Rupert brydde sig inte om det dåliga rykte han fått, men Elaka Evert blev mycket ledsen. Han gick till ekorrarna för att säga förlåt, men de fnös åt honom och gick in i deras bon. Då gick Elaka Evert till kaninerna för att säga förlåt, men de sprang in i sina hål och försvann. Elaka Evert satte sig på en sten och började gråta. Han hade aldrig gråtit i hela sitt liv så han visste inte att tårarna var magiska och ner kom en fé.
"Jag ser att du är mycket ledsen, Elaka Evert", började hon, men Evert avbröt henne: "Jag vill inte vara 'Elaka' Evert längre!". Fén såg på honom och såg brevid stenen att kaninerna, ekorrarna och de andra djuren kommit fram. Fén sa inget, för hon ville inte bryta förtrollningen, utan sade "Bara att du kommer på en sådan sak utan att någon sagt det till dig tyder på en stor, enastående godhet". Elaka Evert såg att fén nickade åt hans axel, så han vände sig om och såg djuren som plötsligt tyst stod vid hans sida. Fén avslutade besöket med orden: "De andra djuren kommer behandla dig som du behandlar dem. Nu när du förstått det så kommer du få ett nytt liv som Enastående Evert", och försvann sedan i tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar