Var är Trolla nu då?!

Ur mina berättelser om (nya) Trixie & Truls.
Finns även här Trixie & Truls tecknad serie.

- - -

Var är Trolla nu då?!

Ur en springa i dörren kan Trixie se att Trolla inte är där hon hade lämnat henne. Det vill säga, ute på gården.
"Var är den där ungen nu då?" säger hon högt och ser till sin lättnad och Trolla stod bakom henne.
"Jag är här!" piper hon och ser mycket belåten ut.

Trixie springer runt och letar i de stora skåpen. Hon försöker att springa ordentligt för det ligger ju grejer precis överallt.
"Vad letar du efter?" undrar Trolla nyfiket och guppar upp och ner på stolen.
"Efter nåt vi kan sysselsätta oss med, så du inte försvinner".

Hon behövde inte sagt meningen, för sekunden därefter var stolen tom.
"Åååh, det är hopplöst med barn", suckar Trixie och stänger alla skåpdörrar och börjar plocka i alla grejer som ligger nedanför skåpen.
"De är ju inte stilla en nanosekund".

Dagen går och Trixie springer runt mellan alla rum på Kilroy's manor. Det är många rum, nästan hundra stycken, om man räknar med alla otaliga förråd. En arg röst hörs från trappan bakom.
"Du hade ETT jobb! ETT! Varför är du så.. ja, varför är du såååå.."
Truls står där och hittar inte orden.
"Sååå?" upprepar Trixie och ser trixig ut.
"Ja, så." svarar Truls.
"Du hade ett jobb, det var att vakta Trolla, vart är hon nu?"
"Öh, jag vet inte" svarar Trixie och tittar spontant ut genom fönstret. Trolla leker för fullt upp-och-ner i ett träd. Det är något med den där trollungen och träd?! Förra gången hade hon sett till att fastna i ett, men nu verka hon vara bättre vän med trädet.

"Där är hon!" pekar Trixie och Truls tittar på vad som ser ut som ett träd med ett troll i.
"Ja hon hänger upp och ner, du har ansvaret för om hon ramlar och landar på huvudet"
Nu är det Trixie som plötsligt försvunnit, snarare sprungit iväg, snabbt som attan.

Illustration till berättelsen.

En time-lapse illustrations-video.

Trixie & Truls soundtrack:

"The Change" komponerad av mig.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 17/3-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Springa"

- - -

/Oraklet

Hon vill inte tillhöra det här

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Hon vill inte tillhöra det här

Sönderslagna glas, flaskor som vält, allt var kaos. En mamma som låg på soffan medvetslös. En flicka som fick ringa ambulansen. Det är kaos i huvudet och hon vill inte tillhöra det här. Miranda tittar på klockan, hon har suttit på sjukhuset i två timmar. Mamma har inte vaknat upp. Men så ser hon två välbekanta siluetter i sjukhuskorridoren. Det är Samantha och Damien.

"Vi gick hem till dig efter att du stuckit för du hade glömt din väska. Vi såg ambulansen och skyndade efter."

Samantha slår armarna om Miranda och kramen mottages tacksamt.

"Jag är så ledsen, Marre".

De väntar på att tiden ska utvisa vad som ska hända härnäst. Miranda är borta i ett parallellt universum och de andra är nånstans där i tankarna de också. De tre ungdomarna sitter på rad i väntrummet.

Läkaren tittar på Miranda. Han ser först stram ut, men sen skymtas ett litet leende.

"Din mamma kommer bli bra igen", säger han. "Men frågan är vad som ska hända med dig nu."

Miranda vet precis vad läkaren menar. Hon har nästan precis fått komma hem till sin mamma igen efter att ha varit placerad på andra ställen. Hon har mixade känslor kring hela situationen.

Det är svårt att leva med en förälder som inte kan ta hand om sig själv, men det är lika svårt att inte känna att man har ett riktigt hem. Tankarna far i huvudet.

Läkaren sätter sig bredvid Miranda.

"Du, än så länge kommer det inte hända någonting. Blir din mamma bättre och hon börjar sköta sig, så kan det hända att ingen kommer ta dig iväg någon annan stans"

Miranda vill kunna tro på de orden. Att hennes mamma blir den mamma hon alltid önskat sig. 

Samantha och Damien sitter bara tysta och tittar ner på sina händer. När läkaren har gått ger Samantha Miranda en kyss och så säger de hej då för den här dagen.

"Du vet, jag har också en strulig familj. Jag vet hur det är. Och om jag inte är hemma snart så kommer någon göra ett stort väsen av det. Så jag måste nog gå", säger Samantha, fast det märks att hon inte riktigt vill gå.

"Jag förstår. Tack för att ni kom, båda två".

Sam mår odefinierat.

Tyckte denna video där jag spelar en egen tolkning av "Mio babbino caro" i Trollhättans Missionskyrka passar bra till berättelsen på något vis. Musiken i videon är lite vemodig...

Soundtrack till berättelsen:

Mina berättelser har ett soundtrack som är skrivet just för den berättelsen. Men ibland kan de ha flera soundtrack. Har dock inte skrivit nått nytt sen "Somber" till "Mina sinnen ljuger inte" i musikväg.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 27/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Höra till/tillhöra"

- - -

/Oraklet

Hoppa av och allt vad det innebär

Ur min berättelse om Ingrid den udda.
Finns även under Den udda och Aline.

- - -

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.

Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

"Aline!" nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

"Men Ingrid, vad har hänt?"

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

"Inget, det är bara en sån där dag, du vet", svarar Ingrid.

"Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv". Aline tittar vädjande på Ingrid.

"Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på", säger Ingrid med ett leende.

Aline funderar och säger sedan:

"Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint"

"Äsch, så säger du bara"

"Nej, det är säkert!"

Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

"Jag var tvungen att säga förlåt", sa Konrad tyst.

"Va?"

Ingrid bara gapar.

"Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig"

"Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp" svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

"Så farligt var det inte" försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. "Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet..."

"Jaha". Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

En illustration jag inte blev helt nöjd med, men den får representera Ingrid ändå.

En liten Art progress video.

Soundtrack till berättelsen om Ingrid:

Låt komponerad av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 18/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Hoppa av"

- - -

/Oraklet

Mirandas ambition

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Mirandas ambition

Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

"Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna" säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

"Ja det gör vi!". Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

En illustration av en orolig Samantha (Sam).

Den här videon heter "The demon boy", men I min berättelse så föreställer bilden en tjej. Det är för att det ju kan va vilket som egentligen. Jag visste inte att jag skulle använda bilden till denna berättelsen när jag skapade bilden, nämligen.

Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 14/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Ambition"

- - -

Igår spelade jag altfiol i kyrkan och det har tagit mycket av min tid att öva till det. Jag tycker det är väldigt roligt att spela i kyrkan och på ställen där jag får möjlighet. Men idag behövde jag meditera över en text om Samantha och Miranda, och vila lite från övandet. Även om jag planerar att ta fram altfiolen lite senare och öva ändå haha. Men just i detta nu, så kändes det avkopplande att skriva.

/Oraklet

Hur hamnade du där uppe?

Ur mina serier om Nya Trixie och Truls.
Här finns även Gamla Trixie och Truls.

- - -

Hur hamnade du där uppe?

Trixie försöker städa, men det är lika jobbigt att städa en stor herrgård som det låter. Och ingen har hon som kan hjälpa henne heller. För Trolla är ute på vift och Truls är Truls. En evighet, en evighet, en evighet... Och dammsugare-sladden räckte inte genom ens halva korridoren för det är ju så stort överallt.

Det är inte som att Trixie är otacksam över att ha ärvt ett så stort hus och relativt trevligt från sin morbror, men det är så jobbigt att städa stora hus. Särskilt när resten av familjen aldrig hjälper till. Visst, Trolla är ett barn så hon kanske kan få bli lämnad i fred, men Truls?

Trixie kikar ut genom fönstret och ser Truls stå och balansera en sill på nosen. Vad gör den där katten egentligen? "Han är ju galen", funderar Trixie för sig själv. Kanske för galen för att man ska kunna begära att han ska vara till nån som helst hjälp.

Samtidigt som hon kikar ut genom fönstret får hon syn på Trolla. Hon hänger och dinglar i ett av de många döda träden som finns i trädgården. Hur tusan hamna hon där uppe? Och den frågan ställer hon till Trolla när hon springer till hennes undsättning också.

"Hur hamna du där uppe, människa?" undrar Trixie och är både oroad och arg på samma gång.
"Jag är inte ens en människa, utan ett troll, men skitsamma.. jag vet inte! Det började blåsa så mycket att jag flög iväg och fastnade!"
"Ja du kom ju långt innan du fastnade. Skulle inte du ner till hamnen och leka med din barkbåt?" lägger sig Truls i och ler irriterande, fortfarande koncentrerad på sin sill och att den ska balansera på nosen.
"Men om du visste att Trolla satt fast i ett träd, varför hjälpte du henne inte?" frågar Trixie förargad och blänger på Truls och hans evinnerliga sill.
"Jag är också kort, jag kan inte göra något"
"Men jag är lång och du kunde sagt till mig så kunde jag gjorde något för att hjälpa till", svarar Trixie och så börjar de tjafsa om saken.

"Ja såvida jag inte var upptagen med att äta pannkakor... annars hjälper jag alltid troll i nöd!", var Trixies ord innan Trolla avbryter:
"Ska du hjälpa mig nån gång då?"
"Jaha, ja, för jag äter ju inte pannkakor!" garvar Trixie och lyfter ner Trolla från trädet.
"Jag kan inte bestämma mig för om jag gillade att hänga i trädet eller inte" filosoferar Trolla, "för det var lite trevligt att bara dingla och se en bit längre över marken än jag brukar göra". Trolla skrattar och skuttar ner för kullen med sin barkbåt i högsta hugg.

En liten Trixie & Truls serie/illustration

En liten video med soundtrack till texten + illustration progress video

Hela soundtracket till texten:

Låten heter "The Change" och är komponerad och gjord av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 11/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Annars"

- - -

/Oraklet

Kort sagt, enligt Sickan

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

- - -

"Ja kort sagt, så var min väns resa till Japan fantastiskt! Han började med att inte hitta toaletten på sitt hotellrum och sen..."
Sickans mun gick i ett och det gick inte att få stopp på honom. Krusberth och Pepp tittade irriterat på varandra - irriterade över att de ens lät honom berätta sin historia igen - och sedan ännu mer irriterat på Sickan. Han kunde inte vara kortfattad, någonsin. "Kort sagt hit, och kort sagt dit", tänkte Pepp men satt ändå kvar och lyssnade.

"... och diskbänken gick av på mitten!", avslutade Sickan nöjt sin berättelse. Sickan hade inte ens varit med på denna resan till Japan, så varför han var så nöjd kunde ingen av de andra förstå. Kort sagt, var alla förvirrade och Sickan mest glad över att få öppna munnen, trots att det inte direkt var en raritet.

"Varför ser ni så buttra ut?" frågade Sickan efter en monolog av diskbänkar som gått av på mitten, toaletter folk inte hittat och om robotar som vägrade konversera med en.
"Nä då, vi avundas bara dina vänner!" svarar Pepp. Innerst inne var hon nog lite avundsjuk att hon bara hade varit i Danmark som längst. Sickan hade inte ens vart så långt, men hela hans huvud är ju fullt av färger och glada erfarenheter så han behöver liksom inte åka nånstans för att uppfylla sina drömmar eller "finna sig själv". Pepp tänker att hela Sickans huvud består av färgglada virvlar som bara virvlar runt och kort sagt är hon faktiskt lite avundsjuk på de också.

Kombinerat soundtrack till texten (i videoform) och video för illustrationen och hur jag gjorde den haha. Allt i ett. Så smart. Eller inte, men det var roligt i alla fall!

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 6/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kort sagt"

- - -

/Oraklet

Gigantiskt

Två små texter idag. Den ena om Pepp och Sickan och den andra om Trixie, Truls och Trolla.

- - -

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

Du liknar en gigant

Pepp letar kläder och finner absolut ingenting. Vänder upp och ner på låda efter låda. Allt ligger i tvätten och allt hon finner är sådant som är helt omaka. Till slut sätter hon på sig alla kläder i hela rummet och ser sig i spegeln. Mest i ren frustration.

Det är lager på lager av koftor och tröjor, tights, byxor, linnen och skarfer.

"Hihi, du ser ut som en gigant" hörs en röst ifrån dörren.
Pepp vänder sig snabbt om - hon som trodde hon var ensam - och där står givetvis Sickan.
"Sicksten! Varför knackar du aldrig och hur kom du ens in?"
"Jag gick in genom dörren.." funderade han men ändrade sig; "När förresten jag klev in genom det öppna fönstret i källaren".
"Va?"
"Ja?"
"Du ser hur som helst gigantiskt stor ut med alla kläder som du har lager på lager, vad är du utklädd till? Liksom tre jackor och två tjocktröjor och fem par brallor, behöver du så mycket kläder?!"
"Äsch inget", surar Pepp och vet egentligen inte varför hon ens letar efter kläder till att börja med.
"Okej, vi säger väl så, stora versionen av Pepp!" kvittrar Sickan och hoppar ut ur rummet.

- - -

Ur mina serier om Trixie och Truls.

Universum är gigantiskt!

Trolla och Trixie sitter vid köksbordet och sitter alldeles alldeles tysta. Plötsligt får Trolla något sorgset i blicken.

"Saknar du dina föräldrar?" undrar Trixie och ser lite oroad ut. Ibland känner hon sig som en storasyster till Trolla. 

Trolla ramlade en dag ner på jorden, efter att ha tippat över gränsen på hennes hemplanet. Och sedan dess har Trixie tagit hand om henne. Eller tagit hand och tagit hand... Trixie kan knappt ta hand om sig själv (även om hon hävdar envist att det kan hon visst det!) och då och då har hon glömt bort Trolla i källaren, råkat låsa ute henne i trädgården och på andra sätt varit slarvig med sin adopterade lillasyster.

"Nej då", svarar Trolla, även fast hon vet att Trixie vet att hon ljuger.

Trixie tittar med ett höjt ögonbryn och ser skeptisk ut.

"Visste du att universum är evigt? Enormt? Oändligt? Gigantiskt! En gigantisk gigant!" utbrister Trixie som genast har tankarna på annat håll.

"Ja", svarar Trolla. "Det vet jag. Precis som våra hjärnor och vårt medvetande"

Det blev plötsligt djupt detta.

På Kilroy's Manor, där Trixie och Trolla bor, så finns också en stor och svart katt som kan prata. Han heter Truls och i vanliga fall mest intresserad av att äta sill och vara en besserwisser som kan allt. Nu går han in i köket och svassar runt, där de andra två sitter och har det trevligt. Trixie tänker att nu ska hon svara något spydigt när Truls säger något, för han avbryter faktiskt detta filosofiska samtal!

"Jag vill ha ost", säger Truls och sen var det liksom inget mer med någonting. För ost hade de inte hemma och Trixie har dåligt korttidsminne och glömde varför de ens sitter i köket när de varken ska äta eller göra något annat som kräver ett kök. Så var det med den eftermiddagen och inget vettigt hände egentligen idag heller.

Inspirerad av dagens Skrivpuff 3/1-19:

"Skriv en text inspirerad av
Gigant".

/Tricio (Oraklet)

Kommer det hända i framtiden?

Utdrag/episod ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.
"Kanske försöker de psyka oss?", undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.
"Hur då?"
"Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?"
"Som om vi skulle glömma?" svarar Miranda och gapflabbar.
Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.
"Har det hänt något? Du är så annorlunda"
"Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det"
Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.


Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

Musiken är komponerad av mig och jag spelar på en altfiol (ja, det är jag som spelar båda stämmorna haha!). Låten heter "Somber".

- - -

Skrivpuff 2/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Framtiden"

- - -

Liten notis...
Det var längesen jag skrev en skrivpuff och jag lade ju ner denna bloggen ett tag. Läs föregående inlägg om ni vill veta mer om det. Och sen angående att jag har ett annat namn än tidigare och att vissa saker har ändrats på bloggen beror på att jag kommit ut som trans sen sist och jag är i en könskorrigeringsprocess. Dvs jag identifierar mig som kille men jag är född som tjej, eller ja, i en kvinnokropp. Så känner ni inte igen mig så är det därför. Sen har jag ju inte skrivit någon skrivpuff på nästan ett år, så kanske ni inte skulle ha känt igen mig oavsett... Och sen kanske gamla skrivpuffare försvunnit och nya tillkommit. Men vill bara tala om detta och att jag inte är ny på skrivpuff.

/Tricio (Oraklet)

Olyckan

Ingrid tvinnar nervöst sitt kolsvarta, axelkorta hår runt pekfingret. Aline tittar på henne. De sitter båda på verandan och dricker te.
"Jag beklagar" säger Aline tyst.
"Vadå beklagar, han är faktiskt inte död än!" utropar Ingrid argt.
"Nej förlåt, det kanske var dumt sagt"
"Det är jag som ska be om ursäkt, jag förstår att du menade väl"

Chocken hade inte lagt sig. Det var spöklikt tyst. Bilden av Konrad ligga livlös på vägen hade rotat sig i de båda. Aline sörplar sitt te. Det blonda håret flyger åt alla håll i vinden. Det fräkniga ansiktet är grått och uttryckslöst. Plötsligt hör de dörren slå igen i hallen.

"Hej tjejer..." börjar Karl och tittar på Ingrid. "Jag hörde om olyckan."
"Hur visste du...?" frågar Ingrid.
"Konrads pappa... Han jobbar på beroendeenheten. Vi har haft nära kontakt med dem i några av våra fall. Konrad hade ett missbruk. Han var inte nykter, det var delvis därför olyckan inträffade"
Karl kliar sig i det näst intill hårlösa huvudet. De gröna ögonen ser sorgsna ut. Hans arbete som polis hade slitit ut honom totalt.

"Hur är det med honom? Vet du det?"
Karl skakade på huvudet.
"Nej, jag vet inte. Vi kan bara vänta och se"

Höstkylan biter dem i ansiktet där de sitter. Missbruk. Det borde Ingrid ha fattat. Med tanke på det humöret Konrad hade så borde hon förstått att något inte stämde. Men hon trodde helt sonika att det bara var hans sätt. Tänk om hon hade ansträngt sig för att lära känna honom bättre. Fått veta vad som försiggick. Då hade kanske detta aldrig hänt.
Dessa tankar delade hon med sig av till Aline.

"Men det är ju inte ditt fel!" utropar Aline upprört. Nej, inte upprört egentligen, nu lät hon mer irriterad.
"Varför ska du alltid anklaga dig själv? Vad det än gäller! Det är alltid, alltid ditt fel i ditt huvud. Blir nästan trött på dig" fortsätter hon.
Ingrid ser förvånat upp.
"Förlåt så mycket då"

Aline reser sig från den trasiga solstolen och går in.

Jag spelar min egen komposition "Midnight stars" på keyboard. I playing my own composed song "Midnight stars" on the keyboard. #composer #kompositör #piano #keyboard #pianomusic #pianomusik #musik #music #instamusic #classicalmusic #classicmusic #classical #instrumentalmusic #musician #pianist #composition #writingmusic #klassiskmusik

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Aug 2, 2017 kl. 1:15 PDT

- - -

Skrivpuff 7/8-17: "Spöklikt"

- - -

/Oraklet

Min nya bok "Glasmurar"!

Nu kan jag stolt meddela att min nya bok "Glasmurar" finns tillgänglig att köpa på exempelvis adlibris, bokus, cdon m.fl

Boken innehåller noveller, sagor, dikter och memoarer.

Baksidetext:

"Tricia Furtados textarkiv juli 2014 till mars 2017. 

Natten rullar in 

Letar sig in i rummet 

Vi spelar plockepinn 

Och kaffet har blivit ljummet 

Vi vill inte sova 

Jag håller i handen din 

Ljuden utanför börjar bli dova 

Staden somnar in 

Även om mörkret sänker sig 

Så känns luften mjuk som siden 

Trots känslan som förmanar dig 

Är det natten som är den allra bästa tiden"

Några länkar:

Adlibris

CDON

Bokus

/Oraklet

En liten saga om tant Jirlang med J

Dagen hade kommit då tant Jirlang prompt skulle åka till sin bästa väninna Matildeana som bodde bort i djupaste Alimaxanien. Hon ringde till Krusberth och krävde att få veta hur man fixade ett nytt pass eftersom hennes pass var 40 år över bäst före-datumet.
"Ja du får väl gå till polishuset och fixa ett nytt då", föreslog Krusberth stramt.

Sagt och gjort så gick Jirlang dit och ställde sig i kön till receptionen. När det var hennes tur påtalade hon sitt ärende.
"Och ert namn är...?" undrade receptionisten med en frågande klang på rösten.
"Greta Jirlang"
"Greta Girlang" skrev receptionisten ner.
Jirlang såg hans nedklottrade ord och avbröt ilsket:
"Jag heter Jirlang med J!"
Receptionisten tittade upp.
"Jag trodde Girlang stavades med G" svarade han.
"Det var det mest oförskämda jag någonsin har hört!" utropade Jirlang med en begynnande rosaröd ton i ansiktet.
"Jag ber om ursäkt frun. Men Girlanger stavas ju med G, i alla fall sådana man pyntar sitt hem med. Så jag trodde du stavade som ordet Girlang..."
"Jag vet vad jag heter!" bröt Jirlang av. "Och dessutom är jag faktiskt ingen julgransprydnad. Vad heter du själv, människa?"
"Börk"
"Menar du inte Björk?" undrade Jirlang med en överlägsen min.
"Börk" upprepade receptionisten irriterat. Han lät lika stram som Krusberth lät, faktiskt. Knappt någon människa orkar med Jirlang.
"När är passet färdigt?"
"Om ungefär två veckor, frun"
"Då så, Björn. Då säger vi så"
"Börk"

På vägen ut ur polishuset mötte Jirlang Krusberths grannar Pepp och Sickan. De satt på en parkbänk och degade.
"Gå och gör något vettigt med era liv!" brölade Jirlang irriterat mot ungdomarna.
"Och det kommer från någon som är döpt efter en julgransprydnad?" svarar Sickan stöddigt.
"Jag heter Jirlang med J!" utbrister Jirlang förnärmat och med en djupt andetag av irritation.
"Du får heta vad du vill. Du får gärna heta Julgranskula för min del. Det börjar också på J" svarar Sickan nonchalant.
Tant Jirlang stegar förtörnad iväg. I Alimaxanien kommer ingen ifrågasätta hennes namn i alla fall. Där betyder ju Jirlang "soppa" så alla trodde att Matildeana skulle bjuda på soppa när hon berättade att hon skulle bjuda tant Jirlang. Hellre vara en soppa (soppa är ju ändå rätt gott!) än en pappersprydnad, tänkte Jirlang för sig själv och blängde över axeln på Sickan.
"Eller stavas julgranskula med J?" frågar Sickan Pepp med en konfys stämma.

- - -

Skrivpuff 10/12-16: "Stram"

- - -
/Oraklet

Sveket mot Avoránic

PLANETEN NORPHOR / SAGAN OM AVORANIC - DEL 3

De tidigare delarna av denna berättelse finns HÄR.

"Det var längesedan vi kunde gå såhär och snacka", tyckte Cassidy och log.

"Ja, det var tur att du kom och styrde upp mötet där i rådsalen. Jag är så stolt över dig. Avoránic kunde inte ha en bättre ledare; du är osjälvisk, ödmjuk och du lyssnar på alla."

Cassidy gav Castor en anfallskram och började fnissa.

"Du är snäll. Och så poetisk, visst är du på kreativt humör just nu?"

"Haha, din förmåga att tolka folks auror slår aldrig fel. Vår skogspromenad kommer förvandlas till en vacker dikt ikväll."

Cassidys svarta lockar vajar i vinden.

De gick och spankulerade tyst när plötsligt ett gällt skrik skar genom luften. Det lät som Noria.

"Vad var det?" Viskade Castor ängsligt.

Cassidy tog tag i honom:

"Fort, vi måste tillbaka till slottet!"

De sprang genom skogen, de lila fruktträden glittrade i solen. Avoránic var så vackert på sommaren, så färgglatt, så magnifikt. Träden slingrade sig i den täta skogen, en liten grönblå flod ringlade längstmed Yuwruna skogen. Om inte allt plötsligt blivit så jäktat hade detta varit en ljus och vacker dag. Ljusare än förr. Även om livet i Avoránic inte hade blivit lättare för någon. Avoránic har blivit ljust, fast fortfarande lika komplicerat som tidigare.

Noria satt på trappan till den stora ingången och såg förvirrad och skräckslagen ut.

Cassidy slog sig ner bredvid henne.

"Vad har hänt?" Frågade hon och drog Noria till sig.

"Jag hittade denna i Nels rum" svarade Noria och sträckte fram en smutsig och skrynklig pergament.

Cassidy vecklade ut lappen och såg på symbolen på den. En triangel över en pilbåge.

"Kanske Nels är hemma hos Bern och Rigny? De brukar ju ofta träffas och öva bågskytte", sa Castor fundersamt.

Är det verkligen något som Noria behöver reagera så starkt för?, tänkte han för sig själv.

"Förstår ni inte? Det där är symbolen för ondska. Och hämnd. Symbolen för att ha vänt sida"

Noria förklarar att lappen säkert inte var tänkt att bli hittad av någon på slottet. Lappen var säkert ett meddelande som skulle skickas som en bekräftelse till Avoránics motståndare, från Nels. För det var helt klart Nels handstil, och lappen hittades i Nels rum. Hur kunde lappen ens ha hamnat där?

Cassidy såg med stora ögon på Noria som drog det långa blå håret från ansiktet.

Hon vågar inte tänka på vad som nyss skett.

"Så Nels har vänt sig emot oss och tänker förråda oss", säger hon långsamt, som om hon prövar orden. Det var ord hon aldrig någonsin trodde att hon skulle yttra.

"Castor, spänn för hästarna. Noria, lås slottsportarna. Vi ska ut och resa"

Cassidy vänder på klacken och den röda manteln lyser som eld i solen.

Foto som jag tog vid Gudhems klosterruin. Tyckte det passade till berättelsen.

- - -

Skrivpuff 28/7-2016: "Allt blev ljusare, men inte så mycket tydligare".

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 4

Del 4 i berättelsen om Marre och Sam. Alla delar finns HÄR.

- - -

Sam smyger tyst ut på balkongen, greppar tag om trädgrenen som sträcker sig ner mot gräsmattan, och hoppar den sista metern ner. Det är så hon alltid lämnar huset, eftersom hon inte vill bli upptäckt av Charlie och Roxanne, hennes vårdnadshavare. Klockan närmar sig midnatt och hon känner bara för en promenad. Och varken Charlie eller Sam kommer ändå bry sig om hon är ute eller inne.

Natten är kall, luften är fuktig. Hon känner sig märkligt tom, men fridfull. Sneddar mot kyrkogården och tittar in. Sam älskar kyrkogården, hon ser det som en mystisk och lite spännande plats. Och en mötesplats för att träffa sina föräldrar. Hon går fram till gravstenen. "Makarna Olivia och Rose Elrosy". Sam lägger en ros på graven och sätter sig framför den. Hon börjar prata, så som hon alltid gör när hon besöker sina mödrars grav.
"Mor, jag har haft en rätt bra vecka. Visst, jag har bråkat med Marre, som vanligt. Hennes gäng är alltid på mig. Men jag tror inte längre att hon hatar mig. För idag så började hon hångla med mig av ingen särskild anledning! Visst, Charlie och Roxanne är idioter, men tack vare dem är jag i alla fall inte hemlös. Jag snattade en anime-tidning i affären, men annars har jag skött mig bra. Jag har det ändå rätt bra, trots Charlie´s vrede. Skolmaten är bra, jag har bra vänner och jag är kreativ, precis som ni alltid var när ni levde. Jag är okej."

Det var bara en sak som inte stämde med det hon sa. Hon har inte alls några vänner. Sam fnyser. Vad ska man med vänner till? Hon drar händerna genom det kortklippta röda håret, drar upp baggyjeansen som höll på att ramla ner när hon ställde sig upp.

På väg ut från kyrkogården möter hon Damien, en av Marres kumpaner. Det kala huvudet och de illa sittande kläderna har inte förändrats, men det har attityden.
"Hej Sam" kvittrar han och drar ett till bloss av cigarren.
"Röker du cigarr?"
"Nej, jag röker gräs"
"Va?!"
"Det är en cigarr ser du väl! Jag sa bara så för att du ställer en fråga som är självklar!"
"Äh"

Damien svänger plötsligt kroppen mot Sams håll och ser på henne.
"Jag menade inte det där jag sa förut, om att det skulle vara något fel med att gilla tjejer... Om man är tjej alltså."
Sam flinar.
"Som om din åsikt skulle betyda ett skit för mig...", svarar hon nonchalant.
"Fast du förtjänar all spö du fick", flinar Damien tillbaka och armbågar Sam på sidan. Hårt.
"Vi ses i skolan imorgon"
Sam tänker att Damien är rätt harmlös ändå. Fast han slår jävligt hårt.

Väckarklockan ringer och Marre slår upp ögonen. Hon funderar på gårdagen. Hon funderar på Sam. Hon vet inte vad hon ska tycka om henne. Hon är tilldragande, men alldeles för uppkäftig för Marres smak. Men, hon är intressant. Och jävligt störande.

"Hej Marre, hur är det? Åh titta, där borta är Sam. Ska vi...?"
Damien nickar åt Sams håll och gör en menande min mot henne.
"Äh låt henne vara idag. Vi måste ju fan inte överdriva eller hur?"
Marre säger meningen överdrivet högt, bara så att Sam ska höra den. Sam flinar som svar.

En lapp flyger genom klassrummet, och Sam fångar den.
"Vi ska göra upp ikväll. Bara knytnävar, inga vapen tillåtna. Vågar du utmana mig?
Puss, Marre"

Sam brister ut i gapskratt. Varför vet hon inte, troligtvis beror det på både det udda innehållet på lappen, samt dess absurda formulering.

- - -

Skrivpuff 25/6-2016: "Harmlös".

- - -

/Oraklet

Pepp, Sickan & Krusberth - Den Flygande Kontrabasen

Skrivpuff 12 April 2016; "Stämma"

- - -
Detta är en episod i följetongen "Pepp, Sickan & Krusberth"
- - -

DEN FLYGANDE KONTRABASEN

"Detta kan inte stämma!" utropade Pepp misstroget när hon satt hemma i sin morfars hus med Sickan nere vid fötterna. Sickan tittade upp från kortspelet som han spelade med Pepps morfar. Han skrattade melodramatiskt och rättade till sin keps som hamnat för högt på huvudet.
"Jo, men han har berättat om den där jäklarns basen själv", svarade Sickan och fortsatte bekymmerslöst spela kort.
"Ha! Där fick jag dig!" gormade Sickan och började hoppa upp och ner. "Jag vann!"
"Du är en dålig vinnare" muttrade Pepps morfar och bestämde sig plötsligt för att köra ut ungdomarna i det fina vårvädret. Han tryckte en mössa över Pepps tomatröda hår och schasade iväg dem.
"Ja ja, vi är på väg. Stressa inte", gnällde de båda ungdomarna när den äldre mannen skyndade på dem.
"Vad var det med honom?" frågade Sickan förnärmad. "Gillar han inte mig?"
Kan det vara för att jag är så mästerligt magnifik och helt utomordentlig på kortspel?
"Jo då, men han är lite... skev i huvudet ibland. Han får hjärnmos" svarade Pepp lugnt.
"Hjärnmos..?"
Pepp funderade och svarade:
"Ja, han får för sig att vi måste uppskatta naturen och yada yada, du vet hur dagens gubbar är"

Efter en stunds hängande i kvarteret så började det obligatoriska grälet. Denna gången handlade det om en vankelmodig och trevsam diskussion om änderna som cirkulerade i dammen bredvid. Dessa människor kan verkligen bråka om vad som helst. För att avleda bråket så började de gå i riktning mot Krusberths avskilda torp i skogsdungen utanför den lilla byn.
"Jag ska fråga Krusberth om den där basen... Men jag tror inte på den" sade Pepp plötsligt från ingenstans.
"Jaså du, men minns du inte den gången vi reste till Nordpolen med en magisk bjällra han hade? En flygande kontrabas låter väl inte konstigare än det eller?"
Pepp begrundade vad Sickan nyss sagt.
"Visserligen sant, men du brukar också ofta ha hjärnmos."

"Kommer ni och stör mig nu igen?!" hörs Krusberths sura stämma precis som de två ungdomarna klampat in i hans hus, Krusberth står för övrigt och geggar med jord i en kruka. Gissningsvis försöker han omplantera någon av hans hundrafemtiofjorton blommor och växter. Det brukar alltid tjatas och gnabbas men efter en stund brukar Krusberth på något konstigt vänster ändå uppskatta besöket. Mitt i en diskussion om blåbär och cykelpumpar som av okänd anledning ledde in på disktrasor och Krusberths gamla jazzband, så reste sig Pepp från bordet och riktade stegen mot vinden. Hon visste precis vart hon skulle leta eftersom hon sett den där gamla kontrabasen innan. Hon borstade av den och skulle precis ta med den ner och konstatera för de två blåbärshuvudena i köket att det minsann bara var en vanlig kontrabas, när den plötsligt började vibrera. Det dröjde inte länge innan den började sväva och Pepps grepp om basen hårdnade. Hon tänkte inte släppa den -.för då skulle väl Krusberth också få hjärnmos - så det resulterade i att hon höll kvar greppet och började således även hon sväva i luften!
"Hjälp mig!" vrålade hon förskräckt men hann inte mottaga någon hjälp innan basen flög iväg med henne genom staden. Hon hade nu lyckats sätta sig gränsle över basen, och på långt håll skulle hon gissningsvis se ut som en häxa på en kvast.

Efter en stund kom hon till andra änden av stan och vägen delade sig i tre uppfarter där det fanns tre olika hus vid varje uppfart.
Oj då, nu kom vi visst hem till allihopa, tänkte Pepp och blev nervös. Hur skulle hon ta sig ner? I skogsdungen såg hon en grotta, och när hon just började fundera på vad det är för spännande hål så tappa hon fokus och flög in i en buske. Kontrabasen var nu kaputt och låg i en hög i busken. Krusberth kommer bli vansinnig, tänkte hon. Varför var jag tvungen att leta upp hans fördrumliga kontrabas?

"Tror du att hon någonsin kommer tillbaka?" flinade Sickan och sneglade på Krusberth som höll på att omplantera sin femtiosjunde blomma.
"Ja ja, men stör mig inte hela tiden..."
"Hoppas hon slår i tårna någonstans under flygturen,"
"Sadist..."
Pepp släntrar in genom dörren.
"Bli inte arg nu, men din kontrabas är kaputt" erkänner Pepp och sätter sig på golvet bredvid Krusberth. Hon funderar på hur hon alltid lyckas råka ut för konstiga saker.
"Jaha" svarar Krusberth ointresserad.
"Är du inte arg?"
"Nej"
"Jaså... Men varför började din kontrabas flyga från första början?" frågar Sickan nyfiket och börjar hoppa upp och ner på sin stol så den tippar omkull.
"Jag antar att den lärde sig flyga för att den ville flyga iväg, för att den inte längre kände för att spela Jazz" svarar Krusberth som om det var det mest normala i världen.

Den kvällen frågade Pepps morfar om hon lärt sig någonting av vårvädret och naturen.
"Ja, jag lärde mig att kontrabasar kan flyga om de inte vill spela jazz, att det finns en konstig grotta i skogen bredvid Krusberth och därför krockade jag och den jazzhatande flygande kontrabasen in i en buske"
Morfadern skakar på huvudet och tänker att detta inte kan stämma. Hon umgås väl för mycket med den dåliga vinnaren Sickan helt enkelt och så är det med det.

Låt mig få slippa känna såhär (forts. "Planeten Norphor")

Skrivpuff 31/1-16: "Slippa"

- - -

PLANETEN NORPHOR - DEL 2
(Del 1 - Länk!)

Castor sneglade på sin kompanjon, Nels, när de hade lämnat slottet bakom sig.
"Jag vet vad du tänker, låt mig slippa höra det högt!" muttrar han till Nels som bara fnyser.
"Som du vill, du vet säkert vad jag tycker så ser ingen anledning att trycka ner det i halsen på dig"
Castor kände Nels alltför väl vid det här laget, han visste att han tyckte att Castor borde prata med sin syster och ta reda på felet med henne. Avoránic var så mycket mer överlägset än Jorden: teknologin var mer avancerad, planeten mer tålig, och folket visade mer respekt för varandra. Vad kunde möjligtvis Jorden ha, som var bättre än Avoránic och Norphor?

