Uppdatering: Fick förresten A på denna uppgift!
Historia och
utveckling
Barnpsykiatrin är ungefär 100 år gammal (mutube.miun.se, 27/1-14), och har sin födelse
under 1900-talets början. Ellen Key den som först uppmärksammade barns hälsa och
att barn inte alls är miniatyrer av vuxna som de länge betraktats som, utan att
de har helt egna behov. Ellen Key skrev även två böcker om detta. Alfhild Tamm
var Sveriges första kvinnliga psykiater, verksam under 1876-1959. Hon jobbade
med begåvningshandikappade barn, var utbildad i tyskland och det var även hon
som uppmärksammade ordblindhet, som idag kallas Dyslexi. År 1915 skrev Isak
Jundell om att man bör förbereda läkare och medicin-studerande för barns själ-
och nervsjukdomar, och att psykiatriska problem bör uppmärksammas i exempelvis
skolan lika väl som somatiska.
Den första ”moderna” barnavårdslagen år 1924. Först hade
dock lagen bara fokuserat på att omhänderta barn, samt hållit på med
barnuppfostran, men år 1928 skärptes detta i syfte att stötta och hjälpa barnen
istället.
1933 var året då Stockholms PBU-verksamhet startades, även
om det först ej var en verksamhet för sjukvård, utan då fungerade som ett stöd
för barn och föräldrar. Under år 1999-2000 slogs dock PBU ihop med
barnpsykiatrin i Stockholm och blev en landstingsverksamhet inom vården. 1934
startades Ericastiftelsens läkepedagogiska institut, som har utbildat väldigt
många psykoterapeuter inom barnpsykiatrin. Läkepedagogisken var något som
starkt användes i början av 1900-talet, som en teoretisk grund, och betyder
”hela genom lärande”.
Gustav Johnsson var en annan mycket framträdande person, som
har en stor betydelse för barnpsykiatrin. Han var grundare till ”Barnbyn Skå”,
som startades 1947, där man jobbade med barn och familjer genom miljöterapi och
utifrån en antiaukoritär pedagogik. Pedagogiken ifrågasattes starkt, men
verksamheten blev mycket framgångsrik och är en grund till dagens psykiatriska
arbete med barn.
Det dröjde emellertid till år 1951, innan barnpsykiatrin
blev en egen medicinsk specialitet, och 1957 bestämde man att barnpsykiatrin
skulle finnas över hela landet. Det dröjde dock tills början på 70-talet innan
alla län var inkluderade.
Den psykodynamiska synsättet och de psykoanalytiska
metoderna växte fram under 60-70-talet, och var till en början grunden för all
barnpsykiatri. Man hade vid denna tidpunkt utvecklat en del terapier som
användes individuellt, samt det fanns även familjeterapi. Under 1990-talet kom
neuropsykiatrin, och man började även diagnostisera barn mer, något som man
tidigare varit emot. Under 90-talet
växte även socialpsykiatrin fram.
Vad är barn- och
ungdomspsykiatri?
Man kan säga att barn och ungdomspsykiatrin handlar om att
från en medicinsk synvinkel, och utifrån beteendevetenskap integrera till en
helhet (mutube.miun.se, 28/1-14). Det handlar också om att i barnets utveckling lägga märke till symptom
som beskrivs med fakta från en psykiatrisk synvinkel. Barnpsykiatri är
annorlunda mot vuxenpsykiatrin - som har funnits i Sverige längre – då barnen
ständigt utvecklas och det leder till olika symptom i olika åldrar.
Barnpsykiatrins ”rötter” bottnar från början i pedagogik, i
samarbete med socialt arbete, barnmedicin, psykiatri och psykologi. Det krävs
alltså ett samarbete mellan socionomer, psykiater, läkare och andra som arbetar
med barn för att det ska bli rätt ”blandning” av insatser.
Psykisk ohälsa hos barn kan delas in i 4 grupper:
funktionsnedsättning, neurotiska tillstånd, social missanpassning och psykisk
sjukdom. Funktionsnedsättning kan bottna i intellektuella nedsättningar som kan
ge upphov i psykiska problem, neurotiska tillstånd kan vara exempelvis ångest
och dessa är något som är vanligare bland tonåringar. Social missanpassning är
benämningen för barn som inte passar in socialt: de kan vara aggressiva, utåtagerande
och ha problem med sitt samspel till andra människor. Psykisk sjukdom är den
tyngsta formen och även den mest ovanliga bland barn, det kan vara sjukdomar
som schizofreni eller olika typer av affektiva störningar.
Man har kommit olika långt på olika områden när det handlar
om att behandla dessa olika grupper av psykisk ohälsa bland barn. Man har
kommit längst med att behandla neurotiska tillstånd, det finns psykoterapi,
Kognitiv beteendeterapi och en rad andra behandlingsmetoder. När det gäller intellektuell
funktionsnedsättning handlar det mestadels om att ta hänsyn till barnets
funktionsförmåga och utifrån detta hitta ett sätt att hjälpa barnet. Social
missanpassning och psykisk sjukdom har man emellertid inte kommit lika långt,
det finns dock en behandlingsform som heter ART – Aggression Replacement
Training (Socialstyrelsen.se, 28/1-14) för barn med social missanpassning. För
barn med psykisk ohälsa finns inte lika mycket att välja på och ibland får man
ta till metoder som normalt sätt används på vuxna i brist på annat. Det finns
även något som kallas ”originella barn”, som är svåra att avgöra vilken
kategori de tillhör.
Barn har olika sätt att signalera när de drabbas av psykisk
ohälsa, framför allt yngre barn signalerar kroppsligt: fel i utvecklingen,
huvudvärk, ont i magen, ont i bröstet/hjärtat, trötthet och kräkningar kan vara
tecken på att något inte stämmer. Det finns även psykiska signaler: ångest,
nedstämdhet, sömnsvårigheter och matproblem. Dessa signaler visar sig i regel
när barnet blivit lite äldre. Sen finns det även psykologiska och pedagogiska
signaler: svårt att fungera i en grupp och i sociala samanhang, samt svårt i
skolan trots att barnet är normalbegåvat. Beteendesignaler kan innebära
impulsivitet, rastlöshet, aggressivitet och även brottsligt beteende och olika
former av missbruk. De senare signalerna händer oftast när man kommer upp i
tonåren.
Symptom i form av signaler som dessa ovan kan uppstå på
många olika sätt. Det kan antingen vara genom miljön, eller utifrån barnet själv.
Saker i miljön som påverkar är hemmet: föräldrarnas egna psykosociala hälsa och
omvårdnadsförmåga, kulturella faktorer och liknande. Samhället kan även påverka
hur symptomen kan bryta upp hos barn, då barn och ungdomar ofta utsätts för
kravsituationer. Sen kan symptomen bero på barnet själv, det kan handla om kön,
konstitution - alltså sårbarheten hos
barnet, samt den kognitiva funktionen.
Hur ser
barnpsykiatrin ut idag?
Man såg över BUP – Barn- och Ungdomspsykiatrin - år 2004,
granskade hanteringen av personerna som kom dit, hur mottagningsfunktionen såg
ut, samt akutverksamhet och jour. Man ändrade även om så att olika basgrupper
tog hand om hela vägen mellan första bokade tid, till slutgiltig behandling för
att göra det lättare för patienten (mutube.miun.se, 29/1-14).
Patientgruppen på BUP är 0-17 år som av sig själva eller av
andra uppges ha psykiska problem. Avgörande faktorer för prioritering är
givetvis problemens svårighetsgrad, men utgår även från vad personen har för
andra insatser, samt utifrån hur den sociala omgivning är uppbyggd.
Nya ärenden hos BUP bedöms av en läkare, därefter tilldelas
ärendet till en eller två handläggare. När man börjar arbeta med ett ärende så
samlas all information om patienten in: livssituation, samt om det finns en
eventuell historia bakom problematiken. Därefter tas beslut om försatt
handläggning. Anställda hos BUP är bl.a läkare, psykologer,
socionomer/kuratorer, sjuksköterskor, skötare, sekreterare och
mottagningsbiträde.
Det finns fem tvärgrupper: ätstörningsgrupp, OCD-grupp,
spädbarnsgrupp, utsatta barn-grupp och HOPP-grupp. Dessa finns till för att de
som ingår i dem behöver mer specifik hjälp. I ätstörningsgruppen är i regel
sådana personer som är svåra att ”ändra” och därför behövs mycket insatser.
Samma gäller OCD-gruppen, eller tvångssyndrom som det också kallas. Utsatta
barn-gruppen är vad det låter som: det krävs många insatser för att hjälpa barn
utsatta av våld, och HOPP-gruppen innefattar barn med funktionsnedsättningar
och jobbar med habilitering.
Inom BUP jobbar man mycket med familjen och nätverket kring
barnet, till skillnad från vuxenpsykiatrin som fokuserar med på individen. Det
aktuella barnet är i centrum, men man jobbar även så allt ska stämma överens,
och tar hänsyn till föräldrar, syskon, samt familjens nätverk. Runt dessa krävs
ett samarbete mellan alla insatser som är iblandade, exempelvis socialtjänsten,
skolan, föräldrars eventuella behov från vuxenpsykiatrin, barnmedicin med
flera.
Mitt emellan BUP och Vuxenpsykiatrin, finns en verksamhet
som heter UPM, som inriktar sig till ungdomar mellan 16-25 år. UPM fungerar som
ett mellanting till vuxenpsykiatrins individualism och barnpsykiatrins fokus på
familj och socialt nätverk, då många yngre föll mellan stolarna. Innehållet på
UPM är dock likartat som de övriga: de erbjuder stöd till de som visar tecken
på psykisk ohälsa. UPM är dock enbart öppenvård, och tar inte emot akuta fall.
Hur går det sedan?
Man gjorde en uppföljning av 1400 BUP-patienter, alltså de
barn och ungdomar som senare fyllt 18 och flyttats. Sökorsakerna av patienterna
hos BUP var många, men de vanligaste problemen var beteendestörningar,
depression och ångest, som tillsammans utgjorde 47% av orsakerna till varför
barn kom till BUP. Dessa tre, plus ätstörningar/somatiska problem, samt
reaktion på en kris utgjorde 77% av sökorsakerna (mutube.miun.se, 30/1-14).
Av patienterna som kom till BUP var flickor/kvinnor 52% och
pojkar/män 48%. Flickor som kom till BUP var vanligare att de kom i tonåren,
medan pojkar ofta kom före puberteten. Mer än hälften av patienterna levde i en
splittrad familj, och genomsnittsåldern för första kontakten på BUP låg på 12
år. Var femte patient vårades inom BUP's slutenvård.
I undersökningsgruppen avled 38 stycken, varav 19 begick
självmord. Dödligheten utgjorde 2,7%. För att riskera en för tidig död visar
det sig att skolproblem och beteendestörningar är bidragande faktorer. I
brottsregistret finns 530 av personerna, vilket är 38%. Faktorer som kan leda
till risk för brottslighet är kön, det är fler män än kvinnor, att komma från
en splittrad familj, haft skolproblem, beteendestörningar eller
relationsproblem. 62 stycken, alltså 4,4% av personerna är patienter som haft
schizofreni eller psykossjukdom. Risken för att drabbas av psykos kan vara att
man för sent kom i kontakt med barnpsykiatrin, att man kom med ångest som
sökorsak eller att personen är förvirrad eller har ändrad personlighet. Av
samtliga hade 37,9% kontakt med vuxenpsykiatrin.
Hur ser man på barn
och ungdomar med psykisk ohälsa?
Trots att man börjar lära sig mer och mer om psykiatrin, och
trots att samhället börjar bli mer och mer förstående, samt ofta skriver i
tidningen för att ”lära ut” om psykisk ohälsa, finns det fortfarande en hel del
generalisering mot barn och ungdomar som har någon form av psykisk ohälsa. Det
finns fortfarande en del fördomsfulla antaganden som att dessa barn och
ungdomar ”ska” vara på ett visst sätt, och ofta att man inte ser personerna som
egna individer, utan synen styrs av en redan uppmålad bild.
Trots det har man ändå gjort framsteg de senare åren, och
det verkar som om folk inte längre tycker att psykisk ohälsa är något nytt.
Detta är enligt min åsikt rätt bra, för man har ju sällan tyckt att somatiska
åkommor är något nytt? Psykisk ohälsa är inte värre än fysiska sjukdomar. Sakta
men säkert tror jag samhället börjar tycka det också.
Statistiksiffror
En fjärdedel av ungdomar mellan 16-18 lider av någon form av
psykisk ohälsa (Aftonbladet.se, 29/1-14), och risken är högre för depression,
självskadebeteende och suicidiala tankar hos ungdomar som är arbetslösa. Unga
killar som vårdas för självskadebeteende har ökat med 27% på 10 år. Förut var
dock detta mer förknippat med unga kvinnor.
Enligt SSR tycker 9 av 10 av kuratorerna i skolan att de
inte har resurser för de elever som söker hjälp. De anser även att den psykiska
ohälsan bland eleverna ökar. Enligt skolinspektionen anser mer än var tredje
rektor att skolpsykologens resurser inte räcker till.
