torsdag 26 november 2015

En text om hat och förakt

Det är en känsla jag burit inom mig ganska länge nu faktiskt. Jag vet inte exakt vart den kommer ifrån. Men jag känner ett väldigt starkt hat, men framför allt ett väldigt starkt förakt mot människor och mänskligheten. Särskilt mot killar och män. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av känslan och konkret beskriva varför det är som det är.

När jag bemöter folk är jag alltid trevlig. Oavsett vad de har för kön eller livshistoria. Jag behandlar alla likadant. Men inombords kan jag otroligt ofta bara känna hat och förakt mot män. En del tror att detta beror på att jag blivit så illa behandlad av män, men jag tror inte det bara beror på det. Jag har blivit illa behandlad av kvinnor med, om än inte på samma sätt. Jag har också alltid vart den som dömer efter individen. Är du schysst mot mig är jag schysst mot dig, oavsett vad du har för kön. Därför behandlar jag alla människor lika. Trots det känner jag ett starkt ogillande mot killar. Och det har växt fram mer det senaste året.

Det har ingenting med sexualitet att göra. Att bara för att jag inte attraheras av en kuk så har jag bestämt mig för att hata alla kukbärare. Många tycks tro att det är så. Men så är det inte. För jag attraheras inte av exakt alla kvinnor heller. Ultrafeminina tjejer är t.ex för mig helt ointressanta. Men jag känner inte förakt mot dem. Fast kanske lite. Kanske känner jag helt enkelt förakt mot normer? Dvs maskulina killar och feminina tjejer? För feminina killar skulle jag nog inte förakta lika mycket. 

Det är rätt jobbigt att ha så mycket hat inom sig, särskilt när det bara dykt upp bara sådär och jag inte vet vad jag ska göra med det. Men det är faktiskt inte bara killar jag "stör mig" på. En annan slags hatkänsla som börjar växa fram är mitt starka ogillande för religion. Jag vill inte ogilla det egentligen, men kan inte låta bli att göra det. Religion skapar mest krig och hat. Så jag hatar deras hat med andra ord. Och jag ogillar att bli tvångsmatad med information om religion. Jag blir irriterad av att tvingas höra och se religiösa saker, bara för att religiösa människor vill värva anhängare. Detta är en känsla som växer och växer. Jag blir lätt irriterad över det ju mer tiden har gått. Men jag tror män är en del även i mitt starka ogillande av religion: de flesta religioner är ur oerhört patriarikala synvinklar. Allt fokus är på män, män, kungar, män, föda söner, och en massa män. Det är också ur deras synvinkel allt utgås från.

Så där riktas även religionsproblematiken på män. Jag stör mig, nästan ofrivilligt, på män. Jag har blivit trött på dem helt enkelt. Men jag är också trött på de kvinnor som är för dumma för att fatta när de blir överkörda av män och försvarar dessa. 

Igår hade jag och syrran en diskussion om hur världen sett ut om kvinnor hade regerat. Visst, det hade fortfarande funnits svält, tortyrmetoder, katastrofer och så vidare, men våldet hade nog varit mindre.

Ofta på kvällen så funderar jag på hur världen skulle se ut utan män och killar. Jag menar två kvinnor kan ju numera skaffa barn med varandra utan män inblandade. Så varför är kvinnors status fortfarande så låg i världen? Varför regerar egentligen män? Den biologiska aspekten hade kunna leda till att kvinnorna tog över världen. Men det är väl därför kvinnor inte gör det. För att det inte är män.

Män har ju genom hela historien härskat över världen. I historien berättas bara om män. Män som härskat, män som uppfunnit saker och fått pris, män som bestämt över andra. För varje kvinna som presterat högt genom historien finns det tjugo män på det. Jag föraktar det faktum att det inte alls handlar om intellektuell begåvning utan om att kvinnor varit för begränsade för att kunna få en chans.

Och när de får en chans - och knappt det ens då världen ändå ser ut som den gör - då är de ett par jävla feminister.

Tro mig, jag vill inte vara såhär hatisk. Men jag är det.
Tro mig, jag vill tycka att alla är lika mycket värda. Samtidigt vet jag att det är bullshit.
Tro mig, utåt sett behandlar jag alla människot likadant.
Tro mig, innuti känner jag för män så som rasister och homofober känner för en gay-blatte som mig.

Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med de här känslorna. Jag hoppas det, för de tär på mig. Samtidigt är känslorna verkligen inte hämtade ur tomma luften.

Det är väl egentligen det som är det värsta av allt.

/Oraklet

Uppdatering: Detta är givetvis inte något som är på individnivå, utan är rent allmänt. De killkompisar jag har och de män som ingår i min familj älskar jag ju givetvis precis lika mycket som mina kvinnliga och icke-binära familjemedlemmar/kompisar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar