torsdag 17 november 2016
Once a queer goth always a queer goth
söndag 12 juni 2016
West Pride 2016
![]() |
| Glada människor och glada regnbågsfärger... |
![]() |
| Transflaggan! |
![]() |
| Scenen. |
![]() |
| Random gammal cykel. Vet inte varför jag fotade den... |
Ett filmklipp publicerat av Tricia Tyler Furtado🎨📷🌈 (@its1daydreamer)
/Oraklet
onsdag 20 januari 2016
Natt-tankar: Det där med etiketter är svårt!
söndag 13 december 2015
Gay pizza
lördag 28 november 2015
Det bästa med att vara icke-binär
Det bästa med att vara transperson/queer?
Att jag kombinerar det bästa från två världar.
Det finns inga regler för hur män och kvinnor ska bete sig men trots det känner cis-folk (dvs alla stereotypa människor) att de måste hålla sig inom sin egen kategori. Tråkigt för dem.
Vem bryr sig om jag vill klä mig i både gubbhatt och korsett exempelvis...?
tisdag 17 november 2015
Känner mig så episk! Eller inte...
Nu inser jag hur illa därann världen är. Inte nog med att vi har krig, svält och miljöförstöring, folk kan inte förstå de mest simpla av saker ens ;)
Tragikomik på hög nivå denna afton!
fredag 13 november 2015
tisdag 3 november 2015
"Varför gör du det så komplicerat?"
torsdag 22 oktober 2015
Stolt
Jag önskar alla kunde känna att de är stolta över att vara sig själva. Ingen ska vara tvingad att leva i en identitet de inte trivs med!
söndag 18 oktober 2015
Det handlar om förlegat tänk. Pinsamt... [krönika om samhälle och feminism]
Kanske är det så att du inte ser att det fortfarande finns mycket "skit" att snacka om?
1. Hem från affären: "Jag bär den åt dig, lilla gumman"
Tack, men jag har egna händer. Och härskarattityd gör att jag snarare föraktar dig än att se dig som min hjälte...
Och PMS ger mig superkrafter att komma med bättre argument än dig? Och återigen, förminskning av min person är att indirekt påstå att du är över mig i hierarkin. Det framkallar bara hat från mig.
Vilka roller? Kön är en social konstruktion sen långt tid tillbaka. Förr trodde man också att jorden var platt. Pinsamt hur den enkla könsrolls-teorin fortfarande sitter kvar trots vår vetenskap.
Så killar kan inte vara medmänskliga då? Sorry, är du så icke-medmänsklig och ond får du väl va utan kaffe som straff!
Hon väljer antagligen själv vad hon vill visa. Synd att du inte kom dit i latex-kalsonger så hon får se mer av dina former också.
Sticks du i ögonen av hennes kropp så titta någon annan stans. Gör hon ett bra jobb så är det det viktigaste, för det är därför hon är där. Inte för att behaga dig med sina kläder.
Du verkar smart, men just nu kommer du med dåliga argument. Tar din manliga sida över?
Ja, de flesta killar sminkar sig heller inte och rakar typ aldrig kroppen (och har dessutom mer och grövre hårstrån, samt även skägg...) guuuud vad de är äckliga!
Du, intelligensen sitter inte i testosteronet... Så nej, det beror på att jag är född med en så pass hög hjärnkapacitet, vilket är en biologisk aspekt i hjärnan som ser likadan ut hos manlig och kvinnlig anatomi) och jag tror inte du besitter den, att döma av din kommentar.
Jag är queer, jag är väldigt maskulin, jag berörs sällan av sexism (i alla fall inte sedan jag kom ut som queer, och det talar ju för sig själv hur jobbigt tjejer ju har det, att det är sån kontrast!). Men jag är medmänsklig och rationell. Jag vill ha samma rättigheter för alla. Det är sunt förnuft.
Uppfostra barnen likadant. Ha samma regler, plikter och vägledningar för både flickor och pojkar. Inte uppfostra dem in i en könsroll. Lära dem visa respekt för andras kroppar och olikheter. Köp det ditt barn är intresserade av i leksaksväg, eller ge dem aktiviteter som de själva väljer. De måste inte leka med dockor och baka för att de är flickor, eller leka med bilar om de är pojkar. Det handlar inte om vad DU som förälder tycker att de ska leka med eller göra. Jag tror att könsroller är inlärda nämligen. Och jag tror även att småpojkar har lösare tyglar i sin uppfostran (tydligen är det okej att dra en tjej i håret, för då är ju pojken bara käääär... "boys will be boys" och sånt crap) och därmed blir det som det samhälle vi har.
söndag 11 oktober 2015
Jag gör samhället en tjänst
lördag 10 oktober 2015
Jag må vara psycho, men det har inget med min läggning/könsidentitet att göra...
fredag 9 oktober 2015
Min existens
Sen jag kom ut som queer (början av 2015) har jag kunnat se mig själv i spegeln och känna att "det där är Tricia. Det där är JAG!". Jag har sen dess sluppit att känna mig som att jag inte trivs i min egen kropp och sluppit vara osäker på min generella existens över lag.
Jag har aldrig ångrat mitt beslut att komma ut ens för ett ögonblick.
tisdag 6 oktober 2015
Ibland vill jag bara stjuta mig i huvet.
Pratade just med en släkting som för tillfället har fått mig att hata både religion, indier och killar över lag.
Stjut mig i huvudet, och du gör en god gärning.
måndag 5 oktober 2015
onsdag 23 september 2015
Att viga sitt liv åt konst
Nu ska jag inte avsluta skiten med att säga som alla "överlevare" gör, att jag har ett FANTASTISKT liv och är en överlevande besserwisser. Jag bor ensam i min lägenhet, är sjuskriven och känner rätt ofta att livet inte är värt särskilt mycket när man väl tänker efter, och jag tycker i skrivande stund att livs-optimister är sjukt irriterande.
Men vet ni vad det är som fått mig att fortsätta? Först och främst: bara för att jag inte vill leva till hundra procent, betyder det inte att jag heller vill dö. Och för det andra har jag på något sätt vigt mitt liv åt konst i alla former, för att liksom försöka ge livet någon form av mening.
Kanske har korkade människor bättre liv, för jag har märkt att när jag slutar använda hjärnan är livet mindre outhärdligt.
Jag ska endast använda min hjärna till kreativt skapande hädanefter.
Musik, Foto, Serieteckning, Grafisk Design, Webdesign, Film, Skrivande.
onsdag 9 september 2015
Lätt för att älska, svårt för att bli kär
Jag har alltid haft otroligt svårt för att bli kär. Alltid. Jag har bara varit kär två gånger i mitt liv (i tjejer då förstårs). Jag har svårt för att sådär romantiskt "falla" för en person.
Däremot har jag jättelätt för att bry mig om, och älska andra. Även sådana jag nyss träffat. Nu pratar jag inte om romantisk kärlek eller att jag blir kär i personerna (för som sagt, jag har ovanligt svårt för att bli kär), men jag har över lag lätt för att ta till mig någon person till mitt hjärta. Jag älskar de flesta av mina vänner precis lika mycket som min familj.
Jag har haft 5 stycken seriösa förhållanden. Två med killar och tre med tjejer. Har bara varit kär i två av dessa: min första kärlek - den första tjejen jag var tillsammans med, och mitt senaste ex - den senaste tjejen jag var tillsammans med. Resterande ex har jag brytt mig om och älskat, utan att vara kär i.
Det är en stor skillnad på att älska och vara kär. Jag fäster mig som sagt lätt vid folk och bryr mig om dessa, men jag har sällan känt känslan av att vara förälskad. Kände den känslan vid 12 års ålder, då jag blev kär för första gången, och nu vid 22 års ålder.
Ibland är det väldigt svårt att urskilja skillnaden, trots att det är en stor skillnad. Tycker dock att jag nu för tiden förstått skillnaden relativt bra. Verkar dock som om omgivningen har delade definitioner om kärlek.
"Hur kunde du vara tillsammans med två killar när du är homosexuell? Hur kan du säga att du älskade dem? Då är du väl inte gay. Eller?"
Jag var inte kär i dem. Men jag älskade dem. Precis som jag älskar mina föräldrar, min syrra, min farmor, min bästa vän.
Slutsumman: Det är ändå rätt skönt att inte få en crush och bli kär hur som helst... Då betyder det att den jag faktiskt blir kär i inte behöver tvivla.
fredag 21 augusti 2015
Är det så tro?
Detta är taget ur en konversation mellan mig och en kompis på kik...
måndag 27 juli 2015
Identitet och sånt
Det som är ännu värre är att samhället väldigt sällan tar någon som är genderqueer på allvar. Man tror det handlar om en känsla, en slags konstig mentalitet. De säger att det bara finns två kön, men att vissa av oss bara har ett annorlunda mentalt kön.
Men vet du vad? Min verklighet är att jag är lika lite man och kvinna, som du som säger detta är antingen man eller kvinna!
Men tänk dig då såhär: du vaknar varje morgon och känner att kroppen du lever i, inte är din, inte är rätt. Du skulle dock inte vilja byta till en kropp av motsatt kön heller, för den hade inte heller känts rätt. Tänkt dig att sitta fast mellan två olika könsidentiteter, men du känner dig inte hemma i någon av dem.
Du går en jävla balansgång.
När du ska fylla i blanketter och det står att du ska fylla i om du är "man" eller "kvinna" resulterar det i att du slänger hela blanketten för inget av alternativen känns DU. Samma sak när man ska registrera sig på olika sociala nätverk och andra hemsidor, och de flesta också bara har dessa två alternativ. Jag brukar göra varannan: på varannan sida registrerar jag mig som man och på varannan som kvinna. Men det känns fel. Fel, fel, FEL.
När dina föräldrar kallar dig sin dotter (i mitt fall) och min syster kallar mig för sin syster och jag reagerar knappt eftersom jag inte känner mig berörd av termen.
I am fucking trapped.
Nej, det handlar inte om en känsla. Även när jag ser mig i spegeln ser jag bara en människa framför mig, totalt könlös.
Vissa av oss kanske helt enkelt är menade att bara vara människor.














