Hon vill inte tillhöra det här

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Hon vill inte tillhöra det här

Sönderslagna glas, flaskor som vält, allt var kaos. En mamma som låg på soffan medvetslös. En flicka som fick ringa ambulansen. Det är kaos i huvudet och hon vill inte tillhöra det här. Miranda tittar på klockan, hon har suttit på sjukhuset i två timmar. Mamma har inte vaknat upp. Men så ser hon två välbekanta siluetter i sjukhuskorridoren. Det är Samantha och Damien.

"Vi gick hem till dig efter att du stuckit för du hade glömt din väska. Vi såg ambulansen och skyndade efter."

Samantha slår armarna om Miranda och kramen mottages tacksamt.

"Jag är så ledsen, Marre".

De väntar på att tiden ska utvisa vad som ska hända härnäst. Miranda är borta i ett parallellt universum och de andra är nånstans där i tankarna de också. De tre ungdomarna sitter på rad i väntrummet.

Läkaren tittar på Miranda. Han ser först stram ut, men sen skymtas ett litet leende.

"Din mamma kommer bli bra igen", säger han. "Men frågan är vad som ska hända med dig nu."

Miranda vet precis vad läkaren menar. Hon har nästan precis fått komma hem till sin mamma igen efter att ha varit placerad på andra ställen. Hon har mixade känslor kring hela situationen.

Det är svårt att leva med en förälder som inte kan ta hand om sig själv, men det är lika svårt att inte känna att man har ett riktigt hem. Tankarna far i huvudet.

Läkaren sätter sig bredvid Miranda.

"Du, än så länge kommer det inte hända någonting. Blir din mamma bättre och hon börjar sköta sig, så kan det hända att ingen kommer ta dig iväg någon annan stans"

Miranda vill kunna tro på de orden. Att hennes mamma blir den mamma hon alltid önskat sig. 

Samantha och Damien sitter bara tysta och tittar ner på sina händer. När läkaren har gått ger Samantha Miranda en kyss och så säger de hej då för den här dagen.

"Du vet, jag har också en strulig familj. Jag vet hur det är. Och om jag inte är hemma snart så kommer någon göra ett stort väsen av det. Så jag måste nog gå", säger Samantha, fast det märks att hon inte riktigt vill gå.

"Jag förstår. Tack för att ni kom, båda två".

Sam mår odefinierat.

Tyckte denna video där jag spelar en egen tolkning av "Mio babbino caro" i Trollhättans Missionskyrka passar bra till berättelsen på något vis. Musiken i videon är lite vemodig...

Soundtrack till berättelsen:

Mina berättelser har ett soundtrack som är skrivet just för den berättelsen. Men ibland kan de ha flera soundtrack. Har dock inte skrivit nått nytt sen "Somber" till "Mina sinnen ljuger inte" i musikväg.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 27/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Höra till/tillhöra"

- - -

/Oraklet

Hoppa av och allt vad det innebär

Ur min berättelse om Ingrid den udda.
Finns även under Den udda och Aline.

- - -

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.

Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

"Aline!" nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

"Men Ingrid, vad har hänt?"

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

"Inget, det är bara en sån där dag, du vet", svarar Ingrid.

"Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv". Aline tittar vädjande på Ingrid.

"Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på", säger Ingrid med ett leende.

Aline funderar och säger sedan:

"Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint"

"Äsch, så säger du bara"

"Nej, det är säkert!"

Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

"Jag var tvungen att säga förlåt", sa Konrad tyst.

"Va?"

Ingrid bara gapar.

"Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig"

"Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp" svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

"Så farligt var det inte" försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. "Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet..."

"Jaha". Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

En illustration jag inte blev helt nöjd med, men den får representera Ingrid ändå.

En liten Art progress video.

Soundtrack till berättelsen om Ingrid:

Låt komponerad av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 18/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Hoppa av"

- - -

/Oraklet

Kort sagt, enligt Sickan

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

- - -

"Ja kort sagt, så var min väns resa till Japan fantastiskt! Han började med att inte hitta toaletten på sitt hotellrum och sen..."
Sickans mun gick i ett och det gick inte att få stopp på honom. Krusberth och Pepp tittade irriterat på varandra - irriterade över att de ens lät honom berätta sin historia igen - och sedan ännu mer irriterat på Sickan. Han kunde inte vara kortfattad, någonsin. "Kort sagt hit, och kort sagt dit", tänkte Pepp men satt ändå kvar och lyssnade.

"... och diskbänken gick av på mitten!", avslutade Sickan nöjt sin berättelse. Sickan hade inte ens varit med på denna resan till Japan, så varför han var så nöjd kunde ingen av de andra förstå. Kort sagt, var alla förvirrade och Sickan mest glad över att få öppna munnen, trots att det inte direkt var en raritet.

"Varför ser ni så buttra ut?" frågade Sickan efter en monolog av diskbänkar som gått av på mitten, toaletter folk inte hittat och om robotar som vägrade konversera med en.
"Nä då, vi avundas bara dina vänner!" svarar Pepp. Innerst inne var hon nog lite avundsjuk att hon bara hade varit i Danmark som längst. Sickan hade inte ens vart så långt, men hela hans huvud är ju fullt av färger och glada erfarenheter så han behöver liksom inte åka nånstans för att uppfylla sina drömmar eller "finna sig själv". Pepp tänker att hela Sickans huvud består av färgglada virvlar som bara virvlar runt och kort sagt är hon faktiskt lite avundsjuk på de också.

Kombinerat soundtrack till texten (i videoform) och video för illustrationen och hur jag gjorde den haha. Allt i ett. Så smart. Eller inte, men det var roligt i alla fall!

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 6/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kort sagt"

- - -

/Oraklet

Kommer det hända i framtiden?

Utdrag/episod ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.
"Kanske försöker de psyka oss?", undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.
"Hur då?"
"Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?"
"Som om vi skulle glömma?" svarar Miranda och gapflabbar.
Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.
"Har det hänt något? Du är så annorlunda"
"Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det"
Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.


Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

Musiken är komponerad av mig och jag spelar på en altfiol (ja, det är jag som spelar båda stämmorna haha!). Låten heter "Somber".

- - -

Skrivpuff 2/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Framtiden"

- - -

Liten notis...
Det var längesen jag skrev en skrivpuff och jag lade ju ner denna bloggen ett tag. Läs föregående inlägg om ni vill veta mer om det. Och sen angående att jag har ett annat namn än tidigare och att vissa saker har ändrats på bloggen beror på att jag kommit ut som trans sen sist och jag är i en könskorrigeringsprocess. Dvs jag identifierar mig som kille men jag är född som tjej, eller ja, i en kvinnokropp. Så känner ni inte igen mig så är det därför. Sen har jag ju inte skrivit någon skrivpuff på nästan ett år, så kanske ni inte skulle ha känt igen mig oavsett... Och sen kanske gamla skrivpuffare försvunnit och nya tillkommit. Men vill bara tala om detta och att jag inte är ny på skrivpuff.

/Tricio (Oraklet)

Ska börja skriva och blogga här igen! (och GOTT NYTT ÅR!)

Hej!
DET var längesen. Har vart en period där jag bara har hållit på med musik och målat/tecknat. Men jag känner mig nu redo att börja skriva igen. För nu längtar jag efter det. Har behövt en period utan skrivandet, för att inse hur mycket terapi mina fiktiva karaktärer faktiskt gav mig.

Men jag kommer utveckla bloggen. Detta är en skrivblogg, men jag kommer publicera konst och illustrationer som hör till texterna också. Jag kommer även då och då publicera "soundtrack" till berättelserna dvs musik jag antingen skrivit själv eller covers jag gjort som jag tycker passar. Allt kommer dock vara egenskapat; texterna, konsten och musiken.

Visst har jag haft det här konceptet tidigare, med text och passande bild och musik. Men nu kommer jag göra det till en "grej". Ser så fram emot vad denna blogg kan bli år 2019. Den kommer bli en version 2.0 av vad den vart tidigare.

Jag kommer fortsätta med alla mina berättelser och karaktärer är det tänkt. Och självklart komma på nya. Så ni blir inte av med Pepp, Sickan (Sicksten/Sickabarhetalia)), Krusberth, Sam, Miranda, Aline, Lex, Ingrid och alla andra haha! Om någon ens minns dem... Knappt så jag minns själv vad jag skrivit om. Är nog på sin plats att läsa om berättelserna och uppdatera personporträtten.

Nu vill jag önska alla ett Gott Nytt År och här nedan kommer en video med en bild jag gjort samt en låt jag skrivit. Visst, det är en skrivblogg i första hand, men jag kom på idag att jag skulle återuppliva bloggen, så man kan ju inte begära att jag ska ha en text klar redan *blinkar med ena ögat*.

Vi ses 2019!

Obs! Jag har kommit ut som transperson sen sist dvs jag identifierar mig som kille. Det är därför saker är ändrade i bloggen, samt namnet! Bara för att förtydliga.

//Tricio (a.k.a Oraklet)

Inget samvete

Tyst lyssnade jag efter något som indikerade att jag hade rätt. I mörkret satt jag och bara teg. Jag hör, jag ser, jag känner. Men det räknas inte. Han hade vaknat bredvid mig.
"Varför sitter du där? Är du hög eller?" frågade han.
Jag var absolut inte hög, det visste han. Han ville nog bara lite lagom elakt referera till alla mina miljoner psykofarmaka.
"Hörru, varför svarar du inte? Du ska svara när jag pratar med dig!"
Orden blev plötsligt högljudda och vassa och jag blev rädd. Inte nu igen.
"Du vet att jag inte har något samvete eller hur?", fortsatte han och log ett litet, märkligt, snett leende.
Nej, det visste jag mycket väl. Jag tittade ner i madrassen.
"Varför är du så förbannat tyst?!"
Min tystnad gjorde honom upprörd, det visste jag, men vad skulle jag göra? Sa jag någonting skulle det också bli fel.
"Jag vet inte vad jag ska säga..." började jag.
"Använd din hjärna, för helvete, så ska du se att det går bättre? Eller vill du att jag ska banka fram något ur dig istället?"
"Det är just därför jag inte vågar säga något, för vad jag än gör är det ju fel!"
Blixtsnabbt for hans hand fram som tidigare varit gömd under täcket. Blottade sin näve som tog ett hårt tag om min hals och klämde åt.
"Var inte så kaxig"
Jag kände tårarna komma men vägrade att gråta. Han log och gav mig ett hårt slag i magen.
"Gå och lägg dig, din jävla slyna"
Jag lade mig ner, kurade ihop mig och höll mig för magen. Kände mig ensammast i hela världen.

- - -

Skrivpuff 5/12-17: "Hör"

- - -

Ett litet soundtrack till texten:



/Oraklet

Besökaren i mitt huvud

Jag letade efter ett svar. For runt i rummet och vevade runt med armarna i en hysterisk, roterande rörelse. Hon tittade förundrat på mig.
"Det där hjälper inte", sa hon.
Det gjorde bara saken värre. Jag vet väl mycket väl att det inte hjälper, men besökaren i mitt huvud ville inte försvinna.
"Slutar du inte blir vi tvungna att bälta dig, förstår du" fortsatte hon.
Det där orden hjälpte mig ungefär lika mycket som att slå en stekpanna i huvudet skulle gjort.
Jag slutade veva med armarna för en stund. Jag kände mig inte lika överväldigad, för skötaren hade ställt sig i ett hörn av rummet nu, en bit bort från mig. Alla sinnesintryck blev plötsligt mjukare.
"Du ser, det var väl inte så svårt?" sa hon och gick fram mot mig, kanske för att göra någon tröstande gest. Men det satte bara igång mitt inre kaos igen.
Hon skakade på huvudet, ringde på fler personal.
Denna besökare i mitt huvud försvann inte för det.

- - -

Skrivpuff 29/11-17: "Besökare"

- - -

Nej, jag är inte på sjukhus just nu, detta är en text taget ur mitt förflutna.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Nov 2, 2017 kl. 1:39 PDT

Mina känslor just nu genom en ostämd cello...

/Oraklet

Det jag drömt

Jag har glömt
Vad jag inom mig kan höra
Det jag drömt
Vet inte vad jag ska göra

Jag har känt
Vad jag inom mig kan se
Vad har egentligen hänt
Jag har slutat att le

Jag kan se att det är så
Att jag får börja om på nytt
Kan leta på måfå
Jag har från alla känslor flytt

Jag har glömt
Vad jag inom mig kan se
Jag har drömt
Att en dag få börja le

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Aug 8, 2017 kl. 5:39 PDT

En liten video där jag spelar "River flows in you" (Yiruma). Tyckte den passade lite till texten :)

- - -

Skrivpuff 8/8-17: "Drömt"

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 8: Ett storslaget mästerverk

"Det är ju ett storslaget mästerverk!" berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. "Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!".
Läraren var i extas.
"Vi har en konstnär ibland oss!" fortsatte hon exalterat.
"Det har vi verkligen" tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

"Det är kallt!" klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
"Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen" retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
"Äh lägg av"

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
"Storslaget mästerverk va... Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!"
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
"Vad fan säger du, djävla missfoster?!" vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
"Damien, lugna dig!" försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha - hur de nu kunde vara vänner är ett under! - men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
"Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!"
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Jun 25, 2017 kl. 1:25 PDT

- - -

Skrivpuff 25/7-17: "Storslagna".

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 7: Är detta kärlek?

Kanske var hon kär. Det kändes minsann så. Miranda tänkte tillbaka på den dagen i skogen. Hur de klädde av sig och älskade i det mjuka gräset. Hon mindes Samanthas mjuka läppar. Tänk så fort allt hade gått egentligen. Hon kände av någon anledning också dåligt samvete. Tänk om Samantha inte ville göra det? Hon hade verkat osäker i början. Men sen släppte det. Miranda visste att hon egentligen inte behövde ha dåligt samvete. Allt var ömsesidigt, det visste hon. Ändå kändes huvudet som kaos.

"Hej Miranda"
Miranda vände sig om. Där stod Damien.
"Du är ju röd i ansiktet, vad fan är det för fel på dig?!" fortsätter han.
"Äh håll käft"
"Titta där kommer Sam!", vrålar Damien i Mirandas öra. "Marre där kommer Sam!"
"Varför är du så glad över att se Sam?" undrar Miranda förvånat. Damien och Samantha brukar ju alltid bråka med varandra, de kommer ju inte överens för fem öre.
"Så att jag kan spöa skiten ur henne förstårs!" säger Damien som om det vore det mest självklara svar i världen.
"Det låter du bli med"
Damien tittar förvånat på Miranda.
"Du rör henne inte" svarar Miranda på Damiens tystnad. "Då blir det jag som klappar till dig".
Det kändes konstigt att säga de orden, förut hade det varit Miranda som känt som Damien. Nu känner hon något helt annat.

- - -

Skrivpuff 26/5-17: Välj 5 ord på bokstaven K och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Kär, Konstigt, Klappar, Kaos, Kändes.

- - -

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Maj 20, 2017 kl. 2:40 PDT

Och här kommer en random inspelning där jag spelar orgel. Vad den har med texten att göra vet jag inte.


/Oraklet

Den nervöse pianisten

Luften kändes svår att andas. Torr på något vis. Han var nervös. Alldeles för nervös. Han var alltid nervös. Så onödigt. Denna audition kunde vara avgörande.

Musiken var det som höll livet uppe, han visste det. Men ingen har glädje av musik som endast spelas i ens eget vardagsrum, med några få undantag. Han ville göra något vettigt av det han kunde. Kanske. Visst spelade han sin musik för sin egen skull, men ändå. Livet kändes för det mesta tungt.

Och så stod han där. Kallsvettig och stel. Fingrarna rörde sig över klaviaturen. Darrningarna satte igång, han kände hur hans tics var på väg att bryta ut. Men det lät okej. Faktiskt helt okej. Mer än okej. Det var godkänt, oavsett hur resultatet blir. Stolt, men med hela kroppen i spänning.

Går ut från lokalen. Vänder sig en sista gång mot den publik han aldrig vågade se i ögonen. Han struntade medvetet i att ta på sig glasögonen idag. För att slippa se publiken. Det skulle göra honom nervös. Men han kunde se bra på nära håll, så avsaknaden av glasögon hindrade honom inte från att spela.

Vägen kändes lång hem. Dagen kändes lång. Veckorna blev till månader. Men till slut så. Till slut... Brevet låg där. Det hade kommit infarande genom brevinkastet. Han öppnade.

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Jan 25, 2017 kl. 7:18 PST

- - -

Skrivpuff 18/5-17:"Torr".

/Oraklet

Melodikryss och en liten uppdatering

Idag spelade jag piano på ett melodikryss på Humlegården i Trollhättan. Det var roligt! Längesen jag spelade ute nu så lite nervöst och aningen otränad men jag är ändå nöjd :)

För övrigt jobbar jag på ett konstprojekt för missionskyrkan i Trollhättan. Men tänkte inte spoila exakt vad detta innebär nu utan det får visa sig när det är klart...

Har även börjat jobba inom konst och jag jobbar nu tisdagar och torsdagar. Så livet går framåt för mig. Jag känner även att jag börjar kunna hantera min autism-diagnos allt bättre. Har inte skrivit så mycket om min funktionsnedsättning det senaste, men det beror mycket på att jag nu börjar kunna leva med den bättre.

Ja detta var en liten life update.

/Oraklet

Ingrid och musikaffären

Hon synade elbasen och fingrade på strängarna. Hon mindes hur hon blivit fast med en gång, hur det mörka och aningen dova ljudet fått henne att fastna för instrumentet. Hon knäppte av några basslingor när hennes chef dök upp i dörröppningen.
"Ingrid! Tillbaka ut i butiken!"

Ingrid jobbade i en musikaffär. Det var det närmaste musik hon kunde komma. Hon älskade att spela, men skulle inte kunna göra det för andra. Hennes barndom jagade henne fortfarande. Det dåliga självförtroendet satt kvar. Endast grannarna fick höra de mörka tonerna av hennes elbas, av hennes cello, av hennes kontrabas. Det var något visst med basinstrument för Ingrid. Trots sitt val av instrument spelade hon oftast ensam. Hon visste inte om något annat. Hela livet hade hon spenderat själv. Från fosterhem till fosterhem, från behandlingshem till behandlingshem.

Hon rymde från sitt senaste behandlingshem och hade vart hemlös i Stockholm en längre tid. Sedan fick hon kontakt med Aline. Aline kom från ett förfärligt barnhem och hade blivit adopterad av en polis. Både Aline och konstapel Karl hade blivit rörda till tårar av Ingrids historia, så de lät henne bo hos dem tills hon kunde stå på egna ben.

Efter månader av bearbetning av det förflutna hade Ingrid äntligen fått jobb i den här musikaffären. Chefen var elak och en riktig översittare, men Ingrid trivdes att spendera sin tid bland alla musikinstrument.

"Varför kan du inte vara lite snabbare?" undrade Konrad, chefen, irriterad.
"Förlåt" svarade Ingrid förläget.
Hon höll på att packa upp olika kablar som hörde till gitarrförstärkare för att lägga ut i butiken. Plötsligt kom en kund in.
"Ta du hand om kunden, Ingrid. Jag fortsätter här"

Ingrid går fram och säger de inövade orden. "Hur kan jag hjälpa dig?".
"Jag behöver en ny pedal för keyboard" svarade kunden.
"Absolut, det har vi här borta"
Ingrid visade flickan vägen till hyllan där delar för klaviaturer förvarades. Flickan var inte gammal, kanske runt tretton år.
"Har du spelat keyboard länge?" frågade Ingrid. Hon visste att Konrad inte gillade att hon bekantade sig med kunderna, men hon kunde inte låta bli som den musiknörd hon själv var.
"I tre år" svarade flickan blygt.
"Roligt, eller hur?"
"Ja men jag vågar aldrig spela för folk"
Ingrid nickade instämmande.
"Jag känner igen känslan", svarade hon.
Flickan tittade förvånat upp.
"Jaså? Du som ser så tuff ut! Vad spelar du?" frågade den lilla flickan exalterat och beundrande på samma gång. Ingrid log mot henne.
"Jag spelar elbas och även andra basinstrument som cello och kontrabas"
Flickan såg fascinerat upp på den äldre flickan som stod framför henne med keyboardpedalen i handen. Ingrid var inte så mycket äldre än den lilla flickan när hon började intressera sig för musik. Nu var Ingrid tjugo år.
"Och tack. Vilken fin komplimang. Den ska jag komma ihåg", log Ingrid mot flickan.

Flickan log, betalade för pedalen och bad om kvittot. Efter att ha varit borta i några minuter kom flickan tillbaka med kvittot i hopvikt.
"En liten hälsning till den bästa anställda ni kan få tag på till den här affären", sa flickan och gav lappen till Konrad som såg förvirrad ut. Ingrid stod det med stora bokstäver på lappen.

"Den här är till dig tror jag..." sa Konrad och gav Ingrid lappen.
Ingrid vecklade upp det skrynkliga kvittot där de nedklottrade orden stod.

"Tack för att du gav mig mod och styrka. Mötet med dig idag gjorde mig glad".
Så stod det på lappen. En enkel men betydelsefull hälsning.

- - -

Skrivpuff: "Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken."

Nu undras det säkert vad denna text har för koppling med påsken att göra. Jag har i mitt inre två kopplingar:
Högtider handlar om medmänsklighet. Påsken är liksom julen en högtid som man spenderar med sina medmänniskor. I alla fall enligt mig. Medmänsklig är vad personerna i denna berättelse var.
Den andra kopplingen till skrivpuffen är att det i alla fall blev än hälsning. Även om det inte var en som hade med påsken att göra.

- - -

En av mina kompositioner fick vara med som soundtrack till texten :)

/Oraklet

- - -

MIN NYA BOK "GLASMURAR" ÄR NU TILLGÄNGLIG I ALLA NÄTBOKHANDLAR. LÄS MER!

Konst, musik, konst, musik...

Här är ett urval av min senaste konst och mina senaste illustrationer. 

Ny musik finns på
www.youtube.com/user/triciajoh
www.instagram.com/theimprovisingpianist

Bland annat har jag laddat upp min senaste fotovideo "Stilleben foto" med min sång "Dark musings" som soundtrack. Det är som en kombinerad foto och musikvideo :)

Dagens kreativitet + min kvällsrutin med ukulelen

Idag har jag skrivit japansk kanji med bläck och kalligrafi-penna (kallas dem så?! Jag kallar dem så iallafall...). Kreativiteten har varit på topp ett tag nu. Har även målat fler tavlor!

Nu: min kvällsrutin bestående av mysigt ukulele-spelande!

För att höra mig spela ukulele samt höra mina nya kompositioner, besök:
www.instagram.com/theimprovisingpianist

Min hemsida www.triciafurtado.se är nu även den uppdaterad med nya grejer.

Fler texter kommer inom kort också. Skriver för fullt men har inte publicerat något på ett tag. Men det kommer :)

The mind is set on pause mode

The cabinet is half-open
Perhaps not open to it's half, 
Perhaps just somewhat opened; 
Like a solid part 
of what mostly seems insane 

Opened enough for you to notice 
I'm not here 
Probably I'm in the goblet, 
in which the souls of the dead creatures are 

Goblet:
Created out of weakness 
You'd said 
Not in those words 
But close enough my flaws 

The defect of the soul; 
Like it's sold to this stranger 
The one - that one 
Whom talking 
She's singing - the voice is the hymn 
of an insane 

Fewer flaws 
Wouldn't help me out 
Now 

The mind is set on pause mode 
The cabinet is closed 
Very closed; barely unspeakable 
You'll see 
The every secret thing 
The remains 

Wisdom - thoughts worth repeating 
Outstanding knowledge 
What you'd do in a case of this sort 
Unfortunate occurrences 
They'd show their faces 
even to the most fortunate

- - -

Skrivpuff 23/1-17: "Färre"

Eller i min Engelska text "fewer" ;)

- - -

/Oraklet

"BREV - Poetisk antologi med 140 brev" är nu ute!

Nu är boken "BREV - Poetisk antologi med 140 brev" som jag medverkar i äntligen ute! Mitt bidrag till denna antologi heter "Förlåt mig att jag minns". Jag har nu fått se boken med egna ögon och är så obeskrivligt glad och stolt! Sitter här som en bredkäftad jävla padda och bara gapskrattar av förtjusning! Boken "BREV - Poetisk antologi med 140 brev" är utgiven av Tolvnitton förlag och finns att köpa på exempelvis Bokus.

För den som vill läsa mitt antologibidrag finns texten också på www.poeter.se/triciafurtado

Ja, jag har bytt direktadress till min författarsida på poeter.se. Min gamla direktadress poeter.se/sneakymasterwriter kändes så töntig, men det beror på att mitt konto där är över åtta år gammalt.... hur som helst så fungerar inte den gamla adressen längre, så bokmärk gärna min nya adress om du är en återkommande läsare där!

Ett filmklipp publicerat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Dec 26, 2016 kl. 12:35 PST

Här ovanför är även min senaste pianocover! "Bella Notte" från Disney's "Lady och Lufsen". Älskar den låten!

/Oraklet

Tomtens klenbente bror

Beaktande, busig, beslut, bitsk, barmhärtig.

Busigt tog han förslaget i beaktande.
Lite bitsk och besvärlig som han var
så blev det inget beslut som var av
beaktande för dessa omständigheter.
Tomtens inofficielle klenbente bror
var inte särskilt barmhärtig,
ty han var motsatsen till
den officiella tomten.
Men man får ta i beaktande
att den bitske och klenbente
inte är lika barmhärtig
som denne officiella andre.
Trots att denne andre,
som tros vara beslutsamt barmhärtig
nog i slutänden kanske
ändå är något sånär lite busig.

- - -

Ja detta är då mitt försök till att skriva en juldikt. Typ. Ja, vad fan ska man säga egentligen...

En konstig och lite klenbent tomte med ryggont, som jag tecknade idag.

Som vanligt är här helt opassande musik till texten, men denna lilla minilåt publicerades idag så nu fick den hamna med i inlägget av oklar anledning.

- - -

Skrivpuff 15/12-16:

Välj 5 ord på bokstaven B.
Skriv en text som innehåller minst 2 av dem.
Berätta gärna vilka ord du valt.

- - -

/Oraklet

Tant Jirlang

"Kom nu ihåg att uppföra er!" påminde Krusberth där han stod och försökte fixa till sin slips i hallen. Mattan låg lite vikt och han knuffade irriterat tillrätta den. Det här beteendet var ovanligt i Krusberths hem, som annars var en salig röra där inget någonsin matchade eller var ens det minsta lilla sammanhängande. Alldeles för mycket saker hade han också, gubben. Saker som låg slängda överallt och som Pepp alltid skulle slå tårna i.
"Ja, vad du tjatar!" gnällde Sickan i sitt hörn där han stod otåligt och hängde. Vägde med fötterna fram och tillbaka. Kepsen hade åkt lite på sned och han rättade till den. Pepp stod på tå bakom honom och knuffade ner kepsen över hans öra igen och fick en sur min riktad mot sig.
"Jag kom överens om att du inte skulle göra så där hela tiden!" trumpetade han ut till tomma luften eftersom Pepp redan hade försvunnit.
"Uppför er!" gormade Krusberth igen, som fortfarande inte hade fått till slipsen korrekt.
"Skynda er och gör er i ordning istället!"
Pepp stannade upp och tittade förundrat på gubben.
"Det är väl inte så hankigt" snäste hon och snurrade runt några varv på skrivbordstolen. "Du är en riktig trubbelgubbe och dessutom påminner du om en panda som halkar när du blir upprörd", fortsatte hon.
Krusberth svor. Det fick bli en slipslös outfit.

Krusberth hade ställt fram kakor på porslin som inte matchade. Ett grönt kakfat, en blå tekanna och röda koppar med gula prickar på.
"Minns du den gången vi hittade den här tekannan, du vet i den där soptunnan som..."
"Nej!"
Krusberth avbröt Sickan som hoppade upp och ner.
"Nåja, du ominns du det"
"Sluta tramsa dig nu!"
Det ringde på dörren. Sickan hörde inte vad Krusberth sa för han var påväg till dörren.
"Jaaag öppnar!"
Mattan lade sig sned igen och Krusberth blev röd i ansiktet av irritation, men ville inte få ett utbrott framför gästen som just kommit.
"Åh, tant Jirlang! Välkommen kära moster!" hälsade Krusberth och bockade.
"Lika stökigt som vanligt, ser jag", svarade tant Jirlang och gick in i köket.
"Och ditt porslin matchar fortfarande inte"

"Gå fram och hälsa nu!" tjatade Krusberth nervöst och föste fram Pepp och Sickan till sin gamla moster.
"God dag", hälsade Pepp.
"God afton, var hälsad, tjeeeenaree, aj aj kapten och land i sikte!" vrålade Sickan.
Tanten tittade stumt på dem.
"Och vad är det här för figurer?" väste hon lågt.
Krusberth började svettas nervöst.
"Ja, eh, du får ursäkta honom; han är lite hyperaktiv av sig, han menar inget illa. Detta är mina två grannar, de brukar vara här på dagarna"
"Jaså det var ju intressant. Varför får jag aldrig te?"
De satte sig runt bordet och Sickan kände sig uttråkad efter ungefär hela 58 sekunder. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på en flicka som rastade sin hund.
"Nu fick vi en bajsande hund som utsikt", förkunnade han.
Ingen sa något. Utom tant Jirlang som skrynklade ihop ansiktet i en äcklad grimas och Krusberth som gjorde en plågad min. En fluga surrade och satte sig sen på Sickans huvud.
"Det är ingen promenadstig på mitt huvud!" morrade han och drämde till sig själv i huvudet med Pepps fysikbok. "Varför vill flugan bara gå runt i mitt huvud? Varför inte i Pepps? Ja, okej, i Krusberths huvud finns ju inte så mycket vegetation, så där kan jag ju förstå att flugan inte vill gå..." Sickan hejdar sig och tittar ut genom fönstret. Hunden och flickan är borta.
"Usch det var det värsta jag sett! Bajset ligger kvar!" gormar han och pekar ut genom fönstret där hunden nyss gjort sina behov.
Tant Jirlang vände sig till Krusberth.
"Som vanligt har du inte vett att bjuda mig till ett hem där man beter sig som folk!" sa hon kyligt. "Kanske vi ska ta och sätta oss i matsalen istället? Så kan barnen leka"
Barn och barn, tänkte Pepp. Hon är fjorton och hon var då inte ett barn. Sickan är ju i och för sig en femåring i en femtonårings kropp, men det hör ju inte hit, tänkte hon.

Tant Jirlang går före Krusberth in till matsalen.
"Nåja, matvrån kanske jag skulle sagt" kommenterade hon surt. Krusberth kände sig illa till mods. Varför skulle det årliga besöket av hans moster alltid vara så besvärligt? Plötsligt kände han sig irriterad. Varför skulle alltid hans moster komma och vara otrevlig? Varför komma till någon, om man bara stör sig på den?
"Jag vill att tant går nu", sa Krusberth tyst.
Han hade väntat sig en strid, men det fick han inte.
"Äntligen" svarade tant Jirlang och vände på klacken. Vid tröskeln vände hon på huvudet.
"Jag kommer bara varje år för att jag lovade din mor att se efter dig"
"Det var ju över 30 år sedan!"
Tanten gick och Pepp log brett.
"Varför skulle vi träffa henne, nu igen? Jag minns inte vad jag gör här..." reflekterade hon lite lagom högljutt.
"Det minns inte jag heller! Gå hem!", beordrade Krusberth och plötsligt var alla som vanligt igen.

- - -

Skrivpuff 21/11-16: "Kom ihåg"

Fler berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth finns här!





Som vanligt passar musiken inte alls ihop med texten, men det får vi väl leva med antar jag...

- - -

/Oraklet

Förlåt mig att jag minns (prosadikt)

Jag tänker på det fortfarande. 

Jag grubblar över det som hänt. 

Det som aldrig lär blekna. 

Jag ber dig ha överseende med att jag ännu minns. 

För att jag är mänsklig. Förlåt mig.

Jag tänker på allt som varit. 

Jag kan bara medge att det är sant.

Försöker slå bort tanken fast det inte går. 

Det är verkligen inte lätt. 

Jag vill inte minnas trots att jag minns. 

Ja, jag drar ut på det. 

Kanske gör det mer komplicerat 

än det egentligen borde vara. 

Minns och filosoferar. 

Reflekterar över det om var vårt, 

det som kunde blivit vårt. 

Kanske även helt sonika 

det som vi visste aldrig 

skulle bli en del av oss.

Trots allt du utsatt mig för 

är jag tillfreds med livet. 

Så tillfreds att detta brev förmodligen aldrig 

kommer lämna min byrålåda. 

Jag vill bara sätta det på pränt; 

allt det här som jag tänker. 

Allt det jag minns. 

Utan att vara pretentiös, 

utan några bakomliggande tankar. 

Utan ett uns av att verka tvehågsen. 

Ändå kanske det är just det jag är. 

När jag tänker efter 

kanske det ändå är bäst att jag skickar 

det här brevet till dig. 

Jag vill att du ska veta.

Ska du veta för att jag tror 

att det skulle gynna vår framtid?

Eller skrivs detta ner 

i ett rent egoistiskt syfte?

Vad är rimligt att begära?

Är något som människan gör 

helt osjälviskt?

Jag vet inte om du kommer må bättre 

av att läsa det här, 

och jag vet inte heller om jag skulle må bättre 

av att skicka det. Egentligen. 

När man tänker efter är du för speciell 

för att såras.

Men det är väl en sådan sak 

som alla människor borde vara.

Ett filmklipp publicerat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Okt 27, 2016 kl. 9:05 PDT

- - -

Dagens skrivutmaning 5/11-16: "bättre" på Skrivpuff

- - -

/Oraklet