat bort en hel del händelser. Antingen på grund av min/andras integritet, att de varit för "brutala" för att skrivas offentligt, eller att jag helt enkelt inte bearbetat det. Samma händelser togs heller aldrig upp i min bok (Heltidsdrömmaren). Men det är alltså inte helt över. Det har hänt mycket efter "historiens avslut". Det vill säga den historia jag redan skrivit ner. Men det är långt ifrån över.

Mitt självskadebeteende är i stort sett borta. Jag är inte längre inom psykiatrin. Min sjukdom är hanterbar. Det är inte det. Det är bara det att händelser ibland upprepar sig. Traumatiska händelser. Och det gör mig givetvis uppriven. Om man sen adderar min rätt tunga depression på detta... Det blir inte direkt en bra ekvation. Men som ni läsare vet håller jag lite distans i bloggen. Jag vet att vissa av mina gamla inlägg är lite väl utlämnande, och ser jag vissa såna nu i efterhand har jag tagit bort dem. Men nu skriver jag inte om för privata saker längre. Jag håller bloggen personlig, men inte för privat.

Trots det måste jag ändå säga att detta gör att jag är lite inaktiv med allt just nu. Måste nog bearbeta mig själv. Läka. Jag tror de flesta märkt att blogginläggen är lite glesare, att det kommer upp väldigt få texter, och att min serie (Trixie & Truls) nästan helt upphört (tillfälligt). Jag vill gärna fortsätta skriva här. Och det kommer jag göra. Att blogga har blivit naturligt för mig, och jag ser det som ett utmärkt sätt att visa världen min kreativitet. Men givetvis kan blogginläggen skifta. Antingen bli glesa, att vissa arbeten blir färre av, samt att själva "stämningen" i inläggen kan ändra sig. Just nu känns många inlägg fruktansvärt melankoliska. Men nu vet ni alltså varför.

Och som ni säkert listat ut tänker jag inte gå in mer på exakt vad som hänt i mitt liv. Exakt vad jag mår dåligt över. Exakt vilka de traumatiska händelserna är. Vet ni varför? Detta är inte någon depressionsblogg där jag ska gnälla om livet. Sen väljer jag givetvis att vara sparsam med detaljer för att jag inte vill vända ut och in på mig själv offentligt. Plus att jag säkerligen också drar med mina närmst anhöriga i fallet mot avgrunden, om jag skulle göra så.

Syftet med detta inlägg var bara att upplysa om inläggens oregelbundna publiceringar, att visa kreationer tillfälligt försvinner/blir mindre, samt att stämningen/temat i inläggen kan vara lite annorlunda.

My mood is a f*cking merry-go-round!

Både igår och idag har mitt mående varit extremt dåligt, fast har ingen aning om varför. Det är tyvärr så i den funktionsnedsättning jag har, att jag kan få återkommande depressioner "utan anledning". I texten i föregående inlägg (10/2-14) försöker jag få känslorna att uttryckas i skrift. Det gick väl sådär..

Igår var jag mest passiv hela dagen, och fick inte gjort något vettigt. Idag mår jag fortfarande konstigt, men har i alla fall tagit itu med lite skolarbete. Jag fick förresten A på mitt arbete om Psykiatrins utveckling (i ämnet Psykiatri 1). Lite underligt att jag ändå lyckas hålla en sådan hög standard på skolarbetet, trots att jag mår som jag mår...?

Har pluggat Etik och människans livsvillkor idag också, men det är dock ett ämne som jag inte är så värst intresserad av, men som jag måste läsa för att det ingår i min utbildning. Jag trodde jag skulle tycka ämnet var roligt och intressant, men det var tyvärr inte riktigt som jag trodde. Tror dock det kan bero på lärarna jag har. Känns som om de inte är så pedagogiska... Men jag blir i alla fall godkänd. Det duger.

Idag har jag hursomhelst skrivit på en filmrecension som är en av uppgifterna i Psykiatri 1 (handlar om en tjej på institution), samt om tvångssteriliseringen av unga kvinnor som skedde på 50-talet, som ansågs ha "dåligt arvsanlag" dvs psykiska åkommor. Inte vidare muntert att jobba med detta när jag redan är lite nere. Men det är ju tur att detta är ett ämne jag är bra på, så därför går det rätt lätt i alla fall. Sen har jag - som tur är - ett rätt starkt psyke och påverkas inte negativt av saker utifrån. Min nedstämdhet kommer helt och hållet från mig själv.

Igår när allt var så jobbigt, så hade jag i alla fall M vid min sida. Han är en underbar pojkvän. Trots att jag "är som jag är", så älskar han mig. Postade denna bild på min Instagram, som är ord tagna från verkligheten:

Hjärtat i halsgropen!

Dagens skrivpuff: skriv om hjärta.

Hjärtat i halsgropen!
Jag sprang så snabbt jag kunde. Var tvungen att hinna. Komma först. Världen rasar om jag inte hinner.

Med ett hjärta som hamnat i halsgropen, sprang jag. Snubblar, faller, och slår i huvudet. Det svartnar och jag ser hur ögonlocken släcks i slowmotion.

Vaknar upp igen. Ligger fortfarande på marken. Eller nej. Jag är någon annanstanns. Vaknar matt, med en huvudkudde som dryper av tårar. Det var en dröm.

Jag är förvirrad nu. Är det en dröm eller verklighet? Det blir suddigt och framför mig ser jag en bil som stannat. Någon random människa undrar hur jag mår. Är jag fortfarande ute på gatan? Det var ingen dröm då eller?

"Tricia? Hur är det?", undrar min lillasyster. Hon står bredvid min säng. Jag sitter och bara stirrar. Har haft ett av mina "anfall" igen. Anfall som består av att inte veta vad som är fantasi och vad som är verklighet. Fick det stämplat för flera år sen: Dissociativ identitetstörning. Tack som fan!

Det var svårt att skriva en skrivpuff idag. Hade svårt att få texten att leda till nånting, eftersom det tog olika vändningar hela tiden. Men det här var det bästa jag kunde åstadkomma.

Läkarmöte

Hade ett jättebra läkarmöte idag, och har tagit bort både Concerta (för ADHD) och Sertralin (mot depression)! Nu har jag enbart Litium, samt fick utskrivet en ny sovmedicin (Seroquel), då de jag haft tidigare ej fungerat. Känner mig jätteglad! Läkaren verkade nöjd och beundrade alla framsteg jag gjort på senaste tiden. Han t.o.m började prata om att jag hade möjlighet att en dag bli helt medicinfri. Visst, sånt går inte att "lova", men om en läkare faktiskt vågar säga en sån sak (de är ju alltid så begränsade i sitt sätt att tala "för säkerhets skull"), så måste denne ju tro på en?

Jag är i alla fall nöjd med min utveckling!

/Tricia

Mer ansvar

Okej, nu låter jag som om jag var en i "Ung och bortskämd", men erhm.. Jag har typ aldrig lagat ordentlig mat förut! Okej, makaroner kan jag väl åstadkomma, men annars, nej. Så på ett möte frågade boendestöd vad de skulle hjälpa till med mer, och då tog jag mig i kragen och sa att jag ville lära mig laga mat.

Min syn på mat har alltid varit snedvriden. De misstänker att jag har en ätstörning då jag äter allt för lite, men ändå är lite lätt överviktig. Men jag har börjat röra på mig mer, så jag tror att maten är problemet. Kanske jag kan gå ner lite, om jag gör hemlagad mat? För känner jag mig stolt över något jag själv gjort, så kanske jag kan få lite mer rutiner, och då kan jag kanske gå ner en aning. Inte för att jag vill sträva efter att vara smal, utan för att vara hälsosam och välmående.

En annan sak som blivit toppen är att jag börjar komma ihåg min medicin själv! Grattis till mig!! Jag har alltid glömt av den, och mina föräldrar får alltid komma ihåg den åt mig. Men nu är jag ju fan vuxen, jag måste kunna klara mig själv! Så jag har satt mobilen på larm kl. 08:30 (Morgonmedicin), 15:30 (eftermiddagsmedicin) och 20:00 (kvällsmedicinen/natt). Och jag har tidigare typ aldrig använt min mobil, tycker mest den var ivägen, men nu har jag börjat ta mer ansvar! Stort grattis till mig!

Hur kunde jag?

Det fick inte hända.. Nej det fick inte hända. Men det hände. Jag fimpade mig i armen med gamla tändstickor bara för att rakbladen var gömda. De hade inte tänkt på tändstickorna.. Jag önskar de hade gjort det. Det gjorde så ont. Men ändå inte.


Jag tänker på dig, hur skulle du reagera? När jag gör mig illa, och sedan berättar? Jag mår inte så bra. Men det kanske man redan räknat ut. Hur kunde jag?

Låsta bloggen

Välkommen till min bearbetningsblogg. Här skriver jag av mig, och det är ingen ide för dig att läsa om du inte gillar brutalt ärliga bloggar. Okej, det är inte superbra att skriva så mkt som sig själv offentligt, men jag skriver lite åt gången, och blir det för mkt privat så låser jag bloggen Denna bloggen är låst nu Öppen igen! Menmen. Just nu är den öppen. Jao. Här kommer jag skriva om psykiatri, mitt mående, bipolär sjukdom, gammalt självskadebeteende m.m. Börja nu inte kommentera om att jag kanske "triggar" folk (jag kommer INTE visa bilder bara så ni vet Jag visar bilder här, för denna är låst, och du som fått lösenordet, får faktiskt finna dig i det, eller gå här ifrån! Med andra ord, jag har en del bilder, men det är ditt ansvar om du vill läsa eller inte. Jag tar inget ansvar för om DU blir "triggad" eller ej, för det är alltid ens eget ansvar. Man kan bli supertriggad, men det är ens eget ansvar vad man gör med det), för det är min blogg, och ni tar själva ert eget ansvar om ni läser inte. Och man måste skriva ur sitt innersta om man ska informera. Så denna bloggen är självisk, och du får gärna ta del av mitt liv, men var så snäll och klaga inte. Men du får hjärtans gärna kommentera ! Mitt namn är Tricia Johansson,

Nu blir det av

Nu kanske min utbildning kommer igång igen, trots att jag inte börjar folkhögskola förren till hösten. Jag har precis börjat på DBT, en behandlingsform mot självskadebeteende, och den är nästan som en kurs i att må bättre. Enligt min kontaktperson så får man en tjock pärm med papper, så det hela blir som en utbildning i att lära känna sig själv. Tanten jag träffat infor DBTn har även sagt att de går igenom vissa moduler som t.ex varför man har känslor? Hur stoppar man sin egen impulsivitet? Hur tar man hand om sig själv? och liknande saker.

Det hela blir som en utbildning i sig. I hur man ska ta hand om sig själv. Jag är lite nördig, jag vill så gärna få ”läxor”, och göra ”prov” som man gör i skolan. Det är nog för att jag har vart hemma så mycket, som man nästan längtar till sådant som andra tar för givet, och som andra inte ens tycker om, som t.ex skolan.

Jag har stora förväntningar på DBTn, och jag hoppas att den är lika bra som jag har fått bilden av att den är. Jag har ju bara vart på ett möte…

Det återstår väl att se?

Ledsen igen

Känner den där sorgliga känslan just nu. Är ensam, ont i magen, och trött i huvudet. Jag känner mig vilsen här i livet. Vet inte varför, allt håller ju på att ordna sig till det bättre. I alla fall tror jag det. Jag hoppas det. Orkar knappt någonting. Min farmor säger att det har med det naturliga att göra, mensen till exempel. Mensvärk. Men så är det inte. Just nu har jag ingen mensvärk, men det känns såhär ändå. Det gar inte alltid med det naturliga att göra.

Ibland känner jag mig frusen, mitt i ett hav av lågot. Frusen, oh ja. Mycket frusen. Dödligt frusen. Idag lärde jag mig att det är bättre att svettas än att frysa. Synd att jag både fryser och kallsvettas.

Mina fingrar klapprar på tangentbordet. Men de vet inte vad de ska skriva. Det bara blir mina egna tankar om både det ena och det andra. Pappa tror att bara för att jag säger det jag tänker just då och inte tänker efter innan jag öppnar käften, att det har med min ADHD att göra. Det tror jag också. Dumma ADHD.

Eller dumma mig, som ens känner såhär.

Ensam hemma

Jag hatar att vara ensam...