Inget samvete

Tyst lyssnade jag efter något som indikerade att jag hade rätt. I mörkret satt jag och bara teg. Jag hör, jag ser, jag känner. Men det räknas inte. Han hade vaknat bredvid mig.
"Varför sitter du där? Är du hög eller?" frågade han.
Jag var absolut inte hög, det visste han. Han ville nog bara lite lagom elakt referera till alla mina miljoner psykofarmaka.
"Hörru, varför svarar du inte? Du ska svara när jag pratar med dig!"
Orden blev plötsligt högljudda och vassa och jag blev rädd. Inte nu igen.
"Du vet att jag inte har något samvete eller hur?", fortsatte han och log ett litet, märkligt, snett leende.
Nej, det visste jag mycket väl. Jag tittade ner i madrassen.
"Varför är du så förbannat tyst?!"
Min tystnad gjorde honom upprörd, det visste jag, men vad skulle jag göra? Sa jag någonting skulle det också bli fel.
"Jag vet inte vad jag ska säga..." började jag.
"Använd din hjärna, för helvete, så ska du se att det går bättre? Eller vill du att jag ska banka fram något ur dig istället?"
"Det är just därför jag inte vågar säga något, för vad jag än gör är det ju fel!"
Blixtsnabbt for hans hand fram som tidigare varit gömd under täcket. Blottade sin näve som tog ett hårt tag om min hals och klämde åt.
"Var inte så kaxig"
Jag kände tårarna komma men vägrade att gråta. Han log och gav mig ett hårt slag i magen.
"Gå och lägg dig, din jävla slyna"
Jag lade mig ner, kurade ihop mig och höll mig för magen. Kände mig ensammast i hela världen.

- - -

Skrivpuff 5/12-17: "Hör"

- - -

Ett litet soundtrack till texten:



/Oraklet

Tiden...

Undrar om jag någonsin blir hel. Det är mycket som är fel, mycket som inte stämmer. Jag bara glider med tiden som försvinner bort. Tiden rinner iväg. Och jag står här. Med alla destruktiva beteenden, alla trauman. Försöker slänga bort dem för att hinna med att leva innan det är för sent. Men ju mer jag försöker slänga bort problemen, ju mer klistrar de sig fast. Jag kan inte. Men jag vill.

Jag är trött på att kämpa, men ger ändå inte upp. Trött på att försöka, men gör det ändå. Trött på att blogga om hur eländigt allt är, men ändå blir det så. För jag kan inte ljuga.

Mina dagar försvinner. Ju mer jag slösar tid på att återuppleva mina trauman, ju mer försvinner tiden. Jag vill inte älta. Men det är inte enkelt att släppa taget.

Fel

Försöker verkligen att inte göra helt fel... Men jag lyckas ändå. Att välja fel. Saker som bara blir självdestruktiva i längden.

20 år

För 3 dagar sedan (den 24/11) så fyllde jag 20 år.

Detta fick jag:
+ En ny dator (HP) av pappa och farmor
+ En resa till London för mig och mamma från mamma.
+ Samanlagt 800 kr av min bonuspappas systrar Annika, Anna och hans mamma Gun och hennes man Rolf.
+ En klocka som ser ut som ett armband av moster, morbror och kusiner
+ Ett presentkort på stenungs torg av min bonuspappas pappa Janne och hans fru Pia.
+ Ett presentkort på 100kr på Bokia av vår granne Dana.
+ 20 stycken rosa rosor av mamma och Mats.
+ långärmad grå tröja med en döskalle, svarta tajts, 3-pack med vita, silvriga och svarta örhängen, och ett halsband av mamma och Mats.
+ En förvaringslåda med handtag med bilder av London på av min bonuspappas syster Anneli med familj.
+ Två ljus med tomtar också av Anneli och familj.
+ En blus av min syster
+ En bok "Solrosskogen" av Torey Hayden av min syster
+ Ett stort kort som med blommor som "öppnas" när man öppnar kortet av min mormor och morfar i Indien.
+ KÄRLEK från ALLA!

Tack för en uuuunderbar 20-årsdag! Blev så glad för alla som kom och gratulerade mig när jag var hemma från behandlingshemmet. Dagen innan min födelsedag (23/11)väcktes jag på morgonen av personalen på hemmet med frukost och äppelkaka! Tack till er också!



/Tricia

Dålig attityd

Liten unge med dålig attityd
Liten flicka med hårdhandske blev styrd
Dum som jag är vill jag ej titta
När du vill att jag som en hund vackert ska sitta

Jag leker med döden, men den leker med mig
Jag leker med tiden och även med dig

Du kan aldrig mera med mig köra
När du vill uppfostra mig göra.

(C) Tricia Johansson 7/2-12