Biverkningar...

Well, detta ska vara en positiv blogg, men jag känner att jag måste skriva av mig lite just nu. Jag har fått ganska svåra darrningar i händerna pga litiumet som jag börjat med. Har inte tänkt på det tidigare, men nu inser jag varför mina händer inte riktigt "hänger med" och trycker på fel tangenter när jag spelar piano. Jag tror faktiskt att darrningarna syns på Sailor Moon-videon, på slutet när jag spelade lite för utdraget. Jag kände förut att jag fick avbryta spelandet bara på grund av att händerna inte hängde med. Det jobbiga är inte bara att de darrar, så att de inte hinner med, det är att de blir lite som tics, de spelar på fel tangenter, som om de spelade av sig själva. Jag har nu även fått lite problem att skriva på datorn, jag får radera och börja om för att jag skriver fel. Jag måste ta upp detta på nästa möte. Jag ska ta blodprov på måndag, så jag kan kanske nämna det då, och sen har jag ett möte även på torsdagen för att prata om biverkningar, så jag får väl säga det.

Det kommer givetvis stabilisera sig senare, men för tillfället är det rätt jobbigt. Hoppas bara det blivit bättre innan hösten, eftersom jag eventuellt ska börja plugga då (så jag kan hålla i en penna och anteckna menar jag). Bara att skriva detta var en stor ansträngning...

Men det är bara att hålla ut, för det blir väl bättre när dosen har stabiliserats. Det är bara synd att jag nu inte kan skriva eller spela under tiden, i alla fall inte lika mycket som innan.

Så den där "Man in the mirror"-covern jag skrev om blir nog inte av under den närmsta tiden... Inte heller textsamlingen (Gröna nyanser), som jag jobbar på. Synd kan man tycka..

Trots att jag skrivit att detta ska vara en positiv blogg, så måste jag ju skriva sånt här också, för det är så här det är. Men jag kan i alla fall säga att jag inte ger upp på grund av detta, och du som lever utan medicin kan skratta dig lycklig. Ja, nu kom det ju med två positiva saker också...



Jag har testat rätt många mediciner, som ni kan se på bilden ovan... Inget att skryta om, tvärtom vill jag liksom "avskräcka" folk med den här bilden. Det känns som många psykiatribloggar har en tendens att nästan "romantisera sjukdom" som den där författaren Berny Pålsson uttryckte det. Har dock aldrig läst hennes böcker, men tycker det citatet beskriver vad jag menar.

När jag var på behandlingshemmet, så pratade jag med en äldre man där som nästan var sur för att han inte fick några mediciner, medan jag fick typ 4-5 stycken. Jag blev arg på honom och sa att mediciner inte är något att sträva efter. Behöver man det och de ger rätt effekt, så visst, men det är inget man ska ha som mål, sa jag till honom. Det kändes som om han bara ville "passa in" och ha testat så mycket kemikalier som möjligt... Visst, många mediciner är naturliga (t.ex litium), men det betyder inte att man "från början" ska ha det i sig. Jag menar, naturligt sett ska man ju inte behöva något annat än det man redan har, om ni fattar vad jag menar (jag dömer dock ingen som har medicin, jag bara säger vad jag tänker..). Nu har jag bara 3 mediciner kvar (+ 2 astmamediciner, men de räknar jag inte med), och snart ska nog Sertralin bort också. Har ju bara 50mg (hade först 150mg tror jag), så det är målet. Concerta (för ADHD) klarar jag mig inte utan, för glömmer jag den blir jag jättehyperaktiv. Mina anhöriga märker med en gång om jag inte tagit den. Men jag får inga biverkningar av den, så det gör mig inget. 

Här är två bilder på mig. Ja, det är verkligen jag. Men det är svårt att tro. Tycker nästan jag ser yngre ut på den nyaste, och äldre ut på den gamla bilden. Men det beror nog på övervikten och glasögonen klädde mig inte heller. Nu har jag gått ner över 12 kg. Säger inte vad jag väger, men det börjar bli normalvikt nu. Aja, jag tycker bloggar om viktnedgång, träning och dieter är dötråkiga, så jag ska inte säga mycket om det. Jag vill bara förstärka åsikten om att mediciner inte är något att sträva efter genom att visa den här (väldigt osmickrande) bilden:

Till vänster är det hur jag ser ut nu (2013), och till höger är det när jag vägde som mest, tror jag (2011) Hade ca 7-8 olika mediciner då. Hade väldigt dåligt självförtroende också...

Nu orkar jag inte skriva mer (delvis pga darrningar), men hoppas ni inser att psykisk ohälsa, diagnoser och mediciner är något som man inte ska skämmas för, men inte för den delen höja till skyarna heller, så det blir som att romantisera den. Det jag gör är att informera.

/Tricia.

Heltidsdrömmaren

Nu finns min bok "Heltidsdrömmaren" att köpa för 113kr på Solentro.se (köp med bindningstypen "Pocket (s/v inlaga)"). Boken innehåller tips, tankar, åsikter, och självbiografin så att det tillsammans blir en positiv, peppande bok!

Här kommer bakgrundstexten:

"Detta är en bok som jag hoppas ska kunna peppa dig att hjälpa dig själv. Men det är också en bok som jag hoppas ska kunna ge förståelse, och ge en syn på ämnen som psykiatri, mobbning, självkänsla och liknande ämnen ur en drabbads synvinkel.

Den här boken innehåller 9 delar:
- Tricias självbiografi
- Må bra-tips
- Novellen "Wow, du är död!"
- Novellen "Ingrid den udda"
- Frågor & svar om psykiatri, självskänsla m.m
- Vad är ångest? ADHD? Depression?
- Tricias tankar om psykisk ohälsa
- De bästa novellerna
- Hur man kan förändra sitt eget och andras liv"

Den här boken är lite mer som en "riktig" bok (den är 200 sidor), och det är därför den skiljer sig en aning från de förra böckerna i pris. Boken trycks på beställning och levereras därför inom 2 veckor.

Här är länken: http://www.solentro.se/publish/218

Om det går bra för boken så kanske jag kommer ge ut den på riktigt!

/Tricia

Ledsna och oerhört förvirrade tankegångar...

Nu är jag hos mamma. Jag gillar hennes hus på landet. Det är så rogivande och lugnt. Men inuti mig är det allt annat än lugnt. Utåt verkar jag glad och uppspelt. Ja, ibland nästan sjukligt hyperaktiv. Inom mig råder dock bara mörker. Jag har blivit jättebra på att fejka. Jag skulle ju kunna bli skådespelare?

Trots det ljuva huset ute på landet är min värld bara mörker. Det spelar ingen roll hur ljust och soligt det är. Många säger att jag är negativ och bara ser svart på livet. 99,9% av mitt liv hittils (jag är ju bara 19) har varit mörker. Hur tror folk att jag bara plötsligt *knäpper med fingrarna* ska kunna se ljuset! Det är som ett barn som föds, det skriker och ska fånga luft och är dessutom inte van vid ljus. Det är samma princip. Skulle man säga samma sak till ett nyfött barn? "Du får sluta skrika och skippa efter luft! Se det ljusa i det hela! Var positiv, männska!". Orealistiskt eller hur? Men det är ju inte aaaaaaaalls samma sak i mitt fall enligt dem. Eh?

Mamma och jag kontaktade tidningen när vi blev behandlade illa på sjukhuset. Vi fick ingen hjälp, endast kritik. Vi var andra klassens medborgare. Tidningen var jätteintresserad och igår fick vi träffa en journalist som skulle intervjua oss och vi skulle berätta om det psykiska vården ur en patients och anhörigs perspektiv! Alltid är det skrivet av överläkare som tror de vet bäst, slår sig för bröstet och tror att de räddar liv. I fysiska fall, oftast ja, i psykiska fall, oftast nej. Det står till och med lappar på anslagstavlan "Tyck till om vården!" och det är menat att säga vad man tycker. Men när man gör det så får man bara ursäkter och elaka svar. Bemötandet av personalen på psyket gav mig flashbacks från min barndom av ren mobbning. Ska det vara så av personer som är (utbildade?) att hjälpa folk?!

Journalisten var mycket förstående och intresserad. Ställde frågor och var nogrann med att tala om vad hon skulle publicera och inte, så det inte blir att hon publicerar sådant vi inte vill. Hon frågade efteråt om hon fick ta en bild på min arm. Det kanske gör att folk ser ondskan i vitögat! Hon uttryckte sig faktiskt som så att "nu kanske det händer saker efter det här..". Hon stod på våran sida, det har vi aldrig varit med om förut! Tidningen ansåg dock att vi skulle vara anonyma/skyddade så vi har helt andra namn och vi syns inte i tidningen, vi är på bild så man ser oss bakifrån som silhuetter!

Men jag har ofta tänkt på det där med att folk kallar mig stark. Ibland är jag döv för de bra sakerna. Folk tror det är så himla lätt att bara ändra sätt.
"För h*lvete, Tricia, lägg skiten bakom dig!"
Folk tycker jag drar upp gammal skit. Men det är faktiskt orealistiskt att säga till folk att lägga saker bakom sig. Det gör man ofta - säger att andra ska lägga det bakom sig. Men det är inte så lätt.

Jag har vart med om övergrepp. Dock ej sexuella. Det finns många typer av olika sorters övergrepp, och det är jättehemskt oavsätt, man måste inte bli våldtagen för att bli utsatt för begreppet "övergrepp". Jag har inte berättat precis allt och ingående i min biografi här på hemsidan. Om man blir sexuellt utnyttjad är det tydligen mer övergrepp än andra typer som t.ex att man blir straffad som ett litet barn av en stor vuxen, eller blir mobbad av ett gäng killar som är större, starkare och äldre än en själv. Detta är övergrepp och det har hänt mer i mitt liv än just det här. Men jag har ju inte alls haft det svårt, det är ju bara att lägga skiten bakom sig?

Att tycka synd om sig har blivit ett brott. Men att tycka att man är bra och duktig är också ett fel.
"Tricia var inte så j*vla självgod!"
"Du ser ju dig själv som ett offer! Väx upp!"
Det spelar ju ingen roll hur man gör.

Vad är meningen med livet? Varje morgon ställer jag frågan, varje kväll försöker jag svara, men det går inte.

Tricia

Nöjd med begreppet boendestöd!

Nu har jag precis haft ett oerhört lyckat samtal med bistånd, som har hand om bostödet som jag har. Det är personal som kommer vissa timmar om dagen för att hjälpa mig (men inte göra det åt mig!) med vardagliga sysslor. Vi skapar tillsammans en plan för hur detta ska fungera, samt gör schema. Allt är specialanpassat för mig. De människor som kommer är medmänniskor, trevliga på riktigt, tillmötesgående och ser sig själv som gäster i mitt hem. De kommer därför inte bara hem till mig och bestämmer som t.ex hemhjälp (för äldre) gör. Här är det faktiskt jag som är deras arbetsgivare enligt dem. Fast inte helt seriöst menat såklart *blinkar*.

Detta är inte en del av sjukvården, även om dessa även har kunskap inom beteende och socialpsykologi, det vill säga, de förstår och hjälper människor även genom att prata och inte bara praktiskt. De tar sig tid att lyssna, är lyhörda när jag mår dåligt och hjälper mig att klara det jag ska göra, och även det jag kan just för stunden, jag kanske inte klarar allt, men de berömmer när jag faktiskt försöker (även om jag inte alltid lyckas). Deras uppgift är inte enbart att hjälpa mig att göra sysslorna, det är även att hjälpa mig att må bra så jag KAN göra dem!

Ribban sätts aldrig för högt. Det är jag som ser vad jag klarar av och de anpassar det. Sjukvården är jag inte alls nöjd, som ni säkert förstått. Dock kan inte socialenheten, kommun och bistånd bli bättre. Jag är medveten om att väldigt många inte får rätt hjälp (och det är beklagligt!), men för mig har det fungerat. Det är i alla fall fler som fått hjälp av biståndsenheten än från psykiatrin. De sköter i alla fall deras jobb och gör vad de kan. Detta vill jag lyfta fram, vad jag faktiskt är nöjd med, så jag inte bara klagar om vad som är skit. Idag sa jag faktiskt exakt så här:
"Ni är väldigt bra på att ta till er mina önskemål, ni lyssnar med öppna öron och det går snabbt! Och det är ju ett stort plus att din personal är väldigt trevliga, tillmötesgående, och uppträder mänskligt - helt enkelt genuina medmänniskor!"
Jag är medveten om att de lever på det, för lön och så vidare, men ingen jobbar ju utan lön när de är så krävande. Dessa personer förtjänar helt klart sin lön!

Ville bara säga att det finns bra hjälp i min vardag, en del människor är änglar - andra inte. Jag har dock bara hittills pratat om allt som är fel. En slutsats kan dras - Vården är inte bra, bostödet är bra! Viktigt att kunna skilja på deras roller i samhället och faktiskt ge dem beröm för deras arbete, när man tycker det är bra. Många bara går förbi även om de uppskattar det. Jag är noga med att ge beröm, för de kan ju inte heller ha det lätt. Vården förlåter jag inte dock.

Personer inom kommunen är ju faktiskt människor precis som du och jag, och förtjänar ett tack!

Tricia.