En massa saker - skrivpuff 19/1-18

EN MASSA SAKER
Det var en massa saker jag ville säga och göra. En massa saker jag inte ville minnas. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det. Jag hade hamnat i något jag inte kunde hantera.

Jag ville inte bli slagen på, ville inte bli utnyttjad, våldtagen, ville inte bli kallad namn. Men det blev jag, allt det var sanning. En massa saker jag inte kunde stå ut med längre.

Jag hade tappat räkningen på hur många gånger det hänt. Lika bra det kanske. De som vet min historia i efterhand tycker jag är stark. Det tycker inte jag.

Jag känner mig som världens mest naiva människa. En massa saker kunde ha blivit ogjort om jag inte jämt trodde gott om alla. När jag säger det tycker de flesta att jag trycker ner mig själv.

Och det gör jag kanske. Jag har tagit det beteende han använde mot mig, och använder det mot mig själv. En massa saker. Jag är min egen förövare nu.


(fortsättning på föregående skrivpuff)

- - -

Skrivpuff 19/1-18: "En massa saker"

- - -

Besök mina instagram. Jag är rätt hyfsat aktiv där.
@avoranic
@triciafurtadoarts

Men jag försöker att inte glömma bort bloggen... Även om jag skriver här ganska sporadiskt.

/Oraklet

Natt-tankar: Det där med etiketter är svårt!

Som jag skrivit om tidigare så är jag ju en transperson. Jag är transperson åt agender/intergender/androgyn/icke-binär hållet, alltså könsneutral (unisex). Jag definierar mig inte varken som kvinna eller man. Så mycket vet jag.

Vissa dagar, och inom visa områden känner jag mig dock som demi-kvinna. Det vill säga jag identifierar mig som delvis en kvinna.

Och andra dagar, samt inom andra områden är jag demi-man, alltså att jag identifierar mig som delvis man.

När jag går till doktorn så skäms jag eftersom jag medicinskt sätt räknas som en kvinna. För inuti mitt huvud kunde jag inte bry mig mindre om prat om livmödrar och kvinnlig anatomi. Dock är den kvinnliga kroppen fascinerade och awesome, jag faller ju för den emotionellt och sexuellt liksom.

När det kommer till pronomen är det lite lurigt. För jag känner mig mer bekväm med att bli tilltalad med han eller hen. Även om jag inte blir arg eller irriterad om någon säger hon. 

I en relation föredrar jag däremot feminint pronomen. Är jag tillsammans med en kvinna är jag hennes flickvän. Inte pojkvän. Inte enligt mitt eget huvud i alla fall. Fast skulle hon kalla mig för sin kille skulle jag  i och för sig inte ha något emot det, och det har faktiskt hänt att f.d flickvänner ibland använt termen kille i relationen.

Jag har en kluven relation till mig kropp, faktiskt. Å ena sidan vill jag vara platt och inte ha några former (men så har jag inte överdrivet mycket av det heller) för jag gillar att se androgyn ut och det matchar bättre med min insida. Å andra sidan så kan jag vissa dagar vilja ha mina bröst (jag är lite bröstfixerad, jag vet...) och andra dagar inte ha dem alls. Fast jag älskar bröst i allmänhet, fast jag trycker jämt in mina egna så de inte syns så mycket. Fast lite lite gör inget om de syns förstårs. 

När mina kompisar snackar stereotypa killgrejer är jag alltid inkluderad. När dem snackar om stereotypa tjejgrejer känner jag mig utanför och lite av en outsider. Jag brukar inte ens förstå alltid vad de snackar om. Det är ett exempel på sammanhang jag identifirerar mig som demi-man.

Fast när det gäller sex (mellan kvinnor) identifierar jag mig som demi-kvinna förstårs, för det är ju det enda jag kan göra då jag har en kvinnas anatomi när det gäller just den biten. Och inom det området trivs jag faktiskt bra som demi-kvinna och så.

Lite natt-tankar om HBTQ blev det här alltså. Tack och god natt.

/Oraklet

En text om hat och förakt

Det är en känsla jag burit inom mig ganska länge nu faktiskt. Jag vet inte exakt vart den kommer ifrån. Men jag känner ett väldigt starkt hat, men framför allt ett väldigt starkt förakt mot människor och mänskligheten. Särskilt mot killar och män. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av känslan och konkret beskriva varför det är som det är.

När jag bemöter folk är jag alltid trevlig. Oavsett vad de har för kön eller livshistoria. Jag behandlar alla likadant. Men inombords kan jag otroligt ofta bara känna hat och förakt mot män. En del tror att detta beror på att jag blivit så illa behandlad av män, men jag tror inte det bara beror på det. Jag har blivit illa behandlad av kvinnor med, om än inte på samma sätt. Jag har också alltid vart den som dömer efter individen. Är du schysst mot mig är jag schysst mot dig, oavsett vad du har för kön. Därför behandlar jag alla människor lika. Trots det känner jag ett starkt ogillande mot killar. Och det har växt fram mer det senaste året.

Det har ingenting med sexualitet att göra. Att bara för att jag inte attraheras av en kuk så har jag bestämt mig för att hata alla kukbärare. Många tycks tro att det är så. Men så är det inte. För jag attraheras inte av exakt alla kvinnor heller. Ultrafeminina tjejer är t.ex för mig helt ointressanta. Men jag känner inte förakt mot dem. Fast kanske lite. Kanske känner jag helt enkelt förakt mot normer? Dvs maskulina killar och feminina tjejer? För feminina killar skulle jag nog inte förakta lika mycket. 

Det är rätt jobbigt att ha så mycket hat inom sig, särskilt när det bara dykt upp bara sådär och jag inte vet vad jag ska göra med det. Men det är faktiskt inte bara killar jag "stör mig" på. En annan slags hatkänsla som börjar växa fram är mitt starka ogillande för religion. Jag vill inte ogilla det egentligen, men kan inte låta bli att göra det. Religion skapar mest krig och hat. Så jag hatar deras hat med andra ord. Och jag ogillar att bli tvångsmatad med information om religion. Jag blir irriterad av att tvingas höra och se religiösa saker, bara för att religiösa människor vill värva anhängare. Detta är en känsla som växer och växer. Jag blir lätt irriterad över det ju mer tiden har gått. Men jag tror män är en del även i mitt starka ogillande av religion: de flesta religioner är ur oerhört patriarikala synvinklar. Allt fokus är på män, män, kungar, män, föda söner, och en massa män. Det är också ur deras synvinkel allt utgås från.

Så där riktas även religionsproblematiken på män. Jag stör mig, nästan ofrivilligt, på män. Jag har blivit trött på dem helt enkelt. Men jag är också trött på de kvinnor som är för dumma för att fatta när de blir överkörda av män och försvarar dessa. 

Igår hade jag och syrran en diskussion om hur världen sett ut om kvinnor hade regerat. Visst, det hade fortfarande funnits svält, tortyrmetoder, katastrofer och så vidare, men våldet hade nog varit mindre.

Ofta på kvällen så funderar jag på hur världen skulle se ut utan män och killar. Jag menar två kvinnor kan ju numera skaffa barn med varandra utan män inblandade. Så varför är kvinnors status fortfarande så låg i världen? Varför regerar egentligen män? Den biologiska aspekten hade kunna leda till att kvinnorna tog över världen. Men det är väl därför kvinnor inte gör det. För att det inte är män.

Män har ju genom hela historien härskat över världen. I historien berättas bara om män. Män som härskat, män som uppfunnit saker och fått pris, män som bestämt över andra. För varje kvinna som presterat högt genom historien finns det tjugo män på det. Jag föraktar det faktum att det inte alls handlar om intellektuell begåvning utan om att kvinnor varit för begränsade för att kunna få en chans.

Och när de får en chans - och knappt det ens då världen ändå ser ut som den gör - då är de ett par jävla feminister.

Tro mig, jag vill inte vara såhär hatisk. Men jag är det.

Tro mig, jag vill tycka att alla är lika mycket värda. Samtidigt vet jag att det är bullshit.

Tro mig, utåt sett behandlar jag alla människot likadant.

Tro mig, innuti känner jag för män så som rasister och homofober känner för en gay-blatte som mig.

Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med de här känslorna. Jag hoppas det, för de tär på mig. Samtidigt är känslorna verkligen inte hämtade ur tomma luften.

Det är väl egentligen det som är det värsta av allt.

/Oraklet

Uppdatering: Detta är givetvis inte något som är på individnivå, utan är rent allmänt. De killkompisar jag har och de män som ingår i min familj älskar jag ju givetvis precis lika mycket som mina kvinnliga och icke-binära familjemedlemmar/kompisar.