Castors svarta lockar ramlar ner i hans ansikte för att dölja missmodet. Nels knuffar rentsamt till honom.
"Ni kommer fixa detta, ska du se". Nels gröna ögonen och det busiga långa lingula håret passar utmärkt för att muntra upp Castor, för Nels har ett sådant där lustigt och bekymmerslöst utseende.
"Kom så går vi till rådsalen"

Nels och Castor gick in i salen där rådet satt, mötet skulle precis börja.
"Var är Cassidy? Vi kan inte börja utan henne. Inget illa menat Castor, men vi röstade fram henne som ledare för det här landet..." började ett av oraklen, men Castor avbryter:
"Jo det vet jag mycket väl! Hon är den som lämpar sig bäst för det uppdraget. Men jag vet faktiskt inte var hon är?" svarade Castor som började bli orolig för sin tvillingsyster. Alla i rummet visste att orden han nyss sagt kom från hjärtat, Castor var ingen ledare. Han trivdes bakom Cassidy. Men nu började hela rådsalen undra vart Cassidy tagit vägen.

"Borde vi gå ut och leta efter henne?" frågar ett annat av oraklen som står och väntar misstroget i ena hörnet av salen.
"Nej, ni vet hur hon är..."
Castor vet inte hur han ska avsluta meningen riktigt. För hur är hon, hans syster? Hur är hon egentligen? De som brukade vara så nära, nu vet han inte ens längre vem hon är.

Låt mig få slippa känna såhär, tänkte Cassidy, som satt i slottsparken och tittade ner på några fågelliknande varelser som sprang runt fötterna på henne. Hon tvinnade en svart hårlock runt fingret och med den andra handen fingrade hon på den rödskimrande drottningkronan som fanns på hennes huvud. Hon såg Noria komma mot henne, och Cassidy kunde genast se på Norias aura att hon var orolig.

"Vad är det du minns från Jorden den här gången?" frågar Noria nyfiket.
"Vid den här tidpunkten brukade det vara snö, där jag kom ifrån"
Cassidy fick något dimmigt i blicken. Sen log hon och sa:
"Äsch, jag har aldrig gillat snön ju! Vem försöker jag lura? Klart Norphor, och i synnerhet landet Avoránic är bättre än Jorden"
Cassidy kollade ner på sig själv. Hon var klädd för en vinter i sina tjocka stövlar, långa svarta kappa och den röda manteln som hade samma nyans som hennes krona.

Noria log och drog håret bakom sina jättelika alvöron.
"Du har fått en svår start, men ingen kan styra vårt land bättre än du. Kom nu, Drottning, mötet väntar på dig"

Mina sinnen ljuger inte - del 3

Bussen stannar utanför Donuts bageriet och Sam kliver av och går i rask takt mot köpcentret. Hon är i desperat behov av kaffe. Hon hör steg bakom sig, hon vet vem det är, men hon ignorerar dem. Hon går in på kaffehuset och köper den starkaste kaffesorten hon hittar och sätter sig i ett hörn av caféet. Hon hör en bekant röst, men hinner knappt reagera innan Marre sätter sig mitt emot, fullkomligt oinbjuden.

"Miranda Nilsen, varför följer du efter mig? Jag trodde vi var kvitt nu?"

Sam snörper på munnen och den spruckna läppen gör en ful grimas. Hon känner att hon börjar få näsblod igen.

"För att jag inte har något för mig i eftermiddag. Tänkte att jag lika gärna kunde hänga på", svarar Marre och ser lurig ut.

"Så du kan plåga mig lite till? Vilken jävla mobbare du är!" Fnyser Sam och vänder tvärt blicken till fönstret istället.

"Samantha, jag tänkte faktiskt inte vara jävlig den här eftermiddagen", svarar Marre kort och självsäkert.

"Nehe du"

Sam suckar.

"Jag har ingen lust att gå hem", suckar hon igen.

Marre surplar sin kaffe latte. Hon tittar upp på Sam, som riktar blicken drömmande ut mot fönstret.

"Ja men du är ju i stan nu och då slipper du ju gå hem"

"Precis, det är därför jag alltid tar bussen in till stan varje dag efter skolan istället för att gå hem"

"Brukar du?" frågar Marre förvånat

"Det är mycket du inte vet om mig" fnyser Sam och stirrar ner i den tomma kaffekoppen.

De går genom parken när de plötsligt hör åskan mullra borta i fjärran. Små vattendroppar börjar prassla mot löven när Marre plötsligt tar tag i Sams krage och trycker henne till sig. Hon omfamnar Sam och ger henne en lång kyss. Sam förvånas över det som sker men gör inget motstånd.

"Du är alldeles röd!" Kommenterar Marre nöjt och tittar på Sam.

"Det gör det samma. Jag oroar mig mer för att gå hem, än för att du kommer reta mig i skolan imorgon för det här"

Sams mörkbruna ögon tittar intensivt på Marre som precis tänkt ge ett dräpande och retsamt svar, men plötsligt ångrar sig.

Dörren smäller igen med hjälp av vinden när Sam går in genom huvudentrén i familjens förfallna villa. Hon ser Charlie, mannen som bor i huset som hon också bor i, och Charlie vacklar till när han riktar stegen mot henne. Sam känner sig inte mottaglig för en diskussion med en alkoholiserad vårdnadshavare, så hon riktar stegen snabbt mot sitt rum och hinner precis in och slår igen dörren framför näsan på Charlie, som genast börjar vråla om hur otacksam hon är trots att hon har tak över huvudet.

"Du skulle suttit på barnhem om det inte vore för oss!"

Ibland kan ord kännas som knivar. Sam försöker tänka på kyssen istället.

Väldigt gammal illustration jag gjort, men den passar väldigt bra tycker jag :)

/Oraklet