www.ettorakel.blogspot.com
- - -

NY SKRIVBLOGG:
ELDVARELSE.BLOGSPOT.COM
Visar inlägg med etikett Krönikor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Krönikor. Visa alla inlägg

söndag 18 oktober 2015

Det handlar om förlegat tänk. Pinsamt... [krönika om samhälle och feminism]

Mina åsikter helt enkelt. Vad anser jag om feminism? Som homosexuell queerperson född i en kvinnokropp: vad har jag för åsikt om män (cis-män) egentligen?

Ja du först och främst: Ja, jag är feminist. Ordet feminism har ingenting med att hata män att göra. Ordet är ett annat ord för jämställdhet. Varför kallas det feminism då, och inte typ "jämställdism"? Well, språket är knappast neutralt annars. MÄNniska, talesMAN, MAN borde göra såhär. Samma på Engelska: huMAN, feMALE, Våra språk är inte neutrala, så varför gnälls det över att ordet för jämställdhet har ett feminint pronomen? Allt annat är ju så maskulint... Och det är väl där svaret ligger också. Allt är maskulint. Män är vana att de ska utgöra samhällets standard. Även i språket. Så bara för att ett ord är feminint, i detta fallet ordet feminism, betyder det inte att det enbart rör kvinnor. Feminism är synonym för jämställdhet - hör och häpna! - trots att inte en maskulin pronomen utformat ordet. Och jämställdhet rör ju alla, det är något könsneutralt. Svårt för många killar att acceptera att ett ord genom historien faktiskt inte är maskulint?

Så efter att ha talat om ordet: vad är mina egentliga åsikter? Jag ser mig ju som delvis man, så man kan ju undra varför jag skriver som jag gör. För det första: Bara för att jag är könsneutral och säkert mer maskulin än feminin, så kommer det aldrig påverka vad jag anser om jämställdhet. Hade jag känt mig helt som en man hade jag ändå varit feminist. För det sitter inte i kön eller könsidentiteten om man vill ha rättvisa.

För det andra, hade feminismen inte funnits hade kvinnor aldrig fått rösträtt, kommit ut på arbetsmarknaden och så vidare. Så varför reagerar folk som starkt på att man kallar sig feminist? Jo, för att vi trots några få framgångar fortfarande lever i patriarkat. Jag citerar Ellen Page "Bara genom att inte våga kalla sig feminist, och att det ses som ett dåligt ord, är bevis nog för att vi lever i ett patriarkat". Det får dåligt status eftersom samhället, som sagt, är van vid manlig standard.

För det tredje, är ordet manshat inte samma som att hata män. Jag hatar inte någon människa. Skulle jag hata män skulle jag ju således hata halva mig själv. Manshat betyder att man ogillar patriarkatet, inte män som individer. Jag känner många bra (cis-)män. Ojämställdheten kan man inte förneka bara för att det "finns fina killar". Det har inte ens med saken att göra.

Samma sak med uttrycket "feminismen går för långt". Hur kan jämställdhet gå för långt?
Eller som när folk påstår att tidningarna bara rapporterar om gruppvåldtäkter för att locka läsare, samt förnekar att sexuellt våld är ett utbrett problem. Tror det snarare handlar om bekvämlighet för dem som inte drabbas av ojämställdhet själv. Du kan inte relatera till problemet, alltså existerar det inte. Logiskt tänkande talar dock om att detta är absurt. Kan man då säga att syre inte existerar bara för att jag inte kan se det? Eller att folk inte kan bli mördade, bara för att jag aldrig bevittnat ett mord?

En annan sak jag tänkt på är varför många män är väldigt måna om att säga "alla män våldtar inte" och det "finns bra killar" när diskussionen om sexuella övergrepp mot kvinnor kommer upp. Är det någon som påstått att alla män är våldtäktsmän då? Hade så varit fallet hade varenda kvinna på hela jorden blivit våldtagen hela tiden. Och klart det finns bra killar, för det är en individfråga. Sådana kommentarer som "inte alla män..." är dock helt irrelevanta, för det ändrar ju inte det faktum att sexuella övergrepp händer överallt. Varför inte inse problemet och bekämpa det istället?

Och apropå övergrepp: tänk att man faktiskt fortsätter att indirekt skylla övergrepp på unga kvinnor. "Skydda dig med en säkerhets-app", "Tänk på när du går ut och hur du går klädd". Det är som att säga "Går du utanför dörren helt fri och inte har planerat hela din dag för alla våldtäktsmäns skull, så får du skylla dig själv om det händer något". Och de killar som har argumentet "Jamen alla måste ju skydda sig, det är samma som att jag skyddar mig för mördare". Newsflash: kvinnor behöver skydda sig för sånt som kan drabba dem när som helst och som inte nödvändigtvis ger rättsliga följder på grund av vårt lands lagar, samt för att bli mördade precis som killar. Män har i alla fall bara mördare, som dessutom har större chans att bli inburade, att oroa sig för. Kvinnor har båda delarna.

Men egentligen, hur stor chans är det att en människa blir mördad eller att en kvinna blir våldtagen? Det är större chans att en våldtäkt sker. Enligt studier har 1/6 kvinnor blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp/sexuella trakasserier. Jag kan säga att jag är en av dem som blivit utsatt.

Jag är feminist för att jag vill ha det jämställt. Mellan kvinnor, män, hbtq-personer, alla etniciteter, religioner... Alla MÄNNISKOR ("män"niskor...)

"Varför känns det som om många feminister snackar skit om män bara då?"
Kanske är det så att du inte ser att det fortfarande finns mycket "skit" att snacka om?

Vardaglig sexism till exempel:

1. Hem från affären: "Jag bär den åt dig, lilla gumman"
Tack, men jag har egna händer. Och härskarattityd gör att jag snarare föraktar dig än att se dig som min hjälte...

2. När man har en diskussion: "Lilla vän, har du PMS?"
Och PMS ger mig superkrafter att komma med bättre argument än dig? Och återigen, förminskning av min person är att indirekt påstå att du är över mig i hierarkin. Det framkallar bara hat från mig.

3. I hemmet: "Jag har diskat allt nu, det känns som vi håller på att byta roller höhö"
Vilka roller? Kön är en social konstruktion sen långt tid tillbaka. Förr trodde man också att jorden var platt. Pinsamt hur den enkla könsrolls-teorin fortfarande sitter kvar trots vår vetenskap.

4. Rent i allmänhet: "Kvinnor är mer omhändertagande, snälla kan du göra en kopp kaffe"?
Så killar kan inte vara medmänskliga då? Sorry, är du så icke-medmänsklig och ond får du väl va utan kaffe som straff!

5. På krogen: "Åh schyssta pattar! Synd att hon har skjorta så man inte kan se mer...."
Hon väljer antagligen själv vad hon vill visa. Synd att du inte kom dit i latex-kalsonger så hon får se mer av dina former också.

6. På stan: "Ser du bruden? Man kan nästan se alla privata kroppsdelar, hon är väl villig att göra vad som helst... Jag tänker taffsa för hon ber ju om det?"
Jag tror nog inte brösten och fittan kan prata med dig och säga "ta på mig"! Har hon muntligt uttryckt detta för dig eller?

7. På jobbet: "Hon är väldigt fint klädd, men urrigning? Ser så slampigt ut"
Sticks du i ögonen av hennes kropp så titta någon annan stans. Gör hon ett bra jobb så är det det viktigaste, för det är därför hon är där. Inte för att behaga dig med sina kläder.

8. I chatten: "Du är smart, men nu verkar du bli sur. Din kvinnliga sida tar väl över.."
Du verkar smart, men just nu kommer du med dåliga argument. Tar din manliga sida över?

9. I samhället: "Usch hon sminkar sig inte och rakar inte heller benen/kroppen, fy vad ofräscht!"
Ja, de flesta killar sminkar sig heller inte och rakar typ aldrig kroppen (och har dessutom mer och grövre hårstrån, samt även skägg...) guuuud vad de är äckliga!

10. I affären: "Varför är alla så elaka mot killar? På denna tavla står det 'Killar ska hållas i kort koppel' och denna står det 'Killar kan vara bra att ha... När bilen går sönder". Tjejer vill inte bli nedvärderade, men varför nedvärderas de då killar?"
Du kanske har missat alla pin-up:or som står och visar röven bredvid en snygg mercedes? Eller tavlan där det står "en kvinna bör inte gå mer än två meter från spisen"? Deal with it, kvinnor ger igen efter århundraden av objektifiering. Kanske har killar inte vetat hur det är att bli nedvärderad eftersom de förut inte blivit det på samma sätt? Bästa sättet att lära någon, är att låta denne smaka på sin egen medicin så den således kan relatera.

11. Överallt: "Varför drar alltid alla tjejer oss killar över en kam? Jag skrev ett hej, och hon tror med en gång att jag vill ligga!"
Kanske för att 247 killar innan dig har försökt få henne att ligga med dem. Så rent logiskt bör du ta den diskussionen med de killar som gjort så att du automatiskt blir tavla för misstankar.

12: I ett samtal om nät-dejting: "Asså varför är tjejer fega? Hon vill inte träffa mig på tu man hand, utan vill ha en kompis med sig... Alltså alla killar är inte farliga ju! Detta är jättejobbigt!"
Säkert för att kvinnor fått lära sig sen barnsben att de ska akta sig för killar. Akta dig för fula gubbar, träffa inte en kille du inte känner o.s.v. De lär sig att akta sig för män redan innan de ens börjat fatta skillnaden på man och kvinna. Fast vad är jobbigast? Att va rädd för halva jordens befolkning, eller att du - tyvärr - måste misstänkas som en farlig person rent automatiskt, även fast du inte är det? Ja, det bör du isåfall diskutera med männen, inte kvinnorna.

13. I chatten: "Åh, så du har hög IQ? Det beror väl på att du är queer och hälften man!"
Du, intelligensen sitter inte i testosteronet... Så nej, det beror på att jag är född med en så pass hög hjärnkapacitet, vilket är en biologisk aspekt i hjärnan som ser likadan ut hos manlig och kvinnlig anatomi) och jag tror inte du besitter den, att döma av din kommentar.
Senast jag kollade hade en kvinna världsrekordet i högst IQ, förresten.

Den sista punkten har jag faktiskt fått i en kommentar i en chatt med en snubbe.

Och det eviga tjatet om kvinnor ska få visa brösten offentligt: Bara för att män (och lesbiska) sexualiserar bröst bör det, enligt mig, inte hindra en kvinna från att gå topless om hon är bekvämare med det. BH:ar kan vara jobbiga och på sommaren är det ju varmt. Enligt mig handlar inte free the nipple-frågan om att flasha boobs utan att helt enkelt ha samma rättigheter som män. För de medelålders män med hängpattar (som förmodligen är större än många tonårstjejers...) är det ingen som tänker på. Så det verkar vara en social konstruktion framför allt.

Samma med frågan om lika lön för lika arbeten. Att män tjänar mer än kvinnor. En social konstruktion från medeltiden där man såg kvinnors arbete som mindre värt för att det inte var fysiskt tungt. Samma tankesätt 2015. Fast när blev läkares jobb fysiskt tungt? Eller ingenjörers? eller kontorsjobb? Oftast handlar det ju mer om intellekt i akademiska yrken, och där ser man ju i exemplet ovan att intelligens är helt oberoende av om man har kvinnlig eller manlig anatomi. Så det är kort och gott ett förlegat tänk, samma tänk som när man trodde att Tor slog med hammaren och det blev åska.

Sen vad gör ens ett tyngre jobb mer värt? Vem som helst med någorlunda normalbegåvning kan se att det är vad du levererar som är relevant. Och man bör ha samma ersättning (lön) för det man levererat, oavsett om det är en kvinna, man, transa, queer, bäver eller alien som levererat resultatet... Det är ju bara ren logik, enligt mig! 

Och är inte barnafödsel ett av naturens tyngsta "jobb", om man nu ändå ska snacka tunga prestationer, förresten?

Sammanfattning:
Jag är queer, jag är väldigt maskulin, jag berörs sällan av sexism (i alla fall inte sedan jag kom ut som queer, och det talar ju för sig själv hur jobbigt tjejer ju har det, att det är sån kontrast!). Men jag är medmänsklig och rationell. Jag vill ha samma rättigheter för alla. Det är sunt förnuft.

Vad skulle man kunna göra?
Uppfostra barnen likadant. Ha samma regler, plikter och vägledningar för både flickor och pojkar. Inte uppfostra dem in i en könsroll. Lära dem visa respekt för andras kroppar och olikheter. Köp det ditt barn är intresserade av i leksaksväg, eller ge dem aktiviteter som de själva väljer. De måste inte leka med dockor och baka för att de är flickor, eller leka med bilar om de är pojkar. Det handlar inte om vad DU som förälder tycker att de ska leka med eller göra. Jag tror att könsroller är inlärda nämligen. Och jag tror även att småpojkar har lösare tyglar i sin uppfostran (tydligen är det okej att dra en tjej i håret, för då är ju pojken bara käääär... "boys will be boys" och sånt crap) och därmed blir det som det samhälle vi har.

Så varför blir det sådant rabalder om feminism nu då? För att många män inte är vana vid verklig jämställdhet. För att folk reagerar på riktigt, och det innebär förändring, för alla.

Ja förändring kan vara svårt, särskilt om hälften av befolkningen redan är bekväm.



/Oraklet

onsdag 16 oktober 2013

När kärlek blev "okej" att hata (Krönika)

Hej på er!
Idag tänkte jag dela med mig om mina åsikter om homosexualitet. Tror inte jag skrivit om det (mer än i förbifarten) tidigare, men det är en fråga jag är väldigt känslomässigt insatt i, så det passar väl nu. För det första så menar jag inte att detta jag kommer skriva nedan gäller alla som är hetero, nej, alla mina kompisar är hetero och de kunde inte bry sig mindre om sexuell läggning eller kön. Så ni behöver inte ta åt er, bara tänka efter. Detta är saker som gäller alla, oavsätt läggning.

För det första så skulle jag aldrig ens kunna umgås med en person som är emot andra typer av sexuella läggningar än heterosexualitet (dvs Bi-, trans- och homosexualitet), för sen när blev det positivt att ha ett begränsat tänkande? Sen när blev det okej att inte acceptera sådant som inte är "inom ramen"? Folk med negativ syn har tveklöst varit personer som bara kan ställa in sig på "det naturliga och enda sättet", och det är så fyrkantigt att det blir negativt. Bara för att ett sätt är "standard", behöver inte resterande sätt vara mindre naturligt. I djurvärlden förekommer homosexualitet. Om vi ska vara som det "var från början" kan vi ju slänga alla iPhones, datorer och platt-Tv-apparater och gå tillbaka till stenåldern. Det vi gör med miljön nu, samt den teknik vi skapar är allt annat än naturlig. Ska vi göra oss av med den? Jag påstår inte att tekniken är negativ, för nej, vi måste ju gå framåt. Dessutom har homosexualitet alltid funnits, det är bara det att människor var mer trångsynta förr och att det inte fanns ett namn på det då, och därför syntes det inte.

När jag säger "begränsat i sitt tänkande", så kan jag säga rent ut: ja, jag menar ointelligenta personer. För det är inte särskilt intelligent att inte kunna acceptera sådant som man själv inte är/har en del av. Jag accepterar alla religioner, och politiska åsikter, men jag håller inte med dem alla bara för det. Det är för att jag kan tänka utanför mina egna erfarenheter, åsikter och "ramar". Det är kunskap i större grad än IQ-testernas frågor.

Jag tror det är ryssland som har förbud mot homosexualitet va? Det måste vara den mest makabra lag jag någonsin hört talas om. Där har ju hatet lagen på sin sida medan kärleken är laglös. Vad är det för ohälsosam miljö? Lagar ska hålla ordning på folk, inte kritisera folk som inte ens begår något som helst brott. Ingen skadas av homoäktenskap. Eller har jag missat den biten? Nästan all misshandel av barn sker i vanliga, medelmåttiga familjer, och det är heterosexuella som är de som våldtar mest. Jag säger inte att alla homosexuella är änglar, men brott och dåligt uppförande har med personlighet och intellekt att göra, inte med kön, sexuell läggning, religion eller ras. Innerst inne fattar nog de flesta detta. Det är bara så mycket enklare att skylla på "men han är ju gay", eller "hon är ju flata", om någon gör något opassande. Är jag den enda som tycker att man inte behöver ha en förklaring till allt beteende? Mer än att den personer helt enkelt har ett dåligt uppförande av okänd anledning? Människor måste sätta etiketter och förklaringar på allt, men kan man inte lägga tiden på att lösa problemen istället för att se vad de beror på?

Sen vill jag klargöra att jag inte skyltar med min läggning över huvud taget. Jag har hittils bara varit ihop/varit kär i tjejer, men jag är inte helt ointresserad av killar, och min läggning lutar nog mest åt bisexualitet. Men jag skulle aldrig gå på Pride-festivalen eller bli medlem i något gay/bi/trans-community. Vet ni varför? Jo, för äkta jämställdhet kan man bara nå om man beter sig som att det är helt naturligt. Om man skyltar med det, så gör man ju sig bara mer speciell, och då blir det aldrig lika accepterat som heterosexuella blir. Därmed menar jag inte att man inte ska informera om det för att det ska bli mer accepterat (det är ju det jag gör just nu exempelvis), men att skylta med det gör det bara mindre naturligt. Jag går t.ex aldrig omkring och säger att jag är homosexuell. Jag menar, man går ju inte omkring och presenterar sig som hetero? Nej, mycket information och naturligt beteende gentemot homosexualitet är nyckeln, tror jag. Jag säger inte att Pride och olika comunities är dåliga, man behöver ju gemenskap och få likasinnade vänner/kärlek, men det är inte rätt sätt att "nå ut" enligt mig.

Sedan, när jag ändå säger min åsikt så är de där "vardags-fördomarna" något jag rent ut sagt avskyr. Jag har aldrig i hela mitt liv - med handen på hjärtat - kallat någon bög eller flata som skällsord. Inte ens innan jag kom på vad jag hade för läggning som 17-åring. Eller om en kille är lite feminin av sig så är han "gaaaaaaaaaaaay". Jag avskyr sådant. Även om man sen i politiska frågor säger "det är klart jag är för homoäktenskap" eller "det spelar väl ingen roll vad man har för läggning?", så har man ju ett grundläggande, undermedvetet förakt ändå. Och eftersom 70% av alla ungdomar skriker sådana skällsord, så har ju inte samhället kommit så långt ännu.

Nu ska jag skriva ett riktigt maratoninlägg med åsikter, och fortsätter med frågan om adoption hos homosexuella, eller homosexuella som skaffar barn med hjälp av donator eller provrörsbefruktning. Många anser att det är synd om barnen. Låt mig då påminna om att över 55% av barn i dagens samhälle är skillsmässobarn. De lever med antingen en förälder (=ett kön), eller möjligvis med bonusförälder (men denne är ju inte förälder "från början" ändå). Om då två kvinnor skaffar barn (=ett kön) vad gör det då för skillnad? Eller två män? Det är ju brist på två kön hos föräldrar i båda fallen (ensamstående=1, homoäktenskap=1) så vad är skillnaden? Ska man förbjuda skillsmässor också? Jag har själv skilda föräldrar (och bonusföräldrar), men inte har jag farit illa. Mina problem har berott på andra saker, inte på skillsmässan. Så det argumentet håller ju inte alls.

Ett annat argument som homofoberna har mot homosexuella som skaffar barn är att barnen kan bli mobbade i skolan. Det är ett väldigt ointelligent påstående enligt mig. Det argumentet säger ju indirekt till barn att det är okej att mobba andra. Att förbjuda homosexuella att adoptera på grund av detta sjuka påstående, är ju som att säga att det är okej att mobbning förekommer. Mobbning är aldrig okej, så det argumentet håller inte heller. Då får man ju isåfall förbjuda folk med andra etniska bakgrunder att gå i samma skola som originalsvenskarna också, menar ni? För de kan bli mobbade annars? Nej, jag är inte rasistisk nu, för jag är själv halvindier, jag tog bara ett sjukt påstående för att dumförklara argumentet.

Sen det där med att homosexuella inte skulle få gifta sig i kyrkan känns ju bara larvigt. Står inte prästerna hela tiden och predikar om att "Gud älskar alla människor"? Bara alla hetero då eller? Jag är själv kristen så jag nedvärderar inte kyrkan när jag säger detta, men det där larvet som tokreligiösa kommer med, att det skulle vara emot bibeln: Har det slagit er att bibeln är skriven av människor och hur DE tolkat Guds ord? Det är alltså människorna själva som hittat på att det är "fel", så det borde ju inte ha med kyrkan - som påstås vara GUDS hem - att göra. Om prästerna ska predika om gränslös kärlek, så måste de specificera sig på de heterosexuella (ja, jag är oseriös nu), eller acceptera alla som de är. För annars är de själva omoraliska, dubbelmoraliska och rent ut sagt lögnhalsar. Jag går aldrig i kyrkan, men jag är troende. Jag går inte i kyrkan för jag tror att människor inte har förmågan/intelligensen att bedöma Guds ord a.k.a bibeln och jag vill inte sitta och lyssna på sådant som människor själva har tolkat i 1,5 timme. Jag tror på mitt eget vis, alltså det mest grundläggande inom kristendom, det som inte går att tolka på miljoner vis. Kristendom är en trygg religion, men bara när man inte beblandar sig med de som tror på vartenda ord i bibeln. Som det står i - tror det var den ortodoxa bibeln - "den som tolkar bibeln bokstavligt är naiv". Jag har inte läst bibeln alls, utan det är min pappa som sagt att det står så i den. Han är bra på det viset att han är troende, men ingen slav under sin tro. Båda mina föräldrar är troende, men jag har aldrig blivit uppfostrad därefter, då de är precis "lagom" religiösa. Plus att de accepterar mig som jag är.

Jag ställer en fråga: när blev det okej att hata en viss typ av kärlek? När blev kärlek något dåligt, oavsett vem som älskar och blir älskad?

Men jag ska nog inte be om så mycket bekräftelse längre. Jag har gjort det ett fåtal gånger, och alltid fått smäll på käften (ej bokstavligt såklart, haha), för det, så jag har slutat be folk om tillåtelse. Huvudsaken är att man är medmänniska och gör det man tycker är rätt, samt att man inte skadar andra. Det är det enda som betyder något. De vänner jag har, visste inte om min homosexualitet fören för något år sen och det blev ingen skillnad för dem. De använder aldrig skällsord som har med olika läggningar att göra, och mina tjejkompisar tar inte avstånd för att jag råkar gilla tjejer, jag menar jag hoppar väl inte på alla tjejer jag ser bara för det? Den bilden av homosexuella är skapad av media, och är inte verkligheten. Skulle jag inte sagt något, skulle de förmodligen inte märkt något. Min kompis (tjej) sa en gång: "Jag är hetero och har killkompisar, du är homo och har tjejkompisar, so what? Det är väl som att jag skulle bli kär i alla mina killkompisar isåfall?". Stämmer bra. Jag har både tjej och killkompisar och jag är inte kär i någon av dem. Varför skulle jag det? Alla som är hetero kan ju jämföra med sig själva: Blir DU kär i alla av motsatt kön som du ser? Isåfall är det du som är konstig.

Tycker denna serie var så jävla träffande! Den kommer från serieboken om Nemi (seriebok nr 8) av Lise Myhre:

Klicka för att se tydligare.

När kärlek blev "okej" att hata (Krönika)

Hej på er!
Idag tänkte jag dela med mig om mina åsikter om homosexualitet. Tror inte jag skrivit om det (mer än i förbifarten) tidigare, men det är en fråga jag är väldigt känslomässigt insatt i, så det passar väl nu. För det första så menar jag inte att detta jag kommer skriva nedan gäller alla som är hetero, nej, alla mina kompisar är hetero och de kunde inte bry sig mindre om sexuell läggning eller kön. Så ni behöver inte ta åt er, bara tänka efter. Detta är saker som gäller alla, oavsätt läggning.

För det första så skulle jag aldrig ens kunna umgås med en person som är emot andra typer av sexuella läggningar än heterosexualitet (dvs Bi-, trans- och homosexualitet), för sen när blev det positivt att ha ett begränsat tänkande? Sen när blev det okej att inte acceptera sådant som inte är "inom ramen"? Folk med negativ syn har tveklöst varit personer som bara kan ställa in sig på "det naturliga och enda sättet", och det är så fyrkantigt att det blir negativt. Bara för att ett sätt är "standard", behöver inte resterande sätt vara mindre naturligt. I djurvärlden förekommer homosexualitet. Om vi ska vara som det "var från början" kan vi ju slänga alla iPhones, datorer och platt-Tv-apparater och gå tillbaka till stenåldern. Det vi gör med miljön nu, samt den teknik vi skapar är allt annat än naturlig. Ska vi göra oss av med den? Jag påstår inte att tekniken är negativ, för nej, vi måste ju gå framåt. Dessutom har homosexualitet alltid funnits, det är bara det att människor var mer trångsynta förr och att det inte fanns ett namn på det då, och därför syntes det inte.

När jag säger "begränsat i sitt tänkande", så kan jag säga rent ut: ja, jag menar ointelligenta personer. För det är inte särskilt intelligent att inte kunna acceptera sådant som man själv inte är/har en del av. Jag accepterar alla religioner, och politiska åsikter, men jag håller inte med dem alla bara för det. Det är för att jag kan tänka utanför mina egna erfarenheter, åsikter och "ramar". Det är kunskap i större grad än IQ-testernas frågor.

Jag tror det är ryssland som har förbud mot homosexualitet va? Det måste vara den mest makabra lag jag någonsin hört talas om. Där har ju hatet lagen på sin sida medan kärleken är laglös. Vad är det för ohälsosam miljö? Lagar ska hålla ordning på folk, inte kritisera folk som inte ens begår något som helst brott. Ingen skadas av homoäktenskap. Eller har jag missat den biten? Nästan all misshandel av barn sker i vanliga, medelmåttiga familjer, och det är heterosexuella som är de som våldtar mest. Jag säger inte att alla homosexuella är änglar, men brott och dåligt uppförande har med personlighet och intellekt att göra, inte med kön, sexuell läggning, religion eller ras. Innerst inne fattar nog de flesta detta. Det är bara så mycket enklare att skylla på "men han är ju gay", eller "hon är ju flata", om någon gör något opassande. Är jag den enda som tycker att man inte behöver ha en förklaring till allt beteende? Mer än att den personer helt enkelt har ett dåligt uppförande av okänd anledning? Människor måste sätta etiketter och förklaringar på allt, men kan man inte lägga tiden på att lösa problemen istället för att se vad de beror på?

Sen vill jag klargöra att jag inte skyltar med min läggning över huvud taget. Jag har hittils bara varit ihop/varit kär i tjejer, men jag är inte helt ointresserad av killar, och min läggning lutar nog mest åt bisexualitet. Men jag skulle aldrig gå på Pride-festivalen eller bli medlem i något gay/bi/trans-community. Vet ni varför? Jo, för äkta jämställdhet kan man bara nå om man beter sig som att det är helt naturligt. Om man skyltar med det, så gör man ju sig bara mer speciell, och då blir det aldrig lika accepterat som heterosexuella blir. Därmed menar jag inte att man inte ska informera om det för att det ska bli mer accepterat (det är ju det jag gör just nu exempelvis), men att skylta med det gör det bara mindre naturligt. Jag går t.ex aldrig omkring och säger att jag är homosexuell. Jag menar, man går ju inte omkring och presenterar sig som hetero? Nej, mycket information och naturligt beteende gentemot homosexualitet är nyckeln, tror jag. Jag säger inte att Pride och olika comunities är dåliga, man behöver ju gemenskap och få likasinnade vänner/kärlek, men det är inte rätt sätt att "nå ut" enligt mig.

Sedan, när jag ändå säger min åsikt så är de där "vardags-fördomarna" något jag rent ut sagt avskyr. Jag har aldrig i hela mitt liv - med handen på hjärtat - kallat någon bög eller flata som skällsord. Inte ens innan jag kom på vad jag hade för läggning som 17-åring. Eller om en kille är lite feminin av sig så är han "gaaaaaaaaaaaay". Jag avskyr sådant. Även om man sen i politiska frågor säger "det är klart jag är för homoäktenskap" eller "det spelar väl ingen roll vad man har för läggning?", så har man ju ett grundläggande, undermedvetet förakt ändå. Och eftersom 70% av alla ungdomar skriker sådana skällsord, så har ju inte samhället kommit så långt ännu.

Nu ska jag skriva ett riktigt maratoninlägg med åsikter, och fortsätter med frågan om adoption hos homosexuella, eller homosexuella som skaffar barn med hjälp av donator eller provrörsbefruktning. Många anser att det är synd om barnen. Låt mig då påminna om att över 55% av barn i dagens samhälle är skillsmässobarn. De lever med antingen en förälder (=ett kön), eller möjligvis med bonusförälder (men denne är ju inte förälder "från början" ändå). Om då två kvinnor skaffar barn (=ett kön) vad gör det då för skillnad? Eller två män? Det är ju brist på två kön hos föräldrar i båda fallen (ensamstående=1, homoäktenskap=1) så vad är skillnaden? Ska man förbjuda skillsmässor också? Jag har själv skilda föräldrar (och bonusföräldrar), men inte har jag farit illa. Mina problem har berott på andra saker, inte på skillsmässan. Så det argumentet håller ju inte alls.

Ett annat argument som homofoberna har mot homosexuella som skaffar barn är att barnen kan bli mobbade i skolan. Det är ett väldigt ointelligent påstående enligt mig. Det argumentet säger ju indirekt till barn att det är okej att mobba andra. Att förbjuda homosexuella att adoptera på grund av detta sjuka påstående, är ju som att säga att det är okej att mobbning förekommer. Mobbning är aldrig okej, så det argumentet håller inte heller. Då får man ju isåfall förbjuda folk med andra etniska bakgrunder att gå i samma skola som originalsvenskarna också, menar ni? För de kan bli mobbade annars? Nej, jag är inte rasistisk nu, för jag är själv halvindier, jag tog bara ett sjukt påstående för att dumförklara argumentet.

Sen det där med att homosexuella inte skulle få gifta sig i kyrkan känns ju bara larvigt. Står inte prästerna hela tiden och predikar om att "Gud älskar alla människor"? Bara alla hetero då eller? Jag är själv kristen så jag nedvärderar inte kyrkan när jag säger detta, men det där larvet som tokreligiösa kommer med, att det skulle vara emot bibeln: Har det slagit er att bibeln är skriven av människor och hur DE tolkat Guds ord? Det är alltså människorna själva som hittat på att det är "fel", så det borde ju inte ha med kyrkan - som påstås vara GUDS hem - att göra. Om prästerna ska predika om gränslös kärlek, så måste de specificera sig på de heterosexuella (ja, jag är oseriös nu), eller acceptera alla som de är. För annars är de själva omoraliska, dubbelmoraliska och rent ut sagt lögnhalsar. Jag går aldrig i kyrkan, men jag är troende. Jag går inte i kyrkan för jag tror att människor inte har förmågan/intelligensen att bedöma Guds ord a.k.a bibeln och jag vill inte sitta och lyssna på sådant som människor själva har tolkat i 1,5 timme. Jag tror på mitt eget vis, alltså det mest grundläggande inom kristendom, det som inte går att tolka på miljoner vis. Kristendom är en trygg religion, men bara när man inte beblandar sig med de som tror på vartenda ord i bibeln. Som det står i - tror det var den ortodoxa bibeln - "den som tolkar bibeln bokstavligt är naiv". Jag har inte läst bibeln alls, utan det är min pappa som sagt att det står så i den. Han är bra på det viset att han är troende, men ingen slav under sin tro. Båda mina föräldrar är troende, men jag har aldrig blivit uppfostrad därefter, då de är precis "lagom" religiösa. Plus att de accepterar mig som jag är.

Jag ställer en fråga: när blev det okej att hata en viss typ av kärlek? När blev kärlek något dåligt, oavsett vem som älskar och blir älskad?

Men jag ska nog inte be om så mycket bekräftelse längre. Jag har gjort det ett fåtal gånger, och alltid fått smäll på käften (ej bokstavligt såklart, haha), för det, så jag har slutat be folk om tillåtelse. Huvudsaken är att man är medmänniska och gör det man tycker är rätt, samt att man inte skadar andra. Det är det enda som betyder något. De vänner jag har, visste inte om min homosexualitet fören för något år sen och det blev ingen skillnad för dem. De använder aldrig skällsord som har med olika läggningar att göra, och mina tjejkompisar tar inte avstånd för att jag råkar gilla tjejer, jag menar jag hoppar väl inte på alla tjejer jag ser bara för det? Den bilden av homosexuella är skapad av media, och är inte verkligheten. Skulle jag inte sagt något, skulle de förmodligen inte märkt något. Min kompis (tjej) sa en gång: "Jag är hetero och har killkompisar, du är homo och har tjejkompisar, so what? Det är väl som att jag skulle bli kär i alla mina killkompisar isåfall?". Stämmer bra. Jag har både tjej och killkompisar och jag är inte kär i någon av dem. Varför skulle jag det? Alla som är hetero kan ju jämföra med sig själva: Blir DU kär i alla av motsatt kön som du ser? Isåfall är det du som är konstig.

