www.ettorakel.blogspot.com
- - -

NY SKRIVBLOGG:
ELDVARELSE.BLOGSPOT.COM

torsdag 6 februari 2014

Vad är psykiatri? (skolarbete)

Tänkte lägga upp det första arbetet jag gjorde i ämnet Psykiatri (gymnasial nivå), som handlar om vad psykiatri är, när psykisk ohälsa debuterar i olika åldersgrupper och om diagnostik och terminologi.


Vad är Psykiatri?
För att först förklara skillnaden på Psykologi och Psykiatri, så kan man förklara det relativt enkelt, med att psykologi är ett stort område som beskriver hela människans psyke och hur den fungerar. Det finns inget så kallat ”sjukt” runt ämnet psykologi, för det förklarar hur vi människor helt enkelt är uppbyggda psykiskt, och inom psykologin finns psykiatrin som en del av helheten. Psykologi är med andra ord läran om människans psykiska förmåga.

Psykiatri däremot, är den del som beskriver när psyket inte fungerar som det ”ska”, alltså enligt normerna som beskriver hur psyket bör fungera. Psykiatrin beskriver därav något man kallar ”sjukt beteende”. Man kan helt enkelt säga att Psykiatri är en del av Psykologi, men att psykiatrin specialiserar sig på när saker inte är som det ska.

Det talas ofta om vart gränsen går, vad är egentligen sjukligt? Oftast baserar vi vad som är normalt respektive onormalt på normerna och vad som är majoritet. Man pratar också om realnorm, som betyder att jämföra med sig själv, och om statisk norm, alltså att jämföra med en normalgrupp. Man räknar med att 5% av befolkningen anses vara ”onormala” eller ”avvikande” av något slag, men detta är både på gott och ont. Det kan gälla både ”sjukliga beteenden” som att ha en antisocial personlighet, eller att vara ”onormalt” begåvad på dans. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Sen kan man undra vad diagnostik kan handla om inom psykiatrin, och det betyder att urskilja eller särskilja på något. En diagnos ska vara meningsfull, den ska ha en betydelse, fylla en funktion. Den ska också kunna särskiljas från andra syndrom.

Inom psykiatrin använder man DSM, som betyder Diagnostic and Standard Manual of mental disorders, sammanställt av American Psychological Association, som grundats på 50-talet.

Psykiatrisk diagnostik har 5 axlar i hur man bedömer ett tillstånd, och dessa kallas multiaxlar (DSM-IV-multiaxial-deskriptiv diagnostik). Först bedömer man hur tillståndet är just nu, bedömning nummer två granskar beteendemönster i jämförelse med statistisk norm, nummer tre bedömer i beaktande av somatiska problem, nummer fyra tar hänsyn till händelser som kan ha påverkat tillståndet och nummer fem gör en skattning av hur funktionsduglig personen är mellan 1-100.

Utifrån dessa multiaxlar, kan det beskrivas vidare mer djupgående om vad som ingår i dessa. I ”Axel I”, finns det kliniska syndromgrupper, förstämningssyndrom, ångestsyndrom, malaptiva syndrom, Psykotiska syndrom och en rad andra ”sjukdomsgrupper”.

I ”Axel II” beskrivs sedan personlighetsstörningarna. Dessa delas in i 3 grupper: Udda/Excentriska, Dramatiska/färgglada och Inåtvända/Ängsliga. I den första gruppen ingår Paranoid – beskrivs som överdrivet misstänksam, Schizoid – beskrivs som ensamvarg och Schizotypal – beskrivs som övernaturlig. I den andra gruppen finns Antisocial – folk med oförmåga till att sympatisera, Borderline – svårt att hantera känslor, Histrionisk – överdrivet ”förförande” personer och Narcissistisk personlighet – sjukligt besatt av sin egen person. I den tredje gruppen är det folk med fobisk, osjälvständig och tvängsmässig personlighetsstörning.

”Axel IV” utgår från den somatiska delen och behöver därför inte nämnas så mycket om, och ”Axel V” handlar om hur man skattar en människas tillstånd från 1-100.

Sen kan man ju undra vad som egentligen utmärker en bra diagnos? En diagnos måste dels vara valid, det vill säga avgränsande och meningsfull, och den måste också ha reliabilitet, som menas med att den är pålitlig och överensstämmande. I psykiatrin måste människor själva kunna bedöma ett tillstånd och i detta vara reliabla, då det inte finns några redskap och hjälpmedel som det finns inom den somatiska vården. Människor som jobbar inom psykiatrin, måste därför träna på att ha en reliabel syn och även jämföra detta med andra. Att bedöma en diagnos lika, av flera oberoende personer kallas ”inter-rater reliability”, och att bedöma ett tillstånd likadant vid två olika tillfällen kallas ”test-retest reliability

Psykiska åkommor kan vara genetiskt ärftliga, och det sägs att om man har en anhörig inom den närmsta familjen som har någon psykiatrisk sjukdom, så finns det en chans på 10% att man själv också drabbas. Om en enäggstvilling får någon form av psykisk ohälsa, är dock risken att den andre tvillingen också drabbas med 40%.

Diagnostik är en av psykiatrins viktigare arbeten, då diagnosen lägger en grund för all vidare behandling av patienten.


Varför och när debuterar psykisk sjukdom?
Det finns olika orsaker till att folk drabbas av psykiska sjukdomar. De främsta orsakerna är miljö och arv, och oftast är det en kombination av båda dessa som kan resultera i sjukdom. Det finns även barn som rent genetiskt är ”starkare” än andra: de kan gå igenom mängder av tragedier, men ändå inte utvecklas psykisk sjukdom. Det är dessa barn som man är folkmun kallar ”maskrosbarn”. Det finns även barn som är genetiskt sårbara, och som lättare än andra kan drabbas av psykisk problematik, både i samband med barndomstrauman, eller genom ärftlighet eller detta kombination av de båda.

Man har genom olika tester konstaterat att barn som får exempelvis depression, kan får återfall av dessa även i vuxen ålder, och att psykiska problem rent generellt är mer allvarliga ju yngre man är. Blir man drabbad av depression som barn, kan detta växa in i ens självbild, då barnet inte lärt sig om vem han/hon är än, på samma sätt som en vuxen. Man kan då få en dålig och/eller snedvriden självbild, och inte se skillnad på sin egen person och vad depressionen framkallar. Det är därför lättare för en vuxen att klara sig ur en depression, då denne redan vet vem denne är som person - då den är färdigutvecklad till skillnad från barnet - och kan identifiera depressionen som något ”utomstående” som inte nödvändigtvis blandas ihop med ens personlighet. På så sätt är det ”lättare” för vuxna med depression.

Blir man som vuxen drabbad och aldrig tidigare varit drabbad psykisk ohälsa, är det oftast lättare att bli helt återställd, och ju äldre man är desto ”snällare” är symptomen.

När det gäller i vilken ålder människor generellt sätt drabbas av psykiska sjukdomar, så debuterar de 75-90% innan 25 år. I tonåren ökar social fobi och depression, särskilt hos tjejer. Missbruk, paniksyndrom och generaliserat ångestsyndrom ökar dock hos båda könen.

Medianålder för att insjukna i ångestsyndrom är 11 år, medan förstämningssyndrom är 30 år. Det görs en hel del tester för att mäta detta, så kallade prospektiva longitudinella studier, som betyder att man följer människors liv i olika åldersgrupper, och över längre tidsperioder.

Diagnoser som i regel sätts på barn, så kallade ”barndiagnoser” är baserade på avvikelser inom den naturliga utvecklingen hos barnen. De vanligaste av dessa diagnoser är ADHD, autism, separationsångest, mental retardation, trotssyndrom/ODD med flera. ADHD, separationsångest och flera andra barndiagnoser minskas dock, eller till och med försvinner före puberteten.

För att få en antisocial personlighetsstörning krävs att personen har haft trotssyndrom eller uppförandestörning i barn- och ungdomsår. En person som drabbas av antisocial personlighet genom genetik och i tidiga år, är oftast de som sen får stora problem med dessa och hamnar inom kriminalitet. En person som drabbas genom sociala faktorer, ser dock prognosen mycket bättre ut för. För att stötta barn som har tendenser till denna personlighetsstörning, är det viktigt med att lära ut bra sätt att lösa konflikter, och hur man på bästa sätt hanterar dessa. Dåliga modeller för dessa barn, och att själv ta sig ton, ger snarare effekten att det uppmuntrar deras personlighetsstörning att använda ett sånt beteende för konfliktlösning.

En psykiatrisk anamnes betyder att man tar hänsyn till olika faktorer för att utvärdera en människas tillstånd. Man tar kollar ärftlighet, utveckling, livshändelser, social situation, tidigare och aktuella somatiska tillstånd, tidigare och aktuella psykiatriska tillstånd, läkemedelsbehandling och om det finns några missbruk.

Av befolkningen, så har ungefär 30% psykiatriska problem, men bara 14% söker hjälp för dessa. Det är vanligare bland kvinnor än bland män att söka hjälp. Av dessa människor är det dock enbart 3-4% som får hjälp inom den psykiatriska öppenvården.


Psykiatrisk terminologi & diagnostik
Terminologi är ”språket” som pratas inom psykiatrin. Man använder en mängd olika begrepp för att förklara olika psykiska fenomen. Sinnesintryck kallas på psykiatrins språk för perceptioner, känslor för emotioner och tankar för kognitioner. Det är sen när dessa blir sjukliga, som man kallar de för peceptionsstörningar, emotionella störningar och kognitiv disfunktion, eller kognitiva störningar.

Man behöver få ett sinnesintryck för att få en känsla, känslorna styr i vilken riktning vårt beteende går. Känslorna styr även kroppen, och när man får en känsla styrs kroppen efter den.

När känslor och sinnen blir sjuka, så kan man få olika symptom med dessa som grund. Man kan få hallucinationer, som är en sensorisk perception som sker utan någon yttre stimulans hos sinnena. Hallucinationer upplevs dock som verkliga för den drabbade. Det finns även något som heter illusioner, som betyder att en yttre stimulans blivit missuppfattas eller feltolkas. Depersonalisation betyder att en förändring av uppfattning av den egna personen och man kan uppleva att man inte känner igen sig själv och/eller är avskild från sin egen kropp eller psyke. Derealisation är en känsla av overklighet, och upplevs som att man är avskild från omgivningen.

Sen finns det olika begrepp för när känslor, emotioner, blir sjuka. Affekt är ett observerat beteende som uttrycker och visat emotioner. Stämningsläge betyder att det finns en genomgripande och varaktig känsla som påverkar en människas sätt att förhålla sig till och uppfatta världen runt omkring. Ångest är när man känner olustighetsskänslor, och somatiska symptom, exempelvis spänningar, ofta inför en förväntad fara. Panikattacker är en hastigt påkommande, avgränsande attack av intensiv rädsla, skräck och/eller fruktan.

Tankar, kognitioner, som kan få olika symptom, kan drabbas av desorientering, som betyder en oförmåga att hålla ordning på tid och rum. Tankeflykt som upplevs som att tankarna går för ”snabbt”, men samtidigt är utifrån logiska associationer. Tankestopp innebär att tanken ”tar slut” och man kan drabbas av plötslig glömska. Sen finns det även något som heter uppluckrade associationer, alltså mönster i talet som innebär att en människa kan byta spår i ett samtal utan förklaring, samt hänsyftningsidé, som är överdrivna tankar om att tillfälligheter och händelser har en speciell betydelse för den enskilde. Vanföreställning är när en felaktig uppfattning grundad på fel slutsatser från omgivningen överdrivet hålls fast vid av en person, trots bevis på dess osanning.

Beteendet är något som påverkas av psykisk ohälsa. De beteendestörningar som finns är psykomotorisk agitation, som betyder att en person har en överdriven motorisk aktivitet, ofta förknippad med en inre spänning. Det finns även ett begrepp som kallas psykomotorisk hämning, som kan beskrivas som motsatsen till psykomotorisk agitation, alltså en person tydligt och framträdande blir långsammare i rörelser och/eller tal. Ett katatont beteende innebär tydlig abnormitet i motoriken, stereotypa rörelser är upprepade och ofta meningslösa rörelser, tvångshandlingar är konkreta upprepade handlingar i syfte att ”förhindra” något, och tics innebär återkommande, ofrivilliga, ofta stereotypa motoriska rörelser och/eller tal.

För att bedöma en patient, så utgår man från att bedöma personens psykiska status, man kollar då personens allmänna utstrålning, motorik, emotionella beteenden, talets begriplighet och tempo, eventuella tankestörningar, samt perception och sjukdomsinsikt.

Psykiatrisk diagnostik innefattar anamnes och diagnostiska hjälpmedel: psykisk status, somatiskt status samt kompletterande utredningar. Anamnesen ökar validiteten och hjälpmedlem ökar reliabiliteten.

En diagnos sätts på bästa sätt genom metoden Longitudinal Expert All Data – LEAD, som innebär att lägga samman all fakta, och inte enbart olika källor och göra en sammanfattning. För att sätta en diagnos efter denna metod, gör man en klinisk intervju samt en strukturerad intervju, använder symptomsskattningsskalor, har intervju med anhöriga inklusive ställer frågor om ärftlighet, samt observationer av personen över tid.

Man brukar säga att diagnoser alltid är valida, men att kliniker inte alltid är reliabla. Dålig reliabilitet kan bero på exempelvis otillräcklig information, förutfattade meningar, att klinikern är för snabb, att information efterfrågat för selektivt och en rad andra faktorer. Det är viktigt att innefatta de diagnostiska hjälpmedlem för att förhindra dålig reliabilitet, då dessa förhindrar att information samlas in selektivt, det standardiserar intervjuprocessen och beslutsprocessen, samsjuklighet missas inte, samt det kommer då fram vilka som är de egentliga problemen.

Referenser
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video1
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video2
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar