Detta är verklighetsbaserat och ingår i mina memoarer som finns i olika delar/följetonger under sektionen "Mina memoarer" i kategorierna i sidomenyn här till höger.
- - -
Visar inlägg med etikett Missbruk & självskadebeteende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Missbruk & självskadebeteende. Visa alla inlägg
fredag 12 februari 2016
Att låta sig utnyttjas (ur mina memoarer)
Skrivpuff 12/2-16: "Välfylld"
Detta är verklighetsbaserat och ingår i mina memoarer som finns i olika delar/följetonger under sektionen "Mina memoarer" i kategorierna i sidomenyn här till höger.
Detta är verklighetsbaserat och ingår i mina memoarer som finns i olika delar/följetonger under sektionen "Mina memoarer" i kategorierna i sidomenyn här till höger.
ATT LÅTA SIG UTNYTTJAS
Jag var så otroligt förvirrad och jag trodde inte att jag hade någon som helst framtid. Jag tänkte inte på min säkerhet, och jag brydde mig inte om ifall jag till slut till och med skulle bli dödad av en psykopat på grund av det jag höll på med.
Magkänslan var inte viktig. Jag ifrågasatte mig själv. Jag hade vart intresserad av tjejer sedan jag var 13 år gammal och jag hade haft flertalet både emotionella och sexuella relationer med tjejer. Jag visste egentligen att jag inte var intresserad av killar. Det som pågick var mer självskadebeteende än sexuell lust. Jag lät killarna jag träffade leva ut sina bisarra sexuella fantasier med mig. Ibland ångrade jag mig och sa nej, men av någon anledning fortsatte de flesta jag träffade ändå. Det var som om min kropp inte var min vid sådana tillfällen. Vissa gånger hade jag fått kompensation i bland annat sprit, inte för att jag någonsin bad om det, men vissa män insisterade på det och det va då jag insåg att jag var en light version av en hora.
Mitt självskadebeteende hade tidigare varit att skära eller bränna mig själv, och hade utvecklas till något mer förödande. Det var också lite av en tvångstanke, jag tvingade mig själv att träffa män. Ibland såna som var gamla nog att vara min farsa. Jag visste att detta inte var vad jag ville, jag visste att jag var gay, men jag hade ett märkligt behov av att skada mig själv på ett mer kreativt sätt än med knivar och tändstickor. Jag hatade mig själv för det, mitt dåliga samvete var välfyllt.
"Jag kommer till dig om tio minuter", stod det i sms:et. Användaren hette "SatanSinner" men jag kände mig inte rädd, även om det användarnamnet säkert skrämt bort de flesta. Jag har aldrig vart rädd för att dö, så det kanske var det som bidrog till det faktum att jag inte brydde mig. SatanSinner stod utanför min port och jag öppnade. Han var runt 30 och såg ganska ordinär ut. Mörka ögon.
"Jag köpte lite öl, jag tänkte om du ville ha..." sa han och log.
Vi satte oss i min säng och började dricka. Vi pratade om hans företag, om min böcker jag skrivit. Till en början kändes det ganska trevligt. Men jag vet hur den här typen är. Jag vet ju vad det är de vill. Jag började bli berusad och fick lite ont i huvudet, vilket jag påpekade.
"Ta det lugnt" sa han och log. "Kom här" sa han och stäckte ut armen, "kanske blir bättre om du lägger dig ner och slappnar av?"
Osäkert la jag mig ner. Vid det här laget hade jag ångrat mig att jag ens kommit i kontakt med denna snubbe, men jag var för berusad för att göra något åt det. Därefter kom jag i ett väldigt udda tillstånd, och allt kändes avlägset. Jag kände bara SatanSinner som började ta på mig och klä av mig.
"Det här... Blev jävligt konstigt. Kanske blir fel när jag är så full..." började jag och gjorde en avvärjande gest med handen, men han bara log och fortsatte och så hade vi sex. Drack lite mer öl. Hade sex. Jag kände mig avtrubbad. Kände mig halvt strypt av handen som han plötsligt lagt runt min hals.
"Nej nu får du nog gå, jag är för full", sa jag och drog mig undan, men det var som att allt bara fortsatte. Sen gick han. Jag visade honom ut och sen somnade jag med en gång.
Nästa dag hade jag bara kvar suddiga fragment till minnen av detta, men den välkända känslan av ångest fanns där. Mina sinnen kändes välfyllda av svarta moln.
/Oraklet
onsdag 25 november 2015
Om ett självskadebeteende (memoar nr. 7)
Jag tror att jag hade läst om fenomenet på ett internet-forum. Och jag var inte ens 12 år fyllda, så jag ska kanske inte döma mig själv. Men jag hade i alla fall läst att om man hade mycket inre smärta så gick det att döva den om man tillfogade sig fysisk smärta istället. För då kunde man ju koncentrera sig på det istället.
Hade jag varit vuxen och läst detta, hade jag tyckt att det lät väldigt konstigt. För både psykisk och fysisk smärta är svårt att hantera om det går över styr. Dessutom kan ju ingen psykisk smärta magiskt försvinna bara för att man skapar ännu mer smärta.
Men. Nu var jag ett barn. Jag tyckte det lät idealiskt. Och jag provade. Jag tog en liten kniv jag hittade i köket. Den var inte särskilt vass egentligen. Jag låste in mig på toaletten och "skrapade" snarare i huden. Tyckte det kändes rätt oskyldigt och inte så farligt just då. Men det var ju bara en början.
Dagen efteråt i skolan så hade jag hamnat kvar efter en lektion med min lärare på grund av att jag egentligen ville prata om en av mobbarna i skolan som ofta hotade mig. Läraren försäkrade mig om att det säkerligen bara var tomma hot, oavsett hur mycket jag bekräftade att det inte var det. På något sätt verkade hon känna på sig att något var fel med min arm. Kanske för att jag alltid gick i långärmat. Hon bad om att få se mina handleder, vilket jag först vägrade. Men hon fick se dem. Och BUP kopplades in. Jag minns dock att jag försökte manipulera dem genom att låtsas att jag slutat skada mig själv.
Ju mer tiden gick, ju mer började jag överdriva detta självskadebeteende. Något år efter att jag testat att skada mig för första gången provade jag att höja nivån en aning. Jag testade med rakblad. Det var då jag fick full effekt. Jag kände endorfinerna och jag fick ett rus som dels skrämde mig, och dels tillfredsställde mig. Jag hade läst på forumet att detta var att eftersträva. Men för att få den här effekten - som jag blev allt mer beroende av - var jag tvungen att skära djupare och djupare. Min kropp började bli för tolerant.
Och den där gången var jag tvungen att berätta. Det hade blivit ett överdrivet stort sår och jag fick inte stopp på blödningen. Jag kände mig - varför vet jag inte - ändå rätt stolt över mig själv. Det hade jag gjort sedan första början. Jag blev tillfredsställd av att se mig själv skadad, hur sjukt det än må låta. Kanske var det ett inlärt beteende eftersom jag aldrig fått intrycket att min kropp var viktig och fin. Ju djupare det blev, ju nöjdare blev jag med mig själv. Jag kunde aldrig riktigt förklara varför jag kände det så. Men nu fick jag panik. Såret skrämde mig. Det var för stort.
Jag hade fått permission från ungdomshemmet jag bodde på och var för närvarande hemma hos min pappa. Jag blev till slut tvungen att berätta för honom vad som hänt. Jag minns inte exakt i vilken ordning allting kom sen, men jag tror han ringde det psykiatriska akut-treamet som tog mig till sjukhuset efter att de konstaterat att såret behövde sys. Läkaren, som var en AT-läkare och hyfsat oerfaren, verkade väldigt irriterad. Han antydde att jag hade mindre rätt till vård för att jag tillfogat mig skadorna själv. Jag svarade att det inte var mitt beslut att komma dit och att han mer än gärna fick skicka hem mig igen om han ville. Läkaren ville dock hellre skicka mig till slutenvården "som konsekvens av mitt beteende". Jo visst, känner du ett behov av att straffa den som redan mår dåligt - det lät onekligen som ett straff när man uttalar det så - så visst. Jag kan inte hindra det. Då fick jag svaret att om han skulle velat straffa mig skulle han a sytt mig utan bedövning.
"Och bidra till mitt självskadebeteende? Varsågod. Kan jag skära mig genom halva armen kan jag nog bli sydd utan bedövning också", svarade jag.
Jag blev sen körd till ungdomsboendet där även min pappa stannade med mig över natten. Det hade redan hunnit bli långt över midnatt.
Hade jag varit vuxen och läst detta, hade jag tyckt att det lät väldigt konstigt. För både psykisk och fysisk smärta är svårt att hantera om det går över styr. Dessutom kan ju ingen psykisk smärta magiskt försvinna bara för att man skapar ännu mer smärta.
Men. Nu var jag ett barn. Jag tyckte det lät idealiskt. Och jag provade. Jag tog en liten kniv jag hittade i köket. Den var inte särskilt vass egentligen. Jag låste in mig på toaletten och "skrapade" snarare i huden. Tyckte det kändes rätt oskyldigt och inte så farligt just då. Men det var ju bara en början.
Dagen efteråt i skolan så hade jag hamnat kvar efter en lektion med min lärare på grund av att jag egentligen ville prata om en av mobbarna i skolan som ofta hotade mig. Läraren försäkrade mig om att det säkerligen bara var tomma hot, oavsett hur mycket jag bekräftade att det inte var det. På något sätt verkade hon känna på sig att något var fel med min arm. Kanske för att jag alltid gick i långärmat. Hon bad om att få se mina handleder, vilket jag först vägrade. Men hon fick se dem. Och BUP kopplades in. Jag minns dock att jag försökte manipulera dem genom att låtsas att jag slutat skada mig själv.
Ju mer tiden gick, ju mer började jag överdriva detta självskadebeteende. Något år efter att jag testat att skada mig för första gången provade jag att höja nivån en aning. Jag testade med rakblad. Det var då jag fick full effekt. Jag kände endorfinerna och jag fick ett rus som dels skrämde mig, och dels tillfredsställde mig. Jag hade läst på forumet att detta var att eftersträva. Men för att få den här effekten - som jag blev allt mer beroende av - var jag tvungen att skära djupare och djupare. Min kropp började bli för tolerant.
Och den där gången var jag tvungen att berätta. Det hade blivit ett överdrivet stort sår och jag fick inte stopp på blödningen. Jag kände mig - varför vet jag inte - ändå rätt stolt över mig själv. Det hade jag gjort sedan första början. Jag blev tillfredsställd av att se mig själv skadad, hur sjukt det än må låta. Kanske var det ett inlärt beteende eftersom jag aldrig fått intrycket att min kropp var viktig och fin. Ju djupare det blev, ju nöjdare blev jag med mig själv. Jag kunde aldrig riktigt förklara varför jag kände det så. Men nu fick jag panik. Såret skrämde mig. Det var för stort.
Jag hade fått permission från ungdomshemmet jag bodde på och var för närvarande hemma hos min pappa. Jag blev till slut tvungen att berätta för honom vad som hänt. Jag minns inte exakt i vilken ordning allting kom sen, men jag tror han ringde det psykiatriska akut-treamet som tog mig till sjukhuset efter att de konstaterat att såret behövde sys. Läkaren, som var en AT-läkare och hyfsat oerfaren, verkade väldigt irriterad. Han antydde att jag hade mindre rätt till vård för att jag tillfogat mig skadorna själv. Jag svarade att det inte var mitt beslut att komma dit och att han mer än gärna fick skicka hem mig igen om han ville. Läkaren ville dock hellre skicka mig till slutenvården "som konsekvens av mitt beteende". Jo visst, känner du ett behov av att straffa den som redan mår dåligt - det lät onekligen som ett straff när man uttalar det så - så visst. Jag kan inte hindra det. Då fick jag svaret att om han skulle velat straffa mig skulle han a sytt mig utan bedövning.
"Och bidra till mitt självskadebeteende? Varsågod. Kan jag skära mig genom halva armen kan jag nog bli sydd utan bedövning också", svarade jag.
Jag blev sen körd till ungdomsboendet där även min pappa stannade med mig över natten. Det hade redan hunnit bli långt över midnatt.
fredag 29 maj 2015
Den sista överdosen
Jag visste att jag var fast. Jag hade tagit fler piller än jag borde alldeles för många gånger och jag fick ett otroligt sug efter att fortsätta om jag inte gjorde det. Jag ville bli hög. Och jag fick den effekten. Skillnaden den här gången var bara att jag nog hade överdrivit. En hel del. För jag minns att en föredetta vän till mig kom till lägenheten och strax därefter hade jag däckat. Jag har minnesluckor på flera timmar och minns bara fragment från hela händelsen av överdosen. Denna vän har dock berättat att han ringde ambulans och att jag fick dricka kol. Det fanns bevis för detta på min säng när jag kom hem, samt mina läppar var helt svarta efter att jag vaknat till flera timmar senare. Det berättades att ambulansen kördes i ilfart till akuten varav ingen vet vad som hände där. Efter ett tag vaknade jag upp och kände mig lite groggy, iklädd sjukhuskläder.
Han som ringt ambulans samt min pappa dök upp. Därefter min mamma och hennes man. Jag ska enligt familjen ha varit väldigt arg på läkarna men jag har inget riktigt minne av hur jag kände mig. Nästa fragment utspelar sig i en läkares kontor där han skäller ut mig för mitt självskadebeteende. Det minns jag i alla fall tydligt, och det är ett eget minne eftersom ingen annan av mina anhöriga var närvarande då.
Läkaren ville undersöka min kropp, trots att en grundlig både klinisk och medicinsk bedömning utav hela min kropp redan gjorts när jag var medvetslös enligt mina anhöriga samt ambulanspersonal. Jag var fortfarande hög så jag ifrågasatte inte så mycket. Minns den här episoden relativt tydligt, dock. Och det kan bero på att han fokuserade mer på mina bröst än mina armar och ben, alltså där jag skadat mig själv. Faktum var att brösten var det enda ställe på min kropp som han undersökte... Då var jag för påtänd, men nu i efterhand känns detta mycket olustigt och märkligt.
Jag blev inlagd på psyk över natten med konstant vak. Inte ens på toaletten var jag ifred. Dagen efter var jag hyfsat klar i skallen och hade ett snack med läkaren. Inte samma läkare som dagen innan klämt på mina bröst utan en giltig och godtagbar anledning (när jag dessutom var i en beroendesituation samt påtänd) dock, utan en annan läkare. Den läkaren jag nu träffat sa att jag fått i mig så pass stor mängd sömntabletter att jag verkligen hade tur som överlevde. Jag hade nämligen fått i mig sömntabletter för flera veckor och såg nästan överraskad ut att jag överlevt.
Han som ringt ambulans samt min pappa dök upp. Därefter min mamma och hennes man. Jag ska enligt familjen ha varit väldigt arg på läkarna men jag har inget riktigt minne av hur jag kände mig. Nästa fragment utspelar sig i en läkares kontor där han skäller ut mig för mitt självskadebeteende. Det minns jag i alla fall tydligt, och det är ett eget minne eftersom ingen annan av mina anhöriga var närvarande då.
Läkaren ville undersöka min kropp, trots att en grundlig både klinisk och medicinsk bedömning utav hela min kropp redan gjorts när jag var medvetslös enligt mina anhöriga samt ambulanspersonal. Jag var fortfarande hög så jag ifrågasatte inte så mycket. Minns den här episoden relativt tydligt, dock. Och det kan bero på att han fokuserade mer på mina bröst än mina armar och ben, alltså där jag skadat mig själv. Faktum var att brösten var det enda ställe på min kropp som han undersökte... Då var jag för påtänd, men nu i efterhand känns detta mycket olustigt och märkligt.
Jag blev inlagd på psyk över natten med konstant vak. Inte ens på toaletten var jag ifred. Dagen efter var jag hyfsat klar i skallen och hade ett snack med läkaren. Inte samma läkare som dagen innan klämt på mina bröst utan en giltig och godtagbar anledning (när jag dessutom var i en beroendesituation samt påtänd) dock, utan en annan läkare. Den läkaren jag nu träffat sa att jag fått i mig så pass stor mängd sömntabletter att jag verkligen hade tur som överlevde. Jag hade nämligen fått i mig sömntabletter för flera veckor och såg nästan överraskad ut att jag överlevt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)