“Castor?”
Cassidy försökte ruska liv i sin bror, samtidigt som hon spejade runt omkring sig, ingen dålig bedrift att göra det samtidigt. Hon kunde inte se exakt var hon befann sig, det kändes nämligen som om ögonen skulle falla ihop hela tiden, som om hon fått i sig något starkt sömnmedel.
När hon äntligen fått ögonen att vänja sig vid det sömniga tillståndet, och faktiskt kunde se sig omkring, så fick hon sig en smärre chock. Hon befann sig nämligen i en skog, men inte en vanlig mörkgrön och barrig syn som hon var van vid att se, utan en skog där allt var som i en dröm. Vissa saker - träd, stenar, växter - var till och med upp och ner! De hade onaturliga färger, ja det fanns till exempel ett träd där varje blad hade olika färger: rosa, guldiga, blåa, lila, som en regnbåge. Växterna hade former som stjärnor, och himlen var grönfärgad. Cassidy kikade omkring för att se om det fanns någon mer där. Det fanns det inte. Inte som hon kunde se i alla fall. Alltihop kändes plötsligt så absurt. Det sömniga tillståndet förstärkte hennes känsla av att hon sov. Men det var ändå något som klamrade sig fast vid henne. En känsla av verklighet.
"Var är vi?" hördes Castors röst bakom henne. Äntligen hade han vaknat!
"Jag vet inte.."
De gick runt en stund utan att veta vad de skulle göra när de plötsligt fick syn på en mörkblå ananas ligga på marken.
"Vad står det där?" undrade Cassidy och Castor vände på frukten.
"Kärlekens frukt" läste han.
“Den kan vi ju ge till våra förmyndare!” skrattar Cassidy och ler vid tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar