Dåligt

Hej.
Idag sög livet. Eller nått.
Hej så länge.
Tricia

Ledsna och oerhört förvirrade tankegångar...

Nu är jag hos mamma. Jag gillar hennes hus på landet. Det är så rogivande och lugnt. Men inuti mig är det allt annat än lugnt. Utåt verkar jag glad och uppspelt. Ja, ibland nästan sjukligt hyperaktiv. Inom mig råder dock bara mörker. Jag har blivit jättebra på att fejka. Jag skulle ju kunna bli skådespelare?

Trots det ljuva huset ute på landet är min värld bara mörker. Det spelar ingen roll hur ljust och soligt det är. Många säger att jag är negativ och bara ser svart på livet. 99,9% av mitt liv hittils (jag är ju bara 19) har varit mörker. Hur tror folk att jag bara plötsligt *knäpper med fingrarna* ska kunna se ljuset! Det är som ett barn som föds, det skriker och ska fånga luft och är dessutom inte van vid ljus. Det är samma princip. Skulle man säga samma sak till ett nyfött barn? "Du får sluta skrika och skippa efter luft! Se det ljusa i det hela! Var positiv, männska!". Orealistiskt eller hur? Men det är ju inte aaaaaaaalls samma sak i mitt fall enligt dem. Eh?

Mamma och jag kontaktade tidningen när vi blev behandlade illa på sjukhuset. Vi fick ingen hjälp, endast kritik. Vi var andra klassens medborgare. Tidningen var jätteintresserad och igår fick vi träffa en journalist som skulle intervjua oss och vi skulle berätta om det psykiska vården ur en patients och anhörigs perspektiv! Alltid är det skrivet av överläkare som tror de vet bäst, slår sig för bröstet och tror att de räddar liv. I fysiska fall, oftast ja, i psykiska fall, oftast nej. Det står till och med lappar på anslagstavlan "Tyck till om vården!" och det är menat att säga vad man tycker. Men när man gör det så får man bara ursäkter och elaka svar. Bemötandet av personalen på psyket gav mig flashbacks från min barndom av ren mobbning. Ska det vara så av personer som är (utbildade?) att hjälpa folk?!

Journalisten var mycket förstående och intresserad. Ställde frågor och var nogrann med att tala om vad hon skulle publicera och inte, så det inte blir att hon publicerar sådant vi inte vill. Hon frågade efteråt om hon fick ta en bild på min arm. Det kanske gör att folk ser ondskan i vitögat! Hon uttryckte sig faktiskt som så att "nu kanske det händer saker efter det här..". Hon stod på våran sida, det har vi aldrig varit med om förut! Tidningen ansåg dock att vi skulle vara anonyma/skyddade så vi har helt andra namn och vi syns inte i tidningen, vi är på bild så man ser oss bakifrån som silhuetter!

Men jag har ofta tänkt på det där med att folk kallar mig stark. Ibland är jag döv för de bra sakerna. Folk tror det är så himla lätt att bara ändra sätt.
"För h*lvete, Tricia, lägg skiten bakom dig!"
Folk tycker jag drar upp gammal skit. Men det är faktiskt orealistiskt att säga till folk att lägga saker bakom sig. Det gör man ofta - säger att andra ska lägga det bakom sig. Men det är inte så lätt.

Jag har vart med om övergrepp. Dock ej sexuella. Det finns många typer av olika sorters övergrepp, och det är jättehemskt oavsätt, man måste inte bli våldtagen för att bli utsatt för begreppet "övergrepp". Jag har inte berättat precis allt och ingående i min biografi här på hemsidan. Om man blir sexuellt utnyttjad är det tydligen mer övergrepp än andra typer som t.ex att man blir straffad som ett litet barn av en stor vuxen, eller blir mobbad av ett gäng killar som är större, starkare och äldre än en själv. Detta är övergrepp och det har hänt mer i mitt liv än just det här. Men jag har ju inte alls haft det svårt, det är ju bara att lägga skiten bakom sig?

Att tycka synd om sig har blivit ett brott. Men att tycka att man är bra och duktig är också ett fel.
"Tricia var inte så j*vla självgod!"
"Du ser ju dig själv som ett offer! Väx upp!"
Det spelar ju ingen roll hur man gör.

Vad är meningen med livet? Varje morgon ställer jag frågan, varje kväll försöker jag svara, men det går inte.

Tricia

Avpublicerad hemsida

Nu är min officiella hemsida www.triciajohansson.com inaktiv. Domänet har inte gått ut, jag har bara avpublicerat den tillfälligt. Är alldeles för deppig för att driva den som engagerad författare. Jag tycks inte nå någon vart ändå. Få gillningar på facebook, få nedladdningar av eböcker. Jag har fått väldigt mycket bra respons på mina texter och böcker, men jag orkar inte kämpa längre. Är man impopulär, som jag är i den verkliga världen, så spelar det ingen roll att man kämpar. Vänner försvinner, kärleken går det inte ens att tala om. Vad fan är detta? Orkar inte underhålla hemsidan när jag inte ens kan skaffa vänner IRL.

Hemsidan kommer förhoppningsvis tillbaka, så kika in ibland. Denna blogg kommer dock bestå, nya texter så ofta som möjligt, så läs och prenumerera!

Hej så länge, från en ledsen Tricia.

Vad har man för vänner?

Nu har jag gått och tänkt på det här ett tag. Jag fick massa kommentarer på facebook när jag uppdaterade om mitt mående på sjukhuset. De ville så gärna komma och hälsa på. Alla vänner som man typ annars aldrig pratar med. Men när det väl kom till kritan som kom det ingen. Ingen jävla "vän" kommer under mina 5 veckor på psyket.
"Vi kommer absolut och hälsar på!"
"Jag ringer dig ikväll!"
"Vi mååååååste ses, gumman!"
Kalla mig aldrig "gumman" mer. Kalla mig inte "vän" för helvete! Vad är man för vänner om man inte kan lyfta arslet och komma och hälsa på "sin lilla gumma" som är "stark och håller ut"?

Ska nog säga upp kontakten med alla dessa vänner. För när en vän mår dåligt ska man finnas.

Jag har alltid funnits för dessa personer. Lagt ner tid och ork på att hjälpa till med (vad jag kallar) skitproblem. Men man får ingenting tillbaka.

Men om jag skulle avsluta kontakten med alla, då skulle jag inte ha några kvar. För av alla dessa vänner jag har så kom fan INGEN. Det kom släkt, det kom familj, det kommer vänner till mina föräldrar... Mina egna jämgamla vänner kom dock inte.

Ni vet vilka ni är och jag tänker aldrig hjälpa er med era problem längre.

Tack och hej.
Tricia

Mellanlandning

Nu kommer miss R igen. Direkt när hon gick satte jag mig med mini-PCn i knäet och tänkte vara aktiv på denna bloggen. Hon kom och ringde på dörren, och jag blev en jävla mellanlandningsplats... Hennes föräldrar ville inte hämta henne, och hon mellanlandade hos mig för att sedan inte ens säga hej då, och gå till några andra när de behagade henne. Jag är utnyttjad. Jag orkar inte protestera. Jag har inte råd att förlora fler kompisar pga sjukdomen. Jag kan hålla dem kvar genom att offra mig som någon jävla mellanlandning.

När de vill prata känslor så är jag tydligen en bra lyssnare. Men att göra roliga grejer sparar de till någon annan. Att leka psykolog duger jag till, ingenting mer.

Jag får väl offra mig som en leksak så jag inte blir utan någonting alls.