Hoppa av och allt vad det innebär

Ur min berättelse om Ingrid den udda.
Finns även under Den udda och Aline.

- - -

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.

Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

"Aline!" nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

"Men Ingrid, vad har hänt?"

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

"Inget, det är bara en sån där dag, du vet", svarar Ingrid.

"Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv". Aline tittar vädjande på Ingrid.

"Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på", säger Ingrid med ett leende.

Aline funderar och säger sedan:

"Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint"

"Äsch, så säger du bara"

"Nej, det är säkert!"

Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

"Jag var tvungen att säga förlåt", sa Konrad tyst.

"Va?"

Ingrid bara gapar.

"Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig"

"Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp" svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

"Så farligt var det inte" försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. "Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet..."

"Jaha". Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

En illustration jag inte blev helt nöjd med, men den får representera Ingrid ändå.

En liten Art progress video.

Soundtrack till berättelsen om Ingrid:

Låt komponerad av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 18/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Hoppa av"

- - -

/Oraklet

Olyckan

Ingrid tvinnar nervöst sitt kolsvarta, axelkorta hår runt pekfingret. Aline tittar på henne. De sitter båda på verandan och dricker te.
"Jag beklagar" säger Aline tyst.
"Vadå beklagar, han är faktiskt inte död än!" utropar Ingrid argt.
"Nej förlåt, det kanske var dumt sagt"
"Det är jag som ska be om ursäkt, jag förstår att du menade väl"

Chocken hade inte lagt sig. Det var spöklikt tyst. Bilden av Konrad ligga livlös på vägen hade rotat sig i de båda. Aline sörplar sitt te. Det blonda håret flyger åt alla håll i vinden. Det fräkniga ansiktet är grått och uttryckslöst. Plötsligt hör de dörren slå igen i hallen.

"Hej tjejer..." börjar Karl och tittar på Ingrid. "Jag hörde om olyckan."
"Hur visste du...?" frågar Ingrid.
"Konrads pappa... Han jobbar på beroendeenheten. Vi har haft nära kontakt med dem i några av våra fall. Konrad hade ett missbruk. Han var inte nykter, det var delvis därför olyckan inträffade"
Karl kliar sig i det näst intill hårlösa huvudet. De gröna ögonen ser sorgsna ut. Hans arbete som polis hade slitit ut honom totalt.

"Hur är det med honom? Vet du det?"
Karl skakade på huvudet.
"Nej, jag vet inte. Vi kan bara vänta och se"

Höstkylan biter dem i ansiktet där de sitter. Missbruk. Det borde Ingrid ha fattat. Med tanke på det humöret Konrad hade så borde hon förstått att något inte stämde. Men hon trodde helt sonika att det bara var hans sätt. Tänk om hon hade ansträngt sig för att lära känna honom bättre. Fått veta vad som försiggick. Då hade kanske detta aldrig hänt.
Dessa tankar delade hon med sig av till Aline.

"Men det är ju inte ditt fel!" utropar Aline upprört. Nej, inte upprört egentligen, nu lät hon mer irriterad.
"Varför ska du alltid anklaga dig själv? Vad det än gäller! Det är alltid, alltid ditt fel i ditt huvud. Blir nästan trött på dig" fortsätter hon.
Ingrid ser förvånat upp.
"Förlåt så mycket då"

Aline reser sig från den trasiga solstolen och går in.

Jag spelar min egen komposition "Midnight stars" på keyboard. I playing my own composed song "Midnight stars" on the keyboard. #composer #kompositör #piano #keyboard #pianomusic #pianomusik #musik #music #instamusic #classicalmusic #classicmusic #classical #instrumentalmusic #musician #pianist #composition #writingmusic #klassiskmusik

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Aug 2, 2017 kl. 1:15 PDT

- - -

Skrivpuff 7/8-17: "Spöklikt"

- - -

/Oraklet

Konrad

Ingrid kikade ut genom fönstret och muttrade lågt till Aline:
"Alltså! Konrad gör mig så förbannad ibland"
"Vad har hänt nu?" undrar Aline förvånat.
Ingrid brukade sällan klaga, trots att livet inte varit rättvist emot henne.
"Äh han är bara så gapig i butiken. Kunderna tittar ju på oss. Inte kan jag hjälpa att allt jag gör går långsamt. Jag gör mitt bästa, faktiskt!"
Aline synar Ingrid. De två tjugoåringarna tittar på varandra och sen tittar dem bort.

