www.ettorakel.blogspot.com
- - -

NY SKRIVBLOGG:
ELDVARELSE.BLOGSPOT.COM
Visar inlägg med etikett HBTQ. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett HBTQ. Visa alla inlägg

torsdag 17 november 2016

Once a queer goth always a queer goth

I'm still the same
Quite whimsical
Still that curious thing
Still the same
Called by the name
Of a queer goth

Clearly the one
Quite disappointing
That whimsical thought
Distinctly dark and somber
Still the same
The one to blame
Wherefore I'm called by the name
Of a queer goth

It's me, you'd see, even before
Peeking through the door, 
It's me you are looking for
I know who I am;
I'm aware of it all

Quite hopeless
Still not very amusing
Still the same
Called by the name
Of a queer goth


Bild ovan: Jag idag. Tar sällan selfies, men detta är alltså hur jag såg ut idag (eller tekniskt sett igår). Passar förhoppningsvis ihop med dikten ovan. Den queera gotharen alltså haha!

- - -

Skrivpuff 17/11-16: "skuldmedvetna"
Blev ju inte ordagrant i texten ovan, men temat passade nog ändå.

- - -

/Oraklet

söndag 12 juni 2016

West Pride 2016

Idag var jag på Pride festivalen i Göteborg! Tog lite bilder och gungade med i vimlet!

Glada människor och glada regnbågsfärger...
Transflaggan!
Scenen.
Random gammal cykel. Vet inte varför jag fotade den...





- - -
- - -

/Oraklet

onsdag 20 januari 2016

Natt-tankar: Det där med etiketter är svårt!

Som jag skrivit om tidigare så är jag ju en transperson. Jag är transperson åt agender/intergender/androgyn/icke-binär hållet, alltså könsneutral (unisex). Jag definierar mig inte varken som kvinna eller man. Så mycket vet jag.

Vissa dagar, och inom visa områden känner jag mig dock som demi-kvinna. Det vill säga jag identifierar mig som delvis en kvinna.

Och andra dagar, samt inom andra områden är jag demi-man, alltså att jag identifierar mig som delvis man.

När jag går till doktorn så skäms jag eftersom jag medicinskt sätt räknas som en kvinna. För inuti mitt huvud kunde jag inte bry mig mindre om prat om livmödrar och kvinnlig anatomi. Dock är den kvinnliga kroppen fascinerade och awesome, jag faller ju för den emotionellt och sexuellt liksom.

När det kommer till pronomen är det lite lurigt. För jag känner mig mer bekväm med att bli tilltalad med han eller hen. Även om jag inte blir arg eller irriterad om någon säger hon. 

I en relation föredrar jag däremot feminint pronomen. Är jag tillsammans med en kvinna är jag hennes flickvän. Inte pojkvän. Inte enligt mitt eget huvud i alla fall. Fast skulle hon kalla mig för sin kille skulle jag  i och för sig inte ha något emot det, och det har faktiskt hänt att f.d flickvänner ibland använt termen kille i relationen.

Jag har en kluven relation till mig kropp, faktiskt. Å ena sidan vill jag vara platt och inte ha några former (men så har jag inte överdrivet mycket av det heller) för jag gillar att se androgyn ut och det matchar bättre med min insida. Å andra sidan så kan jag vissa dagar vilja ha mina bröst (jag är lite bröstfixerad, jag vet...) och andra dagar inte ha dem alls. Fast jag älskar bröst i allmänhet, fast jag trycker jämt in mina egna så de inte syns så mycket. Fast lite lite gör inget om de syns förstårs. 

När mina kompisar snackar stereotypa killgrejer är jag alltid inkluderad. När dem snackar om stereotypa tjejgrejer känner jag mig utanför och lite av en outsider. Jag brukar inte ens förstå alltid vad de snackar om. Det är ett exempel på sammanhang jag identifirerar mig som demi-man.

Fast när det gäller sex (mellan kvinnor) identifierar jag mig som demi-kvinna förstårs, för det är ju det enda jag kan göra då jag har en kvinnas anatomi när det gäller just den biten. Och inom det området trivs jag faktiskt bra som demi-kvinna och så.

Lite natt-tankar om HBTQ blev det här alltså. Tack och god natt.


/Oraklet

söndag 13 december 2015

Gay pizza

Gick just förbi ett gäng ungdomar som stod utanför mitt närmaste kebabställe. Och jag råkar höra denna konversation:
"Visst ser han ut som en bög i den där!" *tjej pekar på kille angående ett klädesplagg*
"Nääää..." svarar resten av klungan i en sån där lite 'men vad menar du?'-ton.

Och där gick jag förbi och tänkte:
"Javisst, här går jag och ser sååå gay ut med min nyhämtade pizza och mina team sportia-mjukisbyxor..."

Slutsumman: hur kan något se bögigt eller gay ut? Enligt min erfarenhet är de där lite stereotypa bögarna sjukt bra på kläder och gör således ett sofistikerat och snyggt intryck. Är inte det positivt och något att eftersträva liksom...?

Jag är kass på mode. Jag borde va en bög.

lördag 28 november 2015

Det bästa med att vara icke-binär

Det bästa med att vara transperson/queer?

Att jag kombinerar det bästa från två världar.

Det finns inga regler för hur män och kvinnor ska bete sig men trots det känner cis-folk (dvs alla stereotypa människor) att de måste hålla sig inom sin egen kategori. Tråkigt för dem.

Vem bryr sig om jag vill klä mig i både gubbhatt och korsett exempelvis...?

tisdag 17 november 2015

Känner mig så episk! Eller inte...

Nu inser jag hur illa därann världen är. Inte nog med att vi har krig, svält och miljöförstöring, folk kan inte förstå de mest simpla av saker ens ;)

Tragikomik på hög nivå denna afton!

fredag 13 november 2015

Rainbow

"Every time I see a rainbow it reminds me to be proud"

tisdag 3 november 2015

"Varför gör du det så komplicerat?"

"Varför måste du göra det så komplicerat? I mina ögon är du tjej."

På senaste tiden har jag fått denna kommentaren alltför många gånger och jag vill nu svara de här trögtänkta personerna offentligt.

1. Du avgör inte min könsidentitet.

2. Man väljer inte att vara könsneutral. Man väljer det lika lite som man väljer att vara född som man eller kvinna.

3. När jag registrerade mig på en dejting-sida så valde jag först att registrera mig som "man". Resultatet blev att alla bögar skrev. Efter ett tag ändrade jag kön till "kvinna" och då började alla hetero-killar skriva. Jag hade haft exakt samma profilbild hela tiden (dvs jag hade samma bild både som man och kvinna). Så folk dömde bokstavligt talat efter vad de trodde att jag hade innanför brallorna.

4. Jag komplicerar inte saker bara för att jag definierar mig som könlös. Blir det för mycket för dig är det ditt problem, inte mitt.

/Oraklet

torsdag 22 oktober 2015

Stolt

Jag önskar alla kunde känna att de är stolta över att vara sig själva. Ingen ska vara tvingad att leva i en identitet de inte trivs med!

I en enda norm i alla fall?

Sann historia haha ;)

söndag 18 oktober 2015

Det handlar om förlegat tänk. Pinsamt... [krönika om samhälle och feminism]

Mina åsikter helt enkelt. Vad anser jag om feminism? Som homosexuell queerperson född i en kvinnokropp: vad har jag för åsikt om män (cis-män) egentligen?

Ja du först och främst: Ja, jag är feminist. Ordet feminism har ingenting med att hata män att göra. Ordet är ett annat ord för jämställdhet. Varför kallas det feminism då, och inte typ "jämställdism"? Well, språket är knappast neutralt annars. MÄNniska, talesMAN, MAN borde göra såhär. Samma på Engelska: huMAN, feMALE, Våra språk är inte neutrala, så varför gnälls det över att ordet för jämställdhet har ett feminint pronomen? Allt annat är ju så maskulint... Och det är väl där svaret ligger också. Allt är maskulint. Män är vana att de ska utgöra samhällets standard. Även i språket. Så bara för att ett ord är feminint, i detta fallet ordet feminism, betyder det inte att det enbart rör kvinnor. Feminism är synonym för jämställdhet - hör och häpna! - trots att inte en maskulin pronomen utformat ordet. Och jämställdhet rör ju alla, det är något könsneutralt. Svårt för många killar att acceptera att ett ord genom historien faktiskt inte är maskulint?

Så efter att ha talat om ordet: vad är mina egentliga åsikter? Jag ser mig ju som delvis man, så man kan ju undra varför jag skriver som jag gör. För det första: Bara för att jag är könsneutral och säkert mer maskulin än feminin, så kommer det aldrig påverka vad jag anser om jämställdhet. Hade jag känt mig helt som en man hade jag ändå varit feminist. För det sitter inte i kön eller könsidentiteten om man vill ha rättvisa.

För det andra, hade feminismen inte funnits hade kvinnor aldrig fått rösträtt, kommit ut på arbetsmarknaden och så vidare. Så varför reagerar folk som starkt på att man kallar sig feminist? Jo, för att vi trots några få framgångar fortfarande lever i patriarkat. Jag citerar Ellen Page "Bara genom att inte våga kalla sig feminist, och att det ses som ett dåligt ord, är bevis nog för att vi lever i ett patriarkat". Det får dåligt status eftersom samhället, som sagt, är van vid manlig standard.

För det tredje, är ordet manshat inte samma som att hata män. Jag hatar inte någon människa. Skulle jag hata män skulle jag ju således hata halva mig själv. Manshat betyder att man ogillar patriarkatet, inte män som individer. Jag känner många bra (cis-)män. Ojämställdheten kan man inte förneka bara för att det "finns fina killar". Det har inte ens med saken att göra.

Samma sak med uttrycket "feminismen går för långt". Hur kan jämställdhet gå för långt?
Eller som när folk påstår att tidningarna bara rapporterar om gruppvåldtäkter för att locka läsare, samt förnekar att sexuellt våld är ett utbrett problem. Tror det snarare handlar om bekvämlighet för dem som inte drabbas av ojämställdhet själv. Du kan inte relatera till problemet, alltså existerar det inte. Logiskt tänkande talar dock om att detta är absurt. Kan man då säga att syre inte existerar bara för att jag inte kan se det? Eller att folk inte kan bli mördade, bara för att jag aldrig bevittnat ett mord?

En annan sak jag tänkt på är varför många män är väldigt måna om att säga "alla män våldtar inte" och det "finns bra killar" när diskussionen om sexuella övergrepp mot kvinnor kommer upp. Är det någon som påstått att alla män är våldtäktsmän då? Hade så varit fallet hade varenda kvinna på hela jorden blivit våldtagen hela tiden. Och klart det finns bra killar, för det är en individfråga. Sådana kommentarer som "inte alla män..." är dock helt irrelevanta, för det ändrar ju inte det faktum att sexuella övergrepp händer överallt. Varför inte inse problemet och bekämpa det istället?

Och apropå övergrepp: tänk att man faktiskt fortsätter att indirekt skylla övergrepp på unga kvinnor. "Skydda dig med en säkerhets-app", "Tänk på när du går ut och hur du går klädd". Det är som att säga "Går du utanför dörren helt fri och inte har planerat hela din dag för alla våldtäktsmäns skull, så får du skylla dig själv om det händer något". Och de killar som har argumentet "Jamen alla måste ju skydda sig, det är samma som att jag skyddar mig för mördare". Newsflash: kvinnor behöver skydda sig för sånt som kan drabba dem när som helst och som inte nödvändigtvis ger rättsliga följder på grund av vårt lands lagar, samt för att bli mördade precis som killar. Män har i alla fall bara mördare, som dessutom har större chans att bli inburade, att oroa sig för. Kvinnor har båda delarna.

Men egentligen, hur stor chans är det att en människa blir mördad eller att en kvinna blir våldtagen? Det är större chans att en våldtäkt sker. Enligt studier har 1/6 kvinnor blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp/sexuella trakasserier. Jag kan säga att jag är en av dem som blivit utsatt.

Jag är feminist för att jag vill ha det jämställt. Mellan kvinnor, män, hbtq-personer, alla etniciteter, religioner... Alla MÄNNISKOR ("män"niskor...)

"Varför känns det som om många feminister snackar skit om män bara då?"
Kanske är det så att du inte ser att det fortfarande finns mycket "skit" att snacka om?

Vardaglig sexism till exempel:

1. Hem från affären: "Jag bär den åt dig, lilla gumman"
Tack, men jag har egna händer. Och härskarattityd gör att jag snarare föraktar dig än att se dig som min hjälte...

2. När man har en diskussion: "Lilla vän, har du PMS?"
Och PMS ger mig superkrafter att komma med bättre argument än dig? Och återigen, förminskning av min person är att indirekt påstå att du är över mig i hierarkin. Det framkallar bara hat från mig.

3. I hemmet: "Jag har diskat allt nu, det känns som vi håller på att byta roller höhö"
Vilka roller? Kön är en social konstruktion sen långt tid tillbaka. Förr trodde man också att jorden var platt. Pinsamt hur den enkla könsrolls-teorin fortfarande sitter kvar trots vår vetenskap.

4. Rent i allmänhet: "Kvinnor är mer omhändertagande, snälla kan du göra en kopp kaffe"?
Så killar kan inte vara medmänskliga då? Sorry, är du så icke-medmänsklig och ond får du väl va utan kaffe som straff!

5. På krogen: "Åh schyssta pattar! Synd att hon har skjorta så man inte kan se mer...."
Hon väljer antagligen själv vad hon vill visa. Synd att du inte kom dit i latex-kalsonger så hon får se mer av dina former också.

6. På stan: "Ser du bruden? Man kan nästan se alla privata kroppsdelar, hon är väl villig att göra vad som helst... Jag tänker taffsa för hon ber ju om det?"
Jag tror nog inte brösten och fittan kan prata med dig och säga "ta på mig"! Har hon muntligt uttryckt detta för dig eller?

7. På jobbet: "Hon är väldigt fint klädd, men urrigning? Ser så slampigt ut"
Sticks du i ögonen av hennes kropp så titta någon annan stans. Gör hon ett bra jobb så är det det viktigaste, för det är därför hon är där. Inte för att behaga dig med sina kläder.

8. I chatten: "Du är smart, men nu verkar du bli sur. Din kvinnliga sida tar väl över.."
Du verkar smart, men just nu kommer du med dåliga argument. Tar din manliga sida över?

9. I samhället: "Usch hon sminkar sig inte och rakar inte heller benen/kroppen, fy vad ofräscht!"
Ja, de flesta killar sminkar sig heller inte och rakar typ aldrig kroppen (och har dessutom mer och grövre hårstrån, samt även skägg...) guuuud vad de är äckliga!

10. I affären: "Varför är alla så elaka mot killar? På denna tavla står det 'Killar ska hållas i kort koppel' och denna står det 'Killar kan vara bra att ha... När bilen går sönder". Tjejer vill inte bli nedvärderade, men varför nedvärderas de då killar?"
Du kanske har missat alla pin-up:or som står och visar röven bredvid en snygg mercedes? Eller tavlan där det står "en kvinna bör inte gå mer än två meter från spisen"? Deal with it, kvinnor ger igen efter århundraden av objektifiering. Kanske har killar inte vetat hur det är att bli nedvärderad eftersom de förut inte blivit det på samma sätt? Bästa sättet att lära någon, är att låta denne smaka på sin egen medicin så den således kan relatera.

11. Överallt: "Varför drar alltid alla tjejer oss killar över en kam? Jag skrev ett hej, och hon tror med en gång att jag vill ligga!"
Kanske för att 247 killar innan dig har försökt få henne att ligga med dem. Så rent logiskt bör du ta den diskussionen med de killar som gjort så att du automatiskt blir tavla för misstankar.

12: I ett samtal om nät-dejting: "Asså varför är tjejer fega? Hon vill inte träffa mig på tu man hand, utan vill ha en kompis med sig... Alltså alla killar är inte farliga ju! Detta är jättejobbigt!"
Säkert för att kvinnor fått lära sig sen barnsben att de ska akta sig för killar. Akta dig för fula gubbar, träffa inte en kille du inte känner o.s.v. De lär sig att akta sig för män redan innan de ens börjat fatta skillnaden på man och kvinna. Fast vad är jobbigast? Att va rädd för halva jordens befolkning, eller att du - tyvärr - måste misstänkas som en farlig person rent automatiskt, även fast du inte är det? Ja, det bör du isåfall diskutera med männen, inte kvinnorna.

13. I chatten: "Åh, så du har hög IQ? Det beror väl på att du är queer och hälften man!"
Du, intelligensen sitter inte i testosteronet... Så nej, det beror på att jag är född med en så pass hög hjärnkapacitet, vilket är en biologisk aspekt i hjärnan som ser likadan ut hos manlig och kvinnlig anatomi) och jag tror inte du besitter den, att döma av din kommentar.
Senast jag kollade hade en kvinna världsrekordet i högst IQ, förresten.

Den sista punkten har jag faktiskt fått i en kommentar i en chatt med en snubbe.

Och det eviga tjatet om kvinnor ska få visa brösten offentligt: Bara för att män (och lesbiska) sexualiserar bröst bör det, enligt mig, inte hindra en kvinna från att gå topless om hon är bekvämare med det. BH:ar kan vara jobbiga och på sommaren är det ju varmt. Enligt mig handlar inte free the nipple-frågan om att flasha boobs utan att helt enkelt ha samma rättigheter som män. För de medelålders män med hängpattar (som förmodligen är större än många tonårstjejers...) är det ingen som tänker på. Så det verkar vara en social konstruktion framför allt.

Samma med frågan om lika lön för lika arbeten. Att män tjänar mer än kvinnor. En social konstruktion från medeltiden där man såg kvinnors arbete som mindre värt för att det inte var fysiskt tungt. Samma tankesätt 2015. Fast när blev läkares jobb fysiskt tungt? Eller ingenjörers? eller kontorsjobb? Oftast handlar det ju mer om intellekt i akademiska yrken, och där ser man ju i exemplet ovan att intelligens är helt oberoende av om man har kvinnlig eller manlig anatomi. Så det är kort och gott ett förlegat tänk, samma tänk som när man trodde att Tor slog med hammaren och det blev åska.

Sen vad gör ens ett tyngre jobb mer värt? Vem som helst med någorlunda normalbegåvning kan se att det är vad du levererar som är relevant. Och man bör ha samma ersättning (lön) för det man levererat, oavsett om det är en kvinna, man, transa, queer, bäver eller alien som levererat resultatet... Det är ju bara ren logik, enligt mig! 

Och är inte barnafödsel ett av naturens tyngsta "jobb", om man nu ändå ska snacka tunga prestationer, förresten?

Sammanfattning:
Jag är queer, jag är väldigt maskulin, jag berörs sällan av sexism (i alla fall inte sedan jag kom ut som queer, och det talar ju för sig själv hur jobbigt tjejer ju har det, att det är sån kontrast!). Men jag är medmänsklig och rationell. Jag vill ha samma rättigheter för alla. Det är sunt förnuft.

Vad skulle man kunna göra?
Uppfostra barnen likadant. Ha samma regler, plikter och vägledningar för både flickor och pojkar. Inte uppfostra dem in i en könsroll. Lära dem visa respekt för andras kroppar och olikheter. Köp det ditt barn är intresserade av i leksaksväg, eller ge dem aktiviteter som de själva väljer. De måste inte leka med dockor och baka för att de är flickor, eller leka med bilar om de är pojkar. Det handlar inte om vad DU som förälder tycker att de ska leka med eller göra. Jag tror att könsroller är inlärda nämligen. Och jag tror även att småpojkar har lösare tyglar i sin uppfostran (tydligen är det okej att dra en tjej i håret, för då är ju pojken bara käääär... "boys will be boys" och sånt crap) och därmed blir det som det samhälle vi har.

Så varför blir det sådant rabalder om feminism nu då? För att många män inte är vana vid verklig jämställdhet. För att folk reagerar på riktigt, och det innebär förändring, för alla.

Ja förändring kan vara svårt, särskilt om hälften av befolkningen redan är bekväm.



/Oraklet

söndag 11 oktober 2015

Jag gör samhället en tjänst


Är annars inte den som tar selfies... Men just idag skiner jag i ljuset av mig själv... Eller inte.

Sedan har jag funderat på hur stor okunskapen är kring allt som inte är standard i samhället. De flesta menar egentligen inget illa genom att inte förstå sig på sånt som skiljer sig från normen. Idag förstod jag det. Jag pratade med en person som genuint inte kunde förstå vissa saker, personen t.o.m frågade om inte pansexualitet var något sjukt... Okej jag är inte pansexuell men vi kom in på det ämnet... Anyway, denna person var inte sånhär för att hen var en douche bag, utan snarare för att denne inte kunde relatera till det hela och förstå fenomenet. När jag sen försökte förklara om detta, var det som en aha-upplevelse för personen... Slutsumman: personen fick ny kunskap och tyckte inte längre att fenomenet var något fel eller konstigt, och ändrade således åsikt om detta.

Jag väljer visserligen mina tillfällen, det är inte min skyldighet att utbilda människor om allt från psykiatri till hbtq (som är två heeelt olika saker såklart, men det är dessa två ämnen jag själv är en del i. De är dock inte sammankopplade på något sätt för det), men då och då gör jag samhället en tjänst och verkligen förklarar fakta istället för att bli arg på en person som inte förstår.

Okunskap handlar inte om hat och att förtrycka en minoritet, utan det handlar om just brist på kunskap. Det är inte säkert en person med fördomar förstår.

De som hatar och förtrycker andra är de som oftast har kunskap, men väljer att hata sådant de inte kan relatera till eller som enligt deras egen ideologi är "fel och konstigt".

Jag väljer att förhålla mig lite lagomt casual till detta. Vad samhället tycker är korrekt när det handlar om såväl HBTQ, till hur man ska vara, vad man ska göra, hur man ska leva i allmänhet (sånt som rör även cis-personer dvs heterosexuella kvinnor/män) berör inte mig. Då och då får jag dock mina ljusa stunder och ger det störda samhället en chans att bli mindre störd.

Och btw, från en sak till en annan.. när man tänker efter... Enligt min erfarenhet är det mer accepterat att vara trans female to male (dvs gå från kvinnlig till manlig) än tvärtom. Det beror på att kvinnlighet på något vänster har fått lägre status än manlighet. Emellertid byter en kvinna upp sig om hon är manlig, medan om en man är kvinnlig så blir det mer "konstigt" som om han liksom byter ner sig... Varför det? Kvinnlighet är ju ljusår bättre än manlighet. Det tycker typ alla. I alla fall de jag pratat med, både män och kvinnor, hetereosexuella cis-män också. Jag är inte manlig för att jag väljer det, jag råkar vara född sådan här. Kommer dock alltid tycka att kvinnor alltid kommer vara lite bättre än alla andra, trots att jag själv inte är en (tyvärr hehe). Med underlag för detta kanske det inte är så konstigt att jag dras till kvinnor?

/Oraklet

lördag 10 oktober 2015

Jag må vara psycho, men det har inget med min läggning/könsidentitet att göra...

"Det där med att det skulle vara onormalt eller något sjukt att vara HBTQ (Homo, bi, trans queer)... Well, tillåt mig skratta jävligt högt! Jag har fucking psykossjukdom, så att vara queer är fan den mest friska och normala egenskap jag har..."

Ibland får man faktiskt vara lite sarkastisk. Allt är relativt. Det finns inget sjukt i att vara hbtq, inget konstigt i det. Jämför det med en riktig sjukdom så förstår du vad jag menar.

Ett sarkastiskt inlägg till alla inskränkta personer, som fortfarande jämför hbtq med något som skulle vara sjukligt.

fredag 9 oktober 2015

Min existens

Sen jag kom ut som queer (början av 2015) har jag kunnat se mig själv i spegeln och känna att "det där är Tricia. Det där är JAG!". Jag har sen dess sluppit att känna mig som att jag inte trivs i min egen kropp och sluppit vara osäker på min generella existens över lag.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att komma ut ens för ett ögonblick.

tisdag 6 oktober 2015

Ibland vill jag bara stjuta mig i huvet.

Det finns en anledning till att jag hatar religion, indier och samhällets generella strukturer. Det är nämligen från dessa tre jag möter mest oförståelse och hat.

Pratade just med en släkting som för tillfället har fått mig att hata både religion, indier och killar över lag.

Stjut mig i huvudet, och du gör en god gärning.


måndag 5 oktober 2015

onsdag 23 september 2015

Att viga sitt liv åt konst

Hela mitt liv har jag fått kämpa för allting. Jag är ett klassiskt maskrosbarn. Jag har överlevt misshandel, mobbning, ungdomsvårdshem/soc, psykiatrins tvångsbehandlingar, sexuella övergrepp, missbruk/självskadebeteenden, destruktiva/våldsamma relationer, utanförskap, en stulen barndom.

Nu ska jag inte avsluta skiten med att säga som alla "överlevare" gör, att jag har ett FANTASTISKT liv och är en överlevande besserwisser. Jag bor ensam i min lägenhet, är sjuskriven och känner rätt ofta att livet inte är värt särskilt mycket när man väl tänker efter, och jag tycker i skrivande stund att livs-optimister är sjukt irriterande.

Men vet ni vad det är som fått mig att fortsätta? Först och främst: bara för att jag inte vill leva till hundra procent, betyder det inte att jag heller vill dö. Och för det andra har jag på något sätt vigt mitt liv åt konst i alla former, för att liksom försöka ge livet någon form av mening.

Kanske har korkade människor bättre liv, för jag har märkt att när jag slutar använda hjärnan är livet mindre outhärdligt.

Jag ska endast använda min hjärna till kreativt skapande hädanefter.