Diskussion
Jag har funderat under tiden jag hållit på med detta arbete,
över vad, hur och varför människor påverkas så olika. En person kan väldigt
lätt bli drabbad av psykisk ohälsa, trots att omgivningen inte tycker det hänt
något direkt traumatiskt i personens liv, medan en annan människa kan gå igenom
vad som helst utan att beröras av det. Är det genetiskt, eller blir man helt
enkelt lite smått ”härdad” av att gå igenom trauman gång på gång?
Det skulle kunna vara en blandning av både genetik, så som
Ulf Engqvist pratade om att barn är har olika sårbarhetsgrad rent genetiskt, men
också att ett barn som ofta går igenom svåra saker kan börja reagera på
instinkt – ungefär som ett hotat djur – och därför bli ”hårdare” och näst
intill ”immun” mot att påverkas av det som inträffar. Ett sådant exempel finns
det beskrivet i böckerna Rävungen och
Tigerungen, av psykologen Torey
Hayden (Hayden, 1995, 15). Huvudpersonen i boken var inte i stånd att påverkas
av vad som hände, då hon blivit utsatt för så mycket att hon nästan blivit
stärkt av det – dock på ett negativt sätt, då barnet reagerade med ”gör andra
illa, innan de hinner göra illa dig”. Jag vet inte hur pass vanligt denna
reaktion är, men jag tror att det är relativt vanligt att barn som lever i
verklig fara, överlever genom denna strategi.
Sen har jag reflekterat över vilka faktorerna är att barn
och ungdomar i dagens samhälle helt uteslutande mer mer dåligt idag än för ett
tiotal år sen. Jag har några tankar och teorier om varför det kan vara så. Den
ena är den press som finns idag: vi alla förväntas vara perfekta. Vi ska se
perfekta ut, prestera högt, vara sociala och alltid glada. Detta kan vara svårt
att leva upp till om man ska vara realistisk. Ingen människa kan vara alla
dessa egenskaper samtidigt, möjligtvis kan man ha några av dessa förmågor, men
det är för idealiskt att tro ett en människa kan ha alla dessa. Detta omöjliga
krav gör givetvis att folk mår sämre och sämre, i synnerhet unga som ju precis
börjat sina liv och på så sätt är skörare än andra. Jag tror det ligger mycket
i det jag skrev under ”statistiksiffror”, som läste om på Aftonbladets hemsida,
att på grund av att ungdomar exempelvis känner att de presterar för lågt och då
inte är nöjda med sig själva, vilket kan utvecklas till exempelvis depression.
Den andra teorin jag har om detta, är att vi ju vet mer idag
än vi gjorde för några år sen. Vi vet att jorden snart kommer gå under, vi vet
att det förekommer mer naturkatastrofer nu än någonsin. Vi blir matade med
nyheter om mord, krig, misär, brottslighet och elände. Förr var barn och
ungdomar inte lika insatta i allt som sker, och på så vis också lyckligt
ovetande. Barn idag må vara mer medvetna, har mer koll, och på ett sätt
”smartare” än någonsin, men det har ett högt pris: är det möjligt att de unga
vet för mycket och därför mår dåligt av det faktum att vi lever i en grym
värld?
Om psykisk ohälsa fortsätter att öka som det gör nu, så
känns det enligt mig som om detta kan bli en bidragande faktor till jordens
undergång. Situationen är som den ser ut nu, ganska oroväckande. Det känns
nästan som samhället väljer att blunda för att utvecklingen är för skrämmande.
För att förhindra att unga människor mår dåligt, kanske man
först och främst borde se över världen vi lever i. Kraven och omgivningen är de
största orsakerna till ohälsa. Sen givetvis att vara mer medmänsklig: inte döma
vid misslyckanden, inte ha för inringade uppfattningar, eller att helt enkelt
bara acceptera människor som de är. Med detta
i åtanke skulle ohälsan minska avsevärt.
Källförteckning
Webb
Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1154/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+1, 27/1-14, 2/9-12
Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1155/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+2,
Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1155/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+2,
Socialstyrelsen,http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/art,28/1-14,senast uppdaterad okänt.
Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1156/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+3, 29/1-14, 2/9-12
Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1157/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+4, 30/1-14, 2/9-12
Aftonbladet,http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article16362107.ab, 29/1-14, 6/3-13.
Litteratur
Hayden, Torey, 1995, Tigerungen, Natur och Kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar