Trollet Willux

"Jag tänker inte göra det!" ropade det lilla trollet Willux till sin lillasyster Willma.

"Jo snälla?" bad Willma och tittade upp mot berget. 

Willux synade sin svans som han hade glömt att borsta den morgonen. Svansen var alldeles tovig.

"Eller är du för feg?" frågade hans syster och flianande började klättra upp för berget. Willux följde generad efter. Vinden slet i deras blåa, rufsiga hår och de tog sig sakta med säkert upp med osäkra kliv.

Väl uppe på berget såg de en grotta. Utan att protestera följde Willux efter sin syster in i den. Trollen var nätta och små så de kom lätt in i den.

"Vänta, jag tappade luvan!" ropade Willma, medan Willux konstaterade att hans gröna byxor hade fastnat i en gren.
"Mamma kommer få fnatt!" suckade det lilla trollet Willma när hon såg att hennes röda luva nu var färgad gråbrun av jord.

När de kom längre in i grottan så såg dem att där var ett litet rum. Eller snarare en fängelsehåla. Väggarna var täckta av slingrande murgröna, och i varje hörn av rummet satt en brinnande fackla.

På en träpall i ett hörn satt en välbekant figur.
"Pappa!" ropade småtrollen blandat förvånade och lättade, för de hade aldrig trott att det var här deras försvunne pappa hade funnits i alla dessa år... Responsen var kärleksfull.
"Mina trollungar!", snyftade deras fader.

Men snart ser trollungarna att allt inte är så idylliskt. Pappas fot är nämligen fastkedjad i väggen. Och han förklarar snart att det inte finns något sätt att bli befriad på...

Ögonen

100-ordare

En dag när jag var ute i skogen så såg jag ett par gula ögon lysa mot mig under ett träd. Vad var det? En minidrake, en förvandlad älva eller helt enkelt en vanlig skogskatt som gömt sig?

Jag bestämde mig för att tro på alternativ nummer ett. Jag såg framför mig hur jag hjälpte draken från hålan under trädet och den bjöd mig till en fantasyvärld.

-Hallå, vad glor du på?, hördes en röst och ut ur träder kravlade en hare fram. Ja, jag blev minst lika förvånad av hur det verkligen låg till. Talande harar finns väl inte?

(Ely Raman)

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.

Den gula grodan

Liten berättelse på max 200 ord.

Det var en gång en gul groda som ville få en vän. Han gick ner till dammen för att hitta en lekkamrat, men fann där att alla de andra grodorna var gröna. "Kolla på den gula paddan!", skrek dem. Den gula grodan blev arg ooch skrek: "jag är en groda och inte en padda!", men de andra grodorna hade redan försvunnit.

En kväll smög en räv i buskarna och grodorna sov på sina näckrosblad i dammen. Men inte den gula grodan. Det var mörkt och man kunde inte se räven, men den gula grodan hörde honom.

När den gula grodan väckte de andra grodorna, så hörde de räven också. Men de kunde inte se den för att det var så mörkt. Men när den gula grodan hoppat upp ur vattnet så lyste hans gula färg som en ljusfackla och alla grodor kunde därför se att det låg en liten grotta under en sten, som var för liten för räven att komma in i. På så sätt kunde grodorna gömma sig.

Den gula grodan blev en hjälte som det berättades om länge om, i generation efter generation. Han var grodan som räddade hela grodornas släkte.

(Ely Raman)

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.

Atlas

Detta är en kort berättelse på max 200 ord som var min första uppgift på Skrivboken. Man skulle först titta på en bild och sedan skriva en kort text om vad man tänkte på. Bilden föreställde en pojke med en hund som tittade på TV. Man såg scenen bakifrån, alltså såg man soffryggen med pojken och hundens huvuden sticka upp. Ansiktena såg man inte. Här kommer min tolkning av bilden.

Atlas
Jag kikade upp på månen. Det var väldigt underligt hur snabbt allt hade gått.
Han var borta och kommer aldrig igen. Jag smakade på ordet. Aldrig.
Det var så deprimerande att jag inte ens brydde mig om att fundera på det mer.
Han var ju borta. Atlas var borta.

Atlas är min hund. Eller han var min hund. Jag fick honom när jag var 5.
- Grattis på födelsedagen, Niklas!
Hela familjen ståjade och ropade. Och jag fick inte en syl i vädret. Jag ville inte ha honom. Men sedan blev vi de bästa vänner man kan tänka sig.

Han blev påkörd den morgonen. En novembermorgon, grå och trist. En morgon som inte kan se ut på ett annat sätt.

Och jag visste den morgonen då jag kikade upp på den svaga månen som snart skulle avta att det aldrig skulle bli annorlunda. Än grå och trist. Aldrig.

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.