Trollet Willux

"Jag tänker inte göra det!" ropade det lilla trollet Willux till sin lillasyster Willma.

"Jo snälla?" bad Willma och tittade upp mot berget. 

Willux synade sin svans som han hade glömt att borsta den morgonen. Svansen var alldeles tovig.

"Eller är du för feg?" frågade hans syster och flianande började klättra upp för berget. Willux följde generad efter. Vinden slet i deras blåa, rufsiga hår och de tog sig sakta med säkert upp med osäkra kliv.

Väl uppe på berget såg de en grotta. Utan att protestera följde Willux efter sin syster in i den. Trollen var nätta och små så de kom lätt in i den.

"Vänta, jag tappade luvan!" ropade Willma, medan Willux konstaterade att hans gröna byxor hade fastnat i en gren.
"Mamma kommer få fnatt!" suckade det lilla trollet Willma när hon såg att hennes röda luva nu var färgad gråbrun av jord.

När de kom längre in i grottan så såg dem att där var ett litet rum. Eller snarare en fängelsehåla. Väggarna var täckta av slingrande murgröna, och i varje hörn av rummet satt en brinnande fackla.

På en träpall i ett hörn satt en välbekant figur.
"Pappa!" ropade småtrollen blandat förvånade och lättade, för de hade aldrig trott att det var här deras försvunne pappa hade funnits i alla dessa år... Responsen var kärleksfull.
"Mina trollungar!", snyftade deras fader.

Men snart ser trollungarna att allt inte är så idylliskt. Pappas fot är nämligen fastkedjad i väggen. Och han förklarar snart att det inte finns något sätt att bli befriad på...