Livet lekte

Uppgift två på skrivboken.nu. Man skulle titta på en bild och skriva en berättelse med max 200 ord. Bilden föreställde en bonde som stod med ryggen mot en, och placerade frön på en åker. Mitt tolkande av bilden resulterade i denna berättelse.

Livet lekte.
Han hade precis gjort färdigt allt jobb på gården när månens vita skimmer sänkte sig över landskapet. Han synade sitt arbete på åkern och var nöjd. Trots att han var gammal, inte mindre än 68, så blev han aldrig gammal nog att sluta med gården, och allt det innebar.

Han hade ärvt gården av en avlägsen släkting. Den dagen August fick beskedet att han skulle flytta till norrland hade han inte tvekat en sekund. Han hade tagit sina tillhörigheter, satt sig på tåget då han inte ägde bil, och sedan bara slappnat av.

Väl på gården hade han inte blivit förvånad. Den var stor, luftig men behövde justeras lite. Och han hade redan första kvällen planerat morgondagens arbete. Men i själva verket var det ingen bra gård enligt släktens tycke. Den var förfallen men det vägrade han inse.

August hade alltid drömt om landet, han bodde i staden hela sin uppväxt. Och den kvällen han gjort sitt jobb på gården, så kände han hur livet bara lekte av entusiasm och glädje.

Tricia Johansson 20/4-12

Atlas

Detta är en kort berättelse på max 200 ord som var min första uppgift på Skrivboken. Man skulle först titta på en bild och sedan skriva en kort text om vad man tänkte på. Bilden föreställde en pojke med en hund som tittade på TV. Man såg scenen bakifrån, alltså såg man soffryggen med pojken och hundens huvuden sticka upp. Ansiktena såg man inte. Här kommer min tolkning av bilden.

Atlas
Jag kikade upp på månen. Det var väldigt underligt hur snabbt allt hade gått.
Han var borta och kommer aldrig igen. Jag smakade på ordet. Aldrig.
Det var så deprimerande att jag inte ens brydde mig om att fundera på det mer.
Han var ju borta. Atlas var borta.

Atlas är min hund. Eller han var min hund. Jag fick honom när jag var 5.
- Grattis på födelsedagen, Niklas!
Hela familjen ståjade och ropade. Och jag fick inte en syl i vädret. Jag ville inte ha honom. Men sedan blev vi de bästa vänner man kan tänka sig.

Han blev påkörd den morgonen. En novembermorgon, grå och trist. En morgon som inte kan se ut på ett annat sätt.

Och jag visste den morgonen då jag kikade upp på den svaga månen som snart skulle avta att det aldrig skulle bli annorlunda. Än grå och trist. Aldrig.

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.