Så sant!

Jag hittade den här bilden på en annan tjejs blogg, och jag vet inte källan. Jag hoppas inte jag inkräktar på någons upphovsrätt alltför mycket nu, men jag måste bara visa upp den här bilden! För den är så sann att jag saknar egna ord för att säga något mer utöver det som redan står!

/Tricia

Biverkningar...

Well, detta ska vara en positiv blogg, men jag känner att jag måste skriva av mig lite just nu. Jag har fått ganska svåra darrningar i händerna pga litiumet som jag börjat med. Har inte tänkt på det tidigare, men nu inser jag varför mina händer inte riktigt "hänger med" och trycker på fel tangenter när jag spelar piano. Jag tror faktiskt att darrningarna syns på Sailor Moon-videon, på slutet när jag spelade lite för utdraget. Jag kände förut att jag fick avbryta spelandet bara på grund av att händerna inte hängde med. Det jobbiga är inte bara att de darrar, så att de inte hinner med, det är att de blir lite som tics, de spelar på fel tangenter, som om de spelade av sig själva. Jag har nu även fått lite problem att skriva på datorn, jag får radera och börja om för att jag skriver fel. Jag måste ta upp detta på nästa möte. Jag ska ta blodprov på måndag, så jag kan kanske nämna det då, och sen har jag ett möte även på torsdagen för att prata om biverkningar, så jag får väl säga det.

Det kommer givetvis stabilisera sig senare, men för tillfället är det rätt jobbigt. Hoppas bara det blivit bättre innan hösten, eftersom jag eventuellt ska börja plugga då (så jag kan hålla i en penna och anteckna menar jag). Bara att skriva detta var en stor ansträngning...

Men det är bara att hålla ut, för det blir väl bättre när dosen har stabiliserats. Det är bara synd att jag nu inte kan skriva eller spela under tiden, i alla fall inte lika mycket som innan.

Så den där "Man in the mirror"-covern jag skrev om blir nog inte av under den närmsta tiden... Inte heller textsamlingen (Gröna nyanser), som jag jobbar på. Synd kan man tycka..

Trots att jag skrivit att detta ska vara en positiv blogg, så måste jag ju skriva sånt här också, för det är så här det är. Men jag kan i alla fall säga att jag inte ger upp på grund av detta, och du som lever utan medicin kan skratta dig lycklig. Ja, nu kom det ju med två positiva saker också...



Jag har testat rätt många mediciner, som ni kan se på bilden ovan... Inget att skryta om, tvärtom vill jag liksom "avskräcka" folk med den här bilden. Det känns som många psykiatribloggar har en tendens att nästan "romantisera sjukdom" som den där författaren Berny Pålsson uttryckte det. Har dock aldrig läst hennes böcker, men tycker det citatet beskriver vad jag menar.

När jag var på behandlingshemmet, så pratade jag med en äldre man där som nästan var sur för att han inte fick några mediciner, medan jag fick typ 4-5 stycken. Jag blev arg på honom och sa att mediciner inte är något att sträva efter. Behöver man det och de ger rätt effekt, så visst, men det är inget man ska ha som mål, sa jag till honom. Det kändes som om han bara ville "passa in" och ha testat så mycket kemikalier som möjligt... Visst, många mediciner är naturliga (t.ex litium), men det betyder inte att man "från början" ska ha det i sig. Jag menar, naturligt sett ska man ju inte behöva något annat än det man redan har, om ni fattar vad jag menar (jag dömer dock ingen som har medicin, jag bara säger vad jag tänker..). Nu har jag bara 3 mediciner kvar (+ 2 astmamediciner, men de räknar jag inte med), och snart ska nog Sertralin bort också. Har ju bara 50mg (hade först 150mg tror jag), så det är målet. Concerta (för ADHD) klarar jag mig inte utan, för glömmer jag den blir jag jättehyperaktiv. Mina anhöriga märker med en gång om jag inte tagit den. Men jag får inga biverkningar av den, så det gör mig inget. 

Här är två bilder på mig. Ja, det är verkligen jag. Men det är svårt att tro. Tycker nästan jag ser yngre ut på den nyaste, och äldre ut på den gamla bilden. Men det beror nog på övervikten och glasögonen klädde mig inte heller. Nu har jag gått ner över 12 kg. Säger inte vad jag väger, men det börjar bli normalvikt nu. Aja, jag tycker bloggar om viktnedgång, träning och dieter är dötråkiga, så jag ska inte säga mycket om det. Jag vill bara förstärka åsikten om att mediciner inte är något att sträva efter genom att visa den här (väldigt osmickrande) bilden:

Till vänster är det hur jag ser ut nu (2013), och till höger är det när jag vägde som mest, tror jag (2011) Hade ca 7-8 olika mediciner då. Hade väldigt dåligt självförtroende också...

Nu orkar jag inte skriva mer (delvis pga darrningar), men hoppas ni inser att psykisk ohälsa, diagnoser och mediciner är något som man inte ska skämmas för, men inte för den delen höja till skyarna heller, så det blir som att romantisera den. Det jag gör är att informera.

/Tricia.

Därför har 2013 varit mitt lyckoår!

Nu tänkte jag berätta om året då hela mitt liv vände. Jag började må dåligt redan som litet barn egentligen, så jag har inget minne av hur mitt liv var innan. Men jag kan berätta om hur det vände.


Den första punkten som jag tar upp är det faktumet att boken gavs ut det här året. Bara den punkten skulle ensam kunna göra det här året till det bästa året i mitt liv hittills. Jag har fått mejl både till min epost, på Facebook och kommentarer i bloggen från folk som redan köpt boken. Jag hoppas att det kommer fortsätta i den här stilen!

Ja, mitt första, egna, riktiga hem! Inte illa minsann. Har självklart haft det bra hos mina föräldrar, men inget går att jämföra med sitt alldeles egna ställe! Och behandlingshemmet kan man inte kalla "hem" ens.


Första gången jag ser mig själv på en tv-ruta. Pratar givetvis nu om tv4 väst-inslaget. Och det var ju dessutom tur att jag inte blev anonym, som de sa att jag skulle. Jag misstänker att de läste kritiken i min blogg och därför tänkte om en aning. För jo, de läser nämligen min blogg. När hon kom från tv4, så sa hon det...


Det finns inte mycket att säga om den här punkten egentligen. Men den är ganska viktig att ha med.


Visserligen ideellt arbete, men det är en bra merit att ha i ett CV! Dessutom har jag ju ingen utbildning, så jag hade tur på den fronten... Fast jag ska plugga till hösten. Har inte med den punkten här eftersom jag inte vet om jag kommer in, men isåfall är det ytterligare en punkt!


Finns inte mycket att säga om detta, mer än att det är jävligt skönt att ha gått ner över 12kg och bara ha 3 mediciner istället för 6-7 mediciner som jag hade innan!


Jag har inte varit helt skadefri, men just skärfri har jag varit i snart 1,5 år! Det finns massa sätt att skada sig på, så jag ska vara ärlig och säga att jag inte varit fri så länge. Men helt självskadefri har jag varit minst sedan 1 april, för jag vet att jag varit helt "ren" sedan jag flyttade in i lägenheten. Jag har inte ens haft "sug" att skada mig sedan jag flyttade in, vilket är överraskande skönt! Och än så länge är det stabilt, och det fortsätter nog så också. Bara att folk litar på mig och att jag tar hand om allt här hemma själv, ger mig skäl till att inte förstöra det jag lyckats med nu. Tittar jag på de punkter ovan här, så är det minsta jag vill göra att skada mig själv. Jag ska förresten laserbehandla mina ärr till hösten, och det är ju också ett skäl till att inte förstöra det jag jobbat för!


Nu ska jag snart iväg till språkcaféet. Förresten så är det ju bara juni, och halva 2013 är kvar. Undrar vad som kommer hända härnäst? 7 fler höjdpunkter? Man får ju i alla fall hoppas att inget förstör det jag byggt upp, men det tror jag inte :)



Kärlek,
Tricia.

Tankar om att skriva offentligt!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om mina tankar kring det faktum att jag är så öppen i den här bloggen. Jag har inte fått så värst mycket kritik, men jag har fått en del tveksamma frågor då och då, både av läsare och personer som känner mig. Visserligen har jag inte tolkat dem som negativa, men jag skriver detta ändå, för det kan vara intressant för andra att läsa om hur jag ser på mitt "offentliga" bloggande. Nu när jag släppt den där boken, så kan det vara ännu bättre att få skrivet och sagt det jag velat säga ett tag, för som jag ser det har jag sedan boksläppet nu blivit en s.k "offentlig person". Här kommer mina tankar om hur mycket man  ska skriva, vad man bör låta bli, om jag har en "gräns" för vad jag skriver o.s.v.

Hur ska jag börja? Jo, jag kan väl börja med att säga att jag började blogga när jag fick min första depression. Men då hade jag ett pseudonym (även om mitt riktiga namn inte var hemligt!), och lade inte upp överdrivet mycket bilder. Jag har ibland fått kommentarer som sagt att jag är modig som skriver öppet. Jag har då och då fått kommentarer som påpekar att inte många skulle skriva så ärligt. Från mina närmsta har jag ibland fått kommentarer om att jag inte borde skriva allt jag gör.

Då kan jag för det första säga att jag har en "gräns" för vad jag skriver. Jag låter t.ex alltid bli att skriva om när jag mår så dåligt att jag inte kan hantera mig själv, t.ex om det skulle innehålla saker som göra att göra mig själv illa. Däremot kan jag skriva texter med känslor om att göra sig illa, men jag skriver ALDRIG om det är ett seriöst faktum. För till skillnad från andra som skriver om psykisk ohälsa, så ska den här bloggen vara positiv. Visst, realistisk också (man kan inte bara skriva om gröna ängar och allt man lyckas med...), men den ska inte bli ett djupt gap att vräkas ner i.

För det andra så skriver jag nästan aldrig saker om andra i den här bloggen, om de själva inte godkänt det. Jag skriver nästan aldrig namn, om jag inte vet att den jag skriver om själv har en egen blogg och därför tycker att det är okej att bli nämnd offentligt. Min syster har t.ex en egen blogg och har tydliga gränser för vad jag får skriva och inte skriva, och jag känner till hennes "regler". Därför är det okej att ha henne i bloggen då och då. Mina föräldrar är noga med att inte bli för synliga, så de är bara med ibland. De har inget emot att vara med på bild då och då, men de vill inte synas överdrivet mycket. Släkt, vänner osv har jag nästan aldrig med då jag inte kan vara säker på om de vill det. Det är i vissa fall, men då har jag bara med de som jag säkert vet inte har något emot det.

I boken har jag bytt ut namn på alla personer, utom mitt eget. Det finns ingen regel som säger att jag måste göra det, men jag gör det i alla fall. Jag anser nämligen att jag har rätt att bestämma över mig och min synlighet, men jag har ingen rätt att bestämma över andras. Därför har jag bytt ut alla namn, vare sig de vill vara med eller inte vill.

När jag var yngre, och skrev den där första bloggen så vet jag att jag har utelämnat folk (även om det inte är något allvarligt), och det skäms jag för! Jag har tidigare varit alldeles för öppen i mina tidigare bloggar, och min familj kan ibland fortfarande säga "Tricia, skriv inte om det där i bloggen är du snäll", efter att de berättat något för mig. Jag skulle aldrig göra det, så ibland sårar det mig att de tror att jag inte har några gränser, men samtidigt förstår jag dem. De kan ju inte veta att jag förändrats. Och skillnaden är väl att bloggen nu för tiden ska handla om mig och hur jag åstadkommer en förändring, och därför skriver jag ju inte saker som andra berättar i förtroende. Det är väl knappast sådana signaler jag vill sända ut? Skulle jag göra det, så blir ju bloggen inte längre positiv, och i sådana fall är den ju meningslös (vilket jag inte vill att den ska vara!).

Jag tycker att bloggande ska vara öppet (anonyma bloggar läser jag aldrig!), men man ska ändå ha ett privatliv. Har man svårt att veta vart gränsen för publikt och privat material är, så ska man inte blogga alls. Det vet jag att en del stora bloggare har problem med. Min blogg är inte alls så stor (kanske topp 5 i min hemkommun, men annars är den inte i närheten av storbloggarna), men jag strävar inte efter att bli stor heller. För det är så himla lätt att tappa kontrollen!

Som mest har jag haft runt 1000+ unika besök på en dag. Inte illa, men inte alls nån sensation heller. Dock räcker det för att jag ska inse att dessa 1000+ personer inte ska behöva veta allt. Jag är öppen, och efter boksläppet har jag varit ännu mer öppen, men jag balanserar det. En sak jag t.ex inte skriver ut alls, är exakt vart jag bor. Det är nog inte så svårt att ta reda på, och jag har faktiskt sagt det någonstans, men jag skyltar inte med det. Det är för att jag inte vill att folk ska känna igen mig, och för att jag inte vill äventyra min säkerhet. Det är ingen big deal egentligen, men jag håller "inne" med det ändå.

Jag vet inte hur mycket det här inlägget har besvarat själva frågan, men jag kan iallafall konstatera att jag har koll på vad jag skriver. Det finns bara ett fåtal saker jag ångrar, och de inläggen har jag låst. Självklart kan man inte vara helt säker på att saker försvinner från internet, men jag tror inte folk kan vända det mot mig. Och det är stor chans att ingen ens tänkt på det, mer än jag själv. Så vitt jag vet har jag inte publicerat saker som kan ge mig problem i framtiden, t.ex problem med att söka jobb etc. Tvärtom har kyrkan där jag nu jobbar ideellt blivit intresserade av min blogg, och gärna vill ha ett exemplar av min bok. Den respons jag fått där är att jag ändå skriver på ett nyttigt sätt, och inte på ett destruktivt vis alls.

Om man ska sammanfatta texten kan man väl säga att om man skriver välformulerat, positivt och seriöst, samt inte har en önskan att provocera, lämna ut eller vara destruktiv, så tror jag ytterst få uppfattar det man skriver som något negativt. De två fiktiva berättelserna i boken (om Ingrid och Parava) är trots allt ledsna, men vem kan undgå att se att personerna i dem är starka individer? Så är det nog med min blogg, ibland skriver jag om hopplösa saker, men jag försöker ändå få det att lysa av hopp emellan raderna. Då blir inte bloggen alls utelämnande.

Kärlek,
Tricia.

Hjälp mig nå min dröm!

Nu har jag (äntligen) fått hem första exemplaret av "Heltidsdrömmaren" (min bok), och såhär ser den ut:

Jag tänker ge ut den här boken, så att den kommer finnas i nätbokhandlar, bibliotek - och om jag har tur: i affären. För att nå det målet så vill jag se om den här boken är något som intresserar andra, och därför vill jag tipsa om dess existens: den finns att köpa på Solentro.se för ca 114kr. Boken innehåller min självbiografi, två av mina bästa noveller/berättelser, tips, tankar om psykiatri och även svar på en del av frågorna som jag fått på den här bloggen!

KÖP BOKEN (ELLER LÄS MER) PÅ BOKENS EGEN SIDA PÅ SOLENTRO.SE, KLICKA HÄR!
Glöm inte att du ska beställa boken i bindningstypen "Pocket (s/v inlaga)" för att det ska bli rätt!

Jag uppskattar även kritik, beröm, åsikter, tankar, reaktioner och allt annat som kan förväntas dyka upp. Maila mig gärna på kontakt@tricia.se . Boken kommer alltid att finnas länkad i min meny här på sidan, så ni inte missar den!

Vem vet? Om ett par månader kanske du råkar få syn på den i ditt lokala bibliotek?

Tillägg: det kan hända att boken ser annorlunda ut beroende på när du beställt den. Jag har ändrat en rubrik, samt justerat en del småsaker, och i böcker som beställs efter 26 maj, så kommer sista sidan med mina olika böcker inte längre finnas. Detta är för att boken redigeras emellanåt, om jag finner sådant som jag vill ändra på innan boken väl hamnar på bibliotek och "officiellt" publiceras. Notera att det bara för den sakens skull INTE är någon skillnad på själva innehållet, och böcker som beställts innan inte på något sätt saknar något eller är "sämre". Det KAN dock finnas småfel i text, men det är kanske bara sånt jag själv tänker på... Allt detta är bara finjusteringar inför den kommande "lanseringen". Så om det finns skillnader, så vet ni varför!

Förresten så har jag bestämt att den här boken ska ersätta "Glasmurar", och därför finns inte den boken att köpa längre. Böckerna "Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen och andra noveller", och "Wow, du är död!" finns inte heller tillgängliga som "fysisk" bok längre. "Wow, du är död!" finns dock fortfarande kvar som e-bok!

/Tricia.

...

Nån som håller med?

Sant!

Jag har varit ett stort Nemi-fan i flera, flera år. Ett bevis på det är att det fortfarande råkar stå "Patricia Johansson" på tidningen när den kommer i brevlådan och det var över 5 år sedan jag bytte namn till Tricia.

Hur som helst så slutar jag aldrig beröras av de där djupa serierna som ibland täcker en hel sida. Det verkar som skaparen av Nemi (Lise Myhre) och jag har väldigt lika åsikter..!

Titta bara på denna:

Klicka för att se bilden i större format.

Hoppas det syns vad det står.

/Tricia