Melodikryss och en liten uppdatering

Idag spelade jag piano på ett melodikryss på Humlegården i Trollhättan. Det var roligt! Längesen jag spelade ute nu så lite nervöst och aningen otränad men jag är ändå nöjd :)

För övrigt jobbar jag på ett konstprojekt för missionskyrkan i Trollhättan. Men tänkte inte spoila exakt vad detta innebär nu utan det får visa sig när det är klart...

Har även börjat jobba inom konst och jag jobbar nu tisdagar och torsdagar. Så livet går framåt för mig. Jag känner även att jag börjar kunna hantera min autism-diagnos allt bättre. Har inte skrivit så mycket om min funktionsnedsättning det senaste, men det beror mycket på att jag nu börjar kunna leva med den bättre.

Ja detta var en liten life update.

/Oraklet

Barnpsykiatrins historia och utveckling

Här kommer mitt andra arbete i ämnet Psykiatri. Detta handlar om barnpsykiatrins utveckling, dagens psykiatri, statistik, samt mina egna reflektioner kring detta. Obs! Referenserna är skrivna enligt Harvardsystemet.

Uppdatering: Fick förresten A på denna uppgift!

Historia och utveckling

Barnpsykiatrin är ungefär 100 år gammal (mutube.miun.se, 27/1-14), och har sin födelse under 1900-talets början. Ellen Key den som först uppmärksammade barns hälsa och att barn inte alls är miniatyrer av vuxna som de länge betraktats som, utan att de har helt egna behov. Ellen Key skrev även två böcker om detta. Alfhild Tamm var Sveriges första kvinnliga psykiater, verksam under 1876-1959. Hon jobbade med begåvningshandikappade barn, var utbildad i tyskland och det var även hon som uppmärksammade ordblindhet, som idag kallas Dyslexi. År 1915 skrev Isak Jundell om att man bör förbereda läkare och medicin-studerande för barns själ- och nervsjukdomar, och att psykiatriska problem bör uppmärksammas i exempelvis skolan lika väl som somatiska.

Den första ”moderna” barnavårdslagen år 1924. Först hade dock lagen bara fokuserat på att omhänderta barn, samt hållit på med barnuppfostran, men år 1928 skärptes detta i syfte att stötta och hjälpa barnen istället.

1933 var året då Stockholms PBU-verksamhet startades, även om det först ej var en verksamhet för sjukvård, utan då fungerade som ett stöd för barn och föräldrar. Under år 1999-2000 slogs dock PBU ihop med barnpsykiatrin i Stockholm och blev en landstingsverksamhet inom vården. 1934 startades Ericastiftelsens läkepedagogiska institut, som har utbildat väldigt många psykoterapeuter inom barnpsykiatrin. Läkepedagogisken var något som starkt användes i början av 1900-talet, som en teoretisk grund, och betyder ”hela genom lärande”.

Gustav Johnsson var en annan mycket framträdande person, som har en stor betydelse för barnpsykiatrin. Han var grundare till ”Barnbyn Skå”, som startades 1947, där man jobbade med barn och familjer genom miljöterapi och utifrån en antiaukoritär pedagogik. Pedagogiken ifrågasattes starkt, men verksamheten blev mycket framgångsrik och är en grund till dagens psykiatriska arbete med barn.

Det dröjde emellertid till år 1951, innan barnpsykiatrin blev en egen medicinsk specialitet, och 1957 bestämde man att barnpsykiatrin skulle finnas över hela landet. Det dröjde dock tills början på 70-talet innan alla län var inkluderade.

Den psykodynamiska synsättet och de psykoanalytiska metoderna växte fram under 60-70-talet, och var till en början grunden för all barnpsykiatri. Man hade vid denna tidpunkt utvecklat en del terapier som användes individuellt, samt det fanns även familjeterapi. Under 1990-talet kom neuropsykiatrin, och man började även diagnostisera barn mer, något som man tidigare varit emot.  Under 90-talet växte även socialpsykiatrin fram.

Vad är barn- och ungdomspsykiatri?

Man kan säga att barn och ungdomspsykiatrin handlar om att från en medicinsk synvinkel, och utifrån beteendevetenskap integrera till en helhet (mutube.miun.se, 28/1-14). Det handlar också om att i barnets utveckling lägga märke till symptom som beskrivs med fakta från en psykiatrisk synvinkel. Barnpsykiatri är annorlunda mot vuxenpsykiatrin - som har funnits i Sverige längre – då barnen ständigt utvecklas och det leder till olika symptom i olika åldrar.

Barnpsykiatrins ”rötter” bottnar från början i pedagogik, i samarbete med socialt arbete, barnmedicin, psykiatri och psykologi. Det krävs alltså ett samarbete mellan socionomer, psykiater, läkare och andra som arbetar med barn för att det ska bli rätt ”blandning” av insatser.

Psykisk ohälsa hos barn kan delas in i 4 grupper: funktionsnedsättning, neurotiska tillstånd, social missanpassning och psykisk sjukdom. Funktionsnedsättning kan bottna i intellektuella nedsättningar som kan ge upphov i psykiska problem, neurotiska tillstånd kan vara exempelvis ångest och dessa är något som är vanligare bland tonåringar. Social missanpassning är benämningen för barn som inte passar in socialt: de kan vara aggressiva, utåtagerande och ha problem med sitt samspel till andra människor. Psykisk sjukdom är den tyngsta formen och även den mest ovanliga bland barn, det kan vara sjukdomar som schizofreni eller olika typer av affektiva störningar.

Man har kommit olika långt på olika områden när det handlar om att behandla dessa olika grupper av psykisk ohälsa bland barn. Man har kommit längst med att behandla neurotiska tillstånd, det finns psykoterapi, Kognitiv beteendeterapi och en rad andra behandlingsmetoder. När det gäller intellektuell funktionsnedsättning handlar det mestadels om att ta hänsyn till barnets funktionsförmåga och utifrån detta hitta ett sätt att hjälpa barnet. Social missanpassning och psykisk sjukdom har man emellertid inte kommit lika långt, det finns dock en behandlingsform som heter ART – Aggression Replacement Training (Socialstyrelsen.se, 28/1-14) för barn med social missanpassning. För barn med psykisk ohälsa finns inte lika mycket att välja på och ibland får man ta till metoder som normalt sätt används på vuxna i brist på annat. Det finns även något som kallas ”originella barn”, som är svåra att avgöra vilken kategori de tillhör.

Barn har olika sätt att signalera när de drabbas av psykisk ohälsa, framför allt yngre barn signalerar kroppsligt: fel i utvecklingen, huvudvärk, ont i magen, ont i bröstet/hjärtat, trötthet och kräkningar kan vara tecken på att något inte stämmer. Det finns även psykiska signaler: ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter och matproblem. Dessa signaler visar sig i regel när barnet blivit lite äldre. Sen finns det även psykologiska och pedagogiska signaler: svårt att fungera i en grupp och i sociala samanhang, samt svårt i skolan trots att barnet är normalbegåvat. Beteendesignaler kan innebära impulsivitet, rastlöshet, aggressivitet och även brottsligt beteende och olika former av missbruk. De senare signalerna händer oftast när man kommer upp i tonåren.

Symptom i form av signaler som dessa ovan kan uppstå på många olika sätt. Det kan antingen vara genom miljön, eller utifrån barnet själv. Saker i miljön som påverkar är hemmet: föräldrarnas egna psykosociala hälsa och omvårdnadsförmåga, kulturella faktorer och liknande. Samhället kan även påverka hur symptomen kan bryta upp hos barn, då barn och ungdomar ofta utsätts för kravsituationer. Sen kan symptomen bero på barnet själv, det kan handla om kön, konstitution -  alltså sårbarheten hos barnet, samt den kognitiva funktionen.

Hur ser barnpsykiatrin ut idag?

Man såg över BUP – Barn- och Ungdomspsykiatrin - år 2004, granskade hanteringen av personerna som kom dit, hur mottagningsfunktionen såg ut, samt akutverksamhet och jour. Man ändrade även om så att olika basgrupper tog hand om hela vägen mellan första bokade tid, till slutgiltig behandling för att göra det lättare för patienten (mutube.miun.se, 29/1-14).

Patientgruppen på BUP är 0-17 år som av sig själva eller av andra uppges ha psykiska problem. Avgörande faktorer för prioritering är givetvis problemens svårighetsgrad, men utgår även från vad personen har för andra insatser, samt utifrån hur den sociala omgivning är uppbyggd.

Nya ärenden hos BUP bedöms av en läkare, därefter tilldelas ärendet till en eller två handläggare. När man börjar arbeta med ett ärende så samlas all information om patienten in: livssituation, samt om det finns en eventuell historia bakom problematiken. Därefter tas beslut om försatt handläggning. Anställda hos BUP är bl.a läkare, psykologer, socionomer/kuratorer, sjuksköterskor, skötare, sekreterare och mottagningsbiträde.

Det finns fem tvärgrupper: ätstörningsgrupp, OCD-grupp, spädbarnsgrupp, utsatta barn-grupp och HOPP-grupp. Dessa finns till för att de som ingår i dem behöver mer specifik hjälp. I ätstörningsgruppen är i regel sådana personer som är svåra att ”ändra” och därför behövs mycket insatser. Samma gäller OCD-gruppen, eller tvångssyndrom som det också kallas. Utsatta barn-gruppen är vad det låter som: det krävs många insatser för att hjälpa barn utsatta av våld, och HOPP-gruppen innefattar barn med funktionsnedsättningar och jobbar med habilitering.

Inom BUP jobbar man mycket med familjen och nätverket kring barnet, till skillnad från vuxenpsykiatrin som fokuserar med på individen. Det aktuella barnet är i centrum, men man jobbar även så allt ska stämma överens, och tar hänsyn till föräldrar, syskon, samt familjens nätverk. Runt dessa krävs ett samarbete mellan alla insatser som är iblandade, exempelvis socialtjänsten, skolan, föräldrars eventuella behov från vuxenpsykiatrin, barnmedicin med flera.

Mitt emellan BUP och Vuxenpsykiatrin, finns en verksamhet som heter UPM, som inriktar sig till ungdomar mellan 16-25 år. UPM fungerar som ett mellanting till vuxenpsykiatrins individualism och barnpsykiatrins fokus på familj och socialt nätverk, då många yngre föll mellan stolarna. Innehållet på UPM är dock likartat som de övriga: de erbjuder stöd till de som visar tecken på psykisk ohälsa. UPM är dock enbart öppenvård, och tar inte emot akuta fall.

Hur går det sedan?

Man gjorde en uppföljning av 1400 BUP-patienter, alltså de barn och ungdomar som senare fyllt 18 och flyttats. Sökorsakerna av patienterna hos BUP var många, men de vanligaste problemen var beteendestörningar, depression och ångest, som tillsammans utgjorde 47% av orsakerna till varför barn kom till BUP. Dessa tre, plus ätstörningar/somatiska problem, samt reaktion på en kris utgjorde 77% av sökorsakerna (mutube.miun.se, 30/1-14).

Av patienterna som kom till BUP var flickor/kvinnor 52% och pojkar/män 48%. Flickor som kom till BUP var vanligare att de kom i tonåren, medan pojkar ofta kom före puberteten. Mer än hälften av patienterna levde i en splittrad familj, och genomsnittsåldern för första kontakten på BUP låg på 12 år. Var femte patient vårades inom BUP's slutenvård.

I undersökningsgruppen avled 38 stycken, varav 19 begick självmord. Dödligheten utgjorde 2,7%. För att riskera en för tidig död visar det sig att skolproblem och beteendestörningar är bidragande faktorer. I brottsregistret finns 530 av personerna, vilket är 38%. Faktorer som kan leda till risk för brottslighet är kön, det är fler män än kvinnor, att komma från en splittrad familj, haft skolproblem, beteendestörningar eller relationsproblem. 62 stycken, alltså 4,4% av personerna är patienter som haft schizofreni eller psykossjukdom. Risken för att drabbas av psykos kan vara att man för sent kom i kontakt med barnpsykiatrin, att man kom med ångest som sökorsak eller att personen är förvirrad eller har ändrad personlighet. Av samtliga hade 37,9% kontakt med vuxenpsykiatrin.

Hur ser man på barn och ungdomar med psykisk ohälsa?

Trots att man börjar lära sig mer och mer om psykiatrin, och trots att samhället börjar bli mer och mer förstående, samt ofta skriver i tidningen för att ”lära ut” om psykisk ohälsa, finns det fortfarande en hel del generalisering mot barn och ungdomar som har någon form av psykisk ohälsa. Det finns fortfarande en del fördomsfulla antaganden som att dessa barn och ungdomar ”ska” vara på ett visst sätt, och ofta att man inte ser personerna som egna individer, utan synen styrs av en redan uppmålad bild.

Trots det har man ändå gjort framsteg de senare åren, och det verkar som om folk inte längre tycker att psykisk ohälsa är något nytt. Detta är enligt min åsikt rätt bra, för man har ju sällan tyckt att somatiska åkommor är något nytt? Psykisk ohälsa är inte värre än fysiska sjukdomar. Sakta men säkert tror jag samhället börjar tycka det också.

Statistiksiffror

En fjärdedel av ungdomar mellan 16-18 lider av någon form av psykisk ohälsa (Aftonbladet.se, 29/1-14), och risken är högre för depression, självskadebeteende och suicidiala tankar hos ungdomar som är arbetslösa. Unga killar som vårdas för självskadebeteende har ökat med 27% på 10 år. Förut var dock detta mer förknippat med unga kvinnor.

Enligt SSR tycker 9 av 10 av kuratorerna i skolan att de inte har resurser för de elever som söker hjälp. De anser även att den psykiska ohälsan bland eleverna ökar. Enligt skolinspektionen anser mer än var tredje rektor att skolpsykologens resurser inte räcker till.

Diskussion

Jag har funderat under tiden jag hållit på med detta arbete, över vad, hur och varför människor påverkas så olika. En person kan väldigt lätt bli drabbad av psykisk ohälsa, trots att omgivningen inte tycker det hänt något direkt traumatiskt i personens liv, medan en annan människa kan gå igenom vad som helst utan att beröras av det. Är det genetiskt, eller blir man helt enkelt lite smått ”härdad” av att gå igenom trauman gång på gång?

Det skulle kunna vara en blandning av både genetik, så som Ulf Engqvist pratade om att barn är har olika sårbarhetsgrad rent genetiskt, men också att ett barn som ofta går igenom svåra saker kan börja reagera på instinkt – ungefär som ett hotat djur – och därför bli ”hårdare” och näst intill ”immun” mot att påverkas av det som inträffar. Ett sådant exempel finns det beskrivet i böckerna Rävungen och Tigerungen, av psykologen Torey Hayden (Hayden, 1995, 15). Huvudpersonen i boken var inte i stånd att påverkas av vad som hände, då hon blivit utsatt för så mycket att hon nästan blivit stärkt av det – dock på ett negativt sätt, då barnet reagerade med ”gör andra illa, innan de hinner göra illa dig”. Jag vet inte hur pass vanligt denna reaktion är, men jag tror att det är relativt vanligt att barn som lever i verklig fara, överlever genom denna strategi.

Sen har jag reflekterat över vilka faktorerna är att barn och ungdomar i dagens samhälle helt uteslutande mer mer dåligt idag än för ett tiotal år sen. Jag har några tankar och teorier om varför det kan vara så. Den ena är den press som finns idag: vi alla förväntas vara perfekta. Vi ska se perfekta ut, prestera högt, vara sociala och alltid glada. Detta kan vara svårt att leva upp till om man ska vara realistisk. Ingen människa kan vara alla dessa egenskaper samtidigt, möjligtvis kan man ha några av dessa förmågor, men det är för idealiskt att tro ett en människa kan ha alla dessa. Detta omöjliga krav gör givetvis att folk mår sämre och sämre, i synnerhet unga som ju precis börjat sina liv och på så sätt är skörare än andra. Jag tror det ligger mycket i det jag skrev under ”statistiksiffror”, som läste om på Aftonbladets hemsida, att på grund av att ungdomar exempelvis känner att de presterar för lågt och då inte är nöjda med sig själva, vilket kan utvecklas till exempelvis depression.

Den andra teorin jag har om detta, är att vi ju vet mer idag än vi gjorde för några år sen. Vi vet att jorden snart kommer gå under, vi vet att det förekommer mer naturkatastrofer nu än någonsin. Vi blir matade med nyheter om mord, krig, misär, brottslighet och elände. Förr var barn och ungdomar inte lika insatta i allt som sker, och på så vis också lyckligt ovetande. Barn idag må vara mer medvetna, har mer koll, och på ett sätt ”smartare” än någonsin, men det har ett högt pris: är det möjligt att de unga vet för mycket och därför mår dåligt av det faktum att vi lever i en grym värld?

Om psykisk ohälsa fortsätter att öka som det gör nu, så känns det enligt mig som om detta kan bli en bidragande faktor till jordens undergång. Situationen är som den ser ut nu, ganska oroväckande. Det känns nästan som samhället väljer att blunda för att utvecklingen är för skrämmande.

För att förhindra att unga människor mår dåligt, kanske man först och främst borde se över världen vi lever i. Kraven och omgivningen är de största orsakerna till ohälsa. Sen givetvis att vara mer medmänsklig: inte döma vid misslyckanden, inte ha för inringade uppfattningar, eller att helt enkelt bara acceptera människor som de är. Med detta  i åtanke skulle ohälsan minska avsevärt.

Källförteckning

Webb

Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1154/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+1, 27/1-14, 2/9-12
Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1155/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+2, 28/1-14, 2/9-12

Socialstyrelsen,http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/art,28/1-14,senast uppdaterad okänt.

Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1156/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+3, 29/1-14, 2/9-12

Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1157/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+4, 30/1-14, 2/9-12

Aftonbladet,http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article16362107.ab, 29/1-14, 6/3-13.

Litteratur

Hayden, Torey, 1995, Tigerungen, Natur och Kultur.

Vad är psykiatri? (skolarbete)

Tänkte lägga upp det första arbetet jag gjorde i ämnet Psykiatri (gymnasial nivå), som handlar om vad psykiatri är, när psykisk ohälsa debuterar i olika åldersgrupper och om diagnostik och terminologi.


Vad är Psykiatri?

För att först förklara skillnaden på Psykologi och Psykiatri, så kan man förklara det relativt enkelt, med att psykologi är ett stort område som beskriver hela människans psyke och hur den fungerar. Det finns inget så kallat ”sjukt” runt ämnet psykologi, för det förklarar hur vi människor helt enkelt är uppbyggda psykiskt, och inom psykologin finns psykiatrin som en del av helheten. Psykologi är med andra ord läran om människans psykiska förmåga.

Psykiatri däremot, är den del som beskriver när psyket inte fungerar som det ”ska”, alltså enligt normerna som beskriver hur psyket bör fungera. Psykiatrin beskriver därav något man kallar ”sjukt beteende”. Man kan helt enkelt säga att Psykiatri är en del av Psykologi, men att psykiatrin specialiserar sig på när saker inte är som det ska.

Det talas ofta om vart gränsen går, vad är egentligen sjukligt? Oftast baserar vi vad som är normalt respektive onormalt på normerna och vad som är majoritet. Man pratar också om realnorm, som betyder att jämföra med sig själv, och om statisk norm, alltså att jämföra med en normalgrupp. Man räknar med att 5% av befolkningen anses vara ”onormala” eller ”avvikande” av något slag, men detta är både på gott och ont. Det kan gälla både ”sjukliga beteenden” som att ha en antisocial personlighet, eller att vara ”onormalt” begåvad på dans. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Sen kan man undra vad diagnostik kan handla om inom psykiatrin, och det betyder att urskilja eller särskilja på något. En diagnos ska vara meningsfull, den ska ha en betydelse, fylla en funktion. Den ska också kunna särskiljas från andra syndrom.

Inom psykiatrin använder man DSM, som betyder Diagnostic and Standard Manual of mental disorders, sammanställt av American Psychological Association, som grundats på 50-talet.

Psykiatrisk diagnostik har 5 axlar i hur man bedömer ett tillstånd, och dessa kallas multiaxlar (DSM-IV-multiaxial-deskriptiv diagnostik). Först bedömer man hur tillståndet är just nu, bedömning nummer två granskar beteendemönster i jämförelse med statistisk norm, nummer tre bedömer i beaktande av somatiska problem, nummer fyra tar hänsyn till händelser som kan ha påverkat tillståndet och nummer fem gör en skattning av hur funktionsduglig personen är mellan 1-100.

Utifrån dessa multiaxlar, kan det beskrivas vidare mer djupgående om vad som ingår i dessa. I ”Axel I”, finns det kliniska syndromgrupper, förstämningssyndrom, ångestsyndrom, malaptiva syndrom, Psykotiska syndrom och en rad andra ”sjukdomsgrupper”.

I ”Axel II” beskrivs sedan personlighetsstörningarna. Dessa delas in i 3 grupper: Udda/Excentriska, Dramatiska/färgglada och Inåtvända/Ängsliga. I den första gruppen ingår Paranoid – beskrivs som överdrivet misstänksam, Schizoid – beskrivs som ensamvarg och Schizotypal – beskrivs som övernaturlig. I den andra gruppen finns Antisocial – folk med oförmåga till att sympatisera, Borderline – svårt att hantera känslor, Histrionisk – överdrivet ”förförande” personer och Narcissistisk personlighet – sjukligt besatt av sin egen person. I den tredje gruppen är det folk med fobisk, osjälvständig och tvängsmässig personlighetsstörning.

”Axel IV” utgår från den somatiska delen och behöver därför inte nämnas så mycket om, och ”Axel V” handlar om hur man skattar en människas tillstånd från 1-100.

Sen kan man ju undra vad som egentligen utmärker en bra diagnos? En diagnos måste dels vara valid, det vill säga avgränsande och meningsfull, och den måste också ha reliabilitet, som menas med att den är pålitlig och överensstämmande. I psykiatrin måste människor själva kunna bedöma ett tillstånd och i detta vara reliabla, då det inte finns några redskap och hjälpmedel som det finns inom den somatiska vården. Människor som jobbar inom psykiatrin, måste därför träna på att ha en reliabel syn och även jämföra detta med andra. Att bedöma en diagnos lika, av flera oberoende personer kallas ”inter-rater reliability”, och att bedöma ett tillstånd likadant vid två olika tillfällen kallas ”test-retest reliability”

Psykiska åkommor kan vara genetiskt ärftliga, och det sägs att om man har en anhörig inom den närmsta familjen som har någon psykiatrisk sjukdom, så finns det en chans på 10% att man själv också drabbas. Om en enäggstvilling får någon form av psykisk ohälsa, är dock risken att den andre tvillingen också drabbas med 40%.

Diagnostik är en av psykiatrins viktigare arbeten, då diagnosen lägger en grund för all vidare behandling av patienten.

Varför och när debuterar psykisk sjukdom?

Det finns olika orsaker till att folk drabbas av psykiska sjukdomar. De främsta orsakerna är miljö och arv, och oftast är det en kombination av båda dessa som kan resultera i sjukdom. Det finns även barn som rent genetiskt är ”starkare” än andra: de kan gå igenom mängder av tragedier, men ändå inte utvecklas psykisk sjukdom. Det är dessa barn som man är folkmun kallar ”maskrosbarn”. Det finns även barn som är genetiskt sårbara, och som lättare än andra kan drabbas av psykisk problematik, både i samband med barndomstrauman, eller genom ärftlighet eller detta kombination av de båda.

Man har genom olika tester konstaterat att barn som får exempelvis depression, kan får återfall av dessa även i vuxen ålder, och att psykiska problem rent generellt är mer allvarliga ju yngre man är. Blir man drabbad av depression som barn, kan detta växa in i ens självbild, då barnet inte lärt sig om vem han/hon är än, på samma sätt som en vuxen. Man kan då få en dålig och/eller snedvriden självbild, och inte se skillnad på sin egen person och vad depressionen framkallar. Det är därför lättare för en vuxen att klara sig ur en depression, då denne redan vet vem denne är som person - då den är färdigutvecklad till skillnad från barnet - och kan identifiera depressionen som något ”utomstående” som inte nödvändigtvis blandas ihop med ens personlighet. På så sätt är det ”lättare” för vuxna med depression.

Blir man som vuxen drabbad och aldrig tidigare varit drabbad psykisk ohälsa, är det oftast lättare att bli helt återställd, och ju äldre man är desto ”snällare” är symptomen.

När det gäller i vilken ålder människor generellt sätt drabbas av psykiska sjukdomar, så debuterar de 75-90% innan 25 år. I tonåren ökar social fobi och depression, särskilt hos tjejer. Missbruk, paniksyndrom och generaliserat ångestsyndrom ökar dock hos båda könen.

Medianålder för att insjukna i ångestsyndrom är 11 år, medan förstämningssyndrom är 30 år. Det görs en hel del tester för att mäta detta, så kallade prospektiva longitudinella studier, som betyder att man följer människors liv i olika åldersgrupper, och över längre tidsperioder.

Diagnoser som i regel sätts på barn, så kallade ”barndiagnoser” är baserade på avvikelser inom den naturliga utvecklingen hos barnen. De vanligaste av dessa diagnoser är ADHD, autism, separationsångest, mental retardation, trotssyndrom/ODD med flera. ADHD, separationsångest och flera andra barndiagnoser minskas dock, eller till och med försvinner före puberteten.

För att få en antisocial personlighetsstörning krävs att personen har haft trotssyndrom eller uppförandestörning i barn- och ungdomsår. En person som drabbas av antisocial personlighet genom genetik och i tidiga år, är oftast de som sen får stora problem med dessa och hamnar inom kriminalitet. En person som drabbas genom sociala faktorer, ser dock prognosen mycket bättre ut för. För att stötta barn som har tendenser till denna personlighetsstörning, är det viktigt med att lära ut bra sätt att lösa konflikter, och hur man på bästa sätt hanterar dessa. Dåliga modeller för dessa barn, och att själv ta sig ton, ger snarare effekten att det uppmuntrar deras personlighetsstörning att använda ett sånt beteende för konfliktlösning.

En psykiatrisk anamnes betyder att man tar hänsyn till olika faktorer för att utvärdera en människas tillstånd. Man tar kollar ärftlighet, utveckling, livshändelser, social situation, tidigare och aktuella somatiska tillstånd, tidigare och aktuella psykiatriska tillstånd, läkemedelsbehandling och om det finns några missbruk.

Av befolkningen, så har ungefär 30% psykiatriska problem, men bara 14% söker hjälp för dessa. Det är vanligare bland kvinnor än bland män att söka hjälp. Av dessa människor är det dock enbart 3-4% som får hjälp inom den psykiatriska öppenvården.

Psykiatrisk terminologi & diagnostik

Terminologi är ”språket” som pratas inom psykiatrin. Man använder en mängd olika begrepp för att förklara olika psykiska fenomen. Sinnesintryck kallas på psykiatrins språk för perceptioner, känslor för emotioner och tankar för kognitioner. Det är sen när dessa blir sjukliga, som man kallar de för peceptionsstörningar, emotionella störningar och kognitiv disfunktion, eller kognitiva störningar.

Man behöver få ett sinnesintryck för att få en känsla, känslorna styr i vilken riktning vårt beteende går. Känslorna styr även kroppen, och när man får en känsla styrs kroppen efter den.

När känslor och sinnen blir sjuka, så kan man få olika symptom med dessa som grund. Man kan få hallucinationer, som är en sensorisk perception som sker utan någon yttre stimulans hos sinnena. Hallucinationer upplevs dock som verkliga för den drabbade. Det finns även något som heter illusioner, som betyder att en yttre stimulans blivit missuppfattas eller feltolkas. Depersonalisation betyder att en förändring av uppfattning av den egna personen och man kan uppleva att man inte känner igen sig själv och/eller är avskild från sin egen kropp eller psyke. Derealisation är en känsla av overklighet, och upplevs som att man är avskild från omgivningen.

Sen finns det olika begrepp för när känslor, emotioner, blir sjuka. Affekt är ett observerat beteende som uttrycker och visat emotioner. Stämningsläge betyder att det finns en genomgripande och varaktig känsla som påverkar en människas sätt att förhålla sig till och uppfatta världen runt omkring. Ångest är när man känner olustighetsskänslor, och somatiska symptom, exempelvis spänningar, ofta inför en förväntad fara. Panikattacker är en hastigt påkommande, avgränsande attack av intensiv rädsla, skräck och/eller fruktan.

Tankar, kognitioner, som kan få olika symptom, kan drabbas av desorientering, som betyder en oförmåga att hålla ordning på tid och rum. Tankeflykt som upplevs som att tankarna går för ”snabbt”, men samtidigt är utifrån logiska associationer. Tankestopp innebär att tanken ”tar slut” och man kan drabbas av plötslig glömska. Sen finns det även något som heter uppluckrade associationer, alltså mönster i talet som innebär att en människa kan byta spår i ett samtal utan förklaring, samt hänsyftningsidé, som är överdrivna tankar om att tillfälligheter och händelser har en speciell betydelse för den enskilde. Vanföreställning är när en felaktig uppfattning grundad på fel slutsatser från omgivningen överdrivet hålls fast vid av en person, trots bevis på dess osanning.

Beteendet är något som påverkas av psykisk ohälsa. De beteendestörningar som finns är psykomotorisk agitation, som betyder att en person har en överdriven motorisk aktivitet, ofta förknippad med en inre spänning. Det finns även ett begrepp som kallas psykomotorisk hämning, som kan beskrivas som motsatsen till psykomotorisk agitation, alltså en person tydligt och framträdande blir långsammare i rörelser och/eller tal. Ett katatont beteende innebär tydlig abnormitet i motoriken, stereotypa rörelser är upprepade och ofta meningslösa rörelser, tvångshandlingar är konkreta upprepade handlingar i syfte att ”förhindra” något, och tics innebär återkommande, ofrivilliga, ofta stereotypa motoriska rörelser och/eller tal.

För att bedöma en patient, så utgår man från att bedöma personens psykiska status, man kollar då personens allmänna utstrålning, motorik, emotionella beteenden, talets begriplighet och tempo, eventuella tankestörningar, samt perception och sjukdomsinsikt.

Psykiatrisk diagnostik innefattar anamnes och diagnostiska hjälpmedel: psykisk status, somatiskt status samt kompletterande utredningar. Anamnesen ökar validiteten och hjälpmedlem ökar reliabiliteten.

En diagnos sätts på bästa sätt genom metoden Longitudinal Expert All Data – LEAD, som innebär att lägga samman all fakta, och inte enbart olika källor och göra en sammanfattning. För att sätta en diagnos efter denna metod, gör man en klinisk intervju samt en strukturerad intervju, använder symptomsskattningsskalor, har intervju med anhöriga inklusive ställer frågor om ärftlighet, samt observationer av personen över tid.

Man brukar säga att diagnoser alltid är valida, men att kliniker inte alltid är reliabla. Dålig reliabilitet kan bero på exempelvis otillräcklig information, förutfattade meningar, att klinikern är för snabb, att information efterfrågat för selektivt och en rad andra faktorer. Det är viktigt att innefatta de diagnostiska hjälpmedlem för att förhindra dålig reliabilitet, då dessa förhindrar att information samlas in selektivt, det standardiserar intervjuprocessen och beslutsprocessen, samsjuklighet missas inte, samt det kommer då fram vilka som är de egentliga problemen.

Referenser
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video1
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video2
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video3

Parallellt universum

Denna text beskriver hur en PSYKOS känns enligt mig. Det var flera år sen jag var med om den, men jag kommer ihåg hur det kändes. Och det har jag skildrat i denna text.

Parallellt universum

Idag tror jag inte att det kommer vara på det sättet
Det som hände den där dagen, hände aldrig om vi låtsas det
Min låtsasvärld blir verkligare för varje dag som går
Men jag ser den inte i sin fulla utsträckning.

Sen kommer rädslan över att aldrig komma tillbaka
Rädslan att bli fast i sin inre värld
Jag försöker förklara för närmsta människa vad som händer
Jag märker dock att det inte kommer något ljud när jag öppnar munnen.

Jag är vilse i ett parallellt universum som andra inte ser
Jag irrar utan att veta varför
Hur mycket jag än letar efter en väg ut
Jag trasslar bara in mig mer och mer.

Så kommer tankarna
Är jag helt galen?
Går det att komma ut bara genom att tänka logiskt?
Men sen inser jag att det var det dummaste jag tänkt dittils
För inget av det som händer har minsta logik.

För att undvika att bli galen av sina egna tankar
Måste jag kämpa emot när människor tror jag har blivit det
Det som räddade mig var att värja mig mot verkligheten
Och vänta på en dag då verkligheten skulle släppa in mig igen.

(C) Tricia J. 30/10-13
Från början postad på poeter.se/sneakymasterwriter

Biverkningar...

Well, detta ska vara en positiv blogg, men jag känner att jag måste skriva av mig lite just nu. Jag har fått ganska svåra darrningar i händerna pga litiumet som jag börjat med. Har inte tänkt på det tidigare, men nu inser jag varför mina händer inte riktigt "hänger med" och trycker på fel tangenter när jag spelar piano. Jag tror faktiskt att darrningarna syns på Sailor Moon-videon, på slutet när jag spelade lite för utdraget. Jag kände förut att jag fick avbryta spelandet bara på grund av att händerna inte hängde med. Det jobbiga är inte bara att de darrar, så att de inte hinner med, det är att de blir lite som tics, de spelar på fel tangenter, som om de spelade av sig själva. Jag har nu även fått lite problem att skriva på datorn, jag får radera och börja om för att jag skriver fel. Jag måste ta upp detta på nästa möte. Jag ska ta blodprov på måndag, så jag kan kanske nämna det då, och sen har jag ett möte även på torsdagen för att prata om biverkningar, så jag får väl säga det.

Det kommer givetvis stabilisera sig senare, men för tillfället är det rätt jobbigt. Hoppas bara det blivit bättre innan hösten, eftersom jag eventuellt ska börja plugga då (så jag kan hålla i en penna och anteckna menar jag). Bara att skriva detta var en stor ansträngning...

Men det är bara att hålla ut, för det blir väl bättre när dosen har stabiliserats. Det är bara synd att jag nu inte kan skriva eller spela under tiden, i alla fall inte lika mycket som innan.

Så den där "Man in the mirror"-covern jag skrev om blir nog inte av under den närmsta tiden... Inte heller textsamlingen (Gröna nyanser), som jag jobbar på. Synd kan man tycka..

Trots att jag skrivit att detta ska vara en positiv blogg, så måste jag ju skriva sånt här också, för det är så här det är. Men jag kan i alla fall säga att jag inte ger upp på grund av detta, och du som lever utan medicin kan skratta dig lycklig. Ja, nu kom det ju med två positiva saker också...



Jag har testat rätt många mediciner, som ni kan se på bilden ovan... Inget att skryta om, tvärtom vill jag liksom "avskräcka" folk med den här bilden. Det känns som många psykiatribloggar har en tendens att nästan "romantisera sjukdom" som den där författaren Berny Pålsson uttryckte det. Har dock aldrig läst hennes böcker, men tycker det citatet beskriver vad jag menar.

När jag var på behandlingshemmet, så pratade jag med en äldre man där som nästan var sur för att han inte fick några mediciner, medan jag fick typ 4-5 stycken. Jag blev arg på honom och sa att mediciner inte är något att sträva efter. Behöver man det och de ger rätt effekt, så visst, men det är inget man ska ha som mål, sa jag till honom. Det kändes som om han bara ville "passa in" och ha testat så mycket kemikalier som möjligt... Visst, många mediciner är naturliga (t.ex litium), men det betyder inte att man "från början" ska ha det i sig. Jag menar, naturligt sett ska man ju inte behöva något annat än det man redan har, om ni fattar vad jag menar (jag dömer dock ingen som har medicin, jag bara säger vad jag tänker..). Nu har jag bara 3 mediciner kvar (+ 2 astmamediciner, men de räknar jag inte med), och snart ska nog Sertralin bort också. Har ju bara 50mg (hade först 150mg tror jag), så det är målet. Concerta (för ADHD) klarar jag mig inte utan, för glömmer jag den blir jag jättehyperaktiv. Mina anhöriga märker med en gång om jag inte tagit den. Men jag får inga biverkningar av den, så det gör mig inget. 

Här är två bilder på mig. Ja, det är verkligen jag. Men det är svårt att tro. Tycker nästan jag ser yngre ut på den nyaste, och äldre ut på den gamla bilden. Men det beror nog på övervikten och glasögonen klädde mig inte heller. Nu har jag gått ner över 12 kg. Säger inte vad jag väger, men det börjar bli normalvikt nu. Aja, jag tycker bloggar om viktnedgång, träning och dieter är dötråkiga, så jag ska inte säga mycket om det. Jag vill bara förstärka åsikten om att mediciner inte är något att sträva efter genom att visa den här (väldigt osmickrande) bilden:

Till vänster är det hur jag ser ut nu (2013), och till höger är det när jag vägde som mest, tror jag (2011) Hade ca 7-8 olika mediciner då. Hade väldigt dåligt självförtroende också...

Nu orkar jag inte skriva mer (delvis pga darrningar), men hoppas ni inser att psykisk ohälsa, diagnoser och mediciner är något som man inte ska skämmas för, men inte för den delen höja till skyarna heller, så det blir som att romantisera den. Det jag gör är att informera.

/Tricia.

Därför har 2013 varit mitt lyckoår!

Nu tänkte jag berätta om året då hela mitt liv vände. Jag började må dåligt redan som litet barn egentligen, så jag har inget minne av hur mitt liv var innan. Men jag kan berätta om hur det vände.


Den första punkten som jag tar upp är det faktumet att boken gavs ut det här året. Bara den punkten skulle ensam kunna göra det här året till det bästa året i mitt liv hittills. Jag har fått mejl både till min epost, på Facebook och kommentarer i bloggen från folk som redan köpt boken. Jag hoppas att det kommer fortsätta i den här stilen!

Ja, mitt första, egna, riktiga hem! Inte illa minsann. Har självklart haft det bra hos mina föräldrar, men inget går att jämföra med sitt alldeles egna ställe! Och behandlingshemmet kan man inte kalla "hem" ens.


Första gången jag ser mig själv på en tv-ruta. Pratar givetvis nu om tv4 väst-inslaget. Och det var ju dessutom tur att jag inte blev anonym, som de sa att jag skulle. Jag misstänker att de läste kritiken i min blogg och därför tänkte om en aning. För jo, de läser nämligen min blogg. När hon kom från tv4, så sa hon det...


Det finns inte mycket att säga om den här punkten egentligen. Men den är ganska viktig att ha med.


Visserligen ideellt arbete, men det är en bra merit att ha i ett CV! Dessutom har jag ju ingen utbildning, så jag hade tur på den fronten... Fast jag ska plugga till hösten. Har inte med den punkten här eftersom jag inte vet om jag kommer in, men isåfall är det ytterligare en punkt!


Finns inte mycket att säga om detta, mer än att det är jävligt skönt att ha gått ner över 12kg och bara ha 3 mediciner istället för 6-7 mediciner som jag hade innan!


Jag har inte varit helt skadefri, men just skärfri har jag varit i snart 1,5 år! Det finns massa sätt att skada sig på, så jag ska vara ärlig och säga att jag inte varit fri så länge. Men helt självskadefri har jag varit minst sedan 1 april, för jag vet att jag varit helt "ren" sedan jag flyttade in i lägenheten. Jag har inte ens haft "sug" att skada mig sedan jag flyttade in, vilket är överraskande skönt! Och än så länge är det stabilt, och det fortsätter nog så också. Bara att folk litar på mig och att jag tar hand om allt här hemma själv, ger mig skäl till att inte förstöra det jag lyckats med nu. Tittar jag på de punkter ovan här, så är det minsta jag vill göra att skada mig själv. Jag ska förresten laserbehandla mina ärr till hösten, och det är ju också ett skäl till att inte förstöra det jag jobbat för!


Nu ska jag snart iväg till språkcaféet. Förresten så är det ju bara juni, och halva 2013 är kvar. Undrar vad som kommer hända härnäst? 7 fler höjdpunkter? Man får ju i alla fall hoppas att inget förstör det jag byggt upp, men det tror jag inte :)



Kärlek,
Tricia.

Kom-ihåg-bilder!

Jag tänkte nu dela med mig av ett rätt bra tips till andra som har problem med minnet/att glömma bort saker.

Jag har för mig att jag läst nånstans att människor med t.ex ADHD kan ha bättre bildminne än "allmänminne", och jag har kommit på att om jag målar en bild, fyller i med färg och sen sätter upp på ett synligt ställe, så kommer jag bättre ihåg saker. T.ex så målade jag en "kom-ihåg-bild" för att inte glömma medicinen.

Det gör att jag kopplar ihop text med detaljerna och eftersom jag lagt ner tid på att måla en hyfsad detaljerad anteckning, så dyker den bilden upp i mitt huvud varje gång jag ser på klockan, apodos-rullen etc och kommer därför lättare ihåg medicinen.

Jag har alltid haft ett väldigt bra bildminne, men ett väldigt dåligt närminne. Om du också har problem med minnet, så rekomenderar jag dig att prova att måla vad du ska göra. Ju mer tid du lägger ner på bilden och ju mer detaljer du gör, desto större chans är det att du sen kommer ihåg (eftersom hjärnan då registrerar detaljer i bilden och kopplar ihop med liknande saker du ser sedan. Hoppas ni förstår vad jag menar!)

Är det nån som vet vad den här metoden kallas? Eller är det en helt ny idé?

Tricia