Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om mina tankar kring det faktum att jag är så öppen i den här bloggen. Jag har inte fått så värst mycket kritik, men jag har fått en del tveksamma frågor då och då, både av läsare och personer som känner mig. Visserligen har jag inte tolkat dem som negativa, men jag skriver detta ändå, för det kan vara intressant för andra att läsa om hur jag ser på mitt "offentliga" bloggande. Nu när jag släppt den där boken, så kan det vara ännu bättre att få skrivet och sagt det jag velat säga ett tag, för som jag ser det har jag sedan boksläppet nu blivit en s.k "offentlig person". Här kommer mina tankar om hur mycket man ska skriva, vad man bör låta bli, om jag har en "gräns" för vad jag skriver o.s.v.
Hur ska jag börja? Jo, jag kan väl börja med att säga att jag började blogga när jag fick min första depression. Men då hade jag ett pseudonym (även om mitt riktiga namn inte var hemligt!), och lade inte upp överdrivet mycket bilder. Jag har ibland fått kommentarer som sagt att jag är modig som skriver öppet. Jag har då och då fått kommentarer som påpekar att inte många skulle skriva så ärligt. Från mina närmsta har jag ibland fått kommentarer om att jag inte borde skriva allt jag gör.
Då kan jag för det första säga att jag har en "gräns" för vad jag skriver. Jag låter t.ex alltid bli att skriva om när jag mår så dåligt att jag inte kan hantera mig själv, t.ex om det skulle innehålla saker som göra att göra mig själv illa. Däremot kan jag skriva texter med känslor om att göra sig illa, men jag skriver ALDRIG om det är ett seriöst faktum. För till skillnad från andra som skriver om psykisk ohälsa, så ska den här bloggen vara positiv. Visst, realistisk också (man kan inte bara skriva om gröna ängar och allt man lyckas med...), men den ska inte bli ett djupt gap att vräkas ner i.
För det andra så skriver jag nästan aldrig saker om andra i den här bloggen, om de själva inte godkänt det. Jag skriver nästan aldrig namn, om jag inte vet att den jag skriver om själv har en egen blogg och därför tycker att det är okej att bli nämnd offentligt. Min syster har t.ex en egen blogg och har tydliga gränser för vad jag får skriva och inte skriva, och jag känner till hennes "regler". Därför är det okej att ha henne i bloggen då och då. Mina föräldrar är noga med att inte bli för synliga, så de är bara med ibland. De har inget emot att vara med på bild då och då, men de vill inte synas överdrivet mycket. Släkt, vänner osv har jag nästan aldrig med då jag inte kan vara säker på om de vill det. Det är i vissa fall, men då har jag bara med de som jag säkert vet inte har något emot det.
I boken har jag bytt ut namn på alla personer, utom mitt eget. Det finns ingen regel som säger att jag måste göra det, men jag gör det i alla fall. Jag anser nämligen att jag har rätt att bestämma över mig och min synlighet, men jag har ingen rätt att bestämma över andras. Därför har jag bytt ut alla namn, vare sig de vill vara med eller inte vill.
När jag var yngre, och skrev den där första bloggen så vet jag att jag har utelämnat folk (även om det inte är något allvarligt), och det skäms jag för! Jag har tidigare varit alldeles för öppen i mina tidigare bloggar, och min familj kan ibland fortfarande säga "Tricia, skriv inte om det där i bloggen är du snäll", efter att de berättat något för mig. Jag skulle aldrig göra det, så ibland sårar det mig att de tror att jag inte har några gränser, men samtidigt förstår jag dem. De kan ju inte veta att jag förändrats. Och skillnaden är väl att bloggen nu för tiden ska handla om mig och hur jag åstadkommer en förändring, och därför skriver jag ju inte saker som andra berättar i förtroende. Det är väl knappast sådana signaler jag vill sända ut? Skulle jag göra det, så blir ju bloggen inte längre positiv, och i sådana fall är den ju meningslös (vilket jag inte vill att den ska vara!).
Jag tycker att bloggande ska vara öppet (anonyma bloggar läser jag aldrig!), men man ska ändå ha ett privatliv. Har man svårt att veta vart gränsen för publikt och privat material är, så ska man inte blogga alls. Det vet jag att en del stora bloggare har problem med. Min blogg är inte alls så stor (kanske topp 5 i min hemkommun, men annars är den inte i närheten av storbloggarna), men jag strävar inte efter att bli stor heller. För det är så himla lätt att tappa kontrollen!
Som mest har jag haft runt 1000+ unika besök på en dag. Inte illa, men inte alls nån sensation heller. Dock räcker det för att jag ska inse att dessa 1000+ personer inte ska behöva veta allt. Jag är öppen, och efter boksläppet har jag varit ännu mer öppen, men jag balanserar det. En sak jag t.ex inte skriver ut alls, är exakt vart jag bor. Det är nog inte så svårt att ta reda på, och jag har faktiskt sagt det någonstans, men jag skyltar inte med det. Det är för att jag inte vill att folk ska känna igen mig, och för att jag inte vill äventyra min säkerhet. Det är ingen big deal egentligen, men jag håller "inne" med det ändå.
Jag vet inte hur mycket det här inlägget har besvarat själva frågan, men jag kan iallafall konstatera att jag har koll på vad jag skriver. Det finns bara ett fåtal saker jag ångrar, och de inläggen har jag låst. Självklart kan man inte vara helt säker på att saker försvinner från internet, men jag tror inte folk kan vända det mot mig. Och det är stor chans att ingen ens tänkt på det, mer än jag själv. Så vitt jag vet har jag inte publicerat saker som kan ge mig problem i framtiden, t.ex problem med att söka jobb etc. Tvärtom har kyrkan där jag nu jobbar ideellt blivit intresserade av min blogg, och gärna vill ha ett exemplar av min bok. Den respons jag fått där är att jag ändå skriver på ett nyttigt sätt, och inte på ett destruktivt vis alls.
Om man ska sammanfatta texten kan man väl säga att om man skriver välformulerat, positivt och seriöst, samt inte har en önskan att provocera, lämna ut eller vara destruktiv, så tror jag ytterst få uppfattar det man skriver som något negativt. De två fiktiva berättelserna i boken (om Ingrid och Parava) är trots allt ledsna, men vem kan undgå att se att personerna i dem är starka individer? Så är det nog med min blogg, ibland skriver jag om hopplösa saker, men jag försöker ändå få det att lysa av hopp emellan raderna. Då blir inte bloggen alls utelämnande.
Kärlek,
Tricia.