Musik, Foto, Serieteckning, Grafisk Design, Webdesign, Film, Skrivande.


onsdag 9 september 2015

Lätt för att älska, svårt för att bli kär

Låt oss prata om den breda definitionen av ordet "kärlek".

Jag har alltid haft otroligt svårt för att bli kär. Alltid. Jag har bara varit kär två gånger i mitt liv (i tjejer då förstårs). Jag har svårt för att sådär romantiskt "falla" för en person.

Däremot har jag jättelätt för att bry mig om, och älska andra. Även sådana jag nyss träffat. Nu pratar jag inte om romantisk kärlek eller att jag blir kär i personerna (för som sagt, jag har ovanligt svårt för att bli kär), men jag har över lag lätt för att ta till mig någon person till mitt hjärta. Jag älskar de flesta av mina vänner precis lika mycket som min familj.

Jag har haft 5 stycken seriösa förhållanden. Två med killar och tre med tjejer. Har bara varit kär i två av dessa: min första kärlek - den första tjejen jag var tillsammans med, och mitt senaste ex - den senaste tjejen jag var tillsammans med. Resterande ex har jag brytt mig om och älskat, utan att vara kär i.

Det är en stor skillnad på att älska och vara kär. Jag fäster mig som sagt lätt vid folk och bryr mig om dessa, men jag har sällan känt känslan av att vara förälskad. Kände den känslan vid 12 års ålder, då jag blev kär för första gången, och nu vid 22 års ålder.

Ibland är det väldigt svårt att urskilja skillnaden, trots att det är en stor skillnad. Tycker dock att jag nu för tiden förstått skillnaden relativt bra. Verkar dock som om omgivningen har delade definitioner om kärlek.

"Hur kunde du vara tillsammans med två killar när du är homosexuell? Hur kan du säga att du älskade dem? Då är du väl inte gay. Eller?"
Jag var inte kär i dem. Men jag älskade dem. Precis som jag älskar mina föräldrar, min syrra, min farmor, min bästa vän.

Slutsumman: Det är ändå rätt skönt att inte få en crush och bli kär hur som helst... Då betyder det att den jag faktiskt blir kär i inte behöver tvivla.


fredag 21 augusti 2015

Är det så tro?

Då får de som är bisexuella både en man och en kvinna var vad jag menade alltså... Haha!
Detta är taget ur en konversation mellan mig och en kompis på kik...


måndag 27 juli 2015

Identitet och sånt

Uppriktigt sagt önskar jag ibland att jag bara vore transsexuell. För då skulle jag åtminstone ha ett kön. Även om jag var fångad i kroppen av motsatt kön... Men jag skulle åtminstone ha ett! Som det känns för mig nu, så känns det som om jag är ett tredje kön. Alternativt att jag inte ens har något.

Det som är ännu värre är att samhället väldigt sällan tar någon som är genderqueer på allvar. Man tror det handlar om en känsla, en slags konstig mentalitet. De säger att det bara finns två kön, men att vissa av oss bara har ett annorlunda mentalt kön.

Men vet du vad? Min verklighet är att jag är lika lite man och kvinna, som du som säger detta är antingen man eller kvinna!


Men tänk dig då såhär: du vaknar varje morgon och känner att kroppen du lever i, inte är din, inte är rätt. Du skulle dock inte vilja byta till en kropp av motsatt kön heller, för den hade inte heller känts rätt. Tänkt dig att sitta fast mellan två olika könsidentiteter, men du känner dig inte hemma i någon av dem.

Du går en jävla balansgång.


När du ska fylla i blanketter och det står att du ska fylla i om du är "man" eller "kvinna" resulterar det i att du slänger hela blanketten för inget av alternativen känns DU. Samma sak när man ska registrera sig på olika sociala nätverk och andra hemsidor, och de flesta också bara har dessa två alternativ. Jag brukar göra varannan: på varannan sida registrerar jag mig som man och på varannan som kvinna. Men det känns fel. Fel, fel, FEL.

När dina föräldrar kallar dig sin dotter (i mitt fall) och min syster kallar mig för sin syster och jag reagerar knappt eftersom jag inte känner mig berörd av termen.

I am fucking trapped.

Nej, det handlar inte om en känsla. Även när jag ser mig i spegeln ser jag bara en människa framför mig, totalt könlös.

Vissa av oss kanske helt enkelt är menade att bara vara människor.