Cassidy & Castor - 2a delen

Här kommer fortsättningen på Cassidy & Castor. Skrev den igår kväll.

CASSIDY & CASTOR DEL 2
När Cassidy kom till skolan kände hon genast på sig att något var fel. Hennes förmåga att tolka auror sade henne att det var något som inte riktigt stämde. Inte för att det någonsin var särskilt roligt att vara i skolan, hon var lika osynlig där som hemma. Men hon hade en ihållande känsla att något var fel. Att något skulle hända.

I vanliga fall höll hennes klasskamrater sig en bit ifrån henne. Tack vare sitt aura-seende, så vet hon när folk just har pratat om henne, då det syns i auran. Hon vet därför att de tycker att hon ser ut som ett levande lik, och att hon är läskig. “De är ju i alla fall inte öppet taskiga”, brukar hon trösta sig med. De är inte så elaka att de går till attack. Men om sanningen ska fram hade hon ju velat vara som dem, och vara en i gemenskapen. Men man får väl ta det man får…

När skolan är slut så bekräftades hennes tankar om att något är fel. I sitt inre hörde hon Castor skrika på hjälp. Det kändes som om han kallade på henne. Hon började därför röra sig i riktningen mot hans klassrum. Castors klassrum låg i ett annex, när hon kom till porten som ledde in till klassrumssalarna så såg hon honom stå och kura ihop sig bakom några buskar bredvid ingången.

“Castor!”, utropade hon nervöst. “Castor? Vad har hänt?”.
Hon blev uppriktigt rädd när hon såg sin bror i ansiktet. Han hade fullt av djupa rivmärken i ansiktet, det såg ut som han varit i ett slagsmål där målet var att klösa honom i småbitar! En blålila märke bredde ut sig under ögat.
“Jag kan inte gå hem såhär!”, grät han, “jag vet att det var fel, men jag tål inte när andra pratar illa om dig. Jag blev så arg när några killar sa att man kunde hitta på en skräckfilm baserad på dig. Så jag hoppade in i ett slagsmål, men det gick inte så bra som du ser… Vad fan ska jag göra nu?! Faster Annie kommer slå ihjäl mig om hon ser mig såhär!”
Cassidy fick tårar i ögonen. Inte för att hon ville att hennes bror skulle råka ut för olyckor, men det kändes bra att han brydde sig om henne. Att hon hade en enda person i världen. Hon slog armarna om honom, och brast i gråt. Där stod dem som två överlevande från en katastrof.

När Castor lugnat sig en aning, så hade de ännu inte kommit på vad hur de skulle lösa situationen. Nu när jag berättar förstår jag att det jag nu ska säga faktiskt bara berodde på desperation. Hade inte Castor haft problem, hade de aldrig syltat in sig själva i detta som nu ska sägas…

Men i väntan på att blodet skulle sluta rinna, och att en plan skulle dyka upp i huvudet, så gick de förbi kyrkogården. Castor var mer uppmärksam - Cassidy gick bara och grubblade och skulle därför inte ens sett om en meteor kom farande - och fick syn på något som glimtade mellan träden.
“Vad är det för något där borta?”, viskade Castor och ryckte liv i Cassidy. Han vet inte varför han viskade, för de var helt ensamma.
“Vilket?”
Castor pekade på ljusskenet bakom träden, så även Cassidy fick syn på det. Nyfikna som de var gick de dit. Kyrkogården de var på var en sådan där perfekt skräckfilmskyrkogård, du vet med slitna gravar, slingriga träd och ordentligt slitna stenstatyer. Ljusskenet forsade fram lodrätt upp från en gravsten som nog inte tillhörde kyrkogården. Det var den sortens gravsten som inte står upprätt, utan ligger som en platta på marken. Större delen av plattan hade blivit övervuxen av mossa och gräset hade nästan helt begravt den. Det enda man såg av namnet var “..sid”.

Innan varken Cassidy eller Castor visste ordet av hade de hamnat i ett surrealistiskt och overkligt tillstånd. Som när man drömmer ungefär. Det hände så fort de kom inom räckhåll för ljusskenet.