Projekt D.I.A.M.O.N.D - Del 1

När hon tittade i spegeln så hade det hänt något. Inte bara de vanliga tonårsnojorna, som finnar, bröst och fett hår. Nej. Tvärtom faktiskt. Hennes hy var slät, hon hade ovanligt långt, tjockt hår som aldrig trasslade sig, välutvecklad, men lagom kropp och perfekt längd. Det var inte det som var problemet. Det var födelsemärket som hon skymtade bakom högra örat! Den hade vuxit som över en natt. Den var 6-uddig, och liknade sillhuetten av en diamant. Tänk om hon var sjuk?

"Natasha?", viskade hennes adoptivmamma Anya plötsligt. Hon vände sig om och blev tårögd.

"Hur är det?", frågade Anya igen, när stora elefanttårar forsade ner för Natashas ansikte.

"Mamma..? Du vet den där födelsemärket? Det har blivit enormt! Tänk om det är cancer?!", utbrast den mörkhåriga, brunögda, men väldigt bleka flickan framför henne.

"Såja, såja, det är ingen fara", tröstade hennes mamma och kramade henne. Men hon ville inte kolla upp det. Hon fick inte gå till en läkare om hon inte var allvarligt sjuk.

Natasha satte sig vid bordet och lyckades spilla mjölk på bordet.

"Faaan!", skrek hon irriterat, och Anya satte fingret mot läpparna och nickade mot Suzan, hennes 6 år gamla syster. Eller, adoptivsyster. Natasha suckade och önskade att mjölken skulle torka upp sig själv. Hon hade verkligen inte tid med det här. Hon måste till skolan.

Hon gick till toaletten och tog med sig en toalettrulle. Men det hade hon inte behövt, för bordet var redan torrt.

"Du hade inte behövt torka upp det", sa Natasha lite försiktigt. Anya var nogrann med att barnen skulle bli självständiga.

"Vilket?", frågade Anya från vardagsrummet.

Natasha blev fundersam över två saker. För det första: hur kunde hon gå så snabbt från toaletten till köket? Anya kunde omöjligt ha hunnit torka upp på så kort tid. Och hon hade ju inte gjort det heller!

"Hej Sofya!"

Natasha sprang fram till sin bästa vän och kramade om henne. Hon blev förvånad när Sofya sa åt henne att sluta.

"Du tar ju i som om du vill knäcka ryggen på mig!", kved Sofya och lade sin hand över midjan.

"Förlåt! Jag visste inte... Jag menar, jag kände det inte!"

"Du är bra knäpp du!", log Sofya på skoj, men Natasha blev sårad. Inte på Sofya, utan på att hon tog det på allvar. Det var något fel på henne. Hon har blivit helt galen!