"Undrar när Karl tycker att jag borde flytta", säger Ingrid med klen röst. "Jag har ju bott hos er så länge att jag knappt kommer ihåg hur länge det faktiskt är!"
"Du kan inte flytta Ingrid. Inte i det skick du är i. Dessutom har vi fäst oss vid dig. Vi vill inte att du flyttar"
Aline tar Ingrids hand. Ingrid ler mot henne.
"Tack. Karl känns som en far för mig"
"Som jag sagt till dig tidigare, han är som om han vore din far. Jag tror han tycker du är som hans dotter också. Och hur du än känner om mig så är du som en syster"
"Tack. Du är en bra syster"

Kaffet hade blivit kallt under samtalet. Kaféet de sitter på är nästan helt tomt på folk. Förutom dessa två olyckssystrar. Solen skyms under några moln och utanför är det dimmigt.

"Angående Konrad... Kan du inte försöka prata med honom? Vet han om att du har en trasslig bakgrund?" frågar Aline.
"Nej! Och det kommer han aldrig få veta heller. Tror du han vill ha ett psycho som anställd?"
"Du är inget psycho, Ingrid"

Plötsligt blir de avbrutna av en massa oväsen. Ett skarpt ljud skär genom luften. De tittar ut genom fönstret. Båda ställer sig upp och skyndar ut på gatan. Det är en bil som krockat. Och ansiktet de får syn på, kroppen som ligger blodig på marken. Det ansiktet är bekant. Det tillhör Konrad.

- - -

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså"

Detta är skrivpuff nr 2 idag (med samma ord som inspiration)!

- - -

/Oraklet

Ingrid och Aline

Aline smuttade på sitt kaffe och såg på Ingrid.
"Hur gick det på jobbet idag?"
Ingrid tog en klunk och log.
"Det var en fantastisk dag. Vet du vad? Det kom en liten flicka in i butiken idag och hon var så söt. Hon gav mig en lapp om att jag hade gett henne styrka efter att hon köpte sin keyboardpedal!"
"Wow, vad sa du till henne?" undrade Aline storögt.
"Jag vet inte riktigt. Hon pratade om att hon var blyg att spela inför publik och jag sa att jag visste hur det kändes..." svarade Ingrid trevande.
"Med andra ord var du bara mänsklig. Det gör mycket"

Karl kom in i rummet. Han såg rofylld ut.
"Hej pappa" sa Aline och Karl kramade henne. "Haft en bra dag?"
"Ja den var lugn, om inte annat" svarade Karl. Han tittade på de två ungdomarna framför honom.
"Hur har eran dag varit?" frågade han.
"Fantastisk" sa Ingrid drömmande och Karl såg först förvånad ut. Han var van att komma hem till ett deprimerat ansikte som inte sa så mycket. Men sedan log han och fick små tårar av glädje i ögonen. Hela uttrycket i hans ansikte ändrades på en sekund.
"Skönt att höra lilla gumman"

Aline och Ingrid gick ner mot torget.
"Jag vet att Karl inte är min pappa men jag önskar ibland att han vore min pappa också", sa Ingrid med en drömsk blick.
"Det kan han väl vara? Jag tror han ser oss båda som sina döttrar" sa Aline.
"Tror du?"
"Absolut, du ser väl hur han behandlar dig? Precis som mig!"
"Du har rätt"

- - -

Skrivpuff 19/4-17: "Ändrade"
Eller "ändrades" som jag skrev i min text av grammatiska skäl.


/Oraklet

- - -

MIN NYA BOK "GLASMURAR" ÄR NU TILLGÄNGLIG I ALLA NÄTBOKHANDLAR. LÄS MER!

Ingrid och musikaffären

Hon synade elbasen och fingrade på strängarna. Hon mindes hur hon blivit fast med en gång, hur det mörka och aningen dova ljudet fått henne att fastna för instrumentet. Hon knäppte av några basslingor när hennes chef dök upp i dörröppningen.
"Ingrid! Tillbaka ut i butiken!"

Ingrid jobbade i en musikaffär. Det var det närmaste musik hon kunde komma. Hon älskade att spela, men skulle inte kunna göra det för andra. Hennes barndom jagade henne fortfarande. Det dåliga självförtroendet satt kvar. Endast grannarna fick höra de mörka tonerna av hennes elbas, av hennes cello, av hennes kontrabas. Det var något visst med basinstrument för Ingrid. Trots sitt val av instrument spelade hon oftast ensam. Hon visste inte om något annat. Hela livet hade hon spenderat själv. Från fosterhem till fosterhem, från behandlingshem till behandlingshem.

Hon rymde från sitt senaste behandlingshem och hade vart hemlös i Stockholm en längre tid. Sedan fick hon kontakt med Aline. Aline kom från ett förfärligt barnhem och hade blivit adopterad av en polis. Både Aline och konstapel Karl hade blivit rörda till tårar av Ingrids historia, så de lät henne bo hos dem tills hon kunde stå på egna ben.

Efter månader av bearbetning av det förflutna hade Ingrid äntligen fått jobb i den här musikaffären. Chefen var elak och en riktig översittare, men Ingrid trivdes att spendera sin tid bland alla musikinstrument.

"Varför kan du inte vara lite snabbare?" undrade Konrad, chefen, irriterad.
"Förlåt" svarade Ingrid förläget.
Hon höll på att packa upp olika kablar som hörde till gitarrförstärkare för att lägga ut i butiken. Plötsligt kom en kund in.
"Ta du hand om kunden, Ingrid. Jag fortsätter här"

Ingrid går fram och säger de inövade orden. "Hur kan jag hjälpa dig?".
"Jag behöver en ny pedal för keyboard" svarade kunden.
"Absolut, det har vi här borta"
Ingrid visade flickan vägen till hyllan där delar för klaviaturer förvarades. Flickan var inte gammal, kanske runt tretton år.
"Har du spelat keyboard länge?" frågade Ingrid. Hon visste att Konrad inte gillade att hon bekantade sig med kunderna, men hon kunde inte låta bli som den musiknörd hon själv var.
"I tre år" svarade flickan blygt.
"Roligt, eller hur?"
"Ja men jag vågar aldrig spela för folk"
Ingrid nickade instämmande.
"Jag känner igen känslan", svarade hon.
Flickan tittade förvånat upp.
"Jaså? Du som ser så tuff ut! Vad spelar du?" frågade den lilla flickan exalterat och beundrande på samma gång. Ingrid log mot henne.
"Jag spelar elbas och även andra basinstrument som cello och kontrabas"
Flickan såg fascinerat upp på den äldre flickan som stod framför henne med keyboardpedalen i handen. Ingrid var inte så mycket äldre än den lilla flickan när hon började intressera sig för musik. Nu var Ingrid tjugo år.
"Och tack. Vilken fin komplimang. Den ska jag komma ihåg", log Ingrid mot flickan.

Flickan log, betalade för pedalen och bad om kvittot. Efter att ha varit borta i några minuter kom flickan tillbaka med kvittot i hopvikt.
"En liten hälsning till den bästa anställda ni kan få tag på till den här affären", sa flickan och gav lappen till Konrad som såg förvirrad ut. Ingrid stod det med stora bokstäver på lappen.

"Den här är till dig tror jag..." sa Konrad och gav Ingrid lappen.
Ingrid vecklade upp det skrynkliga kvittot där de nedklottrade orden stod.

"Tack för att du gav mig mod och styrka. Mötet med dig idag gjorde mig glad".
Så stod det på lappen. En enkel men betydelsefull hälsning.

- - -

Skrivpuff: "Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken."

Nu undras det säkert vad denna text har för koppling med påsken att göra. Jag har i mitt inre två kopplingar:
Högtider handlar om medmänsklighet. Påsken är liksom julen en högtid som man spenderar med sina medmänniskor. I alla fall enligt mig. Medmänsklig är vad personerna i denna berättelse var.
Den andra kopplingen till skrivpuffen är att det i alla fall blev än hälsning. Även om det inte var en som hade med påsken att göra.

- - -

En av mina kompositioner fick vara med som soundtrack till texten :)

/Oraklet

- - -

MIN NYA BOK "GLASMURAR" ÄR NU TILLGÄNGLIG I ALLA NÄTBOKHANDLAR. LÄS MER!

Hjälp mig nå min dröm!

Nu har jag (äntligen) fått hem första exemplaret av "Heltidsdrömmaren" (min bok), och såhär ser den ut:

Jag tänker ge ut den här boken, så att den kommer finnas i nätbokhandlar, bibliotek - och om jag har tur: i affären. För att nå det målet så vill jag se om den här boken är något som intresserar andra, och därför vill jag tipsa om dess existens: den finns att köpa på Solentro.se för ca 114kr. Boken innehåller min självbiografi, två av mina bästa noveller/berättelser, tips, tankar om psykiatri och även svar på en del av frågorna som jag fått på den här bloggen!

KÖP BOKEN (ELLER LÄS MER) PÅ BOKENS EGEN SIDA PÅ SOLENTRO.SE, KLICKA HÄR!
Glöm inte att du ska beställa boken i bindningstypen "Pocket (s/v inlaga)" för att det ska bli rätt!

Jag uppskattar även kritik, beröm, åsikter, tankar, reaktioner och allt annat som kan förväntas dyka upp. Maila mig gärna på kontakt@tricia.se . Boken kommer alltid att finnas länkad i min meny här på sidan, så ni inte missar den!

Vem vet? Om ett par månader kanske du råkar få syn på den i ditt lokala bibliotek?

Tillägg: det kan hända att boken ser annorlunda ut beroende på när du beställt den. Jag har ändrat en rubrik, samt justerat en del småsaker, och i böcker som beställs efter 26 maj, så kommer sista sidan med mina olika böcker inte längre finnas. Detta är för att boken redigeras emellanåt, om jag finner sådant som jag vill ändra på innan boken väl hamnar på bibliotek och "officiellt" publiceras. Notera att det bara för den sakens skull INTE är någon skillnad på själva innehållet, och böcker som beställts innan inte på något sätt saknar något eller är "sämre". Det KAN dock finnas småfel i text, men det är kanske bara sånt jag själv tänker på... Allt detta är bara finjusteringar inför den kommande "lanseringen". Så om det finns skillnader, så vet ni varför!

Förresten så har jag bestämt att den här boken ska ersätta "Glasmurar", och därför finns inte den boken att köpa längre. Böckerna "Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen och andra noveller", och "Wow, du är död!" finns inte heller tillgängliga som "fysisk" bok längre. "Wow, du är död!" finns dock fortfarande kvar som e-bok!

/Tricia.

Heltidsdrömmaren

Nu finns min bok "Heltidsdrömmaren" att köpa för 113kr på Solentro.se (köp med bindningstypen "Pocket (s/v inlaga)"). Boken innehåller tips, tankar, åsikter, och självbiografin så att det tillsammans blir en positiv, peppande bok!

Här kommer bakgrundstexten:

"Detta är en bok som jag hoppas ska kunna peppa dig att hjälpa dig själv. Men det är också en bok som jag hoppas ska kunna ge förståelse, och ge en syn på ämnen som psykiatri, mobbning, självkänsla och liknande ämnen ur en drabbads synvinkel.

Den här boken innehåller 9 delar:
- Tricias självbiografi
- Må bra-tips
- Novellen "Wow, du är död!"
- Novellen "Ingrid den udda"
- Frågor & svar om psykiatri, självskänsla m.m
- Vad är ångest? ADHD? Depression?
- Tricias tankar om psykisk ohälsa
- De bästa novellerna
- Hur man kan förändra sitt eget och andras liv"

Den här boken är lite mer som en "riktig" bok (den är 200 sidor), och det är därför den skiljer sig en aning från de förra böckerna i pris. Boken trycks på beställning och levereras därför inom 2 veckor.

Här är länken: http://www.solentro.se/publish/218

Om det går bra för boken så kanske jag kommer ge ut den på riktigt!

/Tricia

Ingrid den Udda - del 1

OBS! DETTA ÄR INTE SAMMA BERÄTTELSE SOM MIN GAMLA BERÄTTELSE "INGRID DEN UDDA" FRÅN 2007. ALLTSÅ DETTA ÄR INTE SAMMA BERÄTTELSE SOM DEN SOM FINNS PUBLICERAD SOM BOK, SAMT SOM FINNS SOM EN DEL AV MIN BOK "HELTIDSDRÖMMAREN". Detta är som en re-make av min gamla berättelse om Ingrid. Men denna berättelse är alltså inte samma som den berättelse som finns publicerad i bokform.

- - -

Nu tänkte jag lägga in bitar av min berättelse "Ingrid - den udda", som handlar om 14-åriga Ingrid som bor på ett behandlingshem i stockholm. Detta är berättelsen om en flicka som försöker överleva barnpsyk och om kampen om ett friskt liv mot alla odds.

Del 1.

Hemmet låg en bit nedanför stan. Hon hade sett det många gånger, långt innan hon flyttade dit. Då hade hon tänkt att det måste vara galna fångar som satt där inlåsta, tills den dagen kom då hon själv tvingades in bakom murarna.

Hon petade på den äckliga köttbiten på sin tallrik, och det vände sig i magen, när hon såg fettet rinna ner på gaffeln och under bordet. Hon hatade rent utsagt maten på behandlingshemmet. Potatisen var seg också. Men ändå föll den sönder när hon petade på den. Hon utbrast förtvivlat i sina tankar, att "Potatisar! Hur kan man ha dem i grytan för länge? Eller för lite? De sprängs ju bara man tittar på dem!". Ingrid ställde sig upp petade ut resterna ur den orörda maten i soporna. Fick några elaka skratt bakom sig, och personalen suckade. Hon smällde dörren till sitt rum när hon hörde fotspår. Åh, nu kommer de och ger mig en föreläsning om att man inte ska slänga mat, tänkte hon för sig själv.

Göran kikade in. Vem fan är det? tänkte hon lite snabbt innan han svarade med att sätta sig på sängen i hennes rum. Den andra sängen. Det var två sängar. En bätsäng och en vanlig. Han satte sig på bältsängen och tittade sig omkring i det opersonliga rummet.

- Vi ska tydligen dela rum, för det finns inga fler rum på hemmet. Det är fullt, och jag är ett akutfall.
Så mycket i en mening, tänkte hon. Som om hon inte redan hade problem. Han satte sig upp.
- Du får ta bältsängen. Jag kommer sova i den sängen! sa han och petade på Ingrids sängkant.
- Men hallå? Skrek hon, jag var här först, och detta är mitt rum! Du får sova på bältsängen!
Hon markerade noga ordet "du". Vem tror han att han är?

Och så tjaffsades det en lång stund när personalen lugnade ner dem. Ingrid fick sova på bältsängen. Såklart.

Självskadebeteendets flashbacks ringde som klockor i huvudet på henne. En svettig, äcklig dröm spred sig i hennes inre, och hon såg dem. Demonerna som petade på hennes armar och bara skrattade. Fågelskuggorna. Hon mindes det så tydligt att hon kände alla detaljer i ryggens knotor.

När hon vaknade satt Göran och bara glodde på henne. Han såg nästan rädd ut. Hon fattade inte så mycket när hon gick upp till spegeln och såg sig i den. Hela ansiktet var fullt av blod, och under naglarna satt det skinnbitar. Hon hade nog rivit sig i sömnen för att drömmen var helt olidlig.

I det tysta och utan att ge en förklarig till Göran så gick hon in i badrummet och tvättade av sig. Hon blundade och körde ner huvudet i vattnet, som bildat en liten sjö, i handfatet. Det sved i hela ansiktet och vattnet färgades tomatröd. Hur kunde hon riva sig så djupt i sömnen?

Doris, hennes kontaktperson, kom insvepande med sin stora fladdrande tröja. Hon hade alltid fladdrande stora tröjor, och hon hade en stor mage och stora ringar i öronen. Hon hade ett ganska lustigt utseende. Trots att hon såg så snäll ut hade hon ett strängt temprament.
- Ingrid! skrek hon. Vad håller du på med?
Ingrid med sitt upprivna ansikte tittade förvånat på henne.
- Vad har du använt? frågade hon med en mycket arg betoning på rösten.

- Jag gjorde det i sömnen, det var inte meningen... jag vet inte, jag skulle bara...
Hon brast i gråt. Det sved på kinderna när tårarna rullade ner för såren utmed käkbenet
- Såja, såja, lugnade Doris. Det ordnar sig.

Doris satte sig på Ingrids säng och klappade på utrymmet bredvid sig, som om hon menade att hon skulle sätta sig. Men det gjorde hon inte. Istället gick hon ut på avdelningen och letade reda på en bok som hon kunde läsa sig slut på psykiskt, så hon kunde tänka på något annat.

Varannat barn på avdelningen syndade henne när hon gick där. På avdelningen fick man inte gå i kortärmat om man hade minsta tecken på armarna av självskadebeteende. Hur skulle detta gå? Hon kan ju inte ha slöja framför ansiktet.

Sofia skulle åka hem idag, det var hennes absolut bästa vän på avdelningen. Hennes mamma stod utanför och grät och kramades. De skulle flytta till någonstans i norrland. Ingrid kände ett styng av hämndkänsla, men vem skulle hon hämnas på egentligen? Ingen ville ju ha hem henne.

Hon tänkte på stryptaget på skolgården. Hur skulle hon kunna glömma och förlåta? Pojken som alltid var på henne. Han gick fri i en vanlig skola. Hon gick på sjukhusskola i en låst avdelning. Hur kunde det vara så? Varför var hon som en galning som satt inspärrad? Hon undrade vad hon hade på avdelningen att göra på obestämd tid. Varje dag som gick så kom hopplöshetskänslan och känslan av ensamhet allt närmare tills det nästan satte sig innan för kläderna på henne.

Hur skulle hon överleva halva sin barndom på behandlingshemmet? Hon hade redan bott där i två år nu. Hon fick knappt göra någonting på egen hand. Hon ruskade sitt svartblåa hår, och hennes kolsvarta ögon bildade tårar. De droppade ner för den bleka kinden.

-Du vet att det bara är svartklädda rockare som skär sig va? skrek Göran föraktfullt.
- Sen när då? svarade Ingrid irriterat. Ser jag ut som en rockare?
- Nej, du är ju fan annorlunda. Varför gör du det om du inte är rockare?
- Är du helt störd eller?
- Det är en livsstil fattar du väl?
Ingrid morrade och gick sen iväg. Hur kan man vara så otroligt imbecill? Alltså, hon hade hatat den där Göran sen han kom och bara tog över hennes rum.

Det var den natten som tanken slog henne att hom kunde ta sin flykt därifrån. Hon visste mycket väl att om hon försökte skulle polisen släpa henne tillbaka, men varför inte? Hon kunde ju lyckas. Hon kunde ju försöka. Vad var det värsta som skulle kunna hända om hon nu blev tvungen att gå tillbaka? Att hon fortsätter som hon lever nu? Det fanns två möjligheter, och hon förlorade inte på något av dem, bara vinner på den ena ifall det går som det ska. Hon beslöt sig för att komma på en plan dagen där på. Hon kunde knappt vänta!

Slut på del 1.