Tycker denna serie var så jävla träffande! Den kommer från serieboken om Nemi (seriebok nr 8) av Lise Myhre:

Klicka för att se tydligare.

/Tricia

onsdag 27 januari 2010

Psykiatrins sarkasm





De vita dörrarna stängdes, öppnades, och vitklädda människor sprang in och ut. Stackars Charlie, hon vet inget. Hon känner inget, och hon kan inget. Men inne i huvudet går tankarna ingen trodde fanns. Wow, Charlie tänker. Hon kan tänka. Det visste ingen. Kanske för att ingen såg. Kanske för att hon var instängd i en vit avdelning, där ingen fick chansen att se. Kanske för att hon mest var inne i sitt vita sjukhusrum det mesta av tiden. Det vill säga, tills hon tvingades ut till verkligheten. Det har gått ett år sen nu. Jag lever som vanligt. Tror jag. Fast jag är nog mindre vanlig än jag själv tror. Jag tror att jag är vanlig, en normal, vanlig, normal, vanlig… Äsch, skit samma. Jag försöker övertyga mig själv om någonting jag mycket väl vet inte stämmer. Eller gör det det? Det finns inga svar, och det finns inga frågor. Eller jo, frågor finns men inte svar. Så är det oftast. Eller är det? Ja, du ser. Det finns fler frågor än svar. Inte ens matematiken är till hundra procent korrekt. Ingen kan svara på livet efter döden. Jag har aldrig sett en enda politiker som faktiskt gett ett svar på en fråga i sitt stora uttalande.

Jag suckar. Mina ljupa filosofier får vänta. Jag måste snart iväg, inte för att jag bryr mig om jag skulle komma för sent, men ändå. Vill jag bli nått, måste jag kämpa häcken av mig för att bli det. Det är ytterst få människor som föds utan att behöva lyfta ett finger för att bli stora. Eller så är det skrämmande många. Hur som helst, så gäller den procenten människor inte mig. För bara några år sen fick jag kämpa häcken av mig bara för att få leva. Tänk det, du! Skulle jag vilja skrika till de som tar livet för givet. Medans mina jämngamla hade tonårsdeppigheter om pojkvänner, och imbecilla föräldrar som inte lät dem vara ute sent, så hade jag fullt sjå att bara kliva upp ur sängen. Nja, inte berodde det av lathet inte, det berodde nog mer på.. hm, få se… kanske de hundratals röster i mitt huvud? Nej, inte det. Det är nog mer troligt att de berodde på lathet. Trodde du, ja!

Psykiatrin i sverige är under all kritik. Med denna krönika ville jag på ett (dock sarkastiskt) sätt visa hur man blir behandlad som psykiskt sjuk.

tisdag 26 januari 2010

Att adoptera ett barn

Nu har jag hört detta igen. ”Modet” med att adoptera ett barn. Då har jag ofta tänkt på det där med att adoptera: varför är det adopterade barnet nästan alltid ett substitut för föräldrar som inte kan få egna barn? Majoriteten som adopterar kan oftast inte få några barn själv. Är det så få människor som ens tänker på att få adoptera ett barn för dennes skull? Att adoptera är ibland lite egoistiskt, man vill ju få det att se ”bra ut” men ändå gör man det för sin egen skull.

Många tänker på adoption som om det vore att köpa en ny mobiltelefon. En del yngre par som har ”egna” barn visar ofta upp sina barn som om de vore ett föremål. Det ser jag rätt ofta när jag är ute. Det handlar inte om att man inte ska vara stolt över sina barn, utan tvärtom, att man behandlar det som om den vore en pryl.

Att skaffa eget. ”Eget” barn. Det stod en bra sak i en bok som jag läste en gång. Du vet en sådan där gratisbok man får när man är nybliven förälder. ”Nu har du snart känt barnet i två hela år!”, stod det. Känt barnet… Det lät så fint. En liten människa som man lär känna. Inte en människa som man äger för att man fött det. Det är få som tänker på detta. Min egen pappa sa en gång såhär: ”Sina barn har man bara till låns”. Det var väldigt moget och omtänktsamt sagt. Jag tror jag och min pappa tänker rätt lika i dessa frågor. Många, även äldre, har inte kommit underfund mer det som jag redan begriper. Och jag är bara 17 år.

Jag tror att många tänker att man hela barndomen ”ägs” av sina föräldrar tills man är 18. Det är fel, och inte särskilt logiskt. Man ”tas hand” av sina föräldrar, men det betyder inte nödvändigtvis att man inte har någon egen vilja, eller att föräldrar – bara för de är vuxna – har rätt.

Skriver av Tricia Johansson 